I diskussionen om hur Försvarsmakten ska se ut i framtiden så bör man samtidigt ta sig en rejäl funderare på hur fienden ser ut i framtiden.Vad är det vi ser idag runt omkring i världen? Vilka typer av krig är det som förekommer?
Rent genererellt så har det klassiska mellanstatliga kriget nästan utplånats. Här har förespråkarna för demokratiska instutioner fått rätt. Genom internationella avtal, samarbeten, ekonomiskt beroende m.m. så har risken för krig mellan stater minskat. Förhoppningsvis så lär vi inte få en upprepning av allianser och statlig rädsla som startade VK1, eller att fritt låta ett land expandera aggressivt som gav upphov till VK2.
Det vi i stället ser är stater som faller samman på grund av inrikesproblem. Många av dessa är arv från kolonialismen med gränser som ligger fel i förhållande till hur befolkningen är bosatta.
- Centralasien är ett aktuellt exempel där Kazakstan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan och Turkmenistan lider av den gränsuppdelning av Turkestan som gjordes av Stalin på 1920-talet i syfte att skapa maximal splittring bland befolkningsgrupperna. Frigöringen från Sovjetunionen innebar även en religiös frigöring som blivit grogrund för extrema terrororganisationer som t.ex. IMU. Konflikterna i dessa stater har även koppling till krigen i Tjetjenien och konflikten i Azerbadzjan.
- Afghanistan/Pakistan lider av Durandlinjen som delade det Pashtunska stammarna på mitten. Anledningen till att Pakistan är så djupt inblandad i Afghanistan är framför allt rädslan för sin indiska granne vilket även det har sin uppkomst från frigörelsen från Storbritanien.
- Arabvärlden lider av arvet efter det Ottomanska imperiets fall och britternas gränsdragning efter VK1. Här har dock de flesta gränser i dagsläget stabiliserats med undantag givetvis för Israel och dess grannar. Vad som händer mellan Iran och Irak är oklart. Pessimister förutser ett fjärde gulfkrig, men personligen så tror jag inte på den utvecklingen. Möjligtvis så kan en demokratisk revolution i Iran leda till att dagens hårda regim faller och att detta utlöser samma typer av etniska konflikter som i f.d. Jugoslavien.
- Hela centralafrika är ett virrvarrr av spikraka gränser som går rakt igenom stammar och religiösa uppdelningar. Sverige har fått ta sin del av bördan för att lösa detta problem via ett antal insatser i Kongo, Tchad, Liberia coh just nu Adenviken. Förhoppningsvis så kan AU börja ta mer ansvar i denna region (givetvis finansierade av bl.a. EU). I vakuumet efter Sovjetunionens och USA:s maktkamp så har bl.a. Kina och Indien börjat dyka upp som finansiärer. I bästa fall så kan deras bidrag förbättra ekonomin och stabilisera dessa länder, men tyvärr så verkar dom göra samma misstag som sina föregångare och i stället utnyttja dessa svaga stater.
För att vara en smula cynisk så kanske det behövs krig i dessa områden. Dom har helt enkelt ännu inte fått ta sig igenom Europas århundraden av krig. Det har inte förekommit en motsvarighet till en Westfalisk fred. Problemet är givetvis att alla dessa länder är på tok för välbeväpnade och konflikterna riskerar att sprida sig till grannländerna då stammarna påverkar varandra. Dessutom är dessa oroshärder grogrund till nästa typer av aktörer.
Vid sidan av dessa interna konflikter har det dykt upp icke-statliga aktörer som t.ex. Al Qaida som skapar problem på en global skala. Dålig integration av invandrare i diverse länder är en grogrund för att rekrytera medlemmar till dessa terrorgrupper. Här kan vi göra en hel del på hemmaplan. Bl.a. bör vi undvika släpphänthet som resulterar i att partier som (sd), danska DF, ungerska Jobbik och brittiska BNP växer fram. Dessa partier löser inte integrationsproblemen, dom bara förstärker konflikten. Mer krafttag behövs därför från de existerande partierna, annars kommer vi förr eller senare hamna i samma läge som Storbritanien och det finns då en risk för att det börjar smälla bomber även i fredliga Sverige.
Dessa terrororganisationer måste dock finansieras från något håll och här dyker den tredje potentiella "fienden" upp, d.v.s. de internationella brottssyndikaten. I Mexiko har sedan 2006 mer än 28.000 personer dödats i kampen mellan polis och narkotikagäng. Med dessa dödstal så hamnar till och med kriget i Afghanistan i lä. Men det finns en hel del likheter mellan Mexiko och Afghanistan och man borde kunna dra lärdomar från hur bl.a. amerikanska DEA arbetar på gränsen mellan USA och Mexiko. Talibanernas krigföring i Afghanistan finansieras till stor del genom att man tar ut beskyddarpengar från drogindustrin. Råoopiumet smugglas sedan genom de centralasiatiska länderna till övriga världen. De svaga regimerna i Centralasien unerlättar givetvis, då stora delar av polis och tullkår är mutade för att inte stoppa trafiken. Med andra ord så är liksom i Mexiko den verkliga fienden kanske inte talibanerna utan drogbaronerna? Vi kanske tjänar mer på att hjälpa regimerna i centralasien att bygga upp en fungerande statsapparat än att försöka med militära medel tvinga fram samma sak i Afghanistan? Vi borde förstärka gränsbevakningen till att likna den mellan Mexiko och USA?
Här finns många grupperingar inblandade som även har svenska anknytningar som t.ex. Hells Angels och diverse kriminella från före detta Jugoslavien. Man kan säga att den förra stora konflikten som Försvarsmakten var inblandad i, d.v.s. Balkan, skapade ett antal aktörer som nu utnyttjar konflikten i Afghanistan för att tjäna grova pengar.
Den fjärde "fienden" har redan dykt upp i form av internationella bolag som hyr in legosoldater eller köper en regerings krigsmakt för att t.ex. utvinna olja eller diamanter. Sierra Leone är ett exempel och svenska oljebolaget Lundin Oils förehavande i Sudan tål inte särskilt mycket granskning. När sätter vi in en Battlegroup mot Lundin Oil?
Problemet är att Försvarsmakten i dessa typer av konflikter enbart kan påverka själva slagfältet. Finansiärerna och intressenterna som driver på krigen måste påverkas med andra medel och då framför allt polisiära insatser och ekonomiska/juridiska granskningar. Al Capone blev inte fälld av polisen för mord eller rån utan för att han slarvat med skatten.
Kanske "Global War on Terror" borde omvandlas till ett "Global War on Crime supporting Terror"? Kanske amerikanska UCAV inte ska släppa bomber i huvudet på talibanska ledare, utan på ledare inom Hells Angels och ryska/jugoslaviska maffian? Ett kraftig tillslag på Stureplan kan vara lika avgörande för krigen som ett års närvaro av vårt förband i Afghanistan. Här borde svenska folket ta sig en rejäl funderare. Många är emot militära insatser i Afghanistan, men köper ändå glatt rysk smuggeltobak och smuggelsprit.
Slutsatsen är dock att de typer av statliga krig som en statlig armé är designad för att hantera är för tillfället inte aktuella för svenska Försvarsmakten. Vi måste snarare lära oss att möta andra typer av hot. Men är det verkligen Försvarsmakten enbart som ska lösa detta, eller borde vi inte snarare öka våra insatser inom t.ex. internationellt polisiärt samarbete, inklusive finansiering av polis och tull i väl valda länder?
Inlägg
Att välja den strategi som USA valt längs gränsen mot Mexiko är bra eftersom vad då?
SvaraRaderaGör vi narkotika mer otillgängligt och narkotikahantering mer riskfyllt driver vi samtidigt upp marginalerna för narkotikahandeln även om vi begränsar storleken.
Vi slår hårdare mot narkotikapengarna genom att legalisera marijuana som har begränsade skadeverkningar och utöka exempelvis de statliga metadonprogrammen.
Al Capone plockade man med polisarbete men gangstrarna som samhällsfenomen knäckte man ryggen på genom att återigen legalisera alkohol och därigenom plocka av dem deras stora intäktskälla.
Analytiker och "förståsigpåare" siar ofta om att det inom en ganska snar framtid är cyberhotet som är det farligaste.
SvaraRaderaDär kan man väl säga att vi inom FM har ett litet förmågeglapp.
Dessutom är vi väl lite efter i utvecklingen på både den hårda och mjuka sidan.
Har vi inte några ABC 800 ver 2.0 kvar?
När vi sedan har framtagningstider på 20-30 år för materiel och system. Lika länge för organisationförändringar, så kan vi inte hamna rätt så ofta.
Detta är kanske något vi skall PRIOritera?
Tittar man på FML så ser man tydligt att den personal vi rekryterade för 20-30 år sedan inte heller passar in.
Jag tycker mig se att vi använder mer av världens krigsmakter till polisuppgifter. Med fel utbildning, fel materiel och utan målstyrning.
Sedan skulle det väl vara skönt om vi redan nu kunde definiera hur vår tilltänkta fiende skulle se ut.
I vissa militära och politiska dokument kan man se en liten tendens till detta.
Fienden saknar eget flyg, han dyker inte upp förrän vi är beredda, han har en klar sextiotalsinriktning på sina styrkor o.s.v. Man kan väl kort säga att när finansdepartementet är färdiga med siffrorna så förutsätter vi att han anpassar sig till den hotbild vi då har råd med.
-Det vi vet minst om är det vi skall planera mest för! Gör vi det?
När man frågar politiker och FML så verkar de inte ha någon egen eller gemensam uppfattning om framtiden. Det värsta är att de verkar inte ha någon egen eller gemensam planering heller.
Teaterdirektören.
Mkt insiktsfullt om dagens och morgondagens konflikter och vem som bör utkämpa dem. Terrorism är brott och den företeelsen löses inte genom krig utan med brottsbekämpning i samverkan mellan flera olika brottsbekämpande organ (tull, polis, åklagare, skattemyndigheter mfl)
SvaraRadera"War om terror" som koncept är ungefär lika tokigt om att räddningstjänsten skulle förklara "Krig mot bränder".
Just terrorism utgör något av en särställning i förhållande till andra brott. Terrorism är nämnligen det enda brott som FM ser som helt självklart att det
skall bekämpas med militära medel trots att alla erfarenheter genom tiderna i hela världen visar att det inte är en långsiktig hållbar lösning. När börjar FM engagera sig för människohandel, tillgreppsbrott och miljöbrott?
Enligt en lärd teori var 1:a VK ett familjegräl mellan dåtidens någorlunda enväldiga regenter i de inblandade nyckelstaterna. Den bakomliggande orsaken ska ha varit svårigheten att hantera befolkningarnas krav på ekonomiska och sociala reformer vilka följt på industrialismen, franska revolutionen osv. Fortsättningen - Tysklands krav på "lebensraum" - är mot den bakgrunden och kolonialismen tidigare ganska logisk. Även Svensk statsförvaltning resonerade ännu på 30-talet öppet om den tidigare möjligheten att skicka övertalig befolkning som inte gick att föda hemma till "den nya världen".
SvaraRaderaDet är i linje med dessa teorier rimligt att hävda att statens framtida fiende är densamma som tidigare, nämligen den egna befolkningen som oberoende av levnadsstandard ställer krav som staten endast med stor svårighet kan leva upp till.
Westfaliska freden lade ett ansvar för ett geografiskt område på en suverän regent, statschefen. Den allmänna uppfattningen i Sverige är ju däremot att statschefen inte ska ha politisk makt.
Om Sverige vore en självförsörjande stat skulle det kanske vara möjligt att hävda denna svenska allmänna uppfattning utåt men så är ju faktiskt inte fallet.
Det är i alla fall troligt att transfereringssystemen har en mycket betydelsefull roll för stabiliteten i civilsamhället.
Tobias Wallin
Läser denna utmärkta genomgång parallellt med Wisemans inlägg Ekonomin styr hotbilden samt gästinlägget "Försvarsparadoxen" och då uppträder en dualism i vilket perspektiv som ska vara rådande när FM:s framtid diskuteras. Tydligt är dock att det är svårt att kombinera dessa två. Ska man hårddra resonemanget kan man utifrån ena (försvara Sverige) motivera ett utbyggt stationärt luftförsvarssystem och i det andra perspektivet avveckla alla stridande delar av Flygvapnet förutom basförsvarare som dock då torde omorg in i Armén.
SvaraRaderaSamma frågeställning gäller Arméns förmåga att strida med tunga bataljoner. Strv 122 är kanske inte det optimala vapnet att sätta in mot kriminella gäng, förutom då att fysiskt förvandla klubblokaler till väldigt platta byggnader...
I det andra perspektivet är strv en förutsättning för framgång.
Så appliceras den ryska 60% försvarsanslagsökningen som diskuteras i Wisemans blogg på din genomgång, innebär det någon förändrad hotbild mot oss eller finns det andra orsaker att Ryssland väljer att satsa just nu? Och hur ska detta påverka FM framtid?
Sedan tror jag att det är viktigt att diskutera vilka effekter som det anställda försvaret kommer att ha på inriktningen. Kommer de anställda soldaterna acceptera att "bara" försvara Sverige och enbart öva, eller krävs det en ökad missionsambition i syfte att klara rekryteringskraven?
Jag förespråkar inte en legoarmé som åker runt och krigar för sakens skull men jag tror att soldaterna kommer att vilja omsätta sina övade förmågor i "verkliga" missioner, utan att de är Rambo's hela bunten.
Sedan spökar Ådalen 31 över hela frågan och detta spöke måste hanteras om FM ska kunna nyttjas effektivt.
Är spänd på fortsättningen!
@Thomas L: Helt klart finns det en dualism i hotbilden. Risken för anfall mot svensk territorium är mycket lite. Risken för konflikter i närområdet är något större, men med stor sannolikhet inte på de närmaste åren. Men frågan är bara hur mycket vi vågar chansa?
SvaraRaderaRisken för de typer av konflikter som jag beskrivit ovan är mycket stor, men där har det i praktiken visat sig att Försvarsmaktens resurser är bara en liten del av lösningen.
Kanske vi ska göra som amerikanska Homeland Security och bilda en jättemyndighet fast för internationella insatser? Slå ihop Polis, tull, MSB, SIDA och Försvarsmakten i en och samma burk med en civil chef där dagens ÖB blir chef för avdelningen Säkerhet?
En "battlegroup" i beredskap för internationella insatser skulle då kunna få ett mycket intressant innehåll. Ta regnkatastrofen i Pakistan som exempel. Det är inte helt enkelt att skicka helt civila resurser till ett område som helt klart har vissa baseringar för extremistgrupper.
Thomas L:
SvaraRaderaSveriges statsledning kommer likt vad som redan skett i andra Europeska stater med största sannolikhet att förr eller senare behöva begränsa allmänhetens ekonomiska utrymme.
I juridisk litteratur påstås helt fräckt att "Stripadirektiven" på 20-talet var det sista tillfälle då staten behövt begränsa fackliga krav. I verkligheten har Kunglig Majt hotat med användandet av strejkbrytare vid ett antal senare tillfällen. Under senare år har devalveringar skett återkommande.
Ingen upprustning eller anslagsökning till FM är att vänta innan denna ständigt återkommande explosiva situation hanterats.
Vad gäller Ådalen 31 är att betänka följande:
Sergeanten Rask till häst kände sig trängd och sköt i luften. Kapten Mesterton trodde truppen var under beskjutning och beordrade Eld mot i förväg utsedda blinderingar varefter rikoschetter dödade ett antal personer. (5?)
Ett exempel på den motsatta situationen är den folkliga stormningen av Bastilien. Då truppen sträckte vapen. Och därefter nedgjordes till siste man.
Det sämsta alternativet verkar alltid vara att Gatans parlament får sätta dagordningen. Offren blir helt enkelt fler.
Tobias Wallin
@chefsingenjören,
SvaraRaderaChansar vi inte ganska hårt redan nu genom att inte välja?
Ja kanske en myndighet att hantera interna hot, men då måste polisens våldsmonopol utvidgas, vem kommer att vilja öppna den debatten. Vi får dock akta oss från att bli så paranoida som amerikanarna.
Jag leker med tanken att FM omstöps till en expeditionskår, invasionsförsvaret är nedmonterat så att fullfölja transformationen skulle närmast vara en naturlig fortsättning.
Och de delar som inte behövs nyttjas i din ide om operativ säkerhetsmyndighet.
@ jwallin
Tror också att det kommer att behövas hårdare ekonomiska styrnningar men skillnaden är, tror jag, en ökad medvetenhet att det inte finns inte mer naturresurser på andra sidan gränsen =mindre risk för uppror.
Sedan tror jag inte att vad som hände i Ådalen spelar någon roll, det har blivit en metafor för något helt annat. Som vi måste hantera.
Sedan tycker jag nog att det är lite magstarkt att jämföra ådalen m stormningen heltannorlunda kontext.
@Thomas L: Jo, vi chansar redan kraftigt, men vi har ändå någon slags möjlighet att gå i vardera riktningen.
SvaraRaderaI ett tidiogare inlägg så resonerade jag en smula kring begreppet riskanalys.
http://chefsingenjoren.blogspot.com/2010/02/riskanalys-101-afghanistan.html
Jag anser därför att förmågan att försvara Sverige är den vi bör chansa minst med. Sannolikheten är minimal, men konsekvensen gigantisk om något händer. Vågar vi verkligen ta den risken?
Har inget att invända mot ditt resonemang men tycker att du ska tat en titt på bloggrannen Cornucopias utmärkta inlägg om Lundin Oil och Sudan, http://cornucopia.cornubot.se/2010/07/carl-bildt-lundin-oil-och-sudan.html,
SvaraRaderatycker nog att du skulle ha använt ett annat exempel i din text.
@Ovilja att fatta beslut är värre än att fatta fel beslut (Gammal Armédänga om jag minns rätt).
SvaraRaderaJa, konsekvenserna skulle vara allt från gigantiska (Ryssland) till gynnsamma för vår ekonomi (Invasion från Norge);) Skämt åsido så har jag börjat byta fot mot att alltid sätta försvaret av Sverige främst. Inte pga bristande moderlandskänslor utan min ändring finns i trovärdigheten för FM.
Kapaciteten i FM har nått en nivå som gör det förhållandevis tandlöst att möta något motstånd överhuvudtaget och då är det hög tid att ställa sig frågan: varför ett försvar.
Skulle försvaret av Sverige verkligen vara normgivande är det för mig underligt att FM satsat så stora summor på att utlandsanpassa utrustningen, stridstekniken och stabsarbetsmetodiken på bekostnad av invasionsförsvarsbehövlig materiel.
För det kan man konstatera utan att heta Anders Borg, att försvarsbudgeten tycks inte räcka till båda.
För att fortsätta funderingarna kring trovärdighet tror jag att FM driver sig själva mot att ha ett insatsengagemang än tidigare. Just för att skattebetalarna kommer kräva det nu när FM kostar så mycket och producerar så lite.
Om man är krass kostar ca 500 personer i Afghanistan, 1 fartyg i Adenviken (snart på väg hem), en snabbt minskande styrka i Kosovo samt viss incidentberedskap och högvakt 40 Miljarder kronor/år. Det är, hårddraget, FM produkter som märks.
Det är inte mycket pang för pengarna.
Därför tror jag att välja en väg som innebär ytterligare osynlighet dvs att öva på undanskymda övningsfält mot en invasion, kommer innebära ytterligare budgetreduceringar.
Så för att öka trovärdigheten måste FM öka synlighet, vilket med stor sannolikhet är detsamma som insatser och bli något annat än en "sandlåda för vuxna barn" (som det mkt blasfemiskt uttrycks)
USA ändrar namn på PSYOPS/psychological operations till MISO/military information support operations.
SvaraRaderaDen som har rätt ska kanske inte manipulera utan hålla sig till sanningen i sin kommunikation med omvärlden? Dessutom blir ju den som ljuger ofta förr eller senare avslöjad.
Därmed inte sagt att statsmakternas nytta av att hemligstämpla stort som smått skulle vara mindre än tidigare eller att värdet av hemlighetsmakeri kan förväntas minska.
En hemligstämpel är fortfarande bästa grunden för att förneka existensen av det uppenbara och värna sin oskuld.
http://www.rand.org/commentary/2010/07/29/SWJ.html?ref=homepage&key=t_u.s._army_specialist_iraq
@Thomas L
SvaraRadera"Uraktlåtenhet att agera ligger oftast chefen mer till last än valet av metod."
On topic: Det gäller att se större på dagens och morgondagens konflikter och inte titta för mycket i backspegeln. Hotbilden är en annan idag än igår och ser bedömt ut på ett annat sätt i morgon.
Det vill inte alla förståsigpåare kännas vid dock.