För många, eller för få?

Nu börjar Försvarsmakten att sparka de officerare som valt att säga Nej till det nya anställningsavtalet. Den officiella orsaken är "arbetsbrist". Men hur sant är egentligen detta?

Jag satt och lyssnade på Flygvapenmötet förra veckan. Där var en av de stora diskussionerna hur Flygvapnet ska kunna bedriva verksamhet i närtid med tanke på de stora bristerna på personal i organisationen. Brister!?

Politikerna har den senaste tiden sagt att man åter har ett säkerhetspolitiskt fokus på närområdet och att Flygvapnets huvuduppgift inte ligger på den internationella arenan, utan på den nationella. Flygvapnet har alltså mycket reella nationella försvarsuppgifter att lösa. För att klara dessa uppgifter saknas det i dag ett par hundra officerare och specialister inom ett antal yrkeskategorier. Men, samtidigt så finns ett par hundra för många inom andra kategorier som med skrotandet av värnplikten helt enkelt blev "arbetslösa". Men så länge bara dessa arbetslösa skriver på det nya anställningsavtalet så hamnar dom inte inom kategorin som enligt ÖB drabbas av arbetsbrist. "Arbetslös" är med andra ord inte riktigt samma sak som "arbetsbrist".

Ett enkelt problem, kanske någon kan tycka. Det krävs bara omskolning av de officerare vars gamla kompetens inte längre behövs i organisationen. Men då dyker ett par andra begränsande faktorer upp.

- Personalramar. Försvarsmakten får bara ha en viss storlek. Det går med andra ord inte bara att rekrytera nya yngre förmågor som kan utbildas till de kategorier som behövs och sedan göra sig av med de äldre övertaliga officerarna. Försvarsmakten lyckades få avsteg på LAS, men fortfarande gäller principen "sist in, först ut" när det gäller anställningstrygghet.

- Budget. Förutom uppgifter så får Försvarsmakten en budget att hålla sig inom. Denna budget innebär att den inte finns medel för att skola om de officerare som skulle behöva utbildas. I värsta fall så finns det inte ens budget för att nå de mål som uppgiften definierar.

- Utbildningsplatser. Även om budgeten skulle finnas och det skulle finnas utrymme i organisationen så är det brist på utbildningsplatser för att skola om så många officerare samtidigt. Att utbilda t.ex. en flygtekniker tar minst ett år, förutsatt att han/hon har erfarenhet sedan tidigare av andra flygsystem. Finns inte den grundkunskapen så tar det längre tid. Att bygga upp kompetens för att t.ex. bli kontroll- eller planeringsingenjör kräver utöver detta ca 10 års arbetslivserfarenhet alternativt minimum en tvåårig högskoleutbildning.

"En Försvarsmakt i balans" brukar vara politikernas slagord. Tyvärr så är detta allt för ofta i balans i förhållande till budget och inte i balans i förhållande till uppgift.

"Sanningen finns i betraktarens ögon", sägs det. I detta fall är sanningen att det inte finns någon arbetsbrist, bara brist på rätt utbildad personal. Tyvärr så har ÖB:s nya anställningsavtal fått ett antal officerare i just bristkategorierna att sluta. Det ska därför bli intressant att se om Officersförbundets eventuella överklagan visar på om det råder faktisk arbetsbrist eller inte.