Syfte, mål, metod och medel (uppdaterad)

Allt för många drar liknelser mellan det som händer i Afghanistan idag och med Vietnamkriget, eller tidigare misslyckade insatser i Afghanistan av bl.a. Storbritanien och Sovjetunionen.

Jag skulle därför vilja belysa de olika insatserna med begreppen syfte, mål, metod och medel. Det är först när man bryter ned en militär operation i dessa komponenter som man kan se skillnader.

1 - USA:s krig i Vietnam
Syftet med detta krig var att förhindra den s.k. "Dominoeffekten" i sydostasien. Man var rädd för att kommunismen tog över ett land så skulle den likt cancer sprida sig till grannländerna i regionen. Målet var att en USA-vänlig regim skulle bibehålla makten i Vietnam. Metoden var ursprungligen att med "rådgivare" stödja den sydvietnamesiska armén att slå ut FNL/Viet-Cong och förhindra att NVA gick över gränsen. Senare i kriget blev det att med egna militära styrkor slå ut Nordvietnams förmåga att bedriva krig i Sydvietnam. Medlet var initialt "rådgivare" och ekonomiskt/politiskt stöd till den sydvietnamesiska regeringen. Senare i kriget blev det över 500.000 man och stora tekniska resurser i form av flygvapen, hangarfartyg och helikoptrar.

2 - Storbritanniens krig i Afghanistan (first Anglo-Afghan War)
Syftet med detta krig var att förhindra Rysslands expansion söderut genom centralasien att nå de brittiska intressena i framför allt Indien, men även till viss del Persien som redan var under rysk influens. Detta var ett led i det s.k. Great Game. Målet var att skapa en pro-brittisk buffertzon mellan de brittiska och ryska imperierna. Metoden var att invadera Afghanistan och installera en regim som var lojal mot den brittiska kronan och även bibehålla en stark brittisk garnission i Kabul under ledning av generalmajor Elphinstone. Medlet var en 21.000 man stark vältränad brittisk arme (som bestod till stor del av indier).

3 - Sovjetunionens krig i Afghanistan. Syftet med denna insats var att bebehålla Afghanistan som en buffertstat mellan öst och väst (egentligen en fortsättning på "the great game" eller en inverterad syn på Dominoeffekten ovan). Målet var att bibehålla en afghansk kommunistisk regim som var allierad med Sovjetunionen. Metoderna var mycket hårda. De sovjetiska soldaterna var inte utbildade i den afghanska kulturen och gjorde sig snabbt fiender med mer eller mindra alla afghaner. Läs Zigmas Stankus bok "Sovjet invaderar Afghanistan" för att inse hur ryssarna behandlade lokalbefolkningen. Det enda stöd som dom hade i slutet av sin närvaro var från de afghanska kommunisterna. Medlen var ryska fallskärmsjägare som var de enda ryska förband med förmåga att operera i den afghanska miljön. Man försökte sig på helikopterbaserade operationer, men dessa neutraliserades genom bl.a. att USA försedda Mujahedin med Stinger luftvärnsrobotar.

Jag delar upp dagens operationer i Afghanistan i två delar, då man måste skilja på OEF och ISAF. Dom har mycket olika mål och syften även om metoderna och medlen i mångt och mycket liknar varandra.

4 - USA:s krig i Afghanistan, OEF - Operation Enduring Freedom
Syftet med detta krig är att eliminera möjligheten för Al Qaida och liknande organisationer att använda Afghanistan som träningsläger och bas för sina operationer. Delvis var det givetvis också en hämnd för 9-11 och ett sätt för presidenten att visa för amerikanska folket att han gjorde något åt hotet mot USA. Målet är att slå ut Al Qaida och deras allierade i form av talibanrörelsen. Metoden var initialt att nyttja CIA och mindre specialförband att leda insatser med bombflyg samt stötta Norra Alliansens krig mot talibanerna ekonomiskt och materiellt. 2003-2008 så flyttades USA:s fokus till Irak, men efter att Obama blev vald till prsident så har ett nytt fokus kommit på Afghanistan med stora militära kampanjer baserat på erfarenheter från Irak. General McChrystal vred om strategin mot COIN - Counter Insurgency där han försökte slå ut talibanrörelsen på landsbygden. På senare år har de amerikanska marktrupperna flyttats över till ISAF. Inom ramen för OEF har CIA lett insatser med bl.a. UCAV i Pakistan för att slå ut ledare för talibanregimen. Specialstyrkor som Task Force 373 utför riktade insatser mot ledare för talibanrörelsen inom Afghanistan. USA försöker alliera sig med Pakistan så att den pakistanska armén ska slå ut talibanernas basläger. Till viss del så genomför den pakistanska armén denna typ av operationer, men frågan är hur helhjärtligt det genomförs och om alla talibangrupperingar verkligen bekämpas? Innan McChrystals COIN-metoder började implementeras så använde OEF:s trupper ganska så hårdhänta metoder i sin jakt på talibanernas ledare, vilket till viss del förklarar motståndet från delar av civilbefolkningen i de Pashtundominderade områdena. OEF fortsätter dock sina operationer som är mer att se som CT - Counter Terrorism än COIN. Medlen var initialt ca 1000 soldater och insatser med bl.a. B-52 och B1. Dessa styrkor byggdes sedan gradvis upp, men på grund av fokuset på insatserna i Irak så nådde de aldrig en tillräcklig nivå för att militärt kunna slå ut talibanerna. Idag sker truppförstärkningarna främst till förmån för ISAF:s operationer.

5 - ISAF:s strider i Afghanistan
Syftet är att stödja uppbyggnaden av en afghansk stat enligt Bonnavtalet och FN-resolution 1386. Målet är en fungerande statsapparat med armé, polis, rättsväsende och regering som har kontroll på Afghanistan. Metoden var initialt stöd med bl.a. CIMIC i Kabul, men övergick sedan till operationer i hela Afghanistan med uppbyggnaden av s.k. PRT - Provincial Reconstruction Team för att stödja uppbyggnaden av armé, polis samt skapa säkerhet för insatser med humanitär hjälp. Under det senaste året har COIN-taktiken inneburit att ISAF försöker besätta landsbygden med de strider och ökade förluster detta innebär. Medlen var initialt små säkerhetsstyrkor baserade i Kabul, men har eskalerat till dagens 130.432 soldater, där majoriteten är amerikanska soldater överförda från OEF samt Irakkriget. Man kan se USA:s omfokusering på Afghanistan i de årliga kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan.

En stor fara är fortfarande risken för sammanblandning mellan OEF och ISAF. Denna risk blir ännu större då de flesta enheter som tidigare deltog i OEF numera står under ISAF:s befäl och allt leds av en amerikansk general. General Petraeus leder formellt inte insatserna med OEF, men han har förutom ISAF även ansvaret för de amerikanska trupperna som deltar i OEF. Operationerna har dock helt klart olika syften och mål samt använder till viss del olika metoder och medel. Se t.ex. hur Tyskland har kämpat med att juridiskt skilja på de olika operationerna i Afghanistan.

Hur är det då med Sverige? Vilka mål och syften har vi med vårt deltagande? Det öppna syftet och målet är givetvis detsamma som ISAF. Men givetvis har vi en egen agenda, även om vi inte vill erkänna den. Vi är numera beroende av omvärlden för vårt eget försvar. Under Kalla Kriget så var vi neutrala samtidigt som vi spelade under täcket med NATO. Som jag beskrev i det förra inlägget om NBG så har vi för tillfället inte viljan att gå med i NATO utan bygger vår säkerhet på framför allt EU och FN. Vi har därför inte råd med ett misslyckande i Afghanistan, då det implicit även skulle betyda att det internationella samfundet har misslyckats. En sådan händelse skulle kunna innebära att omvärldens intresse för att operera inom EU/FN skulle minska. NATO-länderna skulle därmed bli en mer sluten klubb där Sverige kan delta, men inte påverka villkoren.

Det finns många konspirationsteorier om USA:s anfall på Afghanistan. Jag har tidigare redogjort för tidslinjalen. Att USA stöttade Mujahedin för att ställa till problem för ryssarna och även initialt stödde talibanerna är helt klart. Att man länge såg Al Qaida som ett hot visar bl.a. attackerna med kryssningsmissiler. Dock så hade man aldrig för avsikt att invadera Afghanistan, vilket också visas av de små mängder trupp som initialt användes. Man valde i stället att stötta Norra alliansen i inbördeskriget. Genom att använda insatser med bombflyg och förse afghanerna med vapen och pengar så kunde man snabbt vinna kriget. Här finns det klara likheter både avseende mål, metod och medel med inledningen på Vietnamkriget. Dock så har syftet hela tiden varit olika. Frågan är dock vilket mål USA kommer att nöja sig med i slutet. OEF eller ISAF?

USA har och hade därför inga tankar på att långsiktigt ockupera Afghanistan, vilket Obama tydligt visar med sin plan att minska närvaron 2011 för att låta afghanerna helt ta över säkerheten 2014. De diskussioner som finns idag om USA:s intressen i afghansk olja och mineraler är inte relevanta. Visst finns det stora mängder mineraler och säkert en hel del olja i landet, men utvinningskostnaderna är så höga att projekten knappast kommer att ge vinst (Afghanistan är dock intressant som transitland för olja från Centralasien ned till antingen Iran eller Pakistan). Tvärtom så var metoden USA valde då ISAF startade att stötta en demokratisk process, men man satsade tyvärr på fel häst då Karzai även bland afghanerna anses som för korrupt.

Den mest populära cynismen är att vi förr eller senare ändå får ge upp Afghanistan, denna imperiernas kyrkogård där greker, mongoler, britter, ryssar och nu amerikaner stupat i ogenomträngliga stamkrig. Sist någon lyckades pacificera Afghanistan utifrån var Mogulriket (som ändå började i Kabul). Det var på 1500-talet.

Men då glömmer man en helt avgörande sak: av alla dessa utländska invasionsstyrkor är USA de första genom historien som ens funderat över en afghansk demokrati.

Det är också här den springande punkten i hela den afghanska frågan ligger. Hur kan demokrati byggas i ett multietniskt stamsamhälle i skydd av utländsk trupp och därefter av en afghansk armé?

I botten är Afghanistans problem ett politiskt problem. Endast demokrati kan bryta fundamentalismens grepp om samhället och stävja korruptionen. Men demokrati kräver att landets ledare får legitimitet inte via stam och tradition, utan via valkampanjer och valurnor.

Därför led väst sitt kanske allra största nederlag i Afghanistan den 1 november 2009 då förre utrikesministern Abdullah Abdullah hoppade av presidentvalets andra omgång, i protest mot att president Karzai riggat röstandet.

Misstaget USA gjorde var att ändra fokus till Irak 2003 och därmed ge talibanerna möjlighet att återfå fotfästet i landet. Man missbedömde också talibanernas möjlighet till att komma tillbaka som en maktfaktor. De lokala aktörerna i form av framför allt Pakistan och Iran togs inte med i planerna när den afghanska staten skulle byggas upp. ISAF hade inte tillräckligt med resurser för att hantera insatsen när inte USA deltog fullt ut. Hade man snabbt hjälpt till att bygga upp ANA/ANP på ett liknande sätt som man gör idag hade man med stor sannolikhet sluppit de markoperationer som man idag utför i framför allt södra Afghanistan. Den lärdom våra politiker borde dra av detta är att ska vi lyckas med liknande insatser i framtiden så måste man göra det ordentligt. Dessutom, att dra oss ur, eller att minska truppbidraget är inte inte rätt väg framåt. Det är bara att ge upp.

Därför så hoppas jag att debatten om Afghanistan förutom själva närvaron av svensk trupp fokuserar på begreppet syfte, mål, metod och medel. Det är först då som man kan förstå skillnaderna mellan ett krig och ett annat. Om det sedan går att hänföra till kategorin "A Just War" är upp till historikerna att bedöma i framtiden.

P.S: Vissa kommer säkert vara kritiska mot användningen av begreppet syfte i detta inlägg. Enlingt det gamla ordspråket så är trots allt "vägen till helvetet kantat av goda intentioner".

Se även Morgonsur med en liknande diskussion kring syfte, mål och medel.

Uppdaterad 10-10-30, 12:12
Ryssland börjar nu deltaga i ISAF operationer. Det finns även planer på att man ska stötta ISAF med bl.a. helikoptrar. Tidigare har man nöjt sig med att sälja helikoptrar och civila ryska företag har hyrt ut helikoptrar, men det kan nu bli en militär rysk närvaro.

Frågan är om detta är bra eller dåligt? Visst så tycker jag att Ryssland har ett ansvar att städa upp på sin bakgård. Men hur kommer afghanerna se på ny rysk närvaro? Frågan är också om konflikten i Centralasien kan bli mer ihopmixad med kriget i Afghanistan? Detta kan ena stammarna mot ISAF och skapa en ny Muhajedin där de religiösa förspelen försvinner till förmån för att jaga ut inkräktarna.

Uppdaterad 10-11-02, 19:35
Svenska freds- och skiljedomsföreningen kritiserar det nära samarbetet mellan ISAF och OEF.

Anna Ek, är ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Organisationen var för ett svenskt deltagande i ISAF-operationen.

– Men vi tycker att det är totalt oacceptabelt att man samverkar så nära OEF som bedrivit ett krig med enorma övergrepp. Gång på gång har man tvingats be om ursäkt för att ha bombat byar och civila har dött. Det har bidragit till att också ISAF-styrkan har mötts av misstro, säger hon.

Anledningen till att ISAF blir mer och mer ihopkopplade med OEF är att våldet har ökat i Afghanistan och därmed så tvingas ISAF att använda samma strategier som OEF. Då krävs också ett ölkat samarbete. Dessutom är vissa resurser gemensamma som t.ex. räddningshelikoptrar och CAS-flygplan.

Pierre Schori fortsätter sin argumentation för att en FN-ledd operation skulle vara mer human. Det han missar är som jag kommenterat tidigare att metoderna styrs av insatsen. Möjligvis skulle FN vara mer accepterat än NATO.

Jag håller dock med om att de muslimska staterna borde ta ett ökat ansvar. Detta skulle kanske eliminera en hel del av de religiösa aspekterna av talibanernas rekryteringsgrund. Tyvärr så finns det få muslimska stater som vill eller som inte själva har ett egenintresse i regionen.

Uppdaterad 10-11-04, 17:42
SvD hade idag en läsvärd artikel där man bland annat listar en del av de motståndsgrupperingar som gör livet surt för ISAF. Den visar på hur spretigt det är, vilket gör det mycket svårt att skapa en gemensam strategi som löser alla problem. Vissa problem har helt klart en civil lösning, som t.ex. att fattigdom ger en bra grogrund för rekrytering till terroristerna samt att få bönder att mer eller mindre frivilligt odla opium. Andra kräver polisiära lösningar som t.ex. smuggling som skapar en ekonomi som talibanerna kan köpa vapen för. Dock så finns det en del av problemen som kräver militär bekämpning. Det bästa är om ANA kan lösa detta på egen hand. Detta kommer dom att kunna göra om något år. Fram tills dess måste ISAF dra det tunga lasset.

Frågan som många ställer sig är om det går att vinna i Afghanistan. Jag tycker detta är en allt för odefinierad fråga. Den fråga vi först måste ställa oss är vad menar vi egentligen med att vinna?

Uppdaterad 10-10-04, 20:08
I ett debattinlägg så ställer sig ett antal debattörer sig frågan om Sverige är i Afghanistan enbart för NATO:s skull?

Jag skulle vilja hävda att så är saken, men det är inte enbart för NATO:s skull, utan även för EU och FN. Insatsen är i grund och botten en FN-insats och om den misslyckas kommer FN att dra sig för att ge liknande mandat i framtiden. För Sveriges del så är det också viktigt att visa att EU tar sitt ansvar (för Sverige som icke-NATO-medlem). Om inte EU klarar av att stötta militärt, vad finns då kvar att stödja sig mot? Jo, NATO!