söndag 8 november 2009

Den enes bröd, den andres död

Natten mellan den 9-10 November 1989 började muren i Berlin att rivas. Detta kanske inte var dagen då kalla kriget tillfälligt tog slut, men murens fall har blivit en symbol för upplösningen av järnridån mellan öst och väst.

Har det då blivit bättre i världen?

Säga vad man vill, men det kalla kriget höll många småkonflikter i schack. Det låg helt enkelt för mycket på spel för att USA eller Sovjetunionen skulle tillåta att kriget blossade upp på grund av att någon liten stat tog sig för stora friheter. Kriget i Jugoslavien hade aldrig inträffat under kalla kriget. Med stor sannolikhet inte heller första Gulfkriget då oljan betydde för mycket för både USA och Sovjetunionen. Utan första Gulfkriget därmed inte heller vare sig Afghanistan- eller Irakkrigen.

Å andra sidan så har denna händelse gett möjlighet till FN att kunna agera mer än tidigare. Under kalla kriget satt USA och Sovjetunionen på varsin röst i FN säkerhetsråd. Eftersom något av länderna alltid var inblandad så innebar det att de flesta insatser röstades ner. Tyvärr så har FN inga egna resurser så resolutionerna blir ofta en smula tandlösa.

Uppdelningen av Sovjetunionen i en massa småstater har inneburit att en buffertzon byggts upp mellan NATO och Ryssland. Många av dessa stater söker sig i och för sig till NATO, men Ryssland börjar återigen bli så pass kraftigt att det nog är uteslutet att dom tillåts att gå med.

Tyvärr så har dessa staters stabilitet innuburit en mängd mindre krig. Armenien - Azerbaijan, Georgien - Sydossetien/Abchazien, Tjetjenien m.m. Många av dessa länder är också delaktiga i drogtrafiken från Afghanistan och frizoner för diverse islamistiska extremister.

För oss svenska militärer har det inneburit en total omställning. Då Warzawapakten inte längre finns kvar som dimensionerande hotbild så var vi tvungna att ägna oss åt något annat. Lösningen blev internationella insatser. Vi börjar gradvis att byggas om från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Våra politiker tog fram nya doktriner som pekar på att Sverige försvaras bäst på bortaplan. Men är detta verkligen helt sant? Ett försvar som försvarsmakten per definition är ska vara grunden i en stats säkerhetspolitik. Ett lands territorium består av de områden som man kan hävda. Både ekonomiskt och militärt. Om det inte längre finns några hemmaspelare får man luta sig på stödet från omgivingen, t.ex. EU.

Varför måste vi hitta på nödlögner för att Försvarsmakten ska fortsätta existera? Är inte svenska befolkningen vuxna nog att inse att en Försvarsmakt är något som är bra att det inte används och därför inte bara ett slöseri med pengar?

Det ironiska är att ur svensk synpunkt så blev världen mer osäker i och med rivandet av muren. Sannolikheten att våra soldater hamnar i strid blev också större. Skillnaden är bara att numera är uppdelningen inte bara i öst-väst utan även mellan nord-syd. Eller som det sägs på engelska "Between Have and Have Not".

10 kommentarer:

  1. Problemet är väl snarast att inte NATO följde WP i graven. I stället för en omstart och ett hopbyggande av nationernas ekonomier, följde en serie provokativa anslutningar till en försvarsorganisation vars syften redan uppnåtts. Nu sitter vi där, med repris på föregående och ett Ryssland som satsar på en återkomst. Samtidigt har västvärlden försvagats och kommer att fortsätta att försvagas. Vem som bryr sig om EU:s ledartröja under kommande miljökonferens i Köpenhamn blir om något ett lackmustest på Europas betydelse. Vi är efter trehundra års total dominans, återförpassade till att vara en liten asiatisk halvö - på halvdekis. USA och BRIC gäller och för Europa gäller det att anpassa kostymen och tonfallet. Att föra krig i Afrika och Asien hör en svunnen tid till. Vi kan nog lägga ner den vite mannens börda och fokusera på en eventuell framtida come-back.

    SvaraRadera
  2. En försvarsmakt som inte gör insatser ÄR värdelös. Skulle du vilja lägga skattepengar på en räddningstjänst som gillar att köra roddmaskin i gymmet men vägrar rycka ut eller sponsra en teater som bara repeterar men aldrig vill ge några föreställningar?

    Värnpliktsfanatikerna tror att det svenska folket vill slänga ut 60-80 miljarder så att några ska kunna kuta runt i skogen och leka paintball.

    SvaraRadera
  3. anonym 12.03

    Jag betalar gladeligen 15% av min lön till ett värnpliktsförsvar som inte åker en meter utomlands. En försvarsmakt som skyddar Svenska folket i kris och ofred och som kan försvara oss mot en invasionsarme i storleksordning säg... ca500000st 90tals-utrustade soldater eller ca200000st 2000tals-utrustade soldater.

    Som det ser ut idag kan vi inte: Hjälpa Svenska kris offer utomlands(t.ex. thailand tsunamin), Hjälpa Svenska folket i kris i Sverige(t.ex. gudrun) eller försvara Sverige vid invasion och ofred(t.ex. Rysk sådan)

    Hur vill du att försvarsmakten ska kunna hjälpa dig? Ska jag göra samma jämförelse som dig så skulle vi ha en räddningstjänst som kan släcka en skogsbrand men bara om den ligger i Bryssel och bara efter 3 månader och om bryssel tycker det är okej....

    SvaraRadera
  4. Daniel: Den dag vi har en brandkår som genom sin bara existens förhindrar bränder, eller en sjukvård som ser till att ingen skadar sig så ser jag gärna att brandmän och läkare sitter och fikar hela dagarna!

    SvaraRadera
  5. Det kalla kriget var bara kallt i Europa. Det var väldigt hett i t ex Vietnam, Afghanistan och Angola.

    Priset för "freden" i det euroatlantiska området var MAD. Det var enbart tur som förhindrade Ragnarök i samband med Kubakrisen.

    Konsekvenserna av stormaktskonflikten för vår strategiska situation var att det bara fanns två tänkbara tillstånd: kall fred eller totalt krig.

    Den sorts existentiella hot det gamla invasionsförsvaret var avsett att möta finns inte längre, men det betyder inte att den eviga freden brutit ut. Snarare har skillnaden mellan krig och fred luckrats upp av många mindre konflikter som inte längre riskerar att orsaka globalt kärnvapenkrig.

    Så samtidigt som hotet är mindre har även tröskeln för att använda militärt våld sänkts rejält.

    Så även om det nu antagna försvarsbeslutet ger ett förvar som är för lätt och för litet är inriktningen mot ett snabbt gripbart försvar för att hävda den territoriella integriteten hemma och våra intressen internationellt sund.

    Problemet är att det inte når ända fram.

    SvaraRadera
  6. Forsno: Helt rätt. För att inte glömma Korea som kanske startade det hela.

    SvaraRadera
  7. @Forsno. Ryktet om MAD:s bortgång är betydligt överdrivet. Samma nukleära beredskap råder som under kalla krigets dagar. Denna beredskap beräknas omfatta ca 1000 amerikanska stridsspetsar och ett förmodligen högre antal ryska, klara att avfyras på order. Detta sakernas tillstånd försökte Bush II att ändra på, men ryssarna var inte intresserade av denna form av nedtrappning. Undrar varför.

    Redan en sk Quadrennial (vart 4:e år återkommande genomgripande översyn av amerikansk försvarsdoktrin) under president Clintons tid, gav vid handen att antalet tänkbara mål för amerikanska kärnvapen hade ökat i förhållande till kalla krigets dagar.

    Obamas eventuella försök att få till stånd en kärnvapennedrustning gäller vad jag förstår de lagrade kärnvapen som skall fylla på, när de vapen som hålls i högsta beredskap flugit iväg mot sina respektive mål. Dessa kanske inte behövs, när ändå över 2000 stridsspetsar är i luften. Mutual Assured Destruction (MAD) lever i högsta välmåga. Det är bara européerna som tror att MAD upphört. Undrar varför.

    Själv bedömer jag Bushs försök att sänka antalet stridsspetsar i beredskap som en bättre tröskelhöjare, än att båda sidor reducerar sina förråd med några tusen kärnstridsspetsar vardera. Det tycker nog inte den norska nobelkommittén. Tur att vi själva lagt ner de fortifikatoriskt skyddade anläggningar vi en gång hade, för att ersätta dessa med justa kåkar på ytan eller att vi helt enkelt bara stängt och fyllt igen. Denna investering lär ju ur ekonomisk synvinkel hamna på plus redan efter femtio år.

    Jan Guillou och Wennerström fick åtminstone betalt.

    De ryska strategiska kärnvapnens antal överstiger summan av alla övriga länders kärnvapen sammantaget. En någorlunda trovärdig förteckning över världens kärnvapen finns på http://en.wikipedia.org/wiki/List_of
    _states_with_nuclear_weapons#Estimated
    _worldwide_nuclear_stockpiles.

    OBSERVATÖREN

    SvaraRadera
  8. Observatören:
    Det beror på var man menar med MAD. Alla kärnvapenstater, även Storbritannien och Frankrike, avser fortfarande ha förmåga till effektiv vedergällning med kärnvapen.

    Läget idag är dock inte detsamma som under kalla kriget.

    Det finns fortfarande gott om kärnvapen men det fanns ännu fler, och dessa var i varje givet ögonblick redo att med kort varsel avfyras för att helt utplåna motståndarsidan som nation genom massiv overkill.

    Vidare var alla konflikter på planeten inordnade i och underordnade den mellan supermakterna. Oktoberkriget 1973 ledde t ex till kärnvapenskrammel. Ett krig mellan Israel och Egypten riskerade med andra ord att utplåna USA, Sovjetunionen och resten av norra halvklotet.

    Så även om nya amerikanska vapen, och de nya kärnvapenstaterna, ökar risken för en begränsat kärnvapenkrig är det just för att risken för ett globalt kärnvapenkrig är betydligt lägre.

    Om hundra kärnstridsspetsar skulle detoneras i ett krig mellan Indien och Pakistan skulle det få fruktansvärda konsekvenser - men detonationerna av tiotusentals, betydligt större, kärnstridsspetsar om kalla kriget blivit hett hade utplånat mänskligheten.

    SvaraRadera
  9. @Forsno. Du har rätt i att gränsdragningarna var tydligare förr. Och antalet aktörer färre. Förmågan till massiv overkill finns nog ändå kvar.

    RU är inne i en återuppbyggnadsfas vad avser försvarsförmåga. Den vanliga trösten, att uppbyggnaden sker från en väldigt låg nivå, känns igen från den kinesiska ekonomins uppgång, med 10-12% årlig tillväxt, nu nere i 6-7%. Inget att bry sig om, tillväxten sker ju från en låg nivå. Nu äger kineserna delar av västvärldens företag, köper upp tillgängliga naturresurser världen över och har ett stadigt grepp om USA:s statsfinanser. Jo, Jo... Små förändringar under lång tid har effekt.

    Vi stirrar oss gärna blinda på dagsnoteringarna vad gäller förhållandet Väst-RU. Och gläds och ängslas växelvis.

    Ett antal länder tror nog att de lever under ett amerikanskt kärnvapenparaply. Japan, Taiwan och Sydkorea är exempel på sådana länder. Samma gäller nog för länderna i Östeuropa. Har de helt fel?

    De tror att någon (utöver stormakten Sverige) kommer till undsättning om så erfordras. Det vill jag se, innan jag tror det. Det är här någonstans som kärnvapnen kommer in, d v s samma förhållande som gällde tidigare. En destabiliserande faktor är att vi inte lyckats komma överens om fördelning av nationer (intressesfärer) mellan oss och RU.

    Det finns gott om "Sudeten-ryssar" runt RU gränser. Dessa behandlas som 3:e klassens medborgare i t ex de baltiska staterna. Sådant har startat krig förr. För den som söker rationella, logiska och moraliskt acceptabla skäl till krig och krigsutbrott får nog leta och vänta förgäves. Eskalering blir lätt självgående och okontrollerbar. Som så många gånger förr.

    SvaraRadera
  10. En av de saker som hänt på senaste tiden är att Ryssland har annammat en Preemtive Strike doktrin, d.v.s. att slå till INNAN någon annan gör det och att dessutom även kunna ta till kärnvapen vid behov.

    Man skulle kunna kalle det en kombination av USA:s bägge doktriner Flexible Response (1961) och Preemtive Strike (2002).

    Frågan är bara vad USA tänker göra med sin Preemtive Strike doktrin? Den var ju urprungligen anpassad för att kunna slå till mot Irak (2003).

    Forsno: Jag anser dom du att förmågan till MAD finns kvar, men fingret är en smula längre från avtryckaren...

    http://www.reuters.com/article/latestCrisis/idUSLD72025

    http://en.wikipedia.org/wiki/Flexible_response

    http://www.bloomberg.com/apps/news?pid=20601070&sid=aw4BqFAVbkf8

    SvaraRadera