Vad gör SIDA? (uppdaterad)

Två före detta generaldirektörer i SIDA kritiserar biståndsminister Gunilla Carlsson på DN-debatt. Kritiken omfattar nedskärningar på biståndspengar samt att regeringen vill styra hur biståndet delas ut.

Tyvärr så måste jag säga att Carl Tham och Bo Göransson har helt fel i detta inlägg. Dom verkar vara mer ute efter att rädda sin egen myndighets budget än att säkerställa att effekten av biståndet maximeras. Ett stort sakfel i inlägget är att bidragen inte har minskat till 0,7%. Det är bara det att regeringen har beslutat att pengarna över 0,7% ska räknas från andra typer av insatser (t.ex. militära) som leder till samma effekt som SIDA önskade nå.

SIDA kan inte tillåtas fortsätta med att dela ut bistånd utan att det kopplas till vår säkerhetspolitik. Liksom Försvarsmakten är SIDA en statlig myndighet och vi måste få ut det mesta möjliga av våra skattepengar. Det handlar dessutom inte bara om vad som är bra för mottagaren, utan också om vad som är bra för Sverige.

Ett belysande exempel som togs upp i debattinlägget var bistånd till järnvägsbyggande i Kenya. Sverige bidrar med 5% och SIDA kan därför inte tala om vad bidraget lett till. En av de stora investerarna i Afrika är Kina som använder sitt bistånd till att bygga upp samarbetet mellan Afrika och Kina. Med andra ord så bidrar Sverige med pengar och Kina tar åt sig äran. Snällt - ja, men också ganska så naivt.

Ett land som skulle behöva civilt stöd, men där det trots allt finns en stat som borde sköta det bättre är Pakistan. Här kan man också se konsekvenserna av bidrag som getts utan kontroll. Sverige bidrog i många år med civilt stöd till Indien. Ett land som samtidigt byggde upp ett av världens starkaste flygvapen, skapade en flotta med hangarfartyg och utvecklade kärnvapen. Tyvärr så har den civila hjälpen till Indien bara lett till att dom haft mer pengar över att satsa på sitt försvar. Detta har lett till en kapprustning med Pakistan som i sin tur lett till att Pakistan inte haft pengar över att kontrollera sitt eget land och hjälpa sin egen befolkning. Konsekvensen är bl.a. det okontrollerade området Waziristan där rekryteringen till Al Qaida är mycket omfattande och där talibanerna länge haft skyddade basläger. Konsekvensen är också att Pakistan sökt en allierad i ett eventuellt krig mot Indien och funnit den i talibanerna. Jag vill inte påstå att kriget i Afghanistan beror på vår biståndspolitik, men den har definitivt inte gjort det lättare för våra soldater.

Jag skulle vilja spinna vidare på ÖB förslag i höstas på att låta en civilist leda insatsen i Afghanistan. Om det ska vara en civil eller inte låter jag vara osagt, huvudsaken är att personen i fråga är kompetent. Men kärnan i budskapet är att de militära och civila insatserna måste synkroniseras. En civil insats i rätt tid och på rätt plats kan innebära att samarbetet med lokalbefolkningen förbättras för de militära styrkorna. Med andra ord skyddar vi varandra. Soldaterna ger ett fysiskt skydd för räddningsarbetarna och biståndet minskar hotet mot soldaterna.

SIDA är inte enbart en myndighet som är till för att likt tomten sprida presenter runt omkring sig i världen. I vissa regioner har bidrag tyvärr motsatt effekt då dom kanske mildrar en befolknings lidande (se exemplet med Indien och Pakistan ovan), men innebär också att den revolution som kanske är nödvändig för att bli av med en diktator aldrig kommer. Därför så måste vi se till helheten. När gör militära respektive civila insatser bäst nytta? En afghanistanmission borde redan på planeringsbordet här i Sverige innehålla både civila och militära insatser och inte bara som nu att man nöjer sig med att informera varandra om vad man håller på med.

Civila insatser innebär att de betydligt dyrare militära insatserna kan minskas i omfattning och varaktighet. Ett exempel är Adenviken där piratverksamheten till stor del beror på att Somalia inte längre fungerar som stat och där piraterna har fritt fram att sköta sina operationer. Genom att tillsammans med Afrikanska Unionen (AU) öka insatserna i Somalia kan det leda till att förutsättningarna för piratverksamheten i sig själv minskar. Vår insats i Adenviken leder bara till att konsevenserna av piratverksamheten minskar. Givetvis måste vi ha kvar de militära resurserna tills dess att piraterna slutar utgöra ett hot, men utan civila insatser kommer det att bli för evigt.

Det finns andra områden där liknande helhetstänk kan få stor effekt. Al Qaida baserar sina operationer i länder där statsmakten inte har kontroll och där det finns en civilbefolkning som lever i fattigdom och därmed är lätta att rekrytera från. Exempel är Jemen och Nigeria. Genom att agera nu så förhindrar vi att Al Qaida bygger upp träningsläger på samma sätt som i Afghanistan. Civila hjälpinsatser kan därmed förhindra framtida afghanistanliknande insatser i dessa länder. Det bästa för våra soldater vore om dom idag kunde bidra med skydd för dessa insatser i stället för att om några år behöva strida för att skapa den säkerhet som då kommer att krävas för att de civila insatserna ska kunna genomföras.

Så därför så skulle jag vilja se en fortsatt inriktning där SIDA:s verksamhet styrs upp av regeringen i form av samma typ av direktiv som Försvarsmakten får. Det måste vara verksamhetens resultat som styr och inte vilken myndighet som utför arbetet. Genrealdirektörerna för SIDA verkar tro en smula för mycket på sitt eget rykte och inser inte att den svenska hjälpverksamheten den senaste tiden dragits ner i smutsen av de ekonomiska skandalerna hos bl.a. Röda Korset och Rädda Barnen. Nu är det därför dags att precis som Carl Tham och Bo Göransson säger bygga upp den svenska biståndspolitiken igen, men säkerställa att vi får resultat av våra insatser. Varje rätt satsad krona på civila insatser idag kan innebära 10 sparade kronor på militära insatser om några år.

Uppdaterad 10-04-04, 09:30
Biståndsminister Gunilla Carlsson svarar nu på kritiken från de före detta generaldirektörerna för SIDA.

Gunilla Carlsson tillbakavisar misstanken att hon i första hand är ute efter att skära ner biståndet till FN:s ”skamgräns” 0,7 procent av BNP och påpekar att Sverige är ett av få västländer som inte bantat i krisen. Men hon medger att bistånd kanske inte måste vara rätt hjälpmetod på lång sikt.

– Rätt använt kan bistånd ha en avgörande roll i vissa skeden. Men långvarigt biståndsberoende låser fast länder i fattigdom.

– Därför är det viktigt att vi jobbar med en politik som också ser till handel, jordbruk, säkerhet, miljö och folkhälsa, säger Carlsson.

Det är viktigt att de rika länderna inte ”ger med ena handen och tar med den andra”, tycker hon.

Vi måste ta ett helhetsgrepp om vår biståndspolitik. Att koppla ihop SIDA och Försvarsmaktens planering är bara en del, det finns många andra aspekter. Signaturen "Jonas" hade ett mycket bra inlägg hos Wiseman om hur EU Jordbruksstöd raserar alla försök att bygga upp en inhemsk produktion i många U-länder. Tyvär är det allt för ofta som vår hjälp bara får dessa länder att hålla näsan över vattenytan och gör dom beroende av bidrag i stället för att hjälpa sig själva.

Lektor Hans Abrahamsson har uttalat sig i DN och kommenterat de bägge sidornas åsikter, men har även egna förslag.

Hans Abrahamsson menar att såväl statligt bistånd som handel behövs.

– Det stora problemet är att den ena handen tar tillbaka det den andra gett. För varje biståndskrona vi betalar in tar vi en tillbaka, inte minst genom jordbruksstöden.

På mycket lång sikt anser Hans Abrahamsson att biståndet faktiskt borde avskaffas – men då ersättas av ett slags global socialpolitik.

– Jag drömmer som första steg om ett globalt barnbidrag. Egentligen är det detta de debatterar fast de inte säger det: hur ska man nå en global social utjämningspolitik.

Läs även Wisemans inlägg om detta ämne.