Accepterbara förluster

Nu kommer jag med ett inlägg som av vissa kommer att ses som cyniskt och av andra som att svära i kyrkan. Men vi måste kunna se realistiskt på vad vi militärer egentligen sysslar med. HBT-frågor i all ära, men vår huvuduppgift är enligt alla politiker väpnad strid!

Sverige har haft fred i snart 200 år. Visst har det varit perioder med ökad beredskap och diverse problem i omvärlden, men som land så har vi klarat oss riktigt bra. Men faran i detta är att vi har glömt bort vad som krävs för att vinna en strid och därmed försvara sitt land.

I Afghanistan har vi på snart 10 års insatser förlorat 4 man samt fått ett antal skadade. "Katastrof" säger ledarna i alla svenska dagstidningar. "Riktigt bra" säger jag. Grabbarna och tjejerna där nere har gjort ett bra jobb och dessutom haft tur som tokar. Vi får inte glömma att Afghanistan just nu är ett av världens farligaste områden att operera i, även om Mazar-e-Sharif är ett betydligt lugnare område än de södra regionerna kring Helmand där bl.a. danskarna opererar. Idag har vår styrka vuxit till ca 500 man från att initialt rört sig om endast ett fåtal, men totalt borde ca 2-3000 man ha tjänstgjort i Afghanistan varav 4 dödats. Det innebär utslaget på nästan 10 år så rör det sig om ca en promilles risk att stupa i Afghanistan. Givetvis är siffran högre om man tittar enbart på de som rör sig i fält!

Under andra världskriget så fick amerikanska bombflygplansbesättningar åka hem efter 25 genomförda uppdrag. Inte så mycket kanske någon anser, men med 5-10% nedskjutna flygplan per uppdrag (inte per år) så var chansen att nå 25 avklarade uppdrag inte särskild hög (jag rekommenderar starkt journalfilmen om Memphis Belle från VK2). Tyskarna hade det ännu värre eftersom dom inte hade någon som kunde byta av. Där gällde det att fortsätta flyga uppdrag till man antingen överlevde, dog eller blev för skadad för att fortsätta.

Under Kalla Kriget var det i Sverige framför allt Flygvapnet och Marinen som fick dra det tunga lasset. För Flygvapnets del finns konsekvenserna av detta att skåda i Flygvapnets minneshall. Jag har äldre kollegor som berättat om de svåra åren då bl.a. J29 introducerades. Enligt deras berättelser kunde det under en och samma flygvapenövning inträffa flera haverier med t.o.m. dödlig utgång och övningen fortsatte trots detta! Nu var det en annan värld och med en annan syn på flygsäkerhet. Men ändå så visar det hur vi i Sverige för bara några år sedan till och med i fredsförhållande accepterade mycket höga förlustsiffror!

Alla flygförarvingar är numrerade och alla piloter får två stycken vid sin examen. Jag har ca nummer 10.000. Det innebär att jag är ca nr 5000 bland piloter utbildade i Flygvapnet efter det att flygförarvinge m/36 infördes. På Flygvapnets minnesvägg finns nästan 1000 namn. Nu får man ta dessa siffror med en nypa salt eftersom det bland de stupade finns en hel del besättningsmän, det utbildades piloter innan m/36 infördes och minnestavlan sträcker sig tillbaka till 1912 och det dessutom utbildats värnpliktiga piloter. Med andra ord så är det svårt att säga hur stor förlustprocenten är, men säg i snitt 10%.

10% förluster i Afghanistan hade inneburit 300 man för svensk del. Hade vi kunnat acceptera detta? Givetvis inte! Holland förlänger inte sin insats efter 24 döda soldater. Danmark härdar dock ut trots 34 döda soldater hittills. Danskarna är också mycket stolta över det dom bidrar med trots sitt lilla land.

Men vad accepterar vi i Sverige? Hade vi accepterat de danska siffrorna? Knappast, vi hade det för enkelt under VK2 och vi låtsas fortfarande som att vi inte är beroende av NATO. Ett exempel på hur känsligt denna fråga har varit i Sverige är att när NBG08 sattes upp så var det mycket hysh-hysh om anskaffade liksäckar (som dessutom fungerade dåligt) och kistor för att kunna ta hem stupade soldater. Varför? Vågar vi inte inse riskerna? Nu har vi som tur väl kommit en smula längre än så i vår mognadsgrad.

I antagningspapperena från HR centrum inför internationell tjänst finns följande att läsa:

"Som anställd i Utlandsstyrkan och provgivare får Du lämna ett flertal prov däribland ett vävnadsprov (salivprov). Detta prov sparas i Din journal i syfte att möjliggöra analys av DNA-material och därmed identifiering av Dig som person i händelse av dödsfall."

Avskräckande? Jag tycker personligen att detta är mycket bra, då man accepterat det faktum att det är ett farligt jobb och det finns risk att soldater inte kommer tillbaka från utlandstjänst. Detta visar på att Utlandsstyrkan är professionell och förbereder alla eventualiteter, vilket gör mig trygg snarare än avskräckt. Genom att göra detta spar man samtidigt en oerhört massa onödigt extra lidande hos familjer till en avliden soldat.

Faktum är att ska vi göra ett bra jobb i bl.a. Afghanistan så måste vi ta vissa risker. COIN-taktik bygger på att gå ut och leva bland lokalbefolkningen. Som både general McChrystal och nu Petraeus säger så innebär det att ta medvetna risker.

Meeting and understanding the people is the main mission for military forces and international civilian organizations in the country, the general said. He wants servicemembers to conduct foot patrols and talk with the people. “Take off your sunglasses,” Petraeus wrote. “Situational awareness can only be gained by interacting face to face, not separated by ballistic glass or Oaklys.” NATO and Afghan forces have to live among the people to carry out the counterinsurgency strategy, the general’s guidance states. “We can’t commute to the fight,” he wrote. The idea of NATO troops living among the people and with the Afghan units they support is key. For example, a U.S. military police unit partners with Afghan police in the southern city of Kandahar. By living with them, the unit’s members understand the people they work with and can adjust as needed, Petraeus explained.

I Sverige har vi idag bra stöd från våra politiker för insatsen i Afghanistan. Givetvis med undantag av (v), (mp), (sd) och vissa falanger i (s). Carl Bildt och nu även Mona Sahlin (efter sin resa till Afghanistan) har insett att vi kommer att få vara där under en mycket lång tid framöver. Tyvärr så är det bara att ta en titt på Irak. Kriget är över, men förlusterna fortsätter. USA anser dock att den irakiska staten kan ta över säkerhetsskyddet själva och förbereder sig därför nu på att lämna landet. Jämfört med Afghanistan är dock Irak ett mönster av väl fungerande central ledning. Det kommer med andra ord att ta betydligt längre tid att lämna Afghanistan och förlusterna kommer att fortsätta. Men det är bara och bita ihop. Om vi inte accepterar dessa förluster, så har vi inget där att göra!