Upprop: Rädda Ärnabasen

Det finns en gammal liknelse som säger att; ”stoppar man ner en groda i kokande vatten så hoppar den ut, men stoppar man ner den i kallt vatten som man sedan sakta värmer upp så sitter den kvar till den blir kokt”. För Försvarsmaktens del innebär denna liknelse att små gradvisa förändringar accepteras var och en eftersom de trots allt inte påverkar så mycket, men tittar man på summan av alla dessa små förändringar så kan dom resultera i ett s.k. ”förmågeglapp” vilket en vettig politiker aldrig skulle besluta om... Ähum, förutom möjligtvis bråket kring Länk 16, NBF - GLC/NOC, helikoptrar, terrängfordon och...

Wiseman har gjort en liten analys av den politiska viljan att enligt Solidaritetsförklaringen ställa upp för omvärlden, baserat på Folk och Försvar lilla test av våra politiker och höga militärer. Den utföll inte särskilt väl. Men vi kan för ordningens skull i detta inlägg anta att den politiska viljan finns. Frågan är då om vi fortfarande har den militära förmågan att backa upp den politiska viljan med?

För Flygvapnet har antalet strilbataljoner, krigsbaser och basbataljoner konstant minskat under de senaste 30 åren. Fokus i debatten har enbart legat på antalet flygplan. 100 stycken JAS39 Gripen låter kanske i mångas ögon som ett kraftigt Flygvapen, men vad de flesta politiker och allmänheten har totalt missat är att flygplan utan bas- och ledningsresurser inte gör särskilt stor verkan. Sverige är ett stort land och även om flygplan kan förflytta sig snabbt så tar det tid. Men precis som grodan i jämförelsen så har politikerna och allmänheten inte märkt vad som hänt. En nedlagd bas i taget var ju inte särskilt allvarligt, alla satt kvar i grytan trots att värmen steg. Ca 90 nedlagda baser och 50 nedlagda basbataljoner i ett och samma beslut hade nog fått även den mest härdade politiker att svettas och hoppa ur kastrullen. Fokuset på internationella insatser har medfört att även Försvarsmakten har glömt bort sitt bassystem. Eftersom det gått gradvis så har ingen reagerat, ännu…

Just nu står gamla F16 i Uppsala, den s.k. Ärnabasen på fallrepet. Egentligen hade FM beslutat att den skulle avvecklas 1/1-2010. Men när man drog tillbaka tankarna kring GLC/NOC så sade man samtidigt att Ärnabasen skulle leva kvar. Dock så är det ännu inte sagt vad basen ska användas till.

Vilken hotbild finns numera mot Sverige? behöver vi över huvud taget våra baser? Det gamla invasionshotet är helt klart för närvarande inte aktuellt. Det som kan inträffa är troligtvis något av följande:

- En kris i vårt närområde. Det kan vara i Baltikum, i Östersjön eller runt Nordkalotten. Kriserna är kanske inte direkt kopplade mot Sveriges territorium, men enligt solidaritetsklausulerna i Lissabonfördraget ska Sverige stödja de länder som känner sig hotade. Om vi långsiktigt ska ånjuta oss lyxen av att kunna planera att någon annan vid behov ställer upp för oss, måste vi först visa att vi är beredda att ställa upp för dom (både med politisk vilja och militär förmåga). Att basera svenska soldater i t.ex. Baltikum är ett mycket svårt politiskt beslut. Att öka beredskapen på det svenska Flygvapnet var under det Kalla Kriget det snabbaste sättet att visa att vi var beredda på att ställa upp om det behövdes. En intressant paradox är att under Kalla Kriget var vi försiktiga att göra något liknande då vi var rädda för att det kunde eskalera. Nu med solidaritetsförklaringen som stöd måste vi vara beredda att ta till denna åtgärd betydligt snabbare.

- Ett attentat på svenskt territorium. I de flesta fall är detta en rent polisiär uppgift, men det finns fall där polisen helt enkelt inte har rätt resurser. Detta skulle kunna röra sig om ett hot från terroristgrupper som avser att använda sig av asymmetrisk krigföring liknande 9/11. FM bör i detta fall stödja med luftbevakning och ökad incidentberedskap kring storstäder och stora flygplatser.

- Någon typ av katastrof inträffar. Det kan vara allt från en ny Gudrun till snöfall och översvämningar. Flygvapnet har tidigare hjälpt till att bl.a. transportera utrustning för att laga elledningar från norrland till södra Sverige. Men detta kräver en flygplats att starta ifrån och en annan att landa på.

Sammanfattningsvis så ligger hotbilderna koncentrerade kring storstäder, alternativt en bra bit utanför svensk kust. Gissa var våra kvarvarande baser ligger? Ja, inte är det särskilt nära dessa potentiella insatsområden!

Jag skrev ett inlägg i förrgår om den nya inriktningen av Flygvapnet. Den pekar på att regeringen nu har börjat inse att hotbilden i närområdet har ökat. De aspekter av Gripensystemet som lyfts fram är anpassningen mot svenska förhållanden. Om vi ska stå för vår solidaritetsförklaring innebär det att vi bör fokusera våra luftstridskrafter med basering i Sverige. Tolgfors säger också att hotbilden kan dyka upp mycket snabbt i form av t.ex. terrorangrepp. Men var ska vi basera? Det finns inga baser kvar. Bas-90 är nedlagt!

Under den period då Flygvapnet hade över 100 baser utspridda över Sverige var det inget problem att vid behov öka beredskapen var som helst i Sverige. Anflygningstiden från en bas till insatspunkt rörde sig bara om minuter. Om hotbilden ökade så spreds de dyrbara flygplanen ut på krigsbaser över hela Sverige. Nu finns fredsbaser kvar i Ronneby, Såtenäs, Linköping och Luleå samt endast ett par stycken krigsbaser. Anflygningstiden från t.ex. Linköping till Stockholm rör sig om ca 30 minuter. Det går att vid behov flyga överljud, men det kan resultera i skador på hus på marken samt i kraftigt ökad bränsleförbrukning vilket i sin tur innebär att tiden som flygplanen kan befinna sig i luften blir kort.

Ännu värre blir det om vi vill stötta Finland och Norge med basering i Sverige. Närmaste bas är då Luleå, vilket innebär att bara tiden att nå till gränsen rör sig om ca 30 minuter. Skulle det vara dåligt väder i Luleå och det krävs en alternativ landningsplats så får man antingen använda en civil flygplats med nedanstående problembeskrivning, eller ha ett militärt alternativ som ligger över en timmes flygning från Luleå. Då blir det inte mycket bränsle över för att kunna genomföra sitt uppdrag.

Det finns två stora problem med reduceringen av möjliga baseringar av Gripenflygplan.

- Skydd. Att samla alla guldäggen i samma korg innebär att de lätt slås ut. En lastbil med sprängämnen för en terrorist eller en kryssningsrobot för någon med mer avancerad teknik till förfogande räcker för att slå ut en division flygplan på backen. Detta löstes i det gamla Bas-90 systemet med spridning och maskering (se bild på Kirunabasen från Google Earth nedan). Många argumenterar mot det spridda bassystemet med att nu för tiden finns bättre underrättelse med satelliter och UAV och precisionsvapen. Men trots detta är det mycket svårt att slå ut flygplan som sprids. Detta visar om inte annat serbernas lyckade maskeringstekniker under Kosovokriget 1999 . Irakierna gick steget för långt 1991 när dom grävde ner sina flygplan. Dock så var dom mycket skickliga med att lura koalitionen att flygbaserna redan var utslagna genom att lägga upp sandringar som på foton såg ut som bombkratrar på banorna. Om vi placerar alla flygplan på enstaka flottiljer som NATO så måste dom skyddas bättre. De få fredbaser vi nu har saknar helt fortifikatoriska skydd som t.ex. bergshangarer. Dom saknar även helt luftvärnsförsvar. Detta är obligatoriskt på en NATO bas.
- Verkan. De stora avstånden mellan baserna innebär att det tar tid att nå operationsområdet. Detta kan man dock lösa med planering. Vad som är värre är att det kräver en massa bränsle. Detta går att lösa genom att hänga på extra bränsletankar på flygplanet vilket minskar möjligheten att ha vapen. Ju mer bränsle ombord desto mindre verkan. Bränsle är också en logistisk utmaning då det måste transporteras till basen som flygplanen ska klargöras på. Ett ökat bränslebehov innebär ökat transportbehov. I Irak insåg motståndsrörelsen detta och fokuserar sina insatser mot just transporter som då måste skyddas o.s.v.

Vän av ordning frågar givetvis om inte Flygvapnets incidentjakt kan baseras på Arlanda, Bromma, Sturup eller Landvetter? Jo, självklart går det att göra men då måste personal och utrustning föras till dessa baser. Det bör dessutom byggas s.k. klargöringsplatser längs med banorna så att de militära flygplanen slipper långa tider på marken för att taxa från en klargöringsplats till banan (vilket också förbrukar bränsle). I fallet Bromma så lär inte grannarna bli särskilt förtjusta i idén då en Gripen bullrar betydligt mer än de civila och militära flygplan som idag får basera där. Dessutom så tropr jag inte att de civila operatörerna tycker att det är särskilt trevligt att på ett stort civilt flygfält ha skarpladdade flygplan. Vad händer om någon begår att misstag vid laddning av en kanon och sätter en salva 27 mm spränggranat i terminal 3? Visbyflygplatsen är ett undantag där detta kan accepteras. Dels på grund av Gotlands strategiska läge och dels av att det inte är särskilt mycket civil trafik på den basen.

Sedan kommer varje start och landning att totalt stoppa all civil trafik vilket kan innebära stora störningar på den civila flygtrafiken och i värsta fall ökade risker då den civila trafiken vid behov måste flytta på sig. Om en beredskapsstart ska genomföras är det bråttom och militäöra flygplan kan då inte hålla sig till de civila luftlederna och utflygningsrutinerna. Militära flygplan flyger oftast enligt andra regelverk avseende t.ex. minsta kvarvarande bränsle vid landning. Ett civilt flygplan har bränsle kvar för att behov kunna gå till en alternativ landningsbas. Ett militärt flygplan planerar endast för detta vid dåligt väder. Annars vill man kunna utnyttja allt bränsle för att nå så långt som möjligt, alternativt kunna stanna uppe i luften så länge som möjligt. När man kommer hem för landning så får därför alla andra flytta på sig då man inte har bränsle över för att klara av fördröjningar och långa väntelägen.

Nedan är en bild på en bedömd stridslinjal för att analysera hur olika alternativ på baseringen av jaktflyget kostar FV. Grönt är effektiv insatstid och rött är tid som "slösas" bort vid transport till och från insatsen. Vi baserar i de olika alternativen på Gamla F16 Ärnabasen i Uppsala, Gamla F3 Malmen utanför Linköping och F7 Såtenäs utanför Lidköping. Scenariot är att vi vill hålla en rote (två flygplan) i luften ovanför Stockholm, s.k. CAP - Combat Air Patrol, för att kunna säkerställa snabbast möjliga insats. 1 - Första roten, 2 - Andra roten o.s.v. I bilden över lastalternativ är grönt "nyttig" last och rött bränsle som behövs för transportflygningen.

- Uppsalaalternativet innebär att med en normal passlängd på ca 1,5 h, varav ca 30 minuter går åt för an- och återflygning mellan Uppsala och Stockholm, innebära att det blir en start och en landning varje timme (med den påverkan det skulle ha vid basering på Arlanda och Bromma). Det går teoretiskt att klara av med 6 flygplan (4 i luften och två på marken som fyller på nytt bränsle och byter besättning) samt några i reserv. Det räcker i detta fall med en fälltank (alt 1 nedan), vilket ger goda utrymmen för vapen. 24 timmars CAP innebär att man måste producera 36 timmars flygtid. En effektivitet på 67%.

- Skulle vi lösa samma sak med basering i Linköping med 30 minuter an- och återflygning innebär det 8 flygplan (sex i luften samt två på backen) och några i reserv. Här krävs det troligtvis en extra fälltank och mindre antal vapen ombord (alt 2 nedan). Fortfarande en start och en landning i timmen (med vissa protester från aktionsgrupperna i Malmslätt). För att producera 24 timmars CAP innebär att det måste produceras 48 timmars flygtid, d.v.s. en effektivitet på 50%.

- Motsvarande med basering i Såtenäs kräver 10 flygplan (åtta flygplan i luften och två på backen) och ett antal i reserv. Tre fälltankar krävs på flygplanet och därmed inte längre så mycket plats för vapen (alt 3 nedan). 24 timmars CAP innebär att det måste produceras 72h flygtid, d.v.s en effektivitet på 33%. Flygplanen slits ut dubbelt så snabbt som i Uppsala-alternativet. Nu börjar vi närma oss kapaciteten för vad en svensk flottilj kan producera. Mängden flygplan innebär att man klarar ca ett 1-3 dygn därefter börjar dom falla ut för underhåll. Det löser man genom att tillföra mer flygplan, eller sänka på insatsfrekvensen. Att över tiden hålla två flygplan i luften ovanför Stockholm med basering på Såtenäs kan i värsta fall kräva mer eller mindre hela Flygvapnets kapacitet. Detta gäller såväl flygplan som piloter och tekniker.
Skulle insatsbehovet sänkas till att flygplanen ska vara på plats inom 15 minuter så kan dom från Ärnabasen ha beredskapen på backen och endast vid behov starta. Då räcker det med två flygplan och ett i reserv samt två pass om ca fyra tekniker och tre piloter. Från Linköping och övriga baser krävs det fortfarande att dom håller beredskapen i luften med ovanstående behov av flygplan. 15 minuter är en realistisk förvarningstid på att något är på väg att hända med t.ex. ett flygplan som är under inflygning till Arlanda.

I vilket skick är de baser som numera inte används? Vissa är i bra skick då dom tagits över av Luftfartsverket och drivs som civila flygfält. Dock så är den militära integrationen (klargöringsplatser, uppställningsplatser, taxivägar m.m.) oftast helt borta. Luftfartsverket har dessutom inte råd att driva olönsamma flygplatser utan har satt upp ett antal till försäljning. Det innebär att förutom att vår försvarsindustri till stor del numera är utlandsägd så är våra flygplatser snart det. Andra baser är helt förstörda. Byholma används t.ex. som timmerlager efter stormen Gudrun.

Även våra marksförband blir lidande av att bassystemet försvunnit. Skulle vi vilja ombasera någon av våra åtta manöverbataljoner så blir det att skicka utrustning och personal på järnväg (som inte heller täcker hela Sverige) eller lastbil. Beredskapsövningen Dagny II visade på hur svårt vi hade att frakta trupp och materiel till Gotland.

Bristen på baser är inte bara ett problem vid eventuella kriser, utan märks även i fredstid då det är ont om alternativa landningsplatser vid dåligt flygväder.

Om vi inte går tillbaka till konceptet med spridda baser måste vi även investera i fortifikatoriska skydd på våra fredsbaser, eller göra ett strategiskt antagande att det här slumpvisa terrorhotet som kan drabba Sverige inte drabbar Försvarsmakten.

Slutsatsen är att utan det spridda bassystemet så får vi ut betydligt lägre effekt av våra flygplan. Det krävs mer underhåll per effektiv flygtimme i CAP. Det går åt mer bränsle för transportflygning. Detta är också kostnader, men dom syns inte förrän systemet behöver användas.

Ett alternativ till de spridda baserna är givetvis lufttankning. Men lufttankning löser inte alla problem. Det krävs fortfarande att flygplanen håller sig i luften med det ökade underhållsbehovet, slitaget på vapen (i insatser som t.ex. Afghanistan förbrukas mer vapen genom att dom slits ut snarare än att skjuts iväg) samt inte minst slitaget på piloter och tekniker. Sedan är lufttankningsflygplan inte heller en billig resurs.

Varför behålla just Ärnabasen? Vad har Ärnabasen för fördelar?
- Fortifikatoriska skydd i form av bergshangarer. Finns i dagsläget inte på någon annan bas i Sverige.
- Fullt utbyggd infrastruktur med hangarer, klargöringsbågar, räddningsorganisation m.m.
- Låg civil verksamhet som minskar risken för kollisioner i luften
- Närhet till Stockholm och närhet till strategiska transportleder. Det går därmed att ha beredskap på backen
- Möjlighet att använda för tyngre militära transporter för förband i Stockholmsområdet utan att belasta Arlanda och Bromma.
- Närhet till övrig militär verksamhet på LSS i Uppsala (innan den också läggs ner)
- En militär närvaro i en storstadsregion. Detta kommer att öka möjligheten att rekrytera framtida medarbetare (givetvis också ökat antal klagomål på buller).

Valet ligger alltså mellan att investera en smula pengar för att återställa det som lagts i malpåse, eller investera en massa pengar för att få något nytt som ersätter det gamla. Givetvis kan också valet vara att helt släppa viljan att försvara Sverige och aldrig ge solidaritetsförklaringen en chans att bli verklig. Alltså ett val mellan pest, kolera eller pest OCH kolera.

Någonstans gäller det att dra strecket, hit men inte längre! Ska vi uppfylla solidaritetsförklaringen måste vi ha något att luta den mot. Flygvapnets förmåga att verka i och från Sverige har nästan reducerats till noll. Nu måste vi sakta men säker börja bygga upp den förmågan igen. Vi börjar med Ärnabasen.

P.S. Wiseman har ett inlägg i detta ämne som jag som vanligt givetvis rekommenderar...