En sak som ofta kommit upp i debatten kring det "nya försvaret" är att Sveriges försvarsmakt blir mer och mer lik Norges och Danmarks. En expeditionär försvarsmakt med NATO som backup för det nationella försvaret. Skillnaden är att Sverige inte har NATO som backup!
I stället har vi försökt att bygga upp vår säkerhet på andra livlinor som Lissabonfördraget och vår ensidiga Solidaritetsförklaring. Men EU har en mycket ringa militär förmåga som i grund och botten bygger på NATO:s resurser. Därför så har det oftast vid mer komplexa internationella insatser blivit NATO som tagit upp uppdraget som kommit via en FN resolution. Möjligtvis så kan deta komma att ändras, då den försämrade europeiska ekonomin pekar också på att intresset för militära samarbeten ökar i Europa. Inga länder har längre förmågan att klara allt själva. USA:s bristande ekonomi innebär också at Europa måste börja klara av mer själva. Men om nu ekonomin brister så är frågan om de europeiska länderna har råd med två parallella militära organisationer? Blir det inte snarar så att EU i ännu större grad kommer att förlita sig på NATO-resurser och de länder som står utanför NATO kan få problem?
Vi satsar också på lokalt samarbete inom Norden och värnar om närområdet. Men av våra grannländer är det bara Finland som står utanför NATO.
Ska vi då gå med i NATO?
Våra svenska politiker har ofta tidigare i debatten sagt att inga åtgärder kommer att vidtagas innan Finland börjar visa intresse.
Nu börjar Finland att visa intresse! Anledningen är, precis som för många andra europeiska länder, bristande ekonomi.
Wallin betonar att påverkan på försvarsförmågan på grund av ökade kostnader för personal och materiel blir större än så. Han varnar för att det kommer att uppstå ett säkerhetsunderskott och konkluderar att ett medlemskap i Nato är lösningen.
Finnarna är realister. Erfarenheterna från VK2 och 40 års VSB-pakt har lärt dem att göra allt för att försvara sitt territorium. När man inser att man inte längre klarar av det så söker man internationellt stöd.
Hur ser reaktionen på Wallins uttalande ut i den finska pressen?
- Yle tar upp att den finska försvarsmakten skall spara ett par 100 miljoner Euro innan 2015, men att man inte vill förkorta värnplikten. Den finska Utrikesminister Erkki Tuomioja nekar dock till att det finns tankar om att gå med i NATO och anser att dessa är Wallins personliga åsikter.
- HBL tycker att det är bra att Wallin tar upp en realistisk debatt om försvarsförmågan, men tror att det saknas politisk vilja och folklig förankring att gå med i NATO.
Även om nu Finland inte går vidare med NATO-planerna, så har man åtminstonde från mycket hög nivå pekat på att man inte längre klarar av det nationella försvaret.
Det ska bli intressant att se den svenska reaktionen på de finska tankarna.
Wasabladet
Inlägg
Har inte NATO krav på att deras medlemmar ska SATSA på sitt försvar? Hur skulle tomhylsan klara av de kraven?
SvaraRaderaSverige kan stationera Usas tunga fraktflyg tex, ger både jobb och + i kanten hos härföraren nr 1.
C5 flyg klarar att landa på våra banor väl? Vi har mycket flygfält och stor yta med liten befolkning. Tyskland har ju sagt sig vilja slippa USAF..
Finnarna har nog i det här sammanhanget en fördel av att, i alla fall formen för, deras neutralitet under Kalla kriget påtvingades dem av ett nederlag i krig.
SvaraRaderaDeras mytbildning handlar om sisu och Davids kamp mot Goliat snarare än neutralitetens moraliska och praktiska överlägsenhet.
Innan man ställer frågan om vi borde gå med i NATO borde man väl kanske ställa sig frågan var NATO är på väg?
SvaraRaderaHur intresserade kommer USA av att vara med och finansiera försvaret av Europa? Självklart är det väl så att USA inte vill förlora sina intressen, men om de tvingas att beakta det ekonomiska läget mot sina intressen är det inte lika självklart hur långt den viljan räcker.
Om man dessutom betänker att Europas totala ekonomi är dubbelt så stor som USA:s, hur rimligt är det då att förvänta sig att USA skall förbli en garant för Europas försvar om vi själva inte är beredda att ta vår del?
Det rimliga vore väl snarast att länderna i Europa inser att NATO i sin nuvarande utformning snarare än vad vi tror kommer att vara historia och att vi fortsättningsvis bör förbereda oss på att ta ett eget ansvar för kontinentens försvar. Att tjata om medlemsskap i nuvarande NATO och tro att det löser alla problem är snarast naivt!
/Merlin
Att jämföra det "nya" försvaret med Norges försvarsmakt är som att jämföra Knäckebrödhults FF elitsatsning på P97 med Arsenals ungdomsakademi. Norge hade senast jag tittade ett starkt nationellt fokus, en riktig värnplikt och ett hemvärn som övar lika mycket som våra deltidssoldater kommer göra.
SvaraRaderaÄpplen och Volvobilar. Olika saker.
@Merlin
SvaraRaderaEtt formellt medlemskap ger dito försvarsgarantier, inflytande och tillgång till krypton och underrättelser. I övrig förändras ingenting jämfört med nuläget.
Oavsett hur stora utmaningar NATO står inför så finns det ingen alternativ lösning som skulle vara bättre. Besparingsivern driver dessutom samarbetet allt närmare, så starkt eller svagt kommer Europas säkerhet under överskådlig tid att heta NATO.
Vi vet inte vad Nato har för framtid men Nato är det bästa existerande försvarssamarbetet mellan demokratiska stater och det finns ingen bättre konkurrent på gång.
SvaraRaderaAlltså borde vi gå med i Nato för att bättre kunna skydda våra gemensamma intressen som demokratiska stater i en global ekonomi och även få bättre garantier för ömsesidig hjälp.
Utöver att gå med i Nato borde vi fördjupa samarbetet med våra närmaste grannar i Norden och det blir en viktig del av det vi ställer upp med för att hjälpa andra natomedlemmar. Vi kan inte räkna med att USA kan ordna allt åt alla så vi måste göra mera själva och tillsammans med våra grannar.
För att detta skall fungera riktigt bra bör vi gå med samtidigt som Finland.
Ryssland borde ta det med jämnmod då det är ytterst osannolikt att vi i norden skulle rusta för att angripa dem, dels vore det politiskt osannolikt och sedan vore det även självmord, när det gäller global handel har vi gemensamma intressen i att hålla handelsvägarna öppna.
Min önskedröm är en mindre upprustning så den nya organisationen fungerar och stenhårda pris och löneförhandlingar inom försvarsområdet så inflationen inte äter ur det medan staten bränner det mesta av sitt ekonomiska "krut" på investeringar som hjälper till med att anpassa samhället till sinande olja osv.
SvaraRaderaDet kommer inte att gå bra för de nationer där staten bara försöker rädda de ekonomiska systemen och viktiga avtal och besparingar som pensioner, det går inte att uppfylla mer avtal än vad det finns resurser i ekonomin. Jag tror att dessa processer kan bli så traumatiska att det behövs en säkerhetspolitiskt stabiliserande
militär förmåga och desto fler demokratier som är med i den klubben som både sköter försvaret och ekonomin desto lugnare blir det och desto säkrare blir det för oss själva.
Dvs tiderna kan bli så dåliga att trenden i många länder med försvar som besparingsområde ersätts av försvar som panikåtgärd och då är de länderna illa ute.
Det jag skulle vilja är att Tolgfors likt Wallin går ut och erkänner hur läget är. Sedan kan han på samma gång förklara att budgeten inte räcker till mer. På så sätt så gör han sitt jobb som Försvarsminister och inte bara som en förlängd arm till Anders Borg.
SvaraRaderaSom min gamla lärare i flervariabels analys en gång sade, "första steget mot kunskap är att inse att man inte kan något". Första steget mot en användbar försvarsmakt, likt t.ex. Norge, är att erkänna vilka brister vi har.
"Första steget mot en användbar försvarsmakt, likt t.ex. Norge, är att erkänna vilka brister vi har"
SvaraRaderaEller för den delen - motsatsvis - tala om vilka/vilken faktiskt försvarsförmåga som FM verkligen besitter (bemanna Högvakten?).
@ Anonym 10.15:
SvaraRaderaAtt ingå i en allians betyder att ALLA inte behöver satsa på ALLA områden utan lösa olika uppgifter och fylla olika nischer för att tillsammans bygga en stark helhet.
@ Merlin:
Att NATO är under förändring och USAs intresse och möjlighet att försvara Europa är på nedåtgående är väl snarare argument FÖR att gå med i NATO? Som medlem kan vi påverka NATOs inriktning och för små nationer i Europa är det viktigt att samarbeta än närmre när storebror verkar dra ned sitt engagemang.
@ Magnus Redin:
Delar din uppfattning om Ryssland. De har, som du vet, redan nu en lång landgräns mot ett antal NATO-nationer. Att det dyker upp ett NATO-land till på andra sidan Östersjön lär de inte ta som något hot, även om de lär skrika i högan sky sin vana trogen.
Skrev ett eget inlägg i ämnet, för den som eventuellt skulle vara intresserad:
http://commanderslog.blogspot.com/2011/08/forsvarsministern-onskar-nato.html
/ Commander
@Commander!
SvaraRaderaJa och vari ligger motsägelse till vad jag skriver?
/Merlin
Att ställa till det i militära sammanhang har aldrig bringat ära åt den skyldige. Hårt faller historiens dom, om än i våra tider över de politiker som tvingar nationen blotta strupen.
SvaraRaderaTag allt vad mörker finns i grav,
Och allt vad kval i liv,
Och bilda dig ett namn därav
Och det åt honom giv;
Det skall dock väcka mindre sorg
Än det, han bar på Sveaborg.
Är detta vår tids Sveaborg?
Skall Finnland liksom Sverige få
Namn från politikernas skrå
Som likt Cronstedts väcker allmän sorg.
Sverige skulle kunna vinna på en NATO anslutning, basera flyg eller tex hemmahamn åt en hangargrupp på tex Gotland.
SvaraRaderaHangarfartyg på Gotland eller fraktflyg uppe i norr, hursom skulle det skapa ett antal arbetsplatser inom landet och dra in pengar.
Kanske skulle man kunna sköta underhåll av flyg i Sverige? Varv saknas väl men knappast flygtekniker.
Kanske skulle vi inte ens behövs öka på antalet soldater eller köpa mer materiel? Man kan bidraga med tex service och underhåll?
@12:35
SvaraRaderaHangarfartyg i Östersjön är orealistiskt. Sjön är för liten. Visby flygplats hade dock gått att använda för diverse militär verksamhet.
Civila flygtekniker finns nog så det räcker, men militärt kan det vara bristvara.
Men jag håller med om att vi borde gå med i NATO, när försvaret nu ser ut som det gör.
Apropå min kommentar 21:04
SvaraRaderaAtt stava Finland Finnland
Om än fonetiskt helt korrekt
Det händer sig ibland
Men rättas skall direkt
@Sumatra: Jag märker att det börjar bli dags för en ny poesiomgång? ;-)
SvaraRaderaInledningen bestod en fänrik ur Finlands här
SvaraRaderaResten diktade jag själv, jag svär
Måhända förestår poetisk holmgång
Om du bjuder in till poesiomgång
Det var inga dumhuvuden som formade vår säkerhetspolitik efter andra världskrigets slut. I säkerhetspolitiken ingick:
SvaraRadera* alliansfriheten (officiellt)
* ett starkt eget starkt försvar
* en god incidentberedskap
* värnplikten
* att det militära och det civila samhället var integrerade i krissituationer
* att svensk försvarsindustri producerade försvarsmateriel
* folkförankringen
Jag hyser stor respekt för deras gedigna arbete. Det har tjänat Sverige väl under efterkrigstiden.
Det går inte att komma ifrån att Sverige är en viktig stat i Östersjöområdet. Så vad vi gör och hur vi formar vår försvar- och säkerhetspolitik får återverkningar på andra Östersjöstater.
Om både Sverige och Finland ginge med i Nato tror jag att hotnivån skulle höjas i Östersjöområdet, vilket jag inte vill.
Ryssland ser Nato som en presumtiv fiende. Faktum är att Nato på senare tid har mer och mer gått från att ha varit ett försvarsförbund till att bli ett anfallsförbund. Ryssland har också en misstänksam hållning till EU.
Icke sällan har EU (med dignande penningpung) och Nato (med svärd i hand) gått hand i hand på missionsresor österut till f.d. Warszawapaktsländer och sovjetrepubliker.
Det blev således mycken tandagnisslan i det ryska ledargarnityret 2004 då Baltikum, Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Slovenien gick med i Nato. Detta år blev också bl.a. Baltikum, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern EU-medlemmar. Ryssland kände sig verkligen hotat, och återupprättade sin förlorade heder och något av sin forna glans först i och med Georgienkriget 2008. Natos utvidgningsplaner österut stannade tillfälligt upp som ett resultat av Georgienkriget.
Efter den förmodade EU-kollapsen, som ett resultat av att lättflirtade EU-politiker och apparatjikar har blivit uppbjudna av den ekonomiska globaliseringen till dans, kring den gyllene kalven, som har gått över styr, tycker jag att Sverige åter bör damma av efterkrigstidens säkerhetspolitik med dess karakteristiska alliansfrihet.
Eftersom Ryssland har respekt för länder med stark militär kraft, bör det alliansfria Sverige och Finland satsa på ett starkt territorialförsvar som inte utgör ett omedelbart anfallshot mot Ryssland. Därmed kommer troligen hotnivån sänkas i Östersjöområdet.
Just nu finns det ett svenskflaggat hangarfartyg med en strategisk position mitt i Östersjön, utan vare sig besättning, beväpning eller kommando - nämligen Gotland. Sverige bör skyndsamt besätta och bestycka hangarfartyget innan någon annan makt gör det.
Gruelse, totalförsvaret under kalla kriget var ett fantastiskt bygge men det hade några svagheter.
SvaraRaderaDen värsta svagheten var den förljugna säkerhetspolitiken med alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig samtidigt som det fanns ett långtgående samarbete med Nato och att vi i praktiken var beroende av dem. Detta dubbelspel gjorde den säkerhetspolitiska och försvarspolitiska debatten förljugen och förstörd och när världen förändrades när Sovjet föll fanns det ingen fungerande försvarspolitik.
Nästa svaghet med totalförsvaret var att det var för dyrt, under större delen av tiden hade armen föråldrad materiel och flotta krympte så den gav upp funktionen att skydda handelssjöfarten. Det fanns även en brist på repövningar, brist på repövningar är givetvis bättre än inget förband men det visar ändå att allt inte var bra.
En riktig alliansfrihet med neutralitet under krig hade blivit extremt dyr och medfört risker då den hade krävt egna kärnvapenstyrkor och en liten terrorbalans. Hade Sverige valt den vägen hade mycket av uppbyggandskostnaderna för kärnvapenstyrkor sammanfallit med oljekrisen på 1970:talet och det är lätta att tänka sig vad det hade inneburit ekonomiskt.
Jag tror inte att Norge är det land man ska titta på om man vill ha en effektiv försvarsmakt. Precis som Sverige har de en överdimensionerad officerskår med alldeles för stor andel överstar och generaler, brist på kunniga lägre befäl(inte så konstigt då maxåldern för dessa är 35) och liten krigsorganisation(armen har 10000 exkl hemvärn) Sedan är frågan om de inte måste lägga ner hälften för att ha råd med de svindyra JSF.
SvaraRaderaFörutom UK och Frankrike finns det inget europeiskt land som tar sina försvarmakter på allvar och efter britternas nedskärningar undrar jag vad som blir kvar. Väljarna vet att varken något afrikanskt land, Indien eller Kina kommer att invadera europa den närmsta tiden så man är inte intresserad av att satsa på försvaret i denna tid av ekonomisk kris.
Något som är fånigt med Norge och JSF är att Gripen och ett djupt samarbete med Sverige borde ha passat som hand i handske och gett dem mycket luftförsvar och uthållighet för pengarna.
SvaraRaderaDet skulle gynna en mindre andel av USA:s flygindustri men givet en framtid med svag ekonomi skulle det ge starkare och uthålligare västlig närvaro i Arktis.
Jag hoppas att det inte är försent för detta och kanske kommer USA:s ekonomi att leda till förvånande förändringar.
Magnus Redin
SvaraRaderaAngående förljugenhet:
Bakgrund:
Vid andra världskrigets slut var Sverige var ett litet land med ca 7 miljoner invånare, som hade hållit sig utanför kriget. Finland var krigsdrabbat, och hade fått göra landavträdelser till Sovjetunionen, som också hade baser i Finland. Den kommunistiska Sovjetunionen var en av segrarmakterna och började flytta fram sina positioner i Europa. I Köpenhamn och på Bornholm fanns det sovjetiska trupper. Västvärldens segrarmakter såg med oro på Sovjetunionens expansionsplaner, som med tiden blev en supermakt. Det blev mycket tidigt en djupgående och fientlig stämning mellan dessa segrande maktblock.
Kulturell och demokratiskt hörde hela Norden till västvärlden. Finland var det land som Sverige genom åren hade haft de djupaste och tätaste banden med, och det gällde omvänt.
Vilka var alternativen i detta läge för den svenska säkerhetspolitiken, som syftade till att hålla oss utanför krig, vid andra världskrigets slut?
Det fanns åtminstone fem alternativ som jag ser det:
1. Inlemma sig i Sovjetunionens maktansträngningar genom medlemskap i Warszawapakten (WP). I så fall hade nog troligen Finland, och möjligen Norge, blivit kollektivanslutna i samma pakt. Ej realistiskt alternativ pga. att Sverige räknade sig till den västerländska kultursfären.
2. Skandinaviskt försvarsförbund tillsammans med Danmark och Norge. Dessa planer var långt gångna men stupade troligen främst på att Danmark och Norge inte litade på att förbundet kunde ge tillräckliga säkerhetspolitiska garantier.
3. Natomedlemskap. Detta hade med stor sannolikhet inneburit att Finland hade blivit hårdare knutet till Sovjetunionen. Därigenom hade många av de finsksvenska banden brustit, vilka skulle vara en mycket stor förlust för både Sverige och Finland.
4. Sverige blev strikt neutral och alliansfri. Denna hållning krävde ett starkt och geografiskt utspritt försvar samt troligen ett egenutvecklat kärnvapen. Intellektuellt, politiskt och råvarumässigt fanns det resurser till kärnvapnet. Sverige betraktades tidigt av omvärlden som en nation som kunde utveckla en egen kärnvapenarsenal. Men kärnvapenutvecklingen kom med tiden att gå stick i stäv mot den kärnvapenbegränsande hållningen hos socialdemokratiska regeringar. Men trots detta behöll Sverige forskningskompetensen i kärnvapenteknologin in på 70-talet. Ett svenskt kärnvapenprogram skulle troligen innebära att försvarskostnaderna slukade närmare 6-7 % av BNP, som nog hade varit alltför svårt att motivera inför det svenska folket.
5. En efter det skandinaviska försvarsförbundets haveri utvecklad alliansfri linje, där man insåg att supermakten Sovjetunionen var det verkliga säkerhetspolitiska hotet. Med tanke på Sveriges resurser och svenska folkets bästa, blev det nödvändigt att sondera terrängen för hjälp från det kontraherande maktblocket – Nato, för att motstå eventuella angrepp från Sovjetunionen. Sakernas tillstånd gav att detta försvarsmässiga samarbete fick göras i hemlighet.
Fortsättning följer…
Säkerhetsalternativ 5 blev det rådande och det på goda grunder. Mig veterligt, skulle det hemliga samarbetet effektueras då WP stod för angreppet och inte då Nato stod för angreppet. Rätta mig om jag har fel! Jag har liten förståelse för att du lägger våra dagars moraliska aspekter på detta samarbete och kallar det för förljugenhet. Jag vill inte använda det pejorativet. Jag föredrar ordet pragmatism, eftersom den dåtida svenska säkerhetspolitiken baserade sig på vad man visste då, och man hade Sveriges bästa för ögonen. Från svensk synvinkel kom ju det säkerhetspolitiska hotet från öster. Detta innebar självfallet att man spanade på och skaffade sig underrättelser om sin tänkbara framtida fiende. Allt i syfte att minimera krigsrisken i Sverige. (Tack vare vår nuvarande säkerhetspolitik befinner sig Sverige i två krig i inbördeskrigens och de muslimska klansamhällenas Afghanistan och Libyen.)
SvaraRaderaFör att ha en god försvarsförmåga över tiden är kontinuerliga övningar önskvärda. Det gäller såväl värnpliktsförsvar som yrkesförsvar. Det är riktigt att inställda repetitionsutbildningar gjordes med hänsyn till budgetprioriteringar på senare tid. Men bristen på repövningar kunde man mer eller mindre kompensera för i samband med mobiliseringar då motivationen och nödvändigheten ökade för att öva.
Det går att diskutera huruvida armén var dåligt utrustad eller inte. Men i alla fall var pansarvärnet och luftvärnet prioriterat. Det du säger om flottan kan jag inte bemöta.
När du säger att totalförsvaret var för dyrt låter det som en efterhandskonstruktion för att motivera vår nuvarande säkerhetspolitiska inriktning, vad den nu är. Var gick smärtgränsen (% av BNP) anser du? Jag hörde inte några sådana tongångar från ledande beslutsfattare på 80-talet. Försvaret betraktades som en försäkring mot angrepp utifrån och en garant för vår suveränitet och fick gärna kosta litet. ’
Angående F35:
Även jag hoppas Norge slänger ut JSF-gökungen ur boet och ersätter den med Gripen. Men det är ett önsketänkande.
Magnus Redin, gruelse m.fl!
SvaraRaderaDet är inte bara länder utanför USA som tveksamma gällande F-35, man är långt ifrån eniga i USA gällande dess framtid. Det är t.ex långt ifrån självklart att US Navy väljer F-35 (även om trycket är mycket hårt).
Titta på "Documetry on F-35 Joint Strike Fighter part 3 enligt länken nedan
http://www.youtube.com/watch?v=8kssZua8MVc&NR=1
Winslow Wheeler (Former Congressional Defence Staff) argumenterar varför han är en stark motståndare till F-35. Han sågar i inslaget F-35 projektet jämns med fotknölarna och motiverar på ett lättförståerligt vis varför. Han får 12:37 en fråga från den holländske journalisten om vad han skulle säga om den hollänske premiärministern bad om råd gällande köp av F-35, titta på inslaget så får du svaret.
Frågan är om våra kamrater i väster har sett dokumentären (uppdelad i 5 delar på Youtube).
(Möjligt att dokumentären har varit uppe till diskussion här tidigare).
/Merlin
Även om intentionerna med alliansfriheten var goda vart de inrikespolitiska följderna katastrofala. Först möjliggjorde den en flört med vänsterdiktaturer över hela globen och sedan när hemligheten var allmänt känd men ändå undertryckt vart politiken lealös och när muren föll hade den över huvud taget ingen riktning, armén passade på att modernisera, div grupperingar passade på att tjäna en hacka på tveksamma industriprojekt, rivningar forcerades för att ge sysselsättning, värnplikten svalts ut utan att alternativen byggdes upp i tid, timeout för att vänta in walk over...
SvaraRaderaOm dubbelspelet även gällde utrikespolitiken så vi skickade miljarder i bistånd och duperade den svenska allmänheten för att kunna få in USA agenter i diverse länder är det på sätt och vis ännu värre och skulle förklara varför även Sida har varit så trasigt. Det vore en intressant historia nu när vi har ett USA som under förra presidenten ägande sig åt tortyr och jag får trösta mig med att supermakten som är garanten för demokratin i världen inte torterar så mycket...
Eller så var det bara den historia som jag hörde när jag under en lång middag satt bredvid två åldrande f.d. kommunalråd som animerat berättade hur de hade haft alla dessa fina FN människor och folk från för mig synnerligen suspekta länder på middag hemma i bostaden och verkligen varit med och byggt upp den goda världen. Miljarderna köpte i alla fall ett väldigt fint liv för dem.
Det enda som kan ha varit värt all denna röra är om det var till stor hjälp för Finlands frihet. På det stora hela är vi nog överens om det mesta i denna debattråd Gruelse.
Jag vet inte vad ett komplett alliansfrihetsförsvar hade kostat i % av BNP. Materielmässigt borde ett sådant försvar ha byggt fler jagare för att kunna eskortera handelssjöfart, haft en splitterskyddad fordonsfamilj som efterföljare till KP-bilen i stället för opansrade terrängbilar, byggt många Bandkanon 1, haft tungt luftvärn, troligtvis haft en mindre full rustad arme som övat mer, samma flygvapen och som sagt var svindyra kärnvapen som hade fördärvat den politiska framtiden för min favoritenergikälla kärnkraften.
Det finns positiva saker med närtidshistorien och frågan är hur man kan använda det som har hänt och erfarenheterna för att hantera utmaningarna som kommer.
Jag tror att det kloka för F-35 hade varit ett flertal teknikutvecklingsprogram för fysiska delsystem och mjukvara och sedan flera separata projekt för att bygga flygplan vars flygkroppar var helt anpassade för respektive styrande krav där man utbyter erfarenheter mellan projekten. Men att kommunicera mellan projekt som kan upplevas som konkurrerande hade kanske varit väldigt svårt?
SvaraRaderaKanske är något sådant framtiden för F-35. En nedläggning där man fortsätter finansiera de lovande delsystemen och tillverkningsprocesserna och sedan nya projekt för VTOL, CATOBAR och stealth med pressat styckpris, kanske både i bemannade och RPV versioner.
Sedan tror jag som jag har sagt tidigare att USA har fler flygvapen och större försvar än de har råd med och det är ett hot mot deras ekonomiska stabilitet och målar de in sig i ett hörn blir det även ett hot för deras moraliska utveckling.
@Magnus 18:01,
SvaraRaderaDen säkerhetspolitik som Sverige förde under efterkrigstiden fram till EU-inträdet tjänade inte bara Sverige väl, utan bör också ha bidragit till att Finland kunde lösgöra sig ur det sovjetiska kopplet och utveckla sig till en suverän nation.
Vid andra världskrigets slut hade Sovjetunionen en mer eller mindre fientlig inställning till västvärldens stater, särskilt till USA, Storbritannien och Tyskland. För att motstå en attack från dessa byggde Sovjetunionen upp buffert av vänskapligt sinnade grannstater. I dessa kom Finland att ingå. En vänskaps-, samarbets- och biståndspakt mellan Finland och Sovjetunionen undertecknades. Militärt, handelsmässigt och utrikespolitiskt blev Finland präglat av det nära samarbetet med Sovjetunionen.
Den dåtida svenska säkerhetspolitiken gick ut på att upprätta ett eget starkt territorialförsvar utrustat med materiel med ett utpräglat försvarsinnehåll. Vi hade inga förpliktelser att delta i Natos eventuella anfallskrig i och med att vi var alliansfria. Sverige blev med tiden en konfliktavvärjande buffertzon mellan Nato och WP. Vi hade dock hemliga planer på försvarssamarbete om Sovjetunionen/WP angrep oss.
Norge hade sett till i samband med sitt Natomedlemskap att kärnvapen inte fick förhandslagras i fredstid i landet.
Det säkerhetspolitiska läget på den skandinaviska halvön och i Finland bör ha gett Sovjetunionens militärstrateger intrycket att på nordvästfronten är det relativt liten risk för ett storskaligt angrepp från Nato. Vid denna uppkomna lägre hotnivån, har nog Kreml blivit mindre misstänksamma och kunnat ge Finland lösare tyglar. Därmed har det troligen var lättare och gått snabbare för Finland att bli en suverän nation och gå i riktning mer mot den nordiska gemenskapen.
Sedan tycker jag inte att vi ska spela upp indignationsnummer för att länder gör hemliga krigs- och försvarsplaner, ty dessa hör till det säkerhetspolitiska arbetet.
Jag kan nämna att Sovjetunionen hade militära planer på att snabbt ta sig till Atlantkusten genom att går över norra Finland och möjligen över nordligaste delarna av Sverige. I detta ingick också att snabbt ta Danmark för att säkra Östersjöns utlopp. Finland var inte sämre. Flygvapnet, som delvis hade svenska Draken-flygplan, kunde använda flygbaser i Sverige i händelse av krig, vad jag har förstått.
”Även om intentionerna med alliansfriheten var goda vart de inrikespolitiska följderna katastrofala.”
Som jag ser det blev de inrikespolitiska följderna katastrofala först genom vårt EU-medlemskap. Möjligen har någon brutit mot tystnadsplikten, när EU-företrädare utnyttjade de hemliga försvarsplanerna med Nato för att propagera för ett svenskt EU-medlemskap, genom att slå hål på ett av EU-motståndarnas argument, som var att Sverige hade klarat sig bra genom sin alliansfrihet.
Det du skriver om arméns modernisering, tveksamma industriprojekt, forcerade rivningar, värnpliktens nedgradering är i själva verket resultat av vår nya säkerhetspolitiks EU-anpassning.
Sant är dock att vår dåtida säkerhetspolitik möjliggjorde att svenska politiker (läs Palme) kunde flörta med vänsterdiktaturer. Det är inget jag är stolt över och det gäller för övrigt vår biståndspolitik. Att svensk biståndspolitik användes för att få in USA-agenter i biståndsländerna är nytt för mig.
Om det är så att röran efter kalla krigets slut egentligen hänger ihop med EU-inträdet är frågan varför svenska politiker fick för sig att röran var nödvändig medan Finska inte hade några sådana problem. Det är svårt att finna något vett i en sådan lealöshet, vad skulle t.ex. EU tjäna på den om den var ett EU krav?
SvaraRaderaNär det gäller dubbelspel inom biståndspolitiken är det bara en misstanke som känns logisk när SAP ledningen hade dubbelspel inom säkerhetspolitiken. Det jag har indicier för som räcker för min egen subjektiva uppfattning är att SAP folk mådde som prinsar när de frotterade sig med vänsterrevoltörer och kunde stödja dem. Detta är inte ett dugg konstigt, de hade mål, uppnådde dem och skötte trivseln för sina egna.
Att bara ha planer oroar mig inte lika mycket, det som bör ha ställt till det är att samtidigt agera på två olika sätt.
@Magnus,
SvaraRaderaAngående "röran" på 90-talet:
Jag tror att mycket förklaras av att finländska politiker jämfört med svenska höll/håller en högre klass i fråga om logisk slutledningsförmåga, utbildningsnivå och patriotism.
1991-94 styrdes Sverige av regeringen Bildt, som redan då hade siktet inställt på ett svenskt EU-medlemskap, eftersom den tjurnackat höll fast vid den fasta växelkursen, som tyvärr resulterade i en dagsländeartad ränta på 500 %, kraftig ökning av både statsskuld och arbetslöshet.
Där har du den intellektuella inramningen till ”röran” som den politiska ledningens bistod med. SAP bidrog icke till att höja den intellektuella nivån på den tiden utan spelade med.
Fast FB92 och FB96 var faktiskt vettiga, man tog bort det som borde tas bort och satsade på det som var bra. Det var FB00 och FB04 som var dödsstöten.
SvaraRadera@Uppgiven: Varje beslut i sig själv är kanske logiska. Problemet är att summan av besluten blir inget vidare.
SvaraRaderaDet är som den klassiska liknelsen med grodan och kokande vatten. Gör man gradvisa ändringar så anpassar man sig till den rådande situationen och märker inget innan "vattnet är för varmt".
Jag saknar fortfarande en tydlig spårbarhet mellan vår utrikesdeklaration och säkerhetsförklaring och rådande försvarsbudget och utformning av Försvarsmakten.
http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/16/11/48/dc78c337.pdf
Där har den finska försvarsministern visat tydlighet när han säger att de inte längre klarar sina uppgifter. Odenberg gjorde samma sak när han avgick i protest mot hur hans departement styrdes från sidan.
@Merlin: Se det här inlägget för alla inslagen i dokumentären om F-35.
SvaraRaderahttp://notoriusunpublicus.blogspot.com/2011/07/time-for-delivery.html
@uppgiven
SvaraRaderaDet var ju vissa bra delar som försvann i FB92 och 96 också. Detta berodde självklart på regionalpolitik som vanligt.
@CI
SvaraRaderaDet jag menade var att i FB92 och FB96 så skar man bort en hel del av de förbandstyper som ärligt talat inte hade något att göra i en modern försvarsmakt. De förbandstyper som var användbara skalade man ned antalsmässigt till något som det faktiskt fanns en realism i att vidmakthålla, samtidigt som det skedde en materiel förnyelse. Det var inte det totala raserandet av förmågor som skedde i FB00 och FB04, snarare ett återupprättande av förmågor som urholkats.
@anonym 22:14
Jag antar att du syftar på något av de fredsförband som lades ner? Ja, det finns säkert något som hade kunnat göras bättre där. Men helheten var trots allt bra.
Eller menar du att någon förmåga som var användbar avvecklades helt i dessa beslut?