Arbetsbrist?

Hur påverkar USA:s nya försvarsinriktning Sverige?

USA erkänner att man inte längre har möjlighet att utkämpa två krig (MRC - Major Regional Contingency) samtidigt. Erfarenheterna från Irak och Afghanistan pekar på just detta.

Flash forward 60 years: the U.S. and its allies couldn’t prevail in Afghanistan – assuming they ever will – once President George W. Bush had decided to invade Iraq. “It is simply a matter of resources, of capacity,” Admiral Mike Mullen, chairman of the Joint Chiefs of Staff, told Congress in late 2007. “In Afghanistan, we do what we can. In Iraq, we do what we must.” That, in a nutshell, is a definition of a nation lacking the ability to wage and win two wars at once.

Det uppenbara är att man därför minskar fokuset på Europa = NATO och därmed indirekt EUMC och Sverige, då EU-försvaret helt lutar sig på NATO-resurser. Följden blir att Sverige kommer inte säkerhetspolitiskt kunna luta sig mot övriga Europa då de i sin tur lutar sig på amerikanska resurser som kanske inte längre finns tillgängliga. Frågan hur detta kommer att påverka ett eventuellt svenskt behov av att förstärka det nationella försvaret? Just nu anpassar vi oss att ta emot en hjälp som kanske aldrig kommer.

Men det påverkar även Sveriges möjlighet att deltaga i internationella insatser. Ta en operation liknande Unified Protector i Libyen. Där var det USA som ställde upp med Tomahawkrobotar för de inledande anfallen som slog ut luftförsvaret. Det var USA som ställde upp med stora delar av logistikresurserna i form av bl.a. lufttankning och AWACS. Dessutom var det USA som bemannade stora delar av ledningsfunktionerna inom NATO.

Sveriges försvarspolitiska inriktning bygger på att vi ska kunna "ge och ta emot hjälp" i samband med kriser i Sverige, i närområdet, i Europas intressesfär och i de operationer som FN anser att det behövs hjälp inom. Men vilka är det egentligen vi förlitar oss på att ska hjälpa oss? Kan vi ens hjälpa till om inte någon annan samtidigt gör det?

- Ett Europa som skär ner på försvarskostnaderna med 50%. Där länder som Tyskland säljer ut allt som finns i deras förråd i form av Patriotrobotar och Eurofighter-stridsflygplan eller som Storbritannien som förköpt sig på F-35, Eurofighter och nya hangarfartyg och därmed inte har råd att ha kvar de existerande stridsflygplanen i form av Harrier och Tornado som trots allt fortfarande är de flygplan som har förmåga att göra grovjobbet.

- Ett USA som minskar fokus på Europa för att i stället satsa på Asien (läs Kina och Nordkorea) samt Mellanöstern (läs Iran). Knappast operationer som Sverige önskar deltaga i. Efter de dåliga erfarenheterna med utdragna krig som binder stora resurser i Irak och Afghanistan så kommer doktrinen att ändras från "boots on the ground" till "precense on the ground". D.v.s. i stället för stora markförband som bara blir utsatta för IED, självmordsbombare, krypskyttar m.m. så sätter man in små specialstyrkor (CIA, Gröna baskrarna, Army Rangers m.fl.) som utbildar de lokala styrkorna och använder sig av UAV och stridsflyg för att få effekt i målet. Se bara på insatserna i Jemen. Vill våra svenska politiker att svenska soldater deltar i gemensamma insatser med CIA?

Det ironiska är att Sverige precis bygger om sin försvarsmakt för att passa den typ av internationella operationer som jag misstänker kommer att minska i omfattning. Handen på hjärtat hade t.ex. insatserna i Kosovo eller Afghanistan varit möjliga utan amerikansk hjälp? Det var de amerikanska (NATO) bombningarna av Belgrad samt invasionen av Afghanistan som ledde till skapandet av bägge insatserna. Utan deras hjälp så hade det varit fortsatta tandlösa FN-operationer utan mandat att ta till vapen. Samma sak gäller EU-styrkorna. Utan amerikansk infrastruktur kommer EU aldrig att kunna göra något.

Vår utrikesminister Carl Bildt hoppas på att FN kommer att ta över det som USA nu lämnar efter sig.

Kanske finns det anledning att på allvar se på möjligheterna för en förstärkt roll för FN i dessa frågor? Men det förutsätter ett säkerhetsråd som kan nå enighet om de nödvändiga besluten, och där är det långt ifrån säkert att vi är där.

Men historiskt har FN inte haft vare sig makt, ekonomi eller resurser att göra något. Liksom inom EU så finns det för många många käbblande politiker som sällan kan komma överens. Och även om de någon gång skulle komma överens om vad som ska göras så är det ingen som vill/kan hosta upp de pengar som behövs.

Carl Bildt erkänner också Europas och Sveriges behov av USA.

Men för trovärdigheten i åtagandet gentemot de olika Nato-länderna är det avgörande att det också finns andra viktiga förstärkningsresurser. Flyg- och markstridskrafter.

Och detta åtagande är viktigt för stabiliteten i Europa i dess helhet. Också vår del.

Långt innan användandet av t ex ett missilförsvar blir relevant har en konfrontation gått igenom andra faser med andra krav på resurser.

Ökade försvarssatsningar i Europa lär knappast vara aktuella i de budgetlägen vi nu ser i olika länder.

Inga internationella insatser eller i varje fall en helt annan typ av insatser innebär att vår nya yrkeskår, den heltidsanställda soldaten GSS/K, riskerar att i framtiden stå utan arbete. Behovet av välutbildade soldater för att fylla upp stora förband i insatser liknande den i Afghanistan kommer att minska. Insatserna kommer i stället att vara av tre typer som egentligen behöver en annan typ av soldat:

- Utbildningsinsatser efter att en fred skapats eller innan ett krig bryter ut. Här behövs det erfarna officerare och specialistofficerare/NCO som är vana att utbilda trupp och leda förband. Ironiskt nog så är det just denna kategori av äldre erfarna officerare som Försvarsmakten planerar att göra sig av med under 2012. Det s.k. "köttberget". Att skicka vanliga soldater är bara att glömma. Möjligtvis så kan ett fåtal komma med på samma sätt som vi har skyddsgrupper kring våra OMLT i Afghanistan. Officerarna och specialistofficerarna gör jobbet och soldaterna vaktar dörren. Men det är inga mängder soldater vi talar om och det skulle lika gärna kunna lösas av GSS/T.

- Fredsframtvingande insatser med specialförband. Här är det inte den vanlige gemene soldaten vi talar om utan jägarförband eller SOG. Tittar man internationellt så är majoriteten av dessa förband uppbyggda av underofficerare. Soldater som gjort ett antal år i vanliga regementen och som sedan via en urvalsprocess rekryterats till specialförbanden. Visst skulle vi kunna ha en massa GSS/K för att personalförsörja specialförbanden, men det vore mer logiskt att i stället rotera våra specialistofficerare inom dessa befattningar. Att rekrytera till dessa förband är nog inte så svårt. Frågan är bara hur vi får tag på rätt soldatämnen? I en stor försvarsmakt kan man plocka ut eliten av soldaterna, men att bara rekrytera elit kan bli mycket svårt. Möjligtvis kan vi ur en mängd GSS/T hitta en elit som likt reservofficerarna inom specialförbanden kan tillföra den kompetens som behövs.

- Insatser inom ramen för fredsbevarande verksamhet. Här har det historiskt visat sig att våra svenska soldater, med grunden i värnpliktssystemet och i normalfallet tjänstgörande i ett civilt arbete, har gjort ett utmärkt arbete. Den civila kompetensen som snickare, elektriker m.m. har inneburit att de är mycket mer flexibla än motsvarande amerikanska yrkessoldater. När en camp ska byggas upp så ställer de själva upp medan amerikanarna sitter på sina stolar och väntar på logistikförbanden. Dessutom så har de en lugnare attityd och är inte lika "trigger happy" då de oftast är äldre och mer erfarna människor med familj och barn. Vårt gamla värnpliktsförsvar eller våra GSS/T skulle göra utmärkt arbete bara de får ekonomi för att genomföra reputbildning och KFÖ - krigsförbandsövningar. Det var inte kvaliteten på våra värnpliktiga i sig som gjorde att invasionsförsvaret urholkades, utan kvaliteten på materiel och utbildning samt framför allt avsaknad av ekonomi för KFÖ som resulterade i värnpliktsförband med tveksam kvalitet.

Mitt förslag är därför:

- Lägg ner GSS/K eller reducera åtminstone hela konceptet till ett fåtal. Det finns inget större behov av stående förband och när det väl blir insats så kommer det alltid att behövas utbildning inför insatsen på samma sätt som vi t.ex. gör inför internationell beredskap som NBG (tränade i ett år) och Afghanistanförbanden (tränar ca 6 månader).

- Låt den stora massan bestå av GSS/T och se till att de får regelbundna KFÖ som tränar soldaterna, men också specialistofficerarna och officerarna i deras befattningar.

- Låt insatsförbanden byggas upp av officerare och underofficerare som roterar mellan insatsförband och utbildningsförband där GSS/T utbildas.

- Låt de internationella fredsbevarande insatserna vid behov bemannas av GSS/T. Det måste dock finnas en sådan pass mängd GSS/T att de frivilligt kan söka insats. Annars tror jag inte Sveriges arbetsgivare kommer att acceptera GSS/T principen om en viktig medarbetare plötsligt försvinner under ett år när han som mest behövs på arbetsplatsen.

Vi är då tillbaka till något som liknar värnpliktsförsvaret, men ändå har en viss form av beredskap för arméförbanden. Kvaliteten och mängden insatsförband beror då på ekonomin och mängden KFÖ.

"Yrke soldat" blir därmed bara en parantes i den svenska militärhistorien. Men bättre det än att börja fylla på Försvarsmakten med en kategori medarbetare som inte kommer att användas och som då bara får gå och "sparka kottar" på kaserngården. En mindre mängd GSS/K soldater behöver vi för att tillsammans med officerare och specialistofficerare kunna utbilda GSS/T. De kan efter ett par år övergå från GSS/K till GSS/T. De GSS/K som vi anställer idag kommer att få sägas upp om några år med motiveringen "arbetsbrist". De som är intresserade kan givetvis användas för att fylla på i den mängd GSS/T som kommer att behövas.

Att Försvarsmakten hela tiden måste omstruktureras beror på vårt beroende av omvärlden. Det är inte längre Sveriges säkerhetspolitiska behov som styr Försvarsmaktens förmågor. Då hela tiden omvärlden ändras så kommer vi att behöva andras med den. Tyvärr så hamnar vi allt för ofta i efterkälken. Vi reagerar och bygger om för att upptäcka när vi byggt klart att den nya strukturen endast passar förra årets mode. Alternativet är att ha en mer långsiktig strategi för Sverige och låta de internationella insatserna komma som en följd av denna strategi, men där saknas den politiska visionen.

För att avsluta med Carl Bildts ord "Också här uppe i Norden har vi ju anledning att tänka djupare i dessa termer."