Carl Bildt skriver på sin blogg om en artikel som han och NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen skrivit i Washington Post. Artikeln vill förtydliga för USA att Europa tar sin del av lasset i Afghanistan. Detta då det finns en opinion i USA som anser att Europa gör för lite.
USA bidrar just nu med över 100.000 soldater i Afghanistan och NATO med 40.000, men USA vill att NATO ökar med ytterligare 10.000. Hittills har Rasmusssen kunnat lova ca 7000 man extra, men det finns fortfarande farhågor om att vissa länder vill minska snarare än öka sina bidrag.
Non-U.S. forces will eventually be about 40 percent of the total; they already endure about 40 percent of the casualties. There should be no more doubt in the United States on whether America can count on its allies; we are proving that in blood and treasure every day in Afghanistan.
Men tar Europa verkligen sin del? USA har en stor fördel med sitt truppbidrag och det är att man kan se till att alla 100.000 man gör verkan. NATO och EU har ingen bra samordning på sina truppbidrag utan alla länder bidrar med det dom vill snarare än vad som behövs. Trupperna står formellt under NATO:s ledning, men styrs även av varje lands militära och politiska ledning. USA har rätt i sin kritik att EU:s medlemsländer tillsammans får inte ut lika mycket av sin gemensamma försvarsbudget som USA. Vi får se om Lissabonfördraget i framtiden kan ändra på det.
Det är också mycket stor skillnad på vilka uppgifter som länderna är villiga att låta sina trupper deltaga i. Länder som England, Kanada och Danmark har deltagit i de tuffa södra områdena och därmed också fått ta stora förluster. I andra ändan av skalan står t.ex. Tyskland som helst vill dra ner på sitt militära deltagande och gå över på civila insatser.
But creating stability in Afghanistan requires more than a military and civilian surge from the United States, the European Union, Canada and our partners. It requires a responsive and responsible Afghan government, coordination among the international community and a regional approach in which Afghanistan's neighbors play a prominent role.
Tyskland vill i fokusera på att bygga upp en civil statsapparat i Afghanistan. USA har dock insett att det ligger utanför deras möjligheter i Afghanistan, vilket Obama var tydlig med i sitt tal i Norge.
Det som behövs i Afghanistan är inte i första hand en central regering utan fungerande polis, sjukvård, domstol, skola m.m. på lokal nivå. Vi måste få afghanerna själva att ta detta ansvar och bygga upp det efter en modell som fungerar i Afghanistan, inte göra en kopia på en västdemokrati. Det kommer aldrig att fungera.
Det internationella mötet i London om Afghanistan och Jemen 28 januari kanske kommer att säga mer om framtiden för denna typ av internationella insatser. Själv så ser jag också fram emot vad Tolgfors kommer att säga på sitt frukostseminarium den 12 januari samt givetvis Folk och Försvar konferens 17-19 januari.
Uppdaterad 10-01-09, 10:39
Staffan de Mistura ryktas att ta över efter Kai Eide som FN:s sändebud i Afghanistan. Det ska bli mycket intressant att som om detta gör att Sverige får backa upp honom varje gång han begär att FN:s medlemsländer ska göra särskilda insatser. Det har t.ex. varit mycket diskussioner kring utbildning av den afghanska polisen, men intresset bland svensk polis att göra utlandstjänst i Afghanistan har inte varit särskilt stort. Kanske är det ändring på gång?
Uppdaterad 10-01-10, 01:34
Vem är Staffan di Mistura? Svensk press har inte haft särskilt många artiklar om honom, men destå mer i USA eftersom han tidigare var stationerad i Irak. Innan dess har det bland annat varit Libanon. Denna artikel i Washington Post skrevs av di Mistura i våras och handlar om vilka utmaningar som ligger i framtiden för den irakiska regimen.
During the past two years, U.N. Secretary General Ban Ki-moon has consistently encouraged U.N. staff members here to take an active approach in implementing our assistance mandate. The Iraqi people have suffered prolonged trauma of epic proportions. All of us must do whatever is possible to facilitate their progress on the road on which they have embarked.
Tanken var att di Mistura skulle ta en befattning som vice chef inom WFP - World Food Programme efter Irak, men det verkar som faran lockar, så tiden på WFP blir kort.
Lyssna här på ett SR reportage om di Misturas syn på FN framtid i Irak. Visionen då var att FN ska vara mer aktiva i framtiden. Vi får se om det även kommer att gälla i Afghanistan och hur han kommer att samarbeta med McChrystal. ÖB har haft funderingar på en civil chef för den svenska missionen i Afghanistan. Kanske en svensk på hög nivå io Afghanistan kan skynda på den processen? Ska man dessutom börja tänka i banorna av Hybrid Warfare så är det självklart med en ökad integration mellan civila och militära insatser.
Uppdaterad 10-01-28, 07:20
Nu är det klart Staffan de Mistura tar över efter Kai Eide som FN sändebud i Afghanistan. Mycket bra, men precis som när Dag Hammarskjöld var generalsekreterare i FN så fick Sverige tar stort ansvar i FN insatser som bl.a. Kongo 1960-63, kan detta innebära att Sverige får ta ökat ansvar i Afghanistan. Eftersom USA just nu är en smula upptagen med Haiti så kan det behövas förstärkning från EU ch NATO för att nå McChrystals visioner.
Inlägg
EU-s försvarministrar skickar nog så mycket trupp som man tror att den inhemska opinionen bär.
SvaraRaderaProblemet är bara att USA, genom att släppa Afghanistan för ett mycket roligare krig, visade för att man inte ansåg att Afghanistan var särskilt viktigt, och detta är något som ytterligare understukits genom de politiska och militära beslut som fattats under ett antal år.
Det kommer ta mycket tid och opinionsbildande att övertyga gemene man att Afghanistan tydligen var viktigt i alla fall.
@Per A: Det är inte mängden trupp i Afghanistan som jag fundersam på utan att den används på etticke optimalt sätt. Det skulle vara kul att se en jämförelse mellan den procentuella fördelningen på trupperna i de olika länderna. Administration, logistik, skydd för egen camp, insatssoldater och OMLT.
SvaraRaderaBra poäng. Med många små styrkor från olika nationer så blir det rimligtvis väldigt mycket stöd- och ledningsfunktioner i förhållande till mängden skyttesoldater.
SvaraRaderaJa, vad skulle egentligen hända om vi bara packade ihop och åkte hem?
SvaraRaderaTalibanerna kommer då tillbaka och kvinnorna skulle få fortsätta att gå i burka, precis som dom gör nu. Analfabetismen (främst bland flickor) skulle vara fortsatt hög, som i så många andra länder i Mellanöstern.
Priset på narkotika skulle stiga på gator och torg i Väst. Centralregeringen skulle falla och en återgång till traditionell, afghanistanskt styrelseskick skulle ske. Big deal?
Sharialagar skulle återinföras, som på så många andra ställen i Mellanöstern, om dom nu inte redan gäller.
Förmodligen skulle Pakistan stabiliseras och återgå till den gamla ordningen med stora områden utanför centralregeringens kontroll, men så har det väl alltid varit.
Förmodligen skulle det komma några flyktingar, men dom kommer ju redan nu.
Förmodligen kommer Afghanistankommittén att fortsätta att verka i landet. Kanalisera bistånd via dom.
Al Qaida då? Dom finns lite överallt...
I stort sett samma rationalitet, som i det lilla bör eftersträvas "Out-of-Area" i Afghanistan, håller sakta men säkert på att göra sig gällande även för försvaret av Natos eget territorium.
SvaraRaderaStorbritannien och Frankrike tror sig fortfarande ha råd med till och med egna kärnvapenbestyckade ubåtar och hangarfartyg.
Storbritannien pressas av volymen av sitt åtagande i Afghanistan och det är självfallet inte lätt för Frankrike att långsiktigt hålla fast vid hela bredden av sina ambitioner utan att åtminstone Rafale eller Mistral skulle lyckas på exportmarknaden.
Resten av Natos medlemsstater, som inte vill avsätta mycket över två procent av BNP på försvaret utesluter inte samarbete om något.
Därför ansluter sig successivt fler stater till den gamla poolen för AWACS i Tyskland och nya Nato-pooler etableras till exempel SAC C-17 baserat i Ungen och AGS för Global Hawk på Sicilien.
Remarkabelt är att den kvalificerade materielen det operativt samarbetas med alltid är amerikansk. När man ser hur knackigt det går för paneuropeiska utvecklingsprojekt till exempel Galileo, NH90 och A400M, så är det inte konstigt att det inte gått att få till operativa samarbeten med europeisk materiel.
Airbus erfarenhet av projektledning av mycket stora flygplansutvecklingsprojekt är mångårigt beprövad. Men bara 180 fasta order är uppenbarligen en för liten bas för att säkra finansieringen av utvecklingen av ett så stort projekt som A400M.
Operativt och industriellt försvarssamarbete utan medverkan av USA är bara meningsfullt för mindre avgränsade uppgifter.
@För diskussionens skull: Delvis så har du rätt. Så länge talibanerna enbart plågade sina egna landsmän så var det inte särskilt många som brydde sig. Vi tyckte att det var hemskt och fördömde dom i FN. SAF gjorde ett bra jobb och talibanerna höll knarktillverkningen på ett minimum.
SvaraRaderaMan ska inte heller helt förakta Sharialagarna då dom trots allt är bättre än ingenting. Vi hade ganska så tuffa lagar i Sverige också på 1600-talet.
Men så gjorde dom det stora misstaget att ge Al Qaida en skyddad hamn. Al Qaida är till skillnad mot de flesta andra islamistiska organisationer inte bara ett hot mot regimen i sitt hemland, utan även mot omvärlden.
Skulle vi släppa Afghanistan så finns stora risker att Al Qaida får andrum. Eftersom dom redan hyser ett stort agg mot västvärlden så vill nog vi inte ge do det andrummet.
Det är bara att inse att nu när vi startat hela havet stormar så måste vi vänta tills musiken spelat klart...
Kai Eide satsade allt på fel häst i presidentvalet. Han trodde att genom att låta Karzai ostört stjäla valet skulle FN:s ställning i Afghanistan, och goda relation med den afghanska regeringen, säkras för lång tid framåt.
SvaraRaderaHan hade fel.
Dödsstöten kom väl efter att han signalerade skepsis mot the afghan surge inför säkerhetsrådet.
Har Kai kvar några kompisar överhuvudtaget? Nåja, han är väl gammal nog att gå i pension.
Det står väldigt lite om de Misturas eventuella utnämning i svenska media.
@Forsno: Ja, efter det bråk som var i samband med valprocessen så är det ett under att Eidefått sitta kvar så länge som han gjort. Jag misstänker att både USA och FN ville tysta ner bråket för att inte helt ogiltiggöra valet. Det hade varit ett värre alternativ. Nu fick man i stället hävarm på Karzai och det verkas som att han lyssnar av vad man kan se vid tillsättning av de nya ministerposterna i regeringen.
SvaraRaderaJag tror inte svenska pressen har förstått vilken tung position som de Misutra kommer att ta. Då detta trots allt är en FN mission till skillnad från Irak så kommer han att ha mycket stort inflytande.
Märkligt att inte Carl Bildt har yttrat sig om detta, särskilt i samband med artikeln i Washington Post. Antingen så beror det på att tillsättningen ite är helt klar och att det då är politiskt inkorrekt att kommentera dessa saker, eller så har de Misutra fel politisk färg. Jag skulle vilja påstå att detta uppdrag på den politiska skalan är av rangen snäppet under Hans Blix arbete i Irak och snäppet över Carl Bildts eget arbete i Jugoslavien.
@Chefsingenjören
SvaraRaderaNär USA, och hela ISAF, ängsligt letar efter utgången är det ju förr eller senare FN som kommer att stå kvar som ensam representant för "det internationella samfundet".
Det långsiktiga nationsbyggandet kommer att bli FN:s uppgift.
FN:s och afghanernas.
@Forsno: Nu bygger vi upp Battlegroups som med två års träning kan ges 6 månaders beredskapstid. Jag är dessutom mycket tveksam till den politiska viljan att sätt in dessa Battle Groups. Dom är å ena sidan för slagkraftiga och å andra sidan för små för att göra nytta.
SvaraRaderaSkulle det inte vara mer effektivt att betala FN pengar att sätta upp stående FN förband? Iden om Peace Corps kanske inte är så verklighetsfrånvänd? Se det som en främlingslegion under FN mandat.
@Chefsingenjören
SvaraRaderaJag tror inte att det blir några blå baskrar i Afghanistan; snarare ANSF med USA i baksits. Däremot tycker jag absolut att vi när vi kan dra ner i Afghanistan bör bli mer aktiva inom FN:s fredsbevarande igen.
Någonting motsvarande en EU Battle Group kan även utgöra en kärna, eller robust QRF, i större FN-operationer; det ser ju inte ut som om de kommer iväg under EU-flagg i alla fall.
Kanske inte stående FN förband, men en expeditionär krishanteringsförmåga som med bl a polis och ett "temporärt rättsväsende" skapar ordning och säkerhet.
Det kommer nog tyvärr inte att fattas möjliga insatsområden för stabilitetsoperationer.
FN-systemets SHIRBRIG med högkvarter utanför Köpenhamn har precis lagts ner.
SvaraRadera- Är det redan läge för att göra om samma sak igen? Skulle inte tro det.
EU BG:s ses i Sverige som en motor för transformation, en framtidsmodell som tillåts styra våra investeringar och i förlängningen en ny förbandstyp gemensam för de svenska mark-, sjö- och luftstridskrafterna.
För brittiska Royal Marines och Paras är det bara en beredskapsuppgift bland andra mer akuta uppgifter. I konkurrensen med operativa behov i Afghanistan, Brunei, Falklands och NRF, så hamnar nog EU BG:s alltid ohjälpligt sist.
Det är i förband insatta i skarpa operationer, som materiel, stridsteknik och taktik prövas och utvecklas. Brittiska bataljoners förmåga är i dessa avseenden bättre efter insats och upplöses inte. De ges bara nya uppgifter efter återhämtning och personaluppfyllnad.
En brittisk skyttegrupp om åtta man i Afghanistan måste hela tiden anpassa sig efter läget. Om de i samma utsträckning som i Irak förlitade sig på bara sina vanliga automatkarbiner med 5,56 så skulle motståndaren i bergslandskap kunna öppna eld på ett tillräckligt avstånd för att minimera egna förluster. Lärdomen har blivit att i vissa situationer, så är det bara en av åtta som har standardvapnet, de andra sju har varianter och andra kalibrar. I åter andra fall så är en annan kombination av beväpning lämpligast.
I asymmetrisk krigföring så finns knappast plats för typförband med i förväg reglementerad utrustning. Det är förmågan att känna sin motståndare och i bästa fall förutse hans nästa drag, som skyddar mot egna förluster och bidrar till att lösa uppgiften.
Om symmetrisk krigföring krävde överinlärning för att uppnå reflexmässig och likriktad stridsteknik av alla soldater inklusive officerare, så kräver asymmetrisk krigföring minst lika goda soldatfärdigheter, men därtill reflekterande soldater, som är svåra för motståndaren att förutse.
@Gustav: Som reformmotor fungerar BG bra, men jag tycker det är slöseri på pengar att ha dom insatsberedda, då det verkar som viljan inte riktigt finns att skicka ut en sådan enhet.
SvaraRaderaUtbildning, materiel m.m. är rätt spår att ge sig in på. Sedan ska vi ha en grundläggande förmåga i hela försvarsmakten att ge oss ut. Den enda missionsträning som ska behövas är att lära oss det aktuella området.
Presic som Flygvapnet roterar insatsförbandet med JAS 39 mellan flygvapnets divisioner så kanske Armén kommer att kunna rotera en insatsberedd bataljon i de åtta kommande manöverbataljonerna?
Tittar man i Försvarsproposiotionen 2009 så står det att:
"En bataljonsstridsgrupp förstärkt med bl.a. ledningsförmåga och vissa förband ur flyg- och marinstridkrafterna utgör det svenska periodvisa engagemanget i EU:s stridsgruppberedskap."
I dagsläget så roterar ansvaret att sätta upp förband till bl.a. Afghanistan mellan försvarsmaktens enheter, men det är mycket sällan som dom fylls med personal från enheten i fråga. Om vi nu skulle kunna ha en insatsberedd bataljon över tiden så kan den efter sin planerade 6 månaders insatstid också planeras att skickas till t.ex. Afghanistan. Då skulle det bli en logiskt följd av utbildning, beredskap och insats. Skulle ett förband få insats under sin beredkapstid så är det bara att ta nästa förband och skjuta dess planerade insats ett snäpp åt vänster.
Det ska bli intressant att se hur det i praktiken kommer att fungera. Som jag har skrivit i ett inlägg så skulle jag vilja veta hur det är tänkt att vi ska återanvända den kunskap som finns idag hos äldre RO och f.d. vpl som varit på många missioner.
NBG:s välgörande transformationsförmåga är knappast entydig.
SvaraRaderaNBG 08 krävde av oss ett splitternytt egenutvecklat fältlasatett för 100 MSEK, som inte gick att flytta. Leverantör var Saab.
Sedan använde vi under NBG 08:s beredskapsperiod ändå den brittiska sjukvårdsmateriel som Försvarsmakten redan hade i lager för SSG.
Till NBG 08 hyrde vi från Norge in den interoperabla stridsledningsutrustning, som behövdes för att koordinera strid i luftarenan med bland annat robotluftvärn.
Sedan fortsatte vi med GLC/NOC och vad dess transformerade efterföljare nu kan tänkas komma att heta.
Till NBG 08 utvecklade vi både HKP 10B och HKP 4. Ingen av dem gör idag operativ tjänst i Försvarsmakten.
Strategin med en transformationsmotor hemma i Sverige i utvecklingsmiljö är inte bättre än vår förmåga att genomföra den och tillvarata dess lärdomar.
Skarpa insatser har den avgjorda fördelen av att inskärpa en förmodligen nödvändig "Sense-of-Urgency". Den förutan förblir mycket i bästa fall halvfärdigt.
@Gustav Wasa
SvaraRaderaNBG 2011 ska få en ny version:
http://fmv.se/WmTemplates/page.aspx?id=4981
Det här vore ju ett utmärkt tillfälle att ta fram, och få praktiska erfarenheter av, ett ledningssystem för alla bataljon- och brigadstridsgrupper, men det verkar som om de tänkt att varje ny insats ska innebära systemanpassningar:
"ett grundtänk som bygger på moduler gör att det går förhållandevis snabbt och kostnadseffektivt att skapa den här typen av system anpassade för en speciell insats."
Förstår jag dem verkligen rätt? Hur "gripbart" blir det?
Vi kan bygga vidare på NBG 08 eller så höjer vi ambitionsnivån och väljer att kreera något mer avancerat till 2011. Försvarsindustrin kan ju inte gärna vila på lagrarna.
SvaraRaderaModularitet låter förrädiskt och förföriskt enkelt. - Tänk om det gick lika bra, som när man bygger med Lego att konstruera om vartefter som behoven växlar?
För att Lego och modularitet ska fungera, så måste man hålla sig inom det från början strikt bestämda formatet. Ingen förväntar sig att Lego ska vara lika flexibelt som modellera och ingen heller att modellera är lika starkt som Lego.
För att utveckla den basplatta till ett ledningssystem på vilken olika uppdragsmoduler ska kunna anslutas måste man veta exakt vad framtida moduler kommer kräva för logiska funktioner och prestanda i signalgränssnittet mellan basplatta och modul.
Man måste i praktiken veta tämligen i detalj vilka moduler man avser anskaffa. De fysiska gränssnitten inklusive strömförsörjning och ventilation är enkelt.
Modularitet är en bra strategi för stegvis utveckling. Kalla det gärna "grundtänk", men hela svårigheten ligger i implementationen.
Men man ska inte underskatta svårigheterna med att utveckla ett ledningssystem för flera olika användningsområden. Det blir snabbt mycket komplext och det kan därför vara bra mycket snabbare och billigare att utveckla separata system för var och ett av de olika behoven.
Alldeles särskilt så om det redan finns färdiga beprövade system för något av behoven. Till NBG 08 så visade det ju sig att det fanns "hyllvaror" till och med inom Försvarsmakten till ett och annat.
@Gustav Wasa
SvaraRaderaJag är helt med på att man behöver olika konfigurationer på system för bataljon, brigad och FHQ.
Det som gör mig skeptisk är att tänket verkar luta åt att ta fram systemlösningarna inför varje insats.
Det låter inte förenligt med en hög insatsberedskap.