"Äntligen" som Gert Fylking brukar säga. ÖB Sverker Göransson uttalar sig i DN om den nya inriktningen för de svenska styrkorna i Afghanistan. Våra militära styror i Afghanistan ska ledas av en civil befälhavare eftersom syftet med den militära närvaron är att säkerställa skyddet för den verksamhet som kan vinna freden, d.v.s. stödet till den afghanska befolkningen."Nu höjer vi ambitionen. I det svenska ansvarsområdet har det tidigare bara funnits en utvecklingsrådgivare. Nu blir det fyra, varav en afghan. Dessutom ska mer av det bistånd Sverige ger till Afghanistan riktas direkt till det område Sverige ansvarar för. 25 procent – drygt 100 miljoner kronor – ska öronmärkas för utvecklings- och biståndsprojekt där. Det kommer att göra skillnad."
Detta tror jag är helt rätt väg framåt. En civil chef kommer att ha hela registret av verktyg till sitt förfogande. Allt från militära insatser för att öka säkerheten för lokalbefolkningen till ekonomiska bidrag för utveckling av infrastruktur, skola och sjukvård. En civil chef kan dessutom bibehålla fokus mot målet att vinna freden, medan en militär befälhavare allt för ofta får nöja sig med att skydda sina egna trupper då det saknas militära mål att slå ut. CIMIC funktionen har tidigare varit ett symptom på att denna möjlighet saknats. Försvarsmakten ska inte hålla på med CIMIC, det ska civila hjälporganisationer göra som en del av insatsen.
Svårigheten blir givetvis att hitta rätt chef. Jag misstänker dock att det finns en och annan svensk (eller utländsk) militär (officer eller reservofficer) som numera jobbar inom intenationella hjälporganisationer som Röda Korset eller Rädda Barnen. Jag har själv bekanta som arbetar med bl.a. minröjningsprogram. Detta vore den perfekta bakgrunden för en chef som då har insyn i både den militära och civila hjälporganisationsvärlden.
Svenska Afghanistankommiten hoppas på ökade bidrag till de civila hjälpprojekten. Vi måste dock effektivesera hur pengarna används av de civila organisationerna. Detta då det finns många organisationer vars overhead tar en stor del av intäckterna och för liten del når de som verkligen behöver stödet. Den militära hjälpen kan också förhindra att korrumperade politiker i insatsområdena försöker att sko sig på bidragen.
"Politik handlar om att välja. Vill Sverige göra skillnad i Afghanistan måste vi sätta den civila återuppbyggnaden och fattigdomsbekämpningen främst."
De militära insatserna borde också ändra innehåll allteftersom säkerhetsläget ändras. Ingenjörstrupper för att röja minor borde vara ett av de bidrag som det mintätaste landet i världen skulle bli oerhört tacksam för att ta emot.
Genom att tydligt samordna de militära och civila insatserna så kan de civila hjälpinsatserna snabbare startas upp. Därmed så kommer befolkningen i områdena kring Mazar-e-Sharif direkt se vinsten av den militära närvaron. Detta kommer i sin tur att leda till minskat stöd till talibanerna och ökad säkerhet. På så sätt skapas en positiv spiral som leder till möjlighet för att i framtiden övergå till rena civila hjälpprogram ledda av afghanska myndigheter. Jag har i ett tidigare inlägg ställt frågan om vilket som kommer först, ägget eller hönan? På detta sätt kan dom faktiskt komma samtidigt.
Uppdaterad 09-10-06, 07:18
Försvarsminister Tolgfors tycker att förslaget verkar intressant.
"Det som är viktigt när man talar om att förstärka den civila närvaron är att det på inget sätt motsätter den militära (närvaron). Det är tvärtom ömsesidigt förstärkande."
Inlägg
Kolla hur effektivt det var med en civil ledning av UNPROFOR.
SvaraRaderaJag är inte alls lika entusiastisk.
Militär verksamhet ska ledas av militär ledning, civil verksamhet av civil ledning. Dessa kan samleva men bör inte mixas ihop.
Kom ihåg Srebrenica -95.
Jag vill egentligen inte säga emot dig (jag håller med dig i din glädje), men det är inte enkla frågor att lösa, och jag måste kommentera några saker.
SvaraRaderaEtt grundläggande problem är att den civila insatsen ledd av UNAMA inte lyckas. Låt oss skippa ett blame-game här, och hoppas en lösning kan vara att stärka den nationella PRT-organisationen.
Ja, en civil chef kan vara helt rätt, men då bör han också leda rejält utökade civila (och gärna polisiära och tull-) resurser - annars får vi bara en civil overhead-kostnad. Uppgiften borde även omfatta kommersiella investeringar exempelvis med stöd av Swedfund. Det är dessa lokala civila resurser som kan kontrollera korruptionen (det bör inte Försvarsmakten göra).
CIMIC är inte militärt hjälparbete, det är samarbete och samverkan på ett sätt som i viss mån liknar hur vi brukade samverka med sidoordnade förband, "in support of the military mission".
Jag håller med om att det inte blir lätt att hitta rätt civila chefer, men det är viktigt att denne väger tungt framförallt civilt och politiskt. Jag tror inte det räcker med en pensionerad överste. Det räcker inte heller med en "cocktail-ambassadör" utan det behöver vara en person ur "den gamla stammen" som inte drar sig för att kavla upp ärmarna. Svårigheterna att besätta ambassadörsposten i Kabul är belysande, jag tror det krävs en motsvarande kompetensprofil. @Cynisk: Jag förutsätter att det fortfarande sitter en överste under denne som chef för de militära operationerna.
Jag håller med om att det är viktigt att effektivisera den biståndsfinansierade insatsen, men det är lätt att missförstå din syftning: Afghanistankommittén (SAK) gör sedan mycket länge ett utmärkt jobb med föredömligt liten overhead. De verkar dessutom redan ha börjat jobba i enlighet med regeringens nya inriktning:
"SAK tog från i torsdags ansvaret över all sjukvård i ytterligare två provinser i Afghanistan. SAK har sedan tidigare skött all vård i Wardak men kommer nu också att göra det i Samangan och Saripul." (TT, Expressen 2009-10-02)
Det finns ett antal civila organisationer som ägnar sig åt minröjning i Afghanistan. De flesta anställer och utbildar inhemska minröjare. Sätter vi in våra militära ingenjörer, bör vi överväga vad det medför för den inhemska kapaciteten (och för den lokala arbetsmarknaden). Det lär behöva röjas under längre tid än vi har uthållighet att vara kvar, och det är förmodligen billigare att betala en inhemsk lön.
Det är inte en enkel fråga att reda ut hur vi bäst stödjer den civila återuppbyggnaden, det kan kanske sägas vara ett av skälen till att vi behöver ha CIMIC.
Bortsett från att du har fel i alla detaljer, så håller jag alltså med dig i stort... :o) Det är inte frågan om antingen eller, utan både ock.
Kul att ni tror på att en civil chef ska vara bra för även den militära insatsen. Själv har jag upplevt det skarpt och vill inte göra det igen. Akashi var säkert bra på något men han bakband den militära funktionen (ledd av en general) vilket fick förödande konsekvenser. Folkmord kunde ha undvikits.
SvaraRaderaJag anser att den civila verksamheten ska samordnas parallellt med den militära, inte att den militära ska inlämmas i den civila.
Provinsuppbyggnad ska ses utifrån två perspektiv, ett militärt och ett civilt. Det är dags att även de civila funktionerna lyfts fram men inte på bekostnad av den militära, eftersom den sistnämnda är en förutsättning för den förstnämnda.
Har man för mycket under samma paraply så blir alla våta, om liknelsen tillåts mig. Bättre att folket går under flera paraplyer men sida vid sida åt samma håll.
@Cynisk: Du kanske har rätt. Jag ser ett behov att stärka och utöka den civila insatsen inom vårt regionala åtagande, men hur det bäst ska lösas kan jag inte säga.
SvaraRaderaDock har koncepten utvecklats sedan Akashi, inte minst genom Bildts arbete som High Rep.
Vad som är bästa modellen för lokal ledning är förstås en lite annan fråga. PRT:t lyder ju fortfarande under den militäre COM ISAF (och inte UNAMA-chefen, vilket kan göra det knepigt med en civil chef. UNAMA har ett eget regionalt kontor i MeS med civila (och pensionerade militära) "internationals".
Ndorop: Tack för dina kommentarer :-)
SvaraRaderaAtt CIMIC över huvud taget behövs visar på att det är för stora avstånd mellan civila och militära insatser. I Kosovo var det över 100 olika hjälporganisationer. Dom ställde upp med allt från sjukvård till filtar.
Detta är i och för sig behjärtansvärt, men fruktansvärt ineffektivt.
CIMIC funktionen behövs idag med dessa skilda verksamheter. Med ett mer integrerat förhållningssätt så skulle CIMIC som det ser ut idag vara överspelat.
När jag pratar om personer med dubbel bakgrund så ser jag INTE framför mig pensionerade överstar, mer personer med sådan drivkraft att dom vuxit ur den militära kostymen. Tyvärr så är det oftast de bästa officerarna som tidigt slutar och går till en civil karriär. Annars riskerar man som jag att bli gamla sura bloggare...
Cynisk: En civil chef ska inte leda militära styrkor. Det görs fortfarande av den militäre befälhavaren. Däremot ska han ställa uppdragen till den militära chefen så att största möjliga effekt fås av de civila insatserna.
Visst finns det stora faror i ett sådant här upplägg. Paul Bremer är ett lysande exempel på vad som kan hända om en man (eller kvinna) utan insikt blandar sig i säkerhetsarbetet. Men jag tror att vinsten är större än farorna. Sverige har inte riktigt samma politiska agenda i Afghanistan som USA hade i Irak.
Se det som en paraplyorganisation där var och en av de underställda enheterna har regnkappa.
Om vi fortsätter med separata civila och militära insatser så sker samordningen hemma i Rosenbad. Då är det bättre med en lokal chef som i realtid ser vad som inträffar och kan reagera snabbare.
Även om våra militära styrkor är underställda ISAF och de civila UNAMA så är det mycket frisvängande resurser. De militära på grund av svenska ROE och de civila eftersom det fortfarande är separata hjälporganisationer med en egen agenda.