"Should I stay or should I go"?

Snart har den extra månad som politikerna gett den svenska insatsen i Libyen gått till ända. Det verkar dock vara långt kvar till att Libyen fullständigt är i händerna på oppositionen. För det svenska förbandet FL02+(eller vad det nu ska kallas) så är insatsen långt ifrån slut. I stället för att börja packa ihop sina saker så vill NATO öka det svenska förbandets beredskap.

Tidigare har de svenska spaningsplanen lyft två gånger per dag och genomfört noga planerade uppdrag för Natos räkning. Nu spanar Gripenplanen över Gadaffi-anhängarnas sista två fästen Bani Walid och Sirte. I och med de allt mer röriga slutstriderna nere på marken så har Nato frågat om svenskarna kan växla upp till en ständig beredskap för att vara i luften på en timme.

–Allt oftare får vi reda på spaningsmålen när vi redan är i luften. Här hemma i Sverige har vi ju 15 minuters incidentberedskap, så vi klarar en timmes beredskap där nere. Vi är redo om vi får frågan, säger flygvapeninspektör Anders Silwer till SvD.

Att det svenska förbandets spaningsförmåga behövs går inte att tveka på. Häromdagen släpptes videofilm, tagna med Gripens LDP - Laser Designator Pod Litening III, som visar hur striderna pågår i bostadskvarter (när och var är okänt). Bilderna togs alltså inte med den SPK - Spaningskamera som förbandet normalt använder.

Det kommer under lång tid att finnas behov av att övervaka Libyen. Var tar de hemvändande legosoldaterna vägen? Var tar de vapen som Khadaffi köpt under många år vägen? Handburna LV-vapen som SA-7 eller dess efterträdare SA-24 utsläppta på den internationella terroristmarknaden skulle kunna ställa till katastrof. Den civila luftfarten skulle kunna tas som gisslan på samma sätt som sjöfarten utanför Somalia.

NATO har förlängt sin insats med 90 dagar. Frågan är om då Sverige har politisk möjlighet att avbryta i förtid när den resurs man ställt upp med är efterfrågad? Vi bygger vår nationella säkerhet på det europeiska försvarssamarbetet. Då detta i realiteten är NATO så är det i första hand NATO som vi måste samarbeta med.

Sverige närmar sig gradvis NATO. I praktiken är vi medlem i allt utom namnet. Att Sverige t.ex. fick koppla in Gripen på Länk 16 kommunikationsnätet över Libyen visar på hur accepterade vi är av NATO. Vi har gått från "hangaround" till "prospect" i NATO-klubben. När skriver vi på papperet för fullvärdigt medlemskap?

Jag har i ett par inlägg tagit upp liknelsen med grodan och hett vatten. Den är dock värd att tänka på i sammanhanget med NATO-medlemskap. Att ta steget fullt ut verkar inte ha förankring hos vare sig svenska medborgare eller politiker. Det är helt enkelt ett för stort steg. Men att ta små minimala steg i rätt riktning verkar ingen bry sig särskilt mycket om eller ens märka. Vart och ett av dessa steg accepteras och ribban sänks en liten bit. Till slut så är det inte längre ett så svårt beslut att ta. Frågan är om vi ens har valmöjlighet?

Vår ÖB, Sverker Göranson, har i Litauen gått ut och sagt att Sverige är beredda att ställa upp om Baltikum hotas och att vi kan deltaga i incidentberedskapen över Baltikum. Våra tjeckiska Gripenkollegor gör just så. ÖB:s uttalande ligger helt i linjen med Regeringens Solidaritetsdoktrin och fokuset på närområdet i Norden. Men vad han glömde bort i sammanhanget är att de baltiska staterna är NATO-medlemar och beredskapen över Baltikum bedrivs i NATO:s regi. Risk för kavajhytt för Sverker hos Tolgfors?

Jag hoppas att politikerna tar sitt förnuft till fånga och beslutar i tid denna gång om en eventuell förlängning, så att Försvarsmakten hinner välja ut ersättare till de som är på plats inom FL02+.

Ett sent beslut om förlängning av den svenska insatsen skulle inte påverka spaningskapaciteten, enligt Silwer. Däremot får personal stanna kvar på Sicilien i väntan på avlösning.

– Har man lovat familjen att vara hemma ett visst datum, så blir det en viss besvikelse, säger Silwer.

De politiska belsuten har hittills varit mycket tveksamma och Försvarsmakten har inte fått göra något innan det politiska beslutet tagits. Detta har resulterat i att de anställda fått ta alla smällar i form av inställda semestrar m.m. Lojaliteten och viljan att ställa upp finns hos personalen, men allt har sin gräns. Risken är att det snart inte bara är fråga om förbandet skall stanna i Libyeninsatsen eller inte utan om personalen stannar i Försvarsmakten.

Se även Wiseman.