Nu får ÖB kritik även av de svenska politikerna för sitt agerande i frågan om obligatorisk utlandstjänstgöring för alla anställda i Försvarsmakten. Detta måste förvåna honom oerhört mycket. I TV4 nyhetsmorgon så försvarar han nämligen envist sitt agerande med "Detta har beslutats av Riksdag och Regering".Det verkar dock som Riksdag och Regering inte längre håller med om ÖB:s metoder. Bl.a. Allan Widman är mycket kritisk till hur ärendet hanterats (hmm... undrar vad som händer om han tar över efter Tolgfors som Försvarsminister?).
Jag tycker att hela processen har skötts undermåligt. Då blir ju risken mycket stor att det blir motreaktioner och att i stället för att stärka Sveriges förmåga till internationella insatser egentligen motverkar den, säger han.
Vilket uppdrag har ÖB egentligen fått av våra politiker att genomföra? Vilka lagändringar är det fråga om som ÖB måste lyda?
Frågan om personalförsörjning av våra insatsförband är mycket gammal och lades fram i en proposition om "Tjänstgöring i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten" redan 2003. Redan här blev utlandsstyrkan en del av Försvarsmakten (den ändring som kommer 1/1-2011 är att utlandsstyrkan försvinner som enhet). Från att tidigare ha tagit tjänstledigt för tjänstgöring i utlandsstyrkan som kommenderas man från 2003 som officer att tillhöra utlandsstyrkan, på samma sätt som vilket annat förband i Försvarsmakten. Faktum är att det är krångligare för en officer att tjänstgöra vid t.ex. FMV, då man är tvungen att ta tjänstledigt.
Utredningen, som antog namnet Personalförsörjningsutredningen, fick bl.a. i uppdrag att överväga hur kraven på Försvarsmaktens deltagande i internationell verksamhet skulle kunna tillgodoses, exempelvis genom tjänstgöringsskyldighet för officerare. Det är endast denna del av utredningsresultatet som behandlas i denna proposition.
2003 så var man dock mycket ovillig till tvångsåtgärder.
Redan anställda yrkesofficerare omfattades inte av utredningens förslag. Utredningen avvisade tanken att låta redan anställda yrkesofficerare omfattas av den utvidgade tjänstgöringsskyldigheten med hänsyn till att anställningsavtalet är ett civilrättsligt avtal och att retroaktiv lagstiftning bör undvikas.
Denna ovilja har som bekant numera försvunnit. Frågan är bara om anställningsavtalet inte längre räknas som civilrättsligt avtal?
Alla nyanställda officerare fick med denna proposition som grund ett krav på obligatorisk utlandstjänstgöring inskrivet i sina kontrakt. Propositionen innebar precis som i dagsläget också behov av ett antal lagändringar.
Lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten (LUF) trädde i kraft den 1 juli 1999. Lagen avser att förbättra det socialrättsliga skyddet för den som är anställd i utlandsstyrkan. De som är anställda i utlandsstyrkan är till stor del unga personer som inte har någon anställning i Försvarsmakten sedan tidigare. Särregleringen i LUF har motiverats av den specifika hotbild som tjänstgöringen i utlandsstyrkan ansetts medföra samt förhållandet att många endast har en kortare visstidsanställning.
Av LUF följer att delar av lagen (1982:80) om anställningsskydd, semesterlagen (1977:480) och hela arbetstidslagen (1982:673) är undantagna från tillämpning när det gäller anställda i utlandsstyrkan. Detta gäller oavsett om tjänstgöringen sker i Sverige eller utomlands. Anställningen i utlandsstyrkan skall vara tidsbegränsad och uppsägningstiden skall som huvudregel vara tre månader lång.
Då som nu var Officersförbundet mot de nya regelverken, men blev som vanligt överkörda av Försvarsmakten, Regeringen och Riksdagen.
Officersförbundet anser att personalen i utlandsstyrkan alltjämt bör anställas särskilt. För det fall att de föreslagna ändringarna ändå genomförs, bör författningsändringarna träda i kraft först från och med den 1 juli 2004. Anledningen till detta är att förbundet anser att de aspiranter som nu påbörjat sin officersutbildning eller antagits till officersutbildning inte skall beröras.
Noterbart är följande kommentar till lagändringarna:
Formuleringen i nuvarande 2 § om att ”anställas särskilt” avsåg att markera att tjänstgöring i utlandsstyrkan skulle vara frivillig. Bestämmelsen hade betydelse endast för den som redan var anställd i Försvarsmakten och som hade för avsikt att tjänstgöra i utlandsstyrkan. Genom att kravet på särskild anställning tas bort i den nya lagen blir det möjligt att vid ingående av nya anställningsavtal avtala om att anställningen omfattar även tjänstgöring i utlandsstyrkan. Enbart förhållandet att kravet på särskild anställning tas bort medför inte att arbetsskyldigheten för den som redan är anställd i Försvarsmakten utvidgas. För en sådan utvidgning fordras att Försvarsmakten agerar. Bestämmelsen har i övrigt delvis arbetats in i 1 § lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.
D.v.s. lagändringarna ger inte automatiskt skyldighet till utlandstjänst för officerare, bara möjlighet för Försvarsmakten att skriva in skyldigheten i anställningsavtalet! Det var detta som hände för officerare som anställdes efter 2003. Dock så sker det givetvis på direktiv från Regering och Riksdag, men dessa direktiv är trots allt inte lagar.
2009-06-16 biföll Riksdagen propositionen "Ett användbart försvar" där man slutligen beslöt att avskaffa utlandsstyrkan som separat enhet inom Försvarsmakten (OBS: Beslutet verkställs inte förrän i propositionen 2010, se nedan). Tanken var god, d.v.s. Försvarsmakten ska inte behöva träna förband specifikt för utlandstjänst och sedan bryta upp dom. Syftet var att spara pengar och öka Försvarsmaktens insatsberedskap.
Dagens system innebär att soldater först utbildas för befattningar i insatsorganisationens förband och sedan på individbasis söker till andra förband i en särskild utlandsstyrka som skapas för att stå i beredskap för, eller genomföra, insatser internationellt. Detta medför dels krav på ytterligare utbildningsinsatser, dels behövs samträning av det förband som skapats och dels kan det finnas brist på sökanden med speciell kompetens. Efter genomförd insats eller beredskapsperiod upplöses förbandet och den lärdom och erfarenhet som byggts upp inom förbandet går till stora delar förlorad. Med de nya kraven på insatsorganisationen är dagens
personalförsörjningssystem, som baseras på totalförsvarsplikt, inte kostnadseffektivt.
Rätt, men ändå inte helt riktigt. Det man missat i denna analys är två aspekter:
- För de officerare som deltar i förbanden är träningen inte bortkastad då dom i stället sprider sin kunskap på hemmaförbanden. Oftast är det dessutom ett regemente/flotilj som har huvudansvaret att bemanna en insats, så många tjänstgör ändå tillsammans även efter utlandstjänstgöringen.
- De övriga som kommer in, d.v.s korttidsanställda soldater och reservofficerare kan kanske ses som bortkastad träning, men frågan är ändå inte om det i slutändan blir dyrare att ha heltidsanställda soldater inne i stället för att plocka in vid behov? Visst blir soldaterna bättre om dom får vara kvar i insatsorganisationen, men också slutkörda efter återupprepade insatser. Så de pengar vi sparar in på att slippa utbilda förband om och om igen kommer vi att förlora på att soldaterna ska ha lön även under den tid dom är hemma (samt i form av veteranvård efter sin tjänstgöring). Risken finns dessutom att Försvarsmakten i ett senare läge för att tjäna pengar försöker att öka på insatsfrekvensen. Det blir med andra ord som under de gamla svenska krigen när det var bättre att hålla armén nere i Europa där den kunde försörja sig själv än att betala lön här hemma i Sverige.
Propositionen nämner dock inget om obligatorisk utlandstjänstgöring, eller behov av att ändra lagar.
2009 så började försvarsmaktsledningen att tröttna på att förhandlingarna om de nya utlandsavtalen drog ut på tiden och valde att tvinga alla som ville gå nivåhöjande utbildning att skriva om sina kontrakt. Osnyggt skött som vanlig då man skickade ut brevet efter antagning till skola då officeren i fråga hade kanske redan bytt bostadsort och flyttat med sin familj. Den gången fanns det åtminstone ett incitament för att ändra sitt kontrakt, d.v.s. högre grad och därmed högre lön. Den aktuella ändringen är bara skyldighet. Rättigheterna har ännu inte definierats.
2010 biföll Riksdagen propositionen 2009/10:160 om "Modern personalförsörjning för ett användbart försvar". Den stora nyheten i denna proposition var nedläggningen av värnplikten till förmån för kontraktsanställda "yrkessoldater". Dessutom kom äntligen ett embryo till en svensk veteranpolitik. Detta är mycket bra! Ska vi skicka ut soldater utomlands så måste vi även kunna ta hand om dom när dom kommer hem. Men så särskilt mycket mer står det faktiskt inte heller i denna proposition avseende obligatorisk utlandstjänst! Det enda revolutionerande är att utlandsstyrkan nu försvinnern som benämning i lagtexten.
Regeringen får på begäran av Förenta nationerna eller enligt beslut som fattats av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa ställa en väpnad styrka till förfogande för fredsbevarande verksamhet utomlands. Högst tretusen personer anställda i Försvarsmakten får samtidigt tjänstgöra i väpnad tjänst utomlands i internationella militära insatser.
Ingen stor ändring. Den sista meningen lydde tidigare "Högst tretusen personer ur Försvarsmaktens utlandsstyrka får samtidigt tjänstgöra utomlands i väpnad tjänst." Men det är denna ändring som ÖB nu har som grund för sitt krav på obligatoriet!
Försvarsmakten har haft sex år på sig att ta fram ett nytt utlandsavtal, men misslyckats. Bara för att lagen ändras den 1/1-2011 så ser jag inget behov av att ha bråttom avsende obligatoriet? Varför ska man då envisas med att slutföra denna process då inte alla ingångsvärden är klara?
Men det finns fler faktorer än enbart bemanning av internationella insatser som ligger bakom brådskan:
- IO 2014. I PRIO har man matat in den nya insatsorganisationen. Det är för dyrt att först mata in dagens organisation och sedan om ett tag byta. Med andra ord, det som PRIO definierat (eller som vi snarare sagt matat in) är det som måste gälla.
- Personalavveckling. Man vill helt enkelt bli av med gammalt "dödkött". Förutom utlandsobligatoriet är det omgalonisering (officerare "degraderas" till specialister) som gäller till hösten. Dels givetvis för att matcha den nya insatsorganisationen, dels för att fylla på med specialister men även för att motivera äldre personal som inte platsar in att flytta på sig.
Min misstanke är därför att ÖB försöker slå alla tre flugor i en och samma smäll.
Det vi dessutom bör fråga oss är hur vi kommer att bemanna insatsförbanden efter nyår? Många av de som tjänstgör är korttidsanställda soldater samt reservofficerare. Det innebär att idag behöver dessa personer besluta sig om tjänstgöring för ca 6 månader. Framöver ska det bara vara insatssoldater som då ska besluta om 6 års tjänstgöring med stor sannolikhet för flera missioner. Kommer det verkligen vara lika lätt att rekrytera insatssoldater som att bemanna ett utlandsförband? De förband som skickas iväg nu har många reservofficerare och korttidsanställda soldater. Vad händer med dessa som redan befinner sig i Kosovo och Afghanistan när villkoren ändras? Eller kommer man att använda sig lika frekvent som tidigare av nedanstående paragrafer ur den nya lagen om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser?
2 § Den som ska tjänstgöra i en internationell militär insats och inte har en anställning i Försvarsmakten får anställas särskilt för tjänstgöring i en sådan insats.
3 § En anställning enligt 2 § ska vara tidsbegränsad och avse tiden för både utbildning och tjänstgöring. Anställningen får dock tidsbegränsas till att avse endast utbildningstiden eller tjänstgöringstiden. Anställningen får sägas upp före anställningstidens utgång med en uppsägningstid av tre månader för både arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsgivaren får dock bevilja den anställde kortare uppsägningstid. Om den anställde genomgått utbildning för tjänstgöring utan att få godkända vitsord får arbetsgivaren säga upp anställningen med en uppsägningstid av en månad. För den som anställs enligt 2 § ska 15–17 § lagen (1982:80) om anställningsskydd inte tillämpas.
"Vi har aldrig tidigare tvingat någon" säger ÖB i nyhetsmorgon. Helt riktigt, men tidigare har Försvarsmakten aldrig haft möjligheten då utlandstjänst varit frivilligt. I och med de ändrade anställningsavtalen blir det inte så längre. För att vara helt ärlig, med tanke på hur man just nu sköter denna process och inte lyssnar på sina medarbetare eller fackförbund, så varför skulle Försvarsmakten helt plötsligt lyssna på en medarbetare i framtiden när han/hon har svårigheter att åka iväg på mission?
Därför skilj på Äpplen och Päron. Obligatoriet har inte i första hand med utlandstjänst att göra, det har fungerat bra i alla år. Lagändringarna och borttagandet av utlandsstyrkan innebär inte automatisk skyldighet för officerare som anställdes innan 2003 att tjänstgöra utomlands. Det är Försvarsmaktens anställningsavtal som kräver detta! Vi hade kunnat tagit bort utlandsstyrkan och ändå bibehållit frivillig utlandstjänst genom att inom insatsorganisationen öronmärka förband för internationella insatser (precis som vi gör iddag med förband anmälda till styrkeregister). Handen på hjärtat, kommer vi ha råd att hålla insatsstatus på alla förband? Nej, den uppgiften kommer att rotera inom organisationen och så kan även vid behov personalen. Redan idag så har ett förband huvudansvaret för en internationell insats avsende bemanning. Med andra ord så finns inte ens behovet av att alla officerar skall ha skyldighet till internationell tjänst. Möjligtvis så gör det det en smula enklare för planeringen i Försvarsmakten! Men ÖB måste läsa sig att skilja på skyldighet enligt lag och skyldighet enligt anställningsavtal.
Med tanke på den reaktion som ÖB:s agerande får på förbanden så borde han ha gått tillbaka till sina beställare i Regering och Riksdag och meddelat att ordern inte går att genomföra ännu och att han behöver mer tid och mandat att förhandla med fackförbunden. Lagändringen kan trots detta mycket väl införas enligt plan den 1/1-2011.
DN, SMP
Se även Wiseman.
Uppdaterad 10-10-03, 19:23
Frågan är om inte Riksrevisionens granskning (som är bilaga till proprositionen 2009/10:160) är en avgörande faktor på ÖB:s ovilja att behålla äldre officerare?
Riksrevisionen konstaterar att det finns obalanser i ålders- och befälsstrukturen samt gör bedömningen att det i dag inte finns den personal som behövs för att långsiktigt säkerställa produktionen och upprätthålla försvarets förmåga.
Med andra ord så lägger ÖB inte två fingrar i kors för att behålla personal även om han därmed riskerar att bli av med eftertraktad kompetens.
Uppdaterad 10-10-03, 19:28
Ett antal riksdagspolitiker skriver nu i ett inlägg på SvD Brännpunkt att officerare skall arbeta i internationella insatser knappast kan vara någon nyhet.
I ett betänkande från Försvarsutskottet (2004/05:FöU4) refererar utskottet regeringen som "anser att Försvarsmakten tagit sig an frågan om skyldighet att tjänstgöra i internationella insatser. Myndigheten bör fortsätta arbetet med att utöka skyldigheten även till andra kategorier anställda. Regeringen delar Försvarsberedningens uppfattning att ytterligare åtgärder bör övervägas om inte frågan får en snar lösning”.
Vad ”snar lösning” innebär är en tolkningsfråga, men det har passerat många år sedan 2004 då dessa skrivningar formulerades. Det kan under alla omständigheter inte framstå som en överraskning för någon att den internationella arbetsskyldigheten var på väg. I synnerhet inte eftersom de yngre medarbetarna i Försvarsmakten har levt med obligatoriet sedan 2003.
Nej, det är som jag beskrivit i inlägget ovan ingen nyhet. Snarare är det desto mer anmärkningsvärt att inte ÖB och fackförbunden har kommit överens om villkoren för utlandstjänst på dessa år. Officerskåren är positiv till internationell tjänstgöring, men känner sig helt överkörda av ÖB:s metoder och avsaknad av förhandlingsvilja.
Inlägg
