Douglas Bader borde vara en förebild för många handikappade. Han förlorade bägge sina ben i en flygolycka 1931. När kriget bröt ut 1939 så lyckades ha komma till RAF och skjöt ner 20 tyska flygplan innan han själv blev nedskjuten 1941 och hamnade i tyskt fångläger där han blev vän med det tyska flygässet Adolf Galland. Vid nedskjutningen förlorade Bader sin ena benprotes, men Galland ordnade så att ett engelskt flygplan fick fri lejd in över fånglägret och kunde släppa ner ett nytt ben. Trots sitt handikapp så försökte Bader vid flera tillfällen att fly från fånglägret. Men det var inte förrän den 15 april 1945 som han blev befriad då allierade soldater nådde fram till fånglägret. Som erkänsla för vad han gjort under kriget så fick Bader äran att leda en formation med 300 flygplan som flög över London för att fira krigsavslutet i Europa. Strax efter att kriget tagit slut så lämnade Bader RAF. Han stod helt enkelt inte ut i en fredstida organisation.Finns det då någon svensk med en liknande historia?
Den 16 november 1953 havererade fältflygare Hans Bladh vid inflygning med en J 29. Katapultstolen slets loss och han hamnade i en halmstack och klarade livet, men fick svåra skador. Det enda benet amputerades under knäet och det andra hade begränsad rörlighet och stel fot. Redan 1955 så var Bladh tillbaka i flygtjänst och flög SK 16, J 28B och även J 34. Men när det 1963 var dags för inflygning på J 35 Draken på F 18 i Tullinge så trodde han att det skulle vara slut med flygtjänsten.
Svårigheten var framför allt att kunna bromsa, då det skedde med fotvridning och hans vänstra fot var en protes och den högra fot var helt stel. Genom att besöka Saab så fick han fram tillräckligt mycket om hur bromsarna var konstruerade för att teknikerna på F 18 skulle kunna tillverka klossar som monterades på pedalerna så att han kunde bromsa med hjälp av hälarna genom att flytta upp fötterna från "sidroderläget". Klossarna blev även testade av FC och godkända för flygning.
F 16 genomförde en omröstning bland flyglärarna om Bladh skulle få fortsätta flyga J 35. Resultatet blev "nej"! CFV kontaktade F 18 och Kapten Jernow sade att Bladh redan flugit Draken med gott resultat och därför beslöt CFV att han kunde fortsätta med det! Bladh var senare bl.a. med och utbildad finska flygvapnet på Draken.
Mer finns att läsa i Bo Widfeldts "Draken", ISBN 91-971605-4-7 och "Flygtiga minnen 2" där Hans Bladh själv berättar sin historia i "Räddad av en halmstack".
Inlägg
Kan inte undgå att tänka på ett par av Bill Bergmans pojkar, detta tack vare att du nämner en av dem, Hans Bladh. Dessa hade en hel del hyss för sig, t ex att åka moped inne i Valhallsmässen vid extra långa sittningar på lördagarna. Well hell, så vart nämnde Bladh uppteamad med en viss Fk Kurt Ivarsson under konvalicensen. Den sistnämnde hade i februari 1955 kvaddat en J 29 i en ofrivillig kvickroll på kort final till Ängelholm. Så här står de i Tunnan-boken:
SvaraRaderaPej Kristoffersson skev - efter Kurts uppgifter - en sanslös rolig skröna om händelsen i en flygtiding på 80-talet. "Gnistrande som ett tomtebloss for 29:an bort över banan. Lyckan skulle vara fullständig om det inte varit för det faktum att till de delar som hade närkontakt med betongen väven hörde pilotskallen" (före hjälmarnas tid). Efter en vissa förvecklingar när bärgningsbilen lyfte planet för att Kurt skulle komma ut (med hård markkontakt som följd) blev det en l'ngre sjukdomsvistelse.
Enligt skönan uppstod ett samarbete mellan Kurt och en annan av flottiljens haverister, Hans Bladh (som mist ett ben efter en landning i en halmstack).
"Med halmstackspiloten i framsits skrikande flygorder och hjärnskadan i baksits sparkandes vilt på sina pedaler, lyckades de båda flyarna hålla enj Sk 16 i luften i flera månader."
Nämnde Bladh var nära släkt med en välkänd flygfotograf med samma efternamn och Ivarsson, ja han blev såsmåningom ordförande i Svensk Pilotförening......
Nu är det rätt länge sen som jag läste Paul Brickhills bok "Reach for the Sky" (Han gav sig aldrig) om Bader, men jag minns att man där beskriver hur han inte blev nedskjuten i sin Hurricane, utan hade en mid-air på hög höjd där hela bakkroppen bakom cockpit försvann! Att han förlorade ena protesen berodde på att han fastnade i cockpit då han skulle hoppa och var tvungen att koppla loss benet för att komma ur. Enligt boken anser han att protesen blev hans smala lycka eftersom han annars hade följt med flygplanet ner i backen i hög fart. Han blev omedelbart tillfångatagen redan vid landningen av tyska soldater som inte trodde sina ögon när de såg den enbente piloten komma neddinglande i sin skärm.
SvaraRaderaFörutom Hans Bladh har det funnits minst två andra svenska piloter som flugit med benprotes. Nils Junehill var fortfarande fältflygande S 32-pilot när han på fritiden havererade med en Tiger Moth så svårt att han förlorade ena benet. Till skillnad från Bladh fick han märkligt nog inte fortsätta flyga i Flygvapnet på grund av protesen (skillnad på underbefäl och officer kanske?), men fortsatte flyga kommersiellt civilt och blev sedermera flygkontrollant hos Luftfartsverket Östra (där han bland annat var snäll nog att godkänna min uppflygning för B+I i en Seneca). Under en kort tid var han även co-pilot i Flygande Veteraners Daisy.
En annan enbent svensk pilot var den kände Göteborgsprofilen (för att inte säga -karaktären!) och flyghistorikern Curt Palmblad som hade förlorat ena benet i en tågolycka, men trots det senare tog ett A-cert. "På den tiden hade ändå inte flygplan bromsar!" som han själv uttryckte det.