För fort framåt? (uppdaterad)

ÖB Sverker Göransson går ut i Ekot och säger att en djupare diskussion om insatsen i Afghanistan är nödvändig.

I ljuset av dödsskjutningarna i februari av två svenska officerare och en lokalanställd tolk resonerade Göranson om skillnaderna mellan de svenska och danska förlusterna i Afghanistan. Danmark har förlorat ett 30-tal soldater och Sverige fyra soldater.

Göranson tror att danska opinionens vilja att acceptera förluster kan styras utifrån landets tydligare val, bland annat Nato-medlemskapet.

– Vi har inte den vanan och har inte gjort de valen, sade han.

Samtidigt har säkerhetsläget för svenskarna blivit sämre, och på tal om förluster sade ÖB att "det kommer att hända igen". Han vill ha en fördjupad diskussion om vad Sverige vinner på insatsen och på att skapa säkerhet för uppbyggnaden av ett demokratiskt samhälle.

Detta tycker jag är mycket bra. Det har länge behövts en politisk diskussion om varför vi är i Afghanistan. De politiska argument som tidigare förts fram som att vi "skyddar Sverige genom att bekämpa terrorismen" eller att "vi bidrar till den afghanska befolkningens säkerhet" håller helt enkelt inte. Faktum är att vår närvaro till viss del skapar nya terrorister och att lokalbefolkningen allt som oftast råkar illa ut då dom hamnar mellan ISAF och talibanerna i striderna. Å andra sidan hade afghanerna det ganska så illa under talibanregimen, men innan 9-11 så var det ingen i omvärlden som egentligen brydde sig.

Det argument som borde lyftas och granskas är vårt beroende av omvärlden för Sveriges säkerhet. Vårt minskade svenska försvar har inneburit att vi måste använda det oftare och då framför allt utanför rikets gränser. Genom att visa att Sverige bidrar till EU och NATO:s insatser så hoppas vi på att kunna få hjälp själva en dag. Men hur väl håller också detta argument? I den politiska debatten förs det allt för ofta fram att det saknas hot mot Sverige. Borde då inte en logisk konsekvens av detta vara att vi inte är i behov av militära allianser? Eller är det andra typer av hot än de rent militära som egentligen åsyftas, t.ex. ekonomiska? I så fall så finns det en logisk följd. Vi hjälper NATO och USA i Afghanistan. Detta gör USA och NATO länderna välvilligt inställda mot Sverige. Eftersom de flesta NATO länder även är EU medlemmar så innebär det att USA och EU kan tänka sig att ge en hjälpande hand den dag Sverige får ekonomiska problem.

Hur mycket är dessa framtida ekonomiska försäkringar värda? Är vi beredda att ta lika mycket förluster som t.ex. Danmark? Är vi beredd att ta de kostnader som uppstår efter insatserna? Tolgfors har gått ut på DN debatt och berättat om det förbättrade svenska insatserna för att ta hand om hemkommande soldater. Det är inte bara de fysiska skadorna som ger problem vid hemkomsten. I Danmark har man på senare tid noterat en förhöjning av antalet självmord vid hemkomsten från internationella insatser.

Talibanerna har ett uttryck, "You got the watches, we got the time". Hur länge härdar ISAF ut i Afghanistan? Hur mycket är vi beredda att stå ut med för att nå målen med den svenska säkerhetspolitiken? Nu när Sverige har bundit upp sig att stödja ISAF som en del i vår säkerhetspolitik kan vi inte dra oss ur först. Då har vi förlorat allt vi har satsat. Om ISAF som helhet drar sig ur är det en helt annan sak. Då kan Sverige med flaggan i topp lämna landet och likt George Bush deklarera "Mission Accomplished".

Ett av "måste" kraven för att Sverige och ISAF ska kunna lämna Afghanistan är att den afghanska staten själva ska kunna klara av säkerheten i landet utan att det blir inbördeskrig och därmed talibaner och Al Qaida kan få fritt spelrum.

För att klara av detta så utbildar våra OMLT-instruktörer den afghanska armén, ANA och den afghanska polisen, ANP. Men vilka är det vi tar ut för tjänstgöring i ANA/ANP? Tyvärr så pekar incidenten då de två svenska officerarna dödades av en afghan klädd i polisuniform på att poliskåren i Afghanistan är allt annat än beredd att ta hand om säkerheten. Tvärtom är allt för många poliser korrupta och t.o.m. allierade med talibanerna. Vi har för bråttom och accepterar alla kandidater till ANA/ANP utan allt för noggranna kontroller.

Andra pluton vid FS 18, som leddes av kapten Palmlöv och löjtnant Andersson, hade till uppdrag att patrullera längs highway 5, väster om Mazar-e-Sharif, den 7 februari. När uppdraget väl var genomfört bestämde de sig för att besöka den afghanska vägpolisen vid by Gurgi Tepa. Ett besök som inte var föranmält.

Vägpolisen uppfattas av det internationella samfundet som inte helt tillförlitlig. Sannolikt finns kopplingar på personivå mellan denna vägpolis och kriminella nätverk. Ändå har ISAF till uppgift att stödja och samarbeta med vägpolisen.

Nej, nu är det dags att granska inte bara anledningen till att vi är i Afghanistan, utan även metoderna. Det får inte vara så att vi egentligen inte vill vara där och därför försöker att lösa konflikten för snabbt. Det leder bara till ett stort misslyckande. Jag har tidigare förespråkat en mindre ANA/ANP till förmån för lokala milistrupper. Fördelen blir att vi kan lättare granska och välja ut de afghaner som ska ingå i ANA/ANP. Milistrupperna rekryterar enbart lokala stammedlemmar och har därmed mycket bra koll på sina soldater. Denna metod kommer att ta tid, men vi ger oss själva samtidigt mer tid att lyckas med uppdraget.

Har vi bråttom innebär det att vi måste ta större risker, både personliga risker för våra soldater i Afghanistan och dessutom i slutändan risken att misslyckas med hela insatsen. Ett misslyckande i Afghanistan kan leda till att USA, NATO och EU drar sig tillbaka från att försöka med något liknande igen, likt USA efter misslyckandet i Somalia 1992-93. Detta skulle i så fall innebära att själva syftet med Battlegroups och snabbinsatsstyrkor helt försvinner. Därmed försvinner också grundanledningen till att den svenska Försvarsmakten omstrukturerats de senaste åren. Då är vi tillbaka på ruta noll...

Uppdaterad 10-03-28, 21:09
Michael Yon har lagt ut en presentation av läget i Afghanistan från i januari i år. Det som är oroväckande är den trend man kan se med ökat antal attacker varje år. På vintern har det varje år gått ner, men mot sommaren eskalerar det igen. Därför så är 2010 mycket kritiskt för ISAF. Kan vi visa att den pågående offensiven under sommaren lyckas bryta trenden så har vi ett bevis för att de nuvarande metoderna fungerar.

Det som är oroväckande är att talibanerna börjar lära sig IED metoderna från Irak. Vi måste därför bli av med beroendet av att transportera trupper längs med vägarna. Svaret på detta är helikoptrar samt TET-taktiken. Övervakning av gränsen mellan Pakistan och Afghanistan måste förbättras för att förhindra smuggling av de kritiska komponenter som behövs för att tillverka IED (gödningsmedel och batterier till utlösare).

Två av de motiv för ISAF närvaro som ofta hörs i debatten råder jag starkt från:

- Förbättra kvinnans position. Detta fungerar i städerna, men om vi försöker att ändra det afghanska samhället för mycket just nu så kan det leda till ökat motstånd hos lokalbefolkningen. Då ser dom oss verkligen som erövrare som försöker att ändra deras livsstil. Det är bättre att fokusera på att förbättra säkerheten och sedan långsiktigt försöka förbättra kvinnornas roll. Så länge talibanerna som hade en rent kvinnofientlig regim inte kommer tillbaka så är det för tillfället tillräckligt bra med kvinnornas normala ställning i Afghanistan.

- Stoppa drogtillverkningen. Tyvärr så är detta en av de få inkomstkällorna för lokalbefolkningen. Givetvis så ska denna inkomstkälla bytas ut mot något annat, men innan dett andra alternativ finns tillgängligt bör vi ligga mycket lågt med dessa ansträngningar. Fokus ska i stället ligga på att förneka att talibanerna tar del av inkomsten från denna tillverkning. Vi bör också säkerställa att talibanerna inte får inkomster via islamistiska kretsar via Pakistan.

Fokus måste ligga på att förbättra säkerheten för lokalbefolkningen och förhindra rekryteringen. Tyvärr så har den militära kampanjen lite för stort fokus på att bekämpa talibaner.

I en av kommentarerna nedan så ansåg jag att USA hade klarat av den regionala säkerhetsfrågan redan 2001. Ja, dom förhindrade att Al Qaida kan använda Afghanistan som utgångspunkt för sina operationer. Nu finns det andra områden som Pakistan, Jemen och Somalia som är säkrare operationsbaser för Al Qaida. I NATO presentationen ovan så beskriver underrättelsetjänsten att många bland talibanerna ångrar sitt samröre med Al Qaida. Handen på hjärtat USA, NATO och EU. Hade vi anfallit Afghanistan om det bara var talibanerna som fanns där? Viss finns det ett regionalt problem som kvarstår, men det är mer inrikespolitiskt i Afghanistan samt givetvis gränsproblemen kring Durandallinjen och förhållandet mellan Pakistan och Indien.

Jag skulle vilja se mer ansträngningar från EU att få Pakistan med som en spelare på samma planhalva som ISAF. Just nu är det USA som är den som driver diskussionerna med Pakistan. Tyvärr så tror jag att pakistanierna trots att dom gladeligen accepterar stöd i form av nya F-16 inte helt litar på USA. Kanske EU skulle kunna fylla en större roll här?

Uppdaterad 10-03-30, 07:22
Obama tycker att utvecklingen i Afghanistan går för långsamt.

- Jag tror att han hör på, sade Obama i en intervju med NBC och syftade på diskussionerna med den afghanske presidenten Hamid Karzai om korruption och narkotikahandel.

- Men jag tycker att framstegen går för långsamt och vad vi har försökt att trycka på är vikten av nu genast, sade Obama i intervjun som sänds tidigt på tisdagsmorgonen.

Vad som är positivt är att G8 avser att göra investeringar i regionen mellan Afghanistan och Pakistan. Detta är mycket bra då det är endast genom ekonomiska påtryckningar vi kan få med Pakistan i rätt spår och det är endast med ekonomiska förbättringar för befolkningen som dom inser att ISAF gör nytta i landet.

I USA pågår samtidigt diskussioner med den pakistanske arméchefen Gen Ashfaq Kayani, och utrikesminister Shah Mahmood Qureshi. Tonen i dessa samtal låter mycket lovande då man äntligen har börjat närma sig pudelns kärna, d.v.s. relationen med Indien och det pakistanska stödet för LeT.

The Pakistanis also carried a brief which frankly addressed Pakistan's strategic interests and security needs with regard to India, Afghanistan and sensitive issues like nuclear weapons and terrorism.
...
Pakistan has said it will not act against Lashkar-e-Toiba, the militant group accused of carrying out the Mumbai (Bombay) attacks in 2008 until relations with India markedly improve.

De militära operationerna i södra Afghanistan fortsätter. I juni planeras en större operation mot Kandahar som är en av talibanernas starkaste fästen i Afghanistan.

The officials - who spoke on condition of anonymity - said some 10,000 troops would be involved in the main thrust of the operation.

They told Reuters news agency it would include a militant "clearing" phase from June to August, followed by a smaller "secure and deliver government" phase that is expected to last at least until mid-October.

They said US troops were already working on securing transit routes and persuading leaders of districts surrounding Kandahar to co-operate with coalition forces.