Fler kockar till soppan

Jag blir inte riktigt klok på att försöka lista ut vad Försvarsmakten har för långsiktig strategi med sin organisation. Faller man hela tiden för olika managementkonsulters teorier för hur en verksamhet ska vara effektiv, eller försöker man bara chansa på olika sätt för att se vilken metod som fungerar bäst? I varje fall så har FM allt för sällan en ensad syn på hur saker och ting ska skötas.

Ta exemplet med centralisering respektive decentralisering av funktioner och förmågor.

I allt för många fall så ska allt centraliseras. Det finns ett artilleriregemente, ett ledningsregemente, en helikopterflottilj (även om helikoptrarna står utspridda) m.m. Detta har i och för sig kanske mest gjorts för att man har lagt ner så många regementen/flottiljer så att det bara finns en verksamhetsort kvar. Resultatet blir i varje fall en singulär funktion/förmåga som bl.a. är mycket känslig för att den lokala rekryteringen fungerar på ett bra sätt.

Ett skräckexempel är den centrala telefonväxeln där de som svarar (om det nu ens är en människa) inte längre har någon lokal kunskap om vem personen är man söker. Ett exempel: Jag har vid ett antal tillfällen ringt HKV växel för att söka personal som tjänstgör vid vår delegation i Bryssel. För det första så visste dom inte ens att det fanns en delegation i Bryssel (hallå EU någon?), för det andra så hade dom inte ens koll på telefonnummer till denna delegation och i stället kopplade dom mig vidare ner till Belgien för en mycket förvirrad konversation med en artig tjänsteman som till slut lyckades reda ut att jag blivit felkopplad... Ett annat skräckexempel är centrallagret i Arboga. Numera när soldater rycker på ett lokalt regemente in så kommer mycket av materielen färdigförpackad i en väska. Skulle det visa sig att väskan innehåller fel eller för lite saker, så är det bara att beställa nytt från Arboga, med den förlust i utbildningstid som det kan innebära för soldaten.

Centralisering borde leda till att de som sköter jobbet blir bättre än en massa utspridda enheter, men det är bevisligen inte alltid så då dom i stället tappar kunskapen om verkligheten och vad materielen ska användas till. I Försvarsmaktens besparingsiver tittar man lite för ofta enbart på kostnaden för att driva varje lokal enhet och för lite på effekten man får ut från en centraliserad enhet. Den kostar i och för sig säkert mindre i drift per år, men ger å andra sidan mindre "pang för pengarna".

Centralisering av all ledning till Stockholm är ett annat skräckexempel där HKV numera är ett av våra största förband (tillsammans med FMV definitivt det största). Ur strategisk synpunkt har centralisering av ledning både bra och dåliga effekter. Bra, då det givetvis förbättrar samarbete inom staben, dåligt då samverkan med förbanden försvåras, det är dyrt för officerare att bo och leva i Stockholm med familj och det i händelse av ofred är allt för lätt att slå ut alla äggen i samma korg. Varför ska vi ha taktisk ledning på HKV, när vi har en massa fortifikatoriskt skyddade bergsrum runt omkring i landet som står oanvända?

Nu är det dock på väg åt rätt håll med skapandet av de fyra regionala staberna. Tillbaka till Militärområden/-distrikt med andra ord. FOI (då FOA) varnade redan 1999 för att ta bort de regionala staberna. Det ver nog ingen som läste den analysen på HKV, så de regionala staberna hann försvinna ett tag innan man insåg behovet att ha dem kvar.

I framtiden ska de regionala staberna kan ta hand om försvaret av landet och även i fredstid leda insatser för stöd till samhället som t.ex. nyttja Hemvärnet för eftersök av försvunna personer, släckning av bränder eller bygga vallar för att stoppa höga vattenflöden. Centralt kan därmed den taktiska ledningen på HKV koncentrera sig på insatser utomlands.

Centralisering i all ära. Tyvärr så blir det ibland nästan värre när Försvarsmakten försöker decentralisera.

Ett exempel som just nu kraftigt oroar mig är när Utlandsstyrkan (US) upphör vid årsskiftet (bl.a. som en konsekvens av det nya anställningsavtalet. På US har kompetensen funnits på att utbilda och bygga upp insatsförband för internationella insatser. Tidigare leddes även insatserna av US som en separat enhet utanför Försvarsmakten, men numera sköts det från de respektive taktiska staberna, ATS, FTS och MTS i Stockholm.

US gör ett mycket bra jobb med att utbilda förbanden! Tyvärr så är det redan idag för många kockar inblandade när det gäller rekrytering och personalplanering. Vem har egentligen hand om detta? De taktiska staberna skriver ihop en behovslista för en insats med en beskrivning av varje tjänst (denna bollas mot t.ex. ISAF i Afghanistan och KFOR i Kosovo för att se vilka svenska förband eller specialister som behövs i de multinationella förbanden), HRC stöttar med rekrytering, Livgardet IntUtbE samt Swedint utbildar, hemmaförbanden betalar ut löner och chefen för varje insatsförband skall personalleda. Många kockar och resultatet blir lite för ofta en stor soppa där roterande officerare/soldater ibland bara dagar innan dom ska åka iväg inte har fått koll på när dom ska resa, exakt vad deras tjänst går ut på eller t.o.m. i vissa fall hur mycket dom kommer att tjäna. Wiseman beskrev i ett inlägg den senaste händelsen där NBG soldater protesterar för att villkoren är oklara även långt efter att dom påbörjat sin tjänstgöring. Har en officer eller soldat frågor ska han/hon ringa funktionen "HRC direkt", där man efter lång tid i telefonkö oftast får svaret "ring någon annan". HRC har kompetensen att skriva ett anställningskontkrakt, men vet oftast inte vad tjänsten in sig innebär. (En nackdel med centralisering med andra ord).

Tanken med det nya upplägget från 1/1-2011 är att US ska som enhet försvinna och i stället ska man skicka stående insatsförband. Lysande i teorin, men vilka förband ska man i praktiken skicka?

Ett skyttekompani är kanske det enklaste att skicka iväg. Det går att peka på ett utbildat kompani på ett regemente och säga att ni ska till Afghanistan om ett halvår och med det nya anställningsavtalet så är det också juridiskt möjligt. Problemet är bara att detta kompani aldrig kan vara helt fulltaligt. Det är ett antal personer på skola, föräldraledighet, sjukdom m.m. Det innebär att det behövs plockas in personal från andra regementen eller rekryteras externt. Med andra ord så behöver även detta kompani träna. Man ska heller inte tro att alla anställda som var med om kompaniets förra rotation finns kvar då naturliga avgångar gör att personalen kommer att bytas ut hela tiden. Det finns alltid nybörjare på varje mission som behöver träning.

Hur ska förbandet tränas för insats? En central utbildningsort kan ha en vältränad utbildningskår med instruktörer och dessutom materiel som är representativ för den utrustning som används på insatser (detta kan av kostnadsskäl inte finnas på alla svenska regementen då utrustning för utlandsinsatser kan vara specialanpassad för operationsområdet och då en mission pågått ett par år bara finnas utomlands eller på en central utbildningsplats). I bästa fall har det lokala regementet några officerare kvar från förra gången man var på insats.

Värre är det för specialistfunktionerna som nästan aldrig finns på ett regemente. Det kan vara läkare, sjukvårdspesonal, jurister, tolkar m.fl. Dessa måste samövas med förbandet för att bygga upp en fullt fungerande förbandsstab enligt NATO modellen G1 (personal) - G9 (CIMIC). Hur lång utbildning detta kommer att kräva är oklart, men sparar man i praktiken så himla mycket i tid jämfört när utbildningen låg centralt?

Förutom själva förbandet tillkommer sdessutom pecialister i centrala staber som åker ut på s.k. Enskild Rotation. I t.ex. Afghanistan sitter det svenska specialister på det regionala tyska högkvarteret på Marmalbasen i Mazar-e Sharif, samt den centrala ISAF staben i Kabul. Dessa officerare rekryteras från civila specialister (t.ex. poliser), reservofficerar och officerare från alla svenska truppslag och försvarsgrenar. Stabskompetensen finns lika lite som den förra specialistkompetensen utspridd på varje enskilt förband.

Den 1/1-2011 är detta långt ifrån klart. Kompetensen att utbilda insatsförband finns inte på de lokala flottiljerna/regementena. Utbildningen av förband för t.ex. FS21 till Afghanistan måste därmed fortsätta centralt på Livgardet ytterligare några år (man kan då fråga sig själv varför ÖB har så bråttom med det nya avtalet?). Men även när det nya systemet är klart sisådär 2014 så är frågan om det verkligen blir kostnadseffektivt:

- Instruktörerer och utrustning måste flyttas mellan de insatsförband som ska övas.
- Specialistfunktioner måste fortfarande rekryteras från andra håll än det lokala förbandet

Blir det bättre? Det säger sig själv att någon som ska göra någonting vart annat år blir sämre på det än någon som gör det varje dag!

I dagens läge har vi en soppa med personalansvar uppdelat på US, HRC, ATK och förbandschef. Kom ihåg den klassiska devisen "delat ansvar är inget ansvar". I morgondagens soppa kommer US att ersättas av Försvarsmaktens alla regementen och flottiljer som sätter upp ett insatsförband. Fyra kockar ersätts med andra ord av sjuttielva!