Gästinlägg: Afghanistandoktrinen släpper sitt grepp – Vad händer sedan?

Nu har moderaterna med miljöpartiet och socialdemokraterna beslutat om hur den närmaste framtiden för den svenska insatsen i Afghanistan och Kosovo ska se ut.

Miljöpartiet med Peter Rådberg i spetsen talar nu stolt om hur den Svenska styrkan nu ska minskas vilket miljöpartiet velat under flera år. Vill man tro Peter Rådberg så kommer den svenska styrkan vara helt borta om bara några år (helst imorgon kanske).

Socialdemokraterna håller en ganska låg profil i ämnet. Troligtvis så beror det på att man nu aktar sig mycket noga med att få dålig publicitet i samband med utrikespolitiska beslut likt det som skedde i fallet med de svenska flyg insatsen i Libyen. Urban Ahlin kanske har lagt munkavel på sig själv? Oavsett hur den politiska retoriken låter i de olika partierna så kommer nu den svenska styrka börja minska inom drygt ett år. Kanske är det ett steg i rätt rikting för det Afghanska landet och samhället, jag väljer att lämna denna fråga obesvarad i denna artikel men det finns frågetecken.

Klart är i alla falla att Afghanistandoktrinen nu kommer att börja släppa sitt grepp om Försvarsmakten. Men vad händer med Försvarsmakten och då framför allt Armén efter 2014 när insatsen övergår till att mer stödja de afghanska säkerhetsstyrkorna med mentorer än egna skyttekompanier? En självklar insats för soldater och officerare försvinner och den numera så omtalade ”insatslinjalen” bryts. Nu börjar det tona upp sig mörka mål på den hittills så stjärnklara insatshimlen som så många inom Försvarsmakten och Armén tittar upp på. För många yngre officerare och nyrekryterade soldater så är en insats (i Afghanistan eller någon annanstans) en stor dröm och en anledning till att man söker.

Nu börjar denna dröm och anledning att söka plockas bort ifrån himlen. Positiva (och kanske något naiva officerare?) säger att; det kommer alltid att komma en ny internationell insats, det måste det göra. Men kommer det komma en ny insats någon stans i världen? Och är det verkligen ett måste?

Svaret är; NJA respektive JA.

Att det blir ett NJA beror på det politiska läget som just nu råder i den svenska riksdagen. För ett ja till en insats i t.ex. Afrika krävs en bred politisk uppgörelse då alliansen inte har egen majoritet. Dessutom lyder den svenska traditionen att en insats med svensk trupp utomlands ska genomsyras av ett brett (blocköverskridande) stöd. Ett sådant stöd finns just nu inte i alla fall inte för en markinsats motsvarande den i Afghanistan. Urban Ahlin och Peter Hultqvist vill dock få tillstånd en insats i Sydsudan med ingenjörsförband. Att en sådan insats skulle bli en realitet håller jag för otroligt med tanke på vår begränsade resurstillgång på ingenjörsförband och de logistiska problemen en sådan insats omgärdas med (se tidigare inlägg på Wiseman). En Marin insats i Adenviken är betydligt mer troligt jämfört med Ingenjörer i Darfur men där återstår det att se vad resten av världssamfundet säger. Osäkerheten lär bestå då Socialdemokraterna med Peter Hultqvist i spetsen även diskuterar Sveriges roll i nästa BattleGroup. Så trots att det ”röda laget” just nu är dessarmerat pga (eller tack vare) Juholt och hans person och ledarstil kommer osäkerheten att bestå. Och vad sker efter Riksdagsvalet 2014? Frågetecken finns.

Svaret på behovet av en internationell insats för framförallt Armén var ju JA, varför? Svaret är lika enkelt som komplext. Framdrivningen av förbanden får en mycket naturlig koppling när det faktiskt finns en insats på ”insatslinjalen” att gå mot. Det här är kopplat till bland annat materiel och personal. Materielen måste vara av toppklass då det är ”skarpt läge” och personer blir motiverad att söka till Försvarsmakten och faktiskt stanna. Utan en tydligt internationell insats kommer det bli svårt att rekrytera in nya soldater och yrkesofficerare. Det är svårt att locka med att öva några veckor om året för att resten av tiden utgöra IBSS (InsatsBereddSkyddStyrka) samt vakta slotten i Stockholm. Men något är ju i alla fall positiv nu får vi ordentligt med förband som kan läsa nyss nämnda uppgifter vilket annars verkar svårt. Kanske vill beställarna att vi nu ska återgå till vår militärstrategiska doktrin?

/Fundersam