måndag 1 november 2010

Fastställd tidplan

Regeringen har idag kommit överens med (s) och (mp) om en strategi för den fortsatta svenska närvaron i Afghanistan. Därmed så är allt klart för ett Riksdagsbeslut den 4 november. Att sedan (v) hoppade av är ingen förlust utan snarare en stor fördel, då en bred överenskommelse med stor sannolikhet blivit mycket utslätad och insatsen hade då med stor sannolikhet fått mindre effekt.

Hur ska man då tolka överenskommelsen?

Detta kommer att kräva förstärkta internationella insatser för att utbilda och stödja de samlade afghanska säkerhetsstrukturerna. Det är framgången i dessa som kommer att möjliggöra ett stegvis överlämnande av säkerhetsansvaret i olika delar av landet.

De bedömningar och det arbete som kommer att utföras i gemensamma Joint Afghan Inteqal Board kommer att styra hur denna process sker i riktning mot det uppsatta målet.


Innebär denna skrivning att om behovet uppstår är Sverige t.o.m. villiga att förstärka närvaron fram till 2012, då de stridande trupperna ska minskas? Den tyska ekonomin är som redovisat tidigare dålig, vilket innebär att Sverige kan behöva ta ett större ansvar i PRT MeS. (Solidaritetsklasulen är dubbelriktad!) Ett frågetecken kan då vara att få tag på tillräckligt med villiga OMLT-instruktörer. Viss finns det behov av specialister och yngre officerare även här, men det är framför allt på högre stabsnivåer som OMLT är efterfrågat då ANA/ANP tar mer och mer av det praktiska genomförandet av insatser. Detta kan komma att bli en test av det nya anställningsavtalet då äldre officerare med erfarenhet på bataljons- och brigadnivå kommer att vara de som är högst prioriterade.

Under 2011 kommer den svenska planerade militära insatsen på plats i Afghanistan att vara ca 500 personer. Ett tillskott för att förbättra säkerheten genom två räddningshelikoptrar sker dessutom. Vi fäster stor vikt vid säkerheten för all svensk personal.

Det innebär att man inte minskar på FS20 för att få utrymme för HU ISAF. Detta är mycket bra! Dock så säger man inget om insatsen med TUAV. Antagligen så väntar Regeringen med detta beslut tills dess att man vet hur det ser ut med leverans av UAV 03.

Reaktionerna på överenskommelsen är överlag positiva.

Tolgfors är nöjd med överenskommelsen och pekar på att insatsen kommer att drivas mer och mer åt det civila hållet.

I punkten 7 tas steget till civil ledning av PRTs verksamhet. Det är någonting som både Försvarsmakten och andra partier tidigare har önskat och var också något vi efterlyste i alliansarbetsgruppens rapport i somras.

Punkten lyder: ”I samband med detta bör under 2012 en övergång till en civil ledning för de samlade svenska insatserna i norra Afghanistan, inklusive biståndsinsatser, ske.”


Detta tycker jag är mycket bra. Förutsättningarna har redan skapats i MeS med en svensk Senior Civilian Representative i form av Krister Bringéus. I dagsläget så har han samma nivå som chefen för FS19 Gustav Fahl och är utsänd av UD. Han har till sin hjälp en civil stab på ca 10 personer som stöttar honom i hans kontakter med det afghanska samhället. Tanken på en civil chef för hela insatsen tycker jag är intressant, men då måste uppdelningen av ledarskapet mellan UD och Försvarsdepartementet lösas. Varför inte tillsätta en svensk Afghanistanledning i regeringskansliet? Där skulle man kunna gemensamt styra insatserna med t.ex. SIDA, UD och de militära trupperna för att nå ett gemensamt mål.

Bildt stöttar också beslutet och anser att det ligger i linje med de internationella överenskommelserna. Detta är även något som analytiker vid Försvarshögskolan håller med om.

Men den avgörande inriktningen när det gäller säkerhetsinsatserna i landet är att successivt gå över från stridande till stödjande insatser med ambitionen att detta skall vara avslutat senast mot slutet av 2014. Det handlar i grunden om Kabulkonferensens ambition – baserad på vad president Karzai uttalat.

Även SAK är positiv till överenskommelsen, men är fortfarande livrädda för att bli ihopkopplad med de militära förbanden.

– I princip följer man Kabulkonferensen där 2014 är det viktiga datumet, säger Peter Brune. Men det är omöjligt att säga om det är realistiskt eller inte, det finns tecken som pekar åt båda hållen.

SAK tror inte att lösningen på problemen i Afghanistan är militär och är därför positiva till att insatserna ska övergå från stridande till stödjande. 2012 ska insatserna få en civil ledning.

– Så länge man inte blandar ihop de civila och militära mandaten så är vi positiva till en civil ledning, säger generalsekreteraren Peter Brune.


När man lyssnar på de civila hjälporganen så gäller det att ha ett faktum i bakhuvudet: De lever på bidrag och det behövs en humanitär katastrof som är på den aktuella agendan i pressen för att bidragsgivarna ska lätta på plånboken. Det är bara att titta på t.ex. Balkan och andra insatser. När en insats inte längre är tillräckligt "sexig" så lämnar hjälporganisationerna landet och då är det någon annan som måste ta över. Nu är SAK kanske bättre än många andra eftersom deras fokus är just Afghanistan, men att tro att alla hjälporgan ställer upp bara för att hjälpa människor i nöd är att tro för mycket på mänskligheten. Dom ställer upp för att motivera sin egen existens och det är hård konkurrens mellan hjälporganen om bidragsgivarnas pengar. faktum är att de civila hjälpinsatserna skulle bli betydligt effektivare om dom kanaliserades via ett fåtal hjälporganisationer.

Personligen så är jag också ganska så nöjd med innehållet i överenskommelsen. Jag hade i och för sig gärna sett förstärkningar för att få ut mer effekt av förbandet, men det hade nog varit att hoppas på för mycket i det här läget. Förhoppningsvis kan man använda ovanstående skrivning för att förstärka vid behov.

Viktigast av allt är dock att våra soldater där nere nu kan släppa tanken på det politiska spelet och kan gå tillbaka till att fokusera på att utföra sina uppgifter. Snart är det dags för FS20 att ta över ansvaret för PRT MeS.

Vad vi måste ha i åtanke dock är att ett gemensamt politiskt mål idag är bra, men vad händer 2012 om det inte går åt rätt håll? Många andra länder som deltar i insatsen börjar att ge upp. Dom har helt enkelt inte ekonomi för att ha den uthållighet som krävs i denna typ av insatser. Med andra ord kan det bli tal om både förlängning och att avbryta i förtid. Sverige är en mycket liten fisk i en stor damm och vi påverkar inte situationen i Afghanistan utan måste följa vad de andra länderna gör eller inte gör.

Vi ska heller inte luras av vissa politikers tolkning av den amerikanska planen. Man minskar sin närvaro med början 2011 för att 2014 låta ANA/ANP ta över säkerhetsansvaret för Afghanistan. Det betyder INTE att USA lämnar landet. I Irak har man redan genomfört samma operation och tagit hem de stridande förbanden. Men trots detta finns 50.000 man kvar för fortsatt utbildning av de irakiska styrkorna. Detta innebär också att svenska trupper med stor sannolikhet blir kvar i Afghanistan även efter 2014. Om inte annat för att garantera säkerheten för svensk civil personal på plats i Mazar-e Sharif.

ÖB kan nu andas ut eftersom mycket av Försvarsmaktens transformering bygger på den politiska viljan att genomföra insatser liknande den i Afghanistan.

Se även Cynisk och Yrke Soldat.

SvD 1, SvD 2, DN 1, DN 2