Insatsen i Libyen drar ut på tiden. Även om rebellerna nu närmar sig Tripoli så är insatsen långt ifrån över. Nu börjar det snart bli dags för politikerna att fundera på förlängning eller inte. Men klarar Försvarsmakten av en förlängning eller inte? Vilka konsekvenser kan det få? I pressen har det funnits rapporter om att det finns för få fototolkar, men frågan är om inte det förr eller senare börjar bli brister även i andra personalkategorier?
FL01 leddes av F17. Där kunde Försvarsmakten skicka iväg ett förband som redan satt i beredskap för internationella insatser. Man kunde ur EAW Expeditionary Air Wing, som var en del av NBG11, plocka ut Gripendivisionen med tillhörande underhållsenhet samt tillsätta en ledningsenhet och därmed så var förbandet uppfyllt.
FL02 leds av F21. Där kunde Försvarsmakten falla tillbaka på att det funnits ett förband på flottiljen i beredskap fram tills årsskiftet 2010/11. En hel del av personalen var med andra ord ganska så intrimmade som förband. Men ändå så krävdes det tilläggsträning. Försvarsmakten fick bl.a. plocka hem sin Tp-84 från Italien för att ge piloterna chans till den lufttankningsutbildning som krävs för att kunna deltaga i de långa uppdragen över Libyen.
Om det nu blir ett FL03 så är det med stor sannolikhet F17 som återigen får ta hand om att leda insatsen. Frågan är vilka som får åka? Är det samma personal som var med på FL01? De har varit hemma i Sverige i tre månader. Nu kommer de med andra ord återigen få förbereda sig för insats och vara borta från familjen i en ny period. Frågan är om frivilligheten räcker till nu eller om Försvarsmakten för börja ta till tvångsmöjligheterna med det nya anställningsavtalet?
Hos Wiseman läste jag en kommentar till ett inlägg som sade "Armébröder säger: Välkommen till vår verklighet". Kanske är det så och kanske är det också så det ska vara?
Därmed så är Flygvapnet inne i en cykel av insats, ledighet, förberedelse för insats, insats... När ges det i denna cykel tid för utbildning av nya förband samt träning av de nationella förmågorna? Vid insats så blir Flygvapnet duktigare på att vara på insatser, men det är en hel del av de "gamla" kunskaperna som faller i träda. Detta är kanske inte så farligt om det bara är de internationella insatserna som Flygvapnet skall kunna klara av.
USAF erfarenheter
1999 gav RAND ut en rapport som fortfarande är värd att läsa. Den heter "Blunting the Talons - The Impact of Peace Operations Deployments on USAF Fighter Crew Combat Skills" och är en analys av hur USAF insatser under framför allt NFZ - No Fly Zone operationerna över Irak mellan 1991 - 2003 påverkat skickligheten på piloter. Man jämför detta med de kunskaper piloter hade under Kalla Kriget och som byggde på erfarenheter från bl.a. Korea och Vietnam. Det var dessa erfarenheter som låg bakom de lyckade anfallen under första Gulfkriget 1991.
På kort sikt så förlorar piloterna kunskaper i rena tekniska handhavanden som att fälla bomber eller skjuta robotar. Anledningen är helt enkelt att man inte tränar på detta under skarpa insatser i de fall man inte utför dessa uppgifter som t.ex. i fallet FL01/02 då fokus ligger på spaning. Det blir inte tid över för normal träning som man genomför på hemmaförband. Dessa förlorade tekniska kunskaper är dock ganska lätta att hämta igen. Ca en månads träning innebär att piloterna är åter i samma skicklighetsnivå som före insatsen.
På lång sikt är det dock värre. De långa missionerna och de slitningar det innebär med bl.a. familjelivet leder till att duktig personal slutar i förtid, vilket innebär en förlust av de som ska utbilda nästa generation piloter. Den taktiska skickligheten för rotechefer, gruppchefer och förbandschefer minskar (förutom i just det uppträdande som används under insatsen). Detta innebär att de blir sämre instruktörer för nästa generations piloter.
Bägge dessa aspekter innebär extra kostnader för Försvarsmakten som inte syns direkt i kostnaden för insatsen och som det är lätt att förbise.
Vad kan man göra för att motverka dessa effekter?
En fördel som vi har i Sverige jämfört med USA är att våra flygplan inte "tillhör" divisionen, utan Flygvapnet. Det innebär att vi sparar tid när vi roterar mellan insatsförbanden. I USA så förlorar förbanden viktig träningstid före och efter en insats på grund av att flygplanen byts ut. Skulle Sverige samarbeta med andra Gripenanvändare och göra en gemensam insats skulle vinsten kunna bli ännu tydligare, då vi skulle kunna dela på logistik, reservdelar m.m. och på så sätt få mindre påverkan på flygningen hemma i Sverige.
I USA så var tidigare tiden för insats 90 dagar. Den har nu sänkts till 45 dagar. Detta för att minska på verkan på familj m.m. vilket gör att man har lättare att bibehålla personal. Flygvapnet sköter detta på ett ganska så bra sätt och försöker i den mån att det finns personal tillgängligt rotera under insatstiden. För Armén är det värre, då insatserna oftast är 6 månader med två "leave"-perioder. Detta är en svår balansgång mellan att behandla personalen bra och att de skall vara fungerande under insatsen. Roterar man ofta så får man givetvis personal som behöver en smula träning innan de är fullt operativa i insatsområdet. Men för flygförband är detta inte lika kritiskt som för markförband, då delar av träning hemma ser i stort sett likadan ut som den verksamhet som utförs på insatsen.
En viktig möjlighet är att träna under insatsen. Detta kan vara svårt, då det kräver träningsområden i närheten till den bas man opererar från. För Sverige som icke-NATO medlem kan det vara ännu svårare, då vi saknar en hel del av de diplomatiska tillstånd som krävs. Men det är inte omöjlig. Dock så är det givetvis en extra kostnad då det kommer att krävas extra flygplan, extra teknisk personal och kosta extra flygtid för att få till denna lösning. Politiska dumheter á la Juholt har dock totalt förhindrat denna möjlighet, då det inte finns några extra flygplan tillgängliga förutom till själva insatsen. Då uppdragen (planering, utförande, analys av resultat) under en internationell insats är mycket långa så är det också svårt att planera in ett träningspass under en normal flygdag. Ska en pilot ha möjlighet till detta så krävs det med andra ord fler piloter i insatsförbandet så att de kan varva mellan insatsuppdrag och träning. I USA så fokuseras dessa träningstillfällen på att säkerställa att man uppfyller sitt behov av att träna kommande rote-, grupp- och förbandschefer. Om inte detta görs under en insats så kommer det att ackumuleras upp ett behov av denna typ av träning, annars kommer förbandet att förr eller senare inte ha några instruktörer alls. Enligt rapporten så bör varje pilot genomföra minst ett träningsuppdrag per vecka för att bibehålla sina kunskaper.
Träning kan också genomföras i simulatorer. Men då krävs det någon typ av transporterbar simulator, vilket också kommer att kosta pengar att ta fram. Tankarna på att anskaffa ett liknande system har funnits i många år, men ännu så har inget skett. I USA finns simulatorer som är placerade i en container för att snabbt kunna flyttas vart som helst i världen. Men även om man tar med simulatorer så innebär det bara att man minskar behovet av extra flygplan och tekniker. Det tillkommer fortfarande behov av extra piloter samt teknisk personal som kan hantera simulatorerna.
I RAND-rapporten så föreslår man en alternativ lösning kallad "cop-on-the-beat" där man sänker tempot på insatsen från den initiala massiva anfallet till mer slumpvisa insatser som gör att motståndaren inte vet när och var det kan finnas flyg i luften. Detta är givetvis ett ökat risktagande, men ger uthållighet på förbanden. Problemet är att veta när detta är möjligt. I Libyen så klarar rebellerna sig troligtvis inte utan stöd från NATO. Dessutom så är det svårt att synkronisera våra insatser med de mer slumpmässiga insatserna som görs på marken.
Någon kanske ställer sig frågan om man inte kan utföra en smula träning till och från insatsområdet. Detta är inte att rekommendera av flera anledningar. Flygplanen flyger med skarpa vapen, så det finns risk för misstag om man som pilot börjar göra något annat än själva uppdraget. I en skarp mission flyger man med vapenväljaren i läge "Live". I ett träningsuppdrag flyger man med den i läge "Safe". I USA är det förbjudet att genomföra simulerad träning med skarpa vapen hängda (man tar på sid 128 upp exemplet med en RF-4C som blev nedskjuten av F-14 som av misstag avfyrade en skarp robot under ett simulerat träningsuppdrag). Innan insats måste piloten koncentrera sig på sitt uppdrag och efter insatsen behöver han vila efter att ha suttit sex timmar fastspänd i sin katapultstol.
Enligt rapporten så hade USA vid tillfället den skrevs 10,4 aktiva och 7,62 reservflottiljer och dessa kunde säkerställa 2.14 flottiljer i insats, d.v.s. ett förhållande på 18.02/2.14 = 1:8. I Sverige har vi fyra insatsdivisioner och har ca 0.5 divisioner på insats. 4/0.5 = 1:8! D.v.s. antalet förband möjliggör faktiskt en kontinuerlig insats nere i Libyen. När det gäller antalet flygplan så krävs ett förhållande på 1:5 mellan flygplan hemma och på insats, något vi tack vare Juholt klarar med råge.
Slutsats
Insatserna kostar betydligt mer än bara den personal och utrustning som finns i insatsområdet. Det krävs träning före och efter för att ta igen förlorad kunskap. Om inte detta tas med i den planerade budgeten finns stor risk för svarta hål eller minskad kunskap hos divisionerna.
För att vidmakthålla insatta förband så krävs det mer personal i en organisation än om det enbart genomförs träning och beredskap hemma i Sverige. Om inte detta tas med i planeringen så riskerar det att leda till stora avhopp och därmed stora kostnader för att utbilda ny personal. Givetvis så kommer en organisation som består till stora delar av nyrekryterad personal vara sämre än en som lyckas behålla sin personal under längre tider.
Flygvapnet blir givetvis bättre av att vara på skarpa insatser, men de blir det endast i en begränsad del av de kunskaper som förbanden behöver för det nationella försvaret. "Smalare, men vassare", brukar det heta i den försvarspolitiska retoriken om insatsförsvaret. Kanske är det tvärtom, "Vassare, men också smalare"?
SvD
Uppdaterad 11-09-16, 18:35
Fler och fler länder börjar upptäcka att operationer typ den i Libyen leder till att skickligheten hos piloterna sänks. Tyskland passar på att i stället för att deltaga i UP passa på att träna sina piloter på Decimomannu där det finns en s.k. "ACMI Testrange" där man likt Red Flag kan öva luftstriod och med hjälp av särskilda mätkapslar som hängs på flygplanen spela in position, fart, höjd, vapenval m.m. för att efter flygpassen utvärdera i stora Debriefing salar.
Kanske detta är något även för Sverige? Att rotera några flygplan och piloter till Decimonannu för att hålle dem vältränade samtidigt som operationen i Libyen pågår. Detta kräver givetvis ett par extra flygplan, piloter och tekniker för att kunna dra runt, men Försvarsmakten slipper riskera att kunskapsnivån tillfälligt går ner i Flygvapnet.
En hel del av de länder som deltar i UP har noterat risken för att kvaliteten hos deras flygvapen sjunker av de internationella insatserna.
Some countries’ aircrews have lamented the waste of flying hours for NFZ enforcement missions. According to some Dutch pilots, they risk to lose proficiencies if they’ll be required to perform only lengthy Combat Air Patrols over Libya.
Raytheon Awarded NGJ-MB Pod Production Contract
4 timmar sedan
En åttondel på insats om det skall vara uthålligt och här har jag suttit och drömt om en fjärdedel.
SvaraRaderaI vilket fall är det en intressant tanke att låta en liten kontinuerlig spets utomlands bestämma den minimala bredden här hemma.
Uthållighet borde ha ett stort säkerhetspolitiskt värde. När det gäller marina insatser som att skydda handelssjöfart kan det behöva pågå i åratal.
@Magnus: Detta är dessutom bara bland Fighter squadrons. Till detta kommer bl.a. utbildningsförband. För Flygvapnets del så är det två divisioner på F7 för utbildning av Gripenpiloter och flygskolan i Malmslätt för grundutbildning av piloter till både stridsflyg och transport. Så i praktiken skulle det för Flygvapnets del innebära att man max klarar av ett förhållande på 7/0.5 = 1:14. räknar man dessutom in behovet av folk i staber så blir det ännu sämre.
SvaraRaderaSedan kan Tolgfors och ÖB förklara varför varje officer ska vara beredd att åka på utlandsinsats när det i praktiken krävs att stora delar av verksamheten enbart sysslar med personalförsörjning för insatsenheterna. Visst så kan man rotera personalen mellan insatsförbanden och skolförbanden, men då dyker det upp andra problem med långa kommenderingar hemifrån, skilsmässor och högre personalavgångar.
Sedan ska vi inte glömma "folket på marken som håller planen i luften". Det finns fyra insatsdivisioner, men hur många förband som kan sköta klargöring och drivmedelshantering finns det egentligen? Hur ser personaluppfyllnaden ut på dessa egentligen?
SvaraRaderaNu håller F17 och F21 på att sätta upp sina basbataljoner med anställda soldater. Hur många drivmedelssoldater finns det egentligen att skicka för att lösa av de NBG-soldater som fortfarande löser den uppgiften på Sigonella?
Även de stödjande funktionerna har personalomsättning och behöver en kapacitetsmarginal, det är rimligt att personal från dem åker på normala insatser även om det aldrig skickas iväg en hel flygskola eller högre stab. Men de stackarna får givetvis inte samma status som de som tillhör hela (små) förband som åker på insats.
SvaraRaderadiskutionen kan vidgas till hela försvaret.
SvaraRaderaArmen, marinen eller amfibiekåren blir knappast bättre på sina nationella uppgifter i afghanistan. Det är snarare så att soldaterna blir sämmre skogsmän och sämmre på SIB i insatsen. Övningarna som genomförs är för enkla och fokus ligger absolut inte på övning utan genomförande av andra skarpa uppgifter som sig bör.
En mision är en effekt minskning av förbandet i över ett och ett halvt år. Ett år av förberedelser insats och ledighetsuttag före och efter sedan ett halvårs intensiv utbildning för att repetera kunskaper och ersätta personal som slutar och slutar gör soldaterna! En insats är perfekt som avstamp inför högskolan.
Så kanske är det realistiska två års effekttapp.
Sedan kan man ju undra varför man inte har 6 månaders mision nere i italien? Varför förlängde man inte allas kontrakt bara om det nu är ett sådant problem? tre månader är ju en väldigt kort tid i ett missionsområde.
säger inte att jag inte sympatiserar med personalen i fråga men...ja.. känner kanske ingen medkännsla heller över synpunkterna.
/trupparen
Tja, operation unified protector har fått två gånger 90 dagar på sig hittills. Så varför skall man tala om sex månaders insats då?
SvaraRaderaJ.K Nilsson
@Trupparen: Ett flygande förband är inte lika känslig för att vara insatt i detaljerna i området som ett markförband. USAF har därför försökt sätta sina rotationstider ganska så korta. USN (svårare för hangarfartygen att åka hem) och US Army har betydligt längre.
SvaraRaderaI ett markförband i t.ex. Afghanistan så är personlig kännedom om terrängen och befolkningen mycket viktig. För att vinna "Hearts and Minds" måste lokalbefolkningen lita på dig och då är det pesonliga relationer som ska byggas upp.
G-9 - CIMIC, G2 - Intelligence och även till viss del G-3 Operations är kritiska komponenter som måste känna till alla detaljer. För att inte tala om den vanlige skyttesoldaten som måste känna till att i kurvan där borta brukar Talibanerna lägga ut IED.
Så sex månaders rotationstid är egentligen för lite för Afghanistan, men där måste man tänka på familjerna. Vissa andra länder har längre rotationstider för nyckelpersonal. T.ex. chefen för IJC i Kabul hade suttit där i 2,5 år innan han nyligen byttes av.
http://www.stripes.com/news/scaparrotti-becomes-commander-of-ijc-in-afghanistan-1.148997
http://www.michaelyon-online.com/ijc-change-of-command.htm
Du slår huvudet på spiken som vanligt :-)
SvaraRaderaFlygvapnet blir givetvis bättre av att vara på skarpa insatser, men de blir det endast i en begränsad del av de kunskaper som förbanden behöver för det nationella försvaret. "Smalare, men vassare", brukar det heta i den försvarspolitiska retoriken om insatsförsvaret. Kanske är det tvärtom, "Vassare, men också smalare"?
Jo så är det och jag skulle önska att vi betonade vår nationella förmåga betydligt högre än den internationella förmågan i allt vi gör nu och framåt. Det är dessutom tveksamt att lägga ca 3 miljarder årligen på försvar utomlands i praktiken när vi har så många förmågeglapp här hemma tex attackförmåga JAS39,indirekt eld,Lv robot mark och sjö osv.
Inför nya försvarsbeslutet måste vi diskutera avvägningen internationellt vs nationellt.
Kan vi inte nöja oss med tex hälften 1,5 mdkr till det internationella och då föra över resten 1,5 för att börja beta av en del brister
@ trupparen
SvaraRaderaäven en truppare bör öva upp sig till en acceptabel miniminivå vad gäller hantering av svenska språket? För mig är det en trovärdighetsfråga.
Tyvärr så har jag personligen sådana värderingar/fördomar att min respekt för dig, och de budskap du förmedlar, blir avsevärt mindre när du uppenbart har svårigheter att använda korrekt svenska. Det finns en risk att detta ligger till grund för en intellektuell bedömning av din person och det kollektiv du representerar. Det är naturligtvis inte rättvist, men ändå ett faktum. Du kanske anser att i detta fall så äger jag problemet? För dig är det inget viktigt problem?
Men, tänk på att du representerar kollegiet av arméns truppare när du skriver.
Vi vet att dagens skola inte ger bättre språkliga förmågor, och visst överseende kan möjligen finnas i Sverige och inom vår kultur av idag. Även om det kanske numera inte är så viktigt i Sverige och för svenskarna, så är ändå en korrekt hantering av språket mycket viktigt inom andra kulturer och folkslag. Det kanske vi i Sverige inte förstår, eftersom vår norm är "slappare"? I t.ex. Storbritannien, så kan ett enkelt stavfel i en skrivelse generera en källa till allmänt accepterat hån, skadeglädje och allmän munterhet via cirk på kontoret. Där finns en stor risk att skribentens intelligens bedöms utifrån hans/hennes förmåga att uttrycka sig korrekt i skrift. Endast intelligenta (= korrekt stavning och grammatik) utsagor behöver respekteras.
Tyvärr upprepar du några väldigt grundläggande språkliga fel i ditt inlägg. Det verkar alltå inte bara vara så att du halkat på tangentbordet. För att du ska kunna undvika liknande misstag i framtiden så vill jag allra ödmjukast påpeka dem. Jag hoppas att du förstår att avsikten är konstruktiv kritik.
Rätt ska vara:
"sämre"
"diskussionen"
"mission"
"medkänsla"
Sluta för allt i världen inte att skriva, även om språket känns osäkert. Det är nog bättre att din röst hörs, om även svajigt, än att den tystnar helt. Tänk bara på att det kan vara värdefullt att fortsätta lära och förbättra sig.
Lycka till!
Det kan möjligen inte vara så att de förband vi har är för få, felaktigt sammansatta, ej övade, med helt fel stabsfunktioner och en alldeles för klent dimensionerad logistik?
SvaraRaderaAllt bottnar väl i att vi lider av ovanstående?
Vi har under många år vässat och vässat så nu finns ingen massa kvar att slipa till en spets.
Likt en söndervässad blyertspenna återstår endast smulor och spån. Att försöka bygga upp en ny penna av det som ligger i pennvässarens behållare är inte lätt.
Det är oftast enklare och i längden billigare att bota sjukdomen än att under lång till underhålla symtomen.
Vi kanske ska ta en Tjeckov här på teatern undet hösten.
Teaterdirektören.
@ Teaterdirektören
SvaraRaderaMed risk för att reta upp någon läsare med något stavfel, så måste jag ändå få påpeka att dina allegorier ständigt når nya höjder. Liknelsen med pennan var lysande och har väl egentligen bara ett fel; det var inte jag som kom på den.
Även din inledning har stora förtjänster, då den sätter fingret på felet i ett övergripande macroperspektiv, istället för den traditionella metoden att peka på enskildheter och detaljer.
Av Tjekovs pjäser finner jag ingen pjäs som riktigt passar in till din kommentar, men kanske Dostojevskijs Idioten kan moderniseras och att du kan låta huvudpersonen bli flera individer så att titeln istället blir Idioterna och låt hela kollektivet bli föremål för människornas diskreta förakt och hån. Furst Mysjkin ersätts helt enkelt av ett galleri småpåvar vars agerande stämmer mot den nya titeln.
En sådan pjäs skulle jag gå och se.
Som vanligt gäller det att finna metoder som leder mot målet. Att blogga eller sätta upp pjäser båtar föga när det gäller försvarsets problem vad det verkar. Kanske skall man göra som Kim Larsen och söka upp våra folkkära politiker?
SvaraRadera"Men så en dag gik jeg op til ministeren og sagde:
Du der - få lige fødderne ned og ta' hatten af!
Mand kan du ikke se at det hele er ved at gå
fuldstændig agurk?!"
Efter att så här konkret ha beskrivit problemet, så blir det så dags för Kim att avkräva politikerna besked om vad de tänker vidta för åtgärder.
Så hvad gør vi nu din gamle skurk?
Men här gäller det för Kim att inte ha alltför höga förväntningar när det gäller svaret.
"Men han grinte bare og sagde:
Dig, du kan sgu gå fanden i vold!"
Nu gick det som sagt inte så bra för Kim Larsen vid sitt besök hos ministern och det finns risk för att vi drabbas av det samma om vi försöker. Vi får trösta oss med att det aldrig är försent att ge upp och att vi nog ändå är ute i osläppt väder.
Danskan Agurk är helt enkelt en gurka. En vanlig gurka består till cirka 99 % av vatten, så på svenska blir det ingen bra metafor. Det budskap som svenska folket matas med när det gäller försvaret består nog snarare till 99 % av luft, varför en uppblåst ballong ligger närmare till hands som jämförelseobjekt.
Så vhad gør vi nu, lille du? Åter till bloggarna och teatern och Dostojevskij?
Smalt och vasst verkar vara perfekt vid en eventuell invasion. Vad ska fi slå ut? Nål i en höstack någon? ;-)
SvaraRaderaDå det gäller underhålls personal så går det antagligen att "låna" in många kategorier från andra enheter/förband då JAS från början är byggd för att handhas av en handfull värnpliktiga. Bränsle kan lika gjärna köras från någon som kör tankbil till strv 122 osv..
SvaraRaderaBara dom får lite kompletterings utb.
Det är som vanligt spetskompetenserna som blir lidande. Flygtekninker, Piloter, Bildtolkar osv...
Men det kanske går att konsulta in sådana som börjat på en civil karriär ifall det inte tar allt för lång tid att typa in deras cert osv igen..
/Tinhead
@tinhead
SvaraRaderaOk, så man lånar in personal från FS22/23 då menar du? För det är väl dit NBG är på väg. Sedan var det det där med "lite kompletteringsutbildning", när fixar vi det? Det är inte många veckor kvar nu till FL02 roterar hem...
Även om det nu går att "rafsa ihop" en lösning den här gången, är det så här det användbara försvaret ska se ut?
För övrigt, bara för att Gripen designades för att klargöras av värnpliktiga så betyder det inte att dessa var snabbutbildade...
Tror inte speciellt många av de "som börjat på en civil karriär" är speciellt sugna på att komma tillbaka och typa in deras cert igen. Detta kan ta, enl FuhM, upp till ca sex månader, betänk även att utvecklingen inte står still inom utvecklingen av JAS 39 så de som behöver sex månader kan nog vara huvuddelen av de som lämnat.
SvaraRaderaDessutom fanns det fanns en anledning till att det valde en civil karriär tidigare. Detta kan jag intyga var inte för att de var dåliga på sitt tidigare jobb, utan för att de ofta var ruskigt bra och framåt. Och fortfarande blöder ,iaf FV, dessa kompetenser och människor som tar massor med år att ersätta. Dels drar de som är driftiga och kunniga, dels sparkar FM de som tackat NEJ till att omreglera sina anställningsavtal. Människor med ibland 20år och mer i FV med snudd på oersätteliga kunskaper/kompetenser sparkas och FM menar på att en sådan ersätter man med en nyutbildad flygtekniker utan cert och behörighet.
Då blir det inte lätt att få med folk utifrån i en ny FLXX så vi får nog spela den hand vi har...
En "snabbutbildad värnpliktig flygmek" låg inne ca 11 månader. Och de senaste kullarna flygmekaniker har inte varit många veckor av de elva månaderna på ett flygunderhållskompani. Men de var riktigt duktiga på strid. Gissa vem som ville rekrytera dem, och inte minst, detta är 10000:- frågan, gissa var de ville fortsätta sin karriär? Återigen, vi får inte låna esset av grannen, vi har den hand vi har.
//JOPP
@ Sumatra
SvaraRaderaNär jag tänkte på herr Tjechov som leverantör av textunderlag till teatern såg jag följande ord framför mig.
- Tjechov ursäktade sig aldrig för de svårigheter som han frambringade hos läsarna, utan vidhöll att en författarens främsta roll var att ställa läsaren inför ett dilemma, inte att lösa det.
Upplägget till din idealpjäs verkar vara ganska nära verkligheten i en känd fyrkantig byggnad i huvudstaden. ”En guidad korridorvandring” kanske vore något att använda som titel?
Hur ”vi” skall lösa de uppkomna problemen kan man utläsa i diverse dokument av typen perspektivplan, beslutsunderlag o.s.v?
Jag ser framför mig hur man har hällt ut innehållet i pennvässarbehållaren på bordet.
Den lätta brisen som förebådar den annalkande stormen har redan blåst bort viktiga komponenter till återuppbyggandet av pennan.
Nu gäller det att vara snabb och veta vad som är bäst att behålla innan allt är bortblåst.
Min del i trandansen är att få teatern att fungera och leverera till lägsta möjliga kostnad. Andra direktörer har andra uppgifter och allas vår förhoppning är nog att det skall komma något gott ur det hela någonstans och någon gång?
Inget är som väntans tider!
Teaterdirektören.
PS. Var inte orolig för stavfel. Jag har använt en tredje variant av Tjechov!
Nu för tiden verkar det inte vara så viktigt med stavningen så länge mottagaren förstår huvuddragen i din text!
PS igen! Då jag, via min far, känner herr Larsen personligen och brukar träffa honom några gånger per år kan jag framföra din texttolkning över en pilsner nästa gång!
@ Teaterdirektören
SvaraRaderaNär det gäller hur herr Чехов skrev sitt namn på svenska, så lär svaret utebli. Avser direktören att sätta upp Körsbärsträdgården, så är denna idyll ingen bra illustration av det allmänna tillståndet i Försvarsmakten, om man bortser från att körsbärsträden huggs ner i slutet av pjäsen.
En annan likhet kan vara de vackra kulliser teatern får bygga upp och som inledningsvis döljer den bakomliggande misären och obeståndet.
En likhet vi inte önskar oss är att det kommer en rysk bonde och tar över alltihop.
Ett lustigt sammanträffande att direktör´n är bekant med herr Larsen, men det där med pilsnern var väl lite onödigt. Det fick mig att längta till ett besök på Kroen, där man kan sitta i knusende ro och sakta fyllna till.
@ Teaterdirektören
SvaraRaderaI beaktande av direktörens målande pennvässarallegori får man kanske drista sig till att föreslå att han, i stället för diverse tungsinta dramer av ryskt ursprung, sätter upp en av Shakespeares sista pjäser, Stormen, på sin teater.
Skeppsbrottstemat kan måhända tilltala, inte bara en sjöbuse som Sumatra utan även, ett bredare publikt urval.
Själv är jag liksom Strindberg särskilt förtjust i styckets avslutande delar som slutar med allmän amnesti; alla benådas och förlåtas till och med Caliban, mänskosvinet, som nog haft sin modell i skaldens sämsta vedersakare och vars undermåliga personliga egenskaper i mångt och mycket även kan tillskrivas vissa av de aktörer till vilka själva ursprunget till denna debatt kan spåras.
Så kommer Epilogen framsagd av Prospero men diktad i författarens namn, och uttalande hans den gamles hopp om nåd och försoning. Han säger så här: Jag har förlåtit mina fiender; välan: beden för mig en bön ” så stark, att den till himlen går, och själva nåden rår!”
Det är så starkt, jag tror jag fäller en tår!
@ Anonym 19 AUGUSTI 2011 12:27
SvaraRaderaUnderbart - en språkpolis!
Det vore - av uppenbara skäl - en behjärtansvärd gärning om du dristade dig till att visa inspektörerna som skriver inlägg och kommentarer på försvarsgrensbloggarna samma omsorg du här visar Trupparen.
/dr no