Nöden har ingen lag

Detta inlägg kommer att handla om en skitsak. Något som femåringar gillar att prata om, men som vi vuxna talar mycket tyst om. D.v.s. att gå på toaletten och svårigheten att göra det när man är instängd i ett litet trångt stridsflygplan.

För många år sedan så befann jag mig instängd i en av Flygvapnets Tp-88 Metro. Nu kommer jag inte ihåg om det var så att den inte hade toalett, eller om den var ur funktion, men kontentan var att det i varje fall inte fanns någonstans att gå vare sig man behövde göra nummer 1 eller nummer 2. På den tiden så var jag flygtekniker och vi hade varit nere på incidentberedskap på F 17 i Kallinge och var på väg tillbaka till F 15 i Söderhamn.

En av mina kollegor, vi kan kalla honom tekniker X, hade med sig en stor termos kaffe som han bjöd alla som var med i kabinen samt stjälpte i sig ett par koppar på egen hand. Efter ett tag började han bli en smula svettig och insåg att det inte fanns någonstans att lätta på trycket. Men nöden har ingen lag, så det blev till att pinka i termosen. Behöver jag förtydliga att ingen som var med på den här flygningen drack kaffe nästa gång han bjöd?

Under VK2 så började de första stridsflygplanen med lång räckvidd att dyka upp. För besättningarna ombord på bombflygplanen så var det inget större problem. De kunde spänna loss sig från sin stol så länge det inte var direkt hot från jaktflyg eller luftvärn och sedan pinka i någon lämplig burk som sedan tömdes ut genom bombluckan eller kanske t.o.m. fälldes tillsammans med bomberna. För de stackars piloterna i de första långräckviddiga jakteskortflygplanen så var det betydligt värre. De satt i en trång kabin och var fastspännda i stol och fallskärm med mycket liten möjlighet att lätta på trycket. Diverse lösningar togs fram med slangar och trattar som skulle tömma innehållet ut i atmosfären. Men på hög höjd och med införande av tryckkabin så var de tekniska lösningarna inte helt lätta att ta fram.

När jetflyget introducerades så försvann mycket av problembilden då jetmotorer inte hade lika lång flygtid på en tank motsvarande den som kolvmotorflygplanen som de ersatte hade. Men snart så utvecklades lufttankningsprincipen och då kunde teoretiskt flygpassen bli oändligt långa. Ett rekord som jag läste om var en F-15E besättning som under en insats i Afghanistan var uppe i 15,5 timmar! En lång tid i en Boeing 747, en evighet i ett stridsflygplan som slutar med sittsår i baken och en välfylld blåsa.

Nya tekniska vidunder tar oftast inte hand om de små personliga problemen. I boken "Lockheed SR-71, the secret missions exposed" av Paul F Crickmore så beskrivs hur SR-71 piloterna fick lida.

"Prolonged flights in a full pressure suit could be very uncomfortable, especially with a full bladder. For this reason a Urine Collection Device (UCD) was developed for a 'suit-dry' method of eliminating excess body fluids. The urine could be discharged into a condome-like receptacle that was tube-connected to a plastic collector bag which was donned prior to suiting-up. One crewmember described his pre-UCD inflight urination experience in the following terms 'wearing pressure-suit gloves, undoing several zippers and fighting through four inches of pressure suit wasn´t easy."

G-dräkten som piloter bär har ett par dåliga egenskaper. En av dessa är att den trycker på nedre delen av buken, just där blåsan sitter. Det slår aldrig fel. När man tar på sig G-byxorna så kommer behovet av att stridspinka. I flygplan som t.ex. Gripen där man bär G-byxorna på utsidan av överlevnadsdräkten så blir det extra besvärligt, då man först måste hasa ner g-byxor och sedan vika ner en styv dräkt i flera lager Nomex för att sist få fram sin kompis och pinka.

Det finns också en stor könsskillnad i UCD-teknikerna. Samma lösning fungerar oftast inte för män som för kvinnor. Då mängden kvinnor oftast inte är så stor så brukar det innebära att lösningarna tas fram för män, sedan så blir det för dyrt att utveckla något för en eller ett par enstaka personer. Det är nämligen inte bara att ta vilken produkt som helst. Den måste köras i undertryckskammare, centrifug, köldkammare m.m. för att se om den klarar av krigets krav.

Det går inte heller bara att undvika att dricka. På hög höjd finns inget som skyddar från solen och en kabinhuv är som ett perfekt växthus som absorberar värme. Vätskeförlusten under ett uppdrag är gigantisk och man måste fylla på. Tyvärr så vill inte all vätska gå ut som enbart svett.

För några år sedan så satt jag incidentberedskap över jul och nyår. Jag var singel och hade inget emot detta. Min rotekompis hade veckan innan suttit i beredskap, men inget hade hänt på hela veckan. När starten till slut kom så var han givetvis precis på väg in på toaletten. Vad gör man i det läget? Jo, på med dräkten och spring ut till flygplanet. Efter en timme i luften och 30 minuter kvar till landning så gick det inte längre. Han fick lätta på trycket i sitt isolerställ. Den har den goda egenskapen att den behåller vätska inom sig på samma sätt som den förhindrar kallt vatten från att tränga in. Men vår säkmatspersonal vägrade dock att befatta sig med den kontaminerade dräkten, så han fick själv ställa sig i duschen och spola av den när han kom hem.

På den gamla goda invasionsförsvarstiden så hade vi gott om flygbaser runt omkring i Sverige. Dessa var till för att landa och tanka upp flygplanet och hänga på nya vapen innan nästa pass. Det var inte bara flygplanet som kunde klargöras. Stoppet på backen hade den goda bieffekten att man som pilot fick möjlighet att springa in bakom klargöringsplatsen och lätta på trycket mot något lämpligt placerat träd. I det nya internationella insatsförsvaret så har man utrustat Gripen med lufttankningsbom. Perfekt för att hålla flygplanet i luften under lång tid. Men hur är det med piloten? Tänkte inte på det. Raskt så fick den s.k. smörgåsfacksmodifieringen införas. Plats i kabinen för ett par mackor och en behållare med vätska.

UCD-problemet var dock inte löst. Försök har genomförts med den s.k. "absorbenten", också känd som "Pampers for Men" eller "Libero Up and Fly". Inte så romantiskt eller kompatibelt med hjälteglorian som stridspilot. Fördelen är att både nummer 1 och 2 går att genomföra! Försök har också genomförts med behållare att pinka igenom, men tryckändringar i kabinen kan resultera i obehagliga påverkningar på den ömmaste delen av kroppen. Att få testpiloter att ägna sig åt att testa dessa utrustningar är heller inte det lättaste. Testpilotlönen räcker inte till! Det är heller inte alltid enkelt. barndomens inpräglade beteende att inte väta blöjan sitter i till vuxen ålder. Om man skulle gå ut på staden och erbjuda 10.000 kronor till den som kan pinka på sig så kommer många inte att klara av det. De psykologiska spärrarna sitter för hårt.

Jag läste för något år sedan en rapport från när Norge opererade med F-16 i Afghanistan. Medellängden på flygpassen låg runt sju timmar. Våra norska kollegor kör med en påse. De får helt enkelt spänna loss sig från katapultstolan, dra ner blixtlåset, lägga en liten filt under baken utifall de spiller och sedan fylla påsen. Den fyllda påsen knyts ihop och slängs sedan bakom stolen. Vad som händer om man tvingas till att manövrera flygplanet i en luftstrid behöver man nog inte fundera länge över. I flygplanen så introduceras mer och mer FOD - Foreign Object Damage i form av papper från godis, smulor från mackor och givetvis utspilld vätska. Norrmännen drack saft. För att citera en kommentar i rapporten "En F-16 tål mycket saft som spills i kabinen!"

Många fina ord för att dölja det skamliga. UCD, absorbent m.m.

Kanske är det trots allt enklast som en F-15 pilot en gång beskrev. "Ta en stor stark kvällen innan så pinkar du rejält på morgonen. Då går det att klara av mycket långa flygpass."

Får jag avslutningsvis påminna om den klassiska studentdryckessången till melodi av Sovjetunionens nationalsång. Den beskriver en stackars kosmonauts lidande för sitt fosterland. Själv så har jag sjungit den med ryska kamrater i närheten som stått i givakt till sången.

"Jag heter Nikolajev
och kommer från Sovjet.
Jag flyger runt jorden i min rymdraket
och jag ska stanna uppe i 84 varv
för det har Chrustjev sagt,
men det tycker jag är larv.

Jag längtar hem, hem till min planet,
till fru och barn därhemma i Sovjet,
men mest utav allt längtar jag till ett ruuuuum
med ett hjärta upp på dörren.
Jag längtar hem, hem till min planet
till fru och barn därhemma i Sovjet.

Min kapsel innehåller många instrument
ja, mycket av sådant som ännu ej är känt
men lika förbaskat vad du nu än tror,
jag glömde gå på muggen innan jag for.

Jag längtar hem, hem till min planet,
till fru och barn därhemma i Sovjet,
men mest utav allt längtar jag till ett ruuuuum
med ett hjärta upp på dörren.
Jag längtar hem, hem till min planet
till fru och barn därhemma i Sovjet."

Personligen så älskar jag scenen i "Rätta virket" när Alan Shepard har suttit inspärrad i sin rymdskyttel i massor av timmar då starten blivit uppskjuten gång på gång. Ingen hade tänkt på att utrusta honom med en UCD, då uppdraget var tänkt att bli mycket kort. Den lättnad som han visar beskriver hur skönt det är att kliva ur sitt flygplan efter ett lååångt flygpass och smita runt bakom hörnet...



P.S: Detta inlägg gav mig möjlighet att studera ämnet noggrant. För den som vill veta mer om svenska dass så rekommenderar jag denna blogg. Jag kan också rekommendera Kalle Bäcks avhandling "Det svenska dasset - Inte bara en skitsak".