Rätt, men ändå så fel (uppdaterad)

Semester och dessutom VM-final i fotboll, så mina inlägg blir inte så snabba just nu. Men jag försöker ändå hänga med en smula i debatten från min hängmatta.

Försvarsminister Tolgfors uttalar sig idag i SvD om Försvarsmaktens framtid.

Mycket av det han säger är bra, men som Molotov sade, "Kvantitet är en kvalitet i sig själv". Sverige har en mycket stor yta och med de styrkor vi nu reducerar till kan vi aldrig försvara hela landet utan förlitar oss helt på omvärldens stöd.

I Tolgfors inlägg så ser jag två kontradiktioner som ger upphov till många följdfrågor.

- Invasionsförsvaret behövs helt klart inte längre enligt Tolgfors. Varför satsar vi då på t.ex. jaktroboten Meteor som i första hand är designad för att använda vid ett försvar av Sverige? I internationella operationer så ställer ROE ofta krav på visuell identifiering av mål och då är Meteors långa skjutavstånd inte till någon avgörande fördel. Är hotbilden dessutom scenarier motsvarande Afghanistan så finns det inte mycket till lufthot att tala om.

- Vi ska försvara "Östersjön med närområde". Hur stort är egentligen vårt "närområde"? Är det en begränsning av ramen för 600 mil från Bryssel, eller är det en utökning av begreppet försvara Sveriges territorium? Vad skiljer i praktiken detta från ett invasionsförsvar? Hoten i form av invasion måste i så fall vara riktat mot Finland, Danmark, Baltikum, men inte just Sverige? Var ryms Afghanistan i denna definition? Vågar vi verkligen stå för att vi ska försvara Baltikum om Ryssland agerar på samma sätt mot dom som mot Georgien? EU har bevisligen fegat ur sig en gång tidigare och vågade inte ställa upp med en Battlegroup i Georgienkriget.

Sedan tycker jag Tolgfors överdriver skillnaden mellan då och nu.

Mobiliseringsförsvaret byggde politiskt på idén att Sverige ensamt skulle möta yttre hot. Det byggde på värnpliktsförband av högst varierande kvalitet. Inget land väljer idag den vägen, många länder väljer istället att gå den väg som Sverige nu också går.

Invasionsförsvaret byggde på den s.k. marginaldoktrinen. Det fanns aldrig ett hot riktat enbart mot Sverige, utan ett anfall var en del i ett större krig i vårt närområde där stormakt röd enbart kunde lägga delar av sina resurser (bedömt max 10%) på att anfalla Sverige. Var vi då verkligen i realiteten "ensamma"?

Alla visste att vi inte kunde vinna kriget, men för Flygvapnets och Marinens del så gick det ut på att slå ut ca 3% av varje anfallsvåg och på så sätt sakta nöta ner fienden tills dess att Armén hade mobiliserat färdigt.

Vi skulle helt enkelt vara så pass otrevliga att anfalla att en potentiell fiende skulle dra sig i det längsta för det då det skulle kräva för stora resurser och ta för lång tid. Med ett litet spetsigt försvar finns alltid alternativet för fienden att slå till snabbt. Orealistiskt? Ja kanske, men vågar vi satsa på det?

I slutändan fanns det två alternativ scenarier:

- Omvärlden ställde upp. Bl.a. därför hade vi bl.a. NATO-anpassat våra flygbaser och tränade inom ramen för SVENORDA-samarbetet. Vad är den egentliga skillnaden mot dagens tankesätt? Vi är med i EU och därför skulle omvärlden vara mer villiga att ställa upp? Vi är med i PfP, men bevisligen fungerade det inte för Georgien 2008.

- Försvaret bröt samman och övergick till det s.k. Fria Kriget, d.v.s ren gerillakrigföring á la talibanernas krigföring i Afghanistan. Detta krävde bl.a. minor, som vi numera inte får använda, men som t.ex. Finland fortfarande planerar med. I detta scenario räcker de 50.000 man som vi har tillgängliga inte långt. Vi får nöja oss med igelkottsförsvar runt Stockholms stadshus.

Jag tycker att vi ska ta en noggrann granskning av de olika filosofierna i Finland respektive Danmark och Norge. Finland är liksom Sverige inte NATO-medlem och litar därför inte på omvärldens stöd. Man har därför en krigstida armé på ca 300.000 man. Norge och Danmark har försvar som är i paritet med Sveriges planerade 50.000, men dom kan med sitt NATO-meldemsskap lita fullt ut på att NATO kommer och hjälper till. Vi kan inte ställa oss mitt emellan dessa två synsätt!

En mycket bra inriktning i Tolgfors inlägg är att vi återupptar den strategiska försvarsplanläggningen. Här kan vi verkligen få spårbarhet på resursbehoven för att lösa de strategiska scenarierna. Sedan gäller det bara att Tolgfors står upp för sitt löfte att "uppgift styr utgift". Att vi får ny materiel är givetvis också bra, men att vi övar mer är ännu bättre. Det gäller dock att se upp med svarta hål, då det första som får stryka på foten vid budgetåstramningar är övandet. 2008 var var ett mörkt år ur övningssynpunkt tack vare NBG08. Hur NBG11 påverkar nästa års budget ska bli intressant att se. Vad händer sedan om vi skickar ut en Battlegroup? Står den övriga verksamheten stilla?

Om vi lägger åt sidan förmågan att försvara Sverige i debatten så är det i slutändan bra är att vi får ett kvalitativt bra försvar som förhoppningsvis är vältränat med hög beredskap. Jag ser dock vissa brister i det strategiska tänkandet och det är framför allt hur vi möter assymetrisk krigföring. De stora "militära" hoten mot Sverige just nu är terroristgrupper som t.ex. Al Qaida som bevisligen redan finns i landet. Var finns då de samordnade satsningarna på bl.a. Polis och Kustbevakning? Är det inte så att om vi tar bort hotet mot Sverige i form av illasinnade stater så borde Försvarsmakten läggas ner till förmån för t.ex. ett gendarmeri och en välbeväpnad kustbevakning modellerad efter US Coast Guard?

Slutsatsen är att vi får ett litet, men kvalitativt bättre försvar. Vi är dock fortfarande en smula osäkra på vad vi ska använda det till och framför allt var det ska användas. I praktiken räcker det till en utökad incidentberedskap och internationella operationer, inte försvar av Sverige. Därmed har vi som vanligt börjat med hönan innan ägget. Vi kan inte definiera hur Försvarsmakten ska se ut och vilken budget den ska få INNAN vi gjort vår strategiska försvarsplanering! Denna planering ska nämligen tala om VAD vi ska klara av och sedan ska vi baserat på detta äska medel för ett försvar anpassat till hotbilden och uppgifterna. Nu är det i stället försvarsmakten storlek som definierar vad vi klarar av och försvarsplaneringen kommer bara att peka på vad vi INTE klarar av.

Se även Wiseman, Tokmoderaten och Gyllenhaal om samma ämne.

Uppdaterad 10-07-12, 21:56
Den senaste incidenten i Norge med terrorister som förberedde ett attentat visar på att vi inte är så skyddade som vi tror i Sverige. Delvis så innebär vårt deltagande i Afghanistankriget att vi drar på oss vissa gruppers vrede, men hur vi hanterar utanförsskapet hos vissa grupperingar inom landet kan vara minst lika kritiskt.

Al Qiada finns i Sverige, Al Shabaab likaså. Hittills så har dom rekryterat medlemmar för insatser i Afghanistan respektive Somalia. När kommer den första incidenten här i Sverige? FRA-lagen är kanske inte så dum trots allt.