lördagen den 31:e mars 2012

Dubbel bestraffning?

I ett av mina första inlägg på denna blogg så kritiserade jag Försvarsmaktens interna bestraffningssystem. Ibland så bestraffas personal som begår i mina ögon saker som inte kan kallas för brott, bara barnsligheter. I andra fall rör det sig om betydligt värre brott där Försvarsmakten dröjer länge med att att döma den skyldige.

Att en myndighet avskedar personal som begår fel på arbetsplatsen tycker jag är helt befogad. Men hur ska man ställa sig till fel som begås vid sidan av arbetet? Är det arbetsgivarens eller samhälles rätt/skyldighet att utdöma straff?

Om man tittar på de senast publicerad domarna från FPAN så är de av lite olika karaktär. En person som misshandlar sin fru skall givetvis straffas av det civila rättsväsendet. Men ska han dessutom bestraffas av det militära med att bli av med sitt jobb? Vi pratar i Sverige om att ha en kriminalvård, men om en person som avtjänat sitt straff inte längre har ett jobb att komma tillbaka till så kan det knappast sägas vara vård, enbart ett straff.

Hur kommer FPAN att ställa sig till det senaste fylleslaget i samband med Lillejul på Kvarn?

Kvart i nio på kvällen den 21 december kom larmet till bevakningsstyrkan på Kvarn från personalen som inte längre vågade gå ut i festlokalen. Ett bord hade slagits sönder, på golvet låg krossat porslin, glas, mat och utspillt öl. Många av gästerna var kraftigt berusade, de var högljudda och när festens toastmaster försökte göra sig hörd möttes han av: Håll käften!”

Bevakningschefen har berättat att en anställd i matsalen ringde med gråt i rösten och sa: ”Gästerna slår sönder inventarier, vi klarar inte de här, skynda er hit!”

När bevakningschefen tillsammans med två soldater kom in i matsalen möttes de av aggressiva festdeltagare, i ett hörn satt en deltagare och grät. Det framkom senare att det var en hög officer som hade försökt hejda fyllefesten.

Bevakningschefen förklarade att ”festen är slut, vänligen lämna lokalen!”, men det var en uppmaning som inte alla åtlydde. En 47-årig kapten protesterade, han var chef för en av de kurser vars elever deltog i festen. Kaptenen var kraftigt berusad och istället för att lämna lokalen ifrågasatte han bevakningschefens order. Ett vittne har berättat att kaptenen uppträdde hotfullt mot bevakningschefen och uttryckte sig olämpligt.


Inte kanske det putsade beteende man förväntar sig från en officer och en gentleman, men hur skall Försvarsmakten hantera det?

Jag har själv varit med ett antal liknande fylleslag.

- Under min tid på Linköpings tekniska högskola så gick det ofta vilt till på festerna. Stora mängder sprit och massor av folk ledde till kaos. Under en fest kom det fyra ambulanser varav tre var för klasskamrater till mig. En missade en dörr och sprang igenom glasrutan bredvid dörren, en somnade sittandes på räcket till en balkong och föll ner och en stagedivade utan att någon tog emot honom. Samtliga personer är numera välartade medlemmar av det svenska samhället.

- En fest hos konsultfirma x med ett antal Försvarsmaktsinbjudna innehöll stora mängder gratis alkohol. Det vältes ett antal bord, spyddes i hissar och begicks ett och annat äktenskapsbrott. Dock så stormtrivs personalen på firman och gemenskapen är mycket god. För att inte tala om produktiviteten och aktiens utveckling på börsen. De flesta konsultfirmor har insett att personalen är deras tillgång och gör allt för att behålla dem. Ingen skulle komma på tanken att anmäla sina egna medarbetare. Allt enligt devisen "What happens in Vegas, stays in Vegas!".

- På en Lillejul på flottilj F xx så spårade granndivisionen ur och iklädda vikingasärkar, plasthjälmar och plastsvärd så blev det mången brottningsmatch på mässen till de kvinnliga gästernas stora förfäran. Man hade bjudit in hela flottiljen och många var inte van vid den typ av aktiviteter som en stridsdivision kunde delta i. Dagen efter fick divisionschefen gå upp till flottiljchefen för en utskällning. Men mer än så blev det inte. FPAN fanns inte på någons lista över tänkbara sätt att hantera situationen som uppstått.

- En av mina kollegor på division x hade en rökmaskin som brukade användas på diverse fester. Under en blöt fest på mässen så startades brandlarmet tre gånger. Vaktchefen blev irriterad och ville stoppa festen, vilket han givetvis misslyckades med. Ett antal divisionskamrater sade sina mindre väl valda åsikter om truppare som förstör stämningen. Dagen efter fick divisionschefen be vaktchefen om ursäkt och därmed var saken avklarad.

Många liknande brott sker i fyllan och villan. Givetvis så ska man ta konsekvenserna av sitt agerande, men man bör även ställa sig frågan om alkoholism är en del av orsaken till att förnuftet för stunden försvunnit. Alkoholism är idag definierat som en sjukdom där den inblandade ska ha möjlighet till rehabilitering. Att bli av med jobbet kan knappast anses som bra förutsättning för att bli frisk.

Varför kan man inte som förr hantera liknande ärenden med sunt förnuft? Är det rädslan för insyn eller offentlighetens fördömande som gör att man måste visa handlingskraft och bestraffa?

Vilka regelverk är det som gäller? Ställer man större krav på en officer än en vanlig medborgare? Hur bedömer man om ett brott begåtts? Borde man inte ta hänsyn till att straff redan utdelats? Vad händer i t.ex. familjetvister där ord står mot ord och där en officer kan bli dömd mot sitt nekande? Är det den civila domstolen som avgör vad som är sant eller falskt, eller kan FPAN överpröva beslutet?

Är det några "brott" som borde bestraffas inom Försvarsmakten så är det tveksamma upphandlingar av materiel eller tjänster. Vem får t.ex. sparken för upphandlingen av PRIO? Att stjäla bensin för några tusenlappar är straffbart, men att slösa bort miljarder för att sedan ta anställning på det bolag man lagt pengarna på är helt OK.

Jag anser att det militära rättsväsendet är en kvarvarande relik från den tid då dödsstraff fanns kvar i krig och då personal kunde dömas till att sitta i arresten på flottiljen eller regementet. 91:an, 87:an och 47:an Löken har alla fått pröva på detta. Nu när personalsystemet är reformerat, är det inte dags att också se över straffsystemet?

onsdagen den 28:e mars 2012

Gästinlägg: Opinion

New York Times och CBS News har i en opinionsundersökning funnit att stödet för Afghanistankriget minskar kraftigt hos den amerikanska befolkningen.


Undersökningen visade att två tredjedelar av befolkningen - 69 % - tycker att USA inte borde vara i Afghanistankriget, att jämföra med 53 % för fyra månader sedan.

Än mer desillusionerat framstod de svarande när frågan om hur de anser att kriget går. 68 % ansåg att kriget går ganska dåligt eller mycket dåligt, jämfört med 42 % i november.

Undersökningen anges ha en felmarginal på plus/minus tre procent.

Undersökningen stämmer väl med andra undersökningar. I en undersökning nyligen av Washington Post/ABC News svarade 60 % att Afghanistankriget inte hade varit “worth the fighting”, medan 57 % i en undersökning av Pew Research Center tyckte att USA skulle ta hem trupperna snarast möjligt.

I en undersökning av Gallup/USA Today tyckte 50 % att USA skulle öka takten i tillbakadragandet av trupperna.

Opinionen mot kriget växer både bland republikaner och demokrater. 60 % av tillfrågade republikaner anser att kriget går dåligt eller mycket dåligt, jämfört med 40 % i november. Motsvarande siffror bland demokrater var 68 %, jämfört med 38 % i november.

New York Times och CBS News undersökning kommer samtidigt som Vita Huset överväger att öka takten i trupptillbakadragandet och efter att en Staff Sergeant mördat 17 civila Afghaner och efter förra månadens koranbränning. Det har även varit ett antal mord på amerikanska soldater, utförda av afghanska ”allierade”, en trend som den amerikanska militärledningen på plats räknar med skall fortsätta.

“He [Obama] doesn’t talk about winning in 2014; he talks about leaving in 2014. In a sense that protects him from an attack from the left, but I would think it has the pernicious effect of softening political support for the existing policy.” säger en av de tillfrågade.

Förmodligen passar det Obamas återvalskampanj att följa opinionen och trappa ner kriget i en snabbare takt än som planerats. En opinion som svängt och börjat få upp farten i ny riktning är nog svår att bringas att svänga tillbaka.

"We cannot fight wars by polls [Defense Secretary Leon Panetta said Tuesday]. If we do that we're in deep trouble," Panetta told reporters at a press conference... "We have to operate based on what we believe is the best strategy to achieve the mission that we are embarked on. And the mission here is to safeguard our country by insuring that the Taliban and al-Qaida never again find a safe haven in Afghanistan."

Det finns anledning att förmoda att kriget får ett Afghanskt slut, med en återgång till den tidigare ordningen. Själv har jag svårt att se någon egentlig framtid för en centralmakt, en centralmakt som utövar den politiska kontrollen över de armé- och polisstyrkor som västvärlden tränat och övat med varierande framgång. Kanske får vi i stället se såväl talibaner och al-Qaida som Norra Alliansen styra de områden som man behärskade före kriget.

Hur ser då den svenska opinionen ut? Inte vet jag, men förmodligen så liknar opinionens åsikt om kriget Försvarsmaktens senaste devis; Vem Bryr Sig.

Inspiration och fakta från The New York Times

/Sumatra

tisdagen den 27:e mars 2012

Ett muller i luften!

Ryktet från västgötaslätten säger att 37098 precis lyft från F7 i Såtenäs. Om allt går väl så innebär det att det första civilregistrerade Viggenplanet SE-DXN fått luft under vingarna efter lång tids kamp mot regelverk och pappersskrivande.

Stort grattis till alla inblandade och jag hoppas få se mer av 37098 på årets flygdagar!

söndagen den 25:e mars 2012

Beträd ej gräset!

Verksamhetsledningssystem, ISO-9000, processer... Kärt barn har många namn. Alla har vi varit utsatta för detta. Men har vi verkligen vunnit något på införandet av dem, eller är det bara en hoper konsulter som hela tiden föder nya modeord och tjänar pengar på chefernas tveksamhet för hur ett företag eller ett projekt ska ledas?


Jag har varit utsatt för införande av processer vid ett flertal tillfällen. Tyvärr så har det i många fall slutat med ett stort misslyckande.

Många tror att processer i sig själv leder till bättre kvalitet och säkrare produkter och arbetssätt. Helt fel! Det leder i bästa fall till att man har kontroll på kvalitén. I värsta fall så lurar det alla inblandade att tro att man arbetar på ett bra sätt. För krångliga processer leder till att medarbetare tar genvägar och då har man helt plötsligt noll koll på verksamheten.


I min värld så är den av de största fördelarna med processer att man kan skapa en bank av bra arbetssätt och på så sätt se till att de bra rutinerna används av alla även i framtiden. Man kan använda processbanken till att utbilda nya användare. Men framför allt så kan man utveckla de processer som är dåliga.

I ett verksamhetsledningssystem är processen "kontinuerliga förbättringar" den i särklass viktigaste. Tyvärr är det också den som är svårast att få gehör för:

- När processerna väl rotat sig så skapas ofta en kultur som vill bevara det de har och som är obenägna för förändringar. Ofta så skapas det också processer som är unika för olika avdelningar vilket kan försvåra ett effektiviseringsarbete då avdelningar kan tvingas att slå ihop eller läggas ner. Revirpinkeri resulterar då ofta i att man behåller de dåliga processerna hellre än att förlora inflytande.

- Budgeten för processarbetet täcker i de flesta fall enbart införandet. Fortsatta utbildningar samt utvecklingsarbete är ofinansierat. Därmed så blir man fast i de första utgåvorna av de dåliga rutiner som existerade innan processerna dokumenterade dem.


När jag för ett antal år sedan tjänstgjorde på F7 så höll Flygvapnet (det hette fortfarande så på den tiden) på att införa processer. Detta var ett krav från FLYGI enligt RML - Regler för Militär Luftfart. Man begick givetvis en mängd misstag:

- Processkapandet började uppifrån och ned. Det innebar att användarna hittade inga processer som var tillämpbara för dem själva. De kände sig inte delaktiga och använde därför heller inte några av processerna.

- Man missade att det redan fanns ett antal bra processer som i stället för att skapas från början bara skulle dokumenteras och föras in i verksamhetsledningssystemet.

- Varje flottilj skapade sina egna verksamhetsledningssystem. Detta är vansinne då mycket av det vi gör är gemensamt. Det måste därför finnas centrala och lokala processer.

För att lösa dessa missar så ändrade Flygvapnet sin organisation och införde FMFO som central flygoperatör. Bra för det gemensamma arbetssättet med central teknisk chef och central flygchef. Mindre bra för flexibiliteten. Hur gör man t.ex. lokala avsteg på individbasis? Om en central chef skall belamras med alla dessa småbeslut så får han inte tid över för de stora besluten.

När jag började jobba på FMV så införde man precis processer. Arbetet kallades fantasifullt nog för "IAP - Införande av processer". Ett gigantiskt webbaserat verktyg togs fram. Problemet var att de krångliga processerna som t.ex. "att leda projekt" tog tid att få fram. I stället så lade allt för många ner tid på i min värld ganska så korkade processer. Det värsta exemplet var en process kallad "att parkera bil på FMV"!

Det blev till att göra omtag.


Man får inte glömma att processer kan aldrig ersätta sunt förnuft. Är det fel i processerna och verksamheten blir lidande på grund av att den blir för krånglig så är det processerna som måste uppdateras. Precis som i orientering är det verkligheten som gäller och inte kartan!

Jag såg för några år sedan ett bra exempel på en verklighetsanpassad process. Man byggde en ny park i Stockholm. Men i stället för att från början dela upp parken i gångar och gräset så valde man att lägga gräs överallt. Efter ett tag så började det formas stigar efter de rutter som folk föredrog att gå. Först då passade man på att skapa grusade gångar i de redan upptrampade stigarna. Tyvärr är det allt för ofta som man gör tvärtom. Bygger ett par krångliga och långa vägar samt sätter upp skyltar som säger att det är "förbjudet att beträda gräset".

För att travestera Eisenhower, "Processer i sig själv är inget värt, men arbetet att skapa processer är värt allt".

onsdagen den 21:e mars 2012

Isberg Ohoj! Full stopp i maskin!

I ett tidigare inlägg liknade jag Försvarsmaktens nya ekonomisystem PRIO med Titanic. Stort och i mångas ögon osänkbart. Tyvärr med en svängradie som kräver manöverutrymme motsvarande ytan på Nordatlanten.

Nu börjar det dyka upp isberg i horisonten och det katastrofala skeppsbrottet är snart ett faktum.

I och med driftsättningen av PRIO införande 3-4 så har man fått stora problem. Nu slår det inte bara på löner, traktamente och tidsredovisningar utan på Försvarsmaktens förmåga att tillhandahålla reservdelar och förbrukningsmaterial från de centrala förråden som drivs av RESMAT. PRIO används nämligen för att fakturera flödet av produkter.

Enligt de rykten jag hört så hade den nya varianten av PRIO inte provkörts fullt ut innan "Go-Live" och utbildningen har varit bristfällande. Sedan har prestandat försämrats kraftigt, vilket nu leder till att man inte klarar av ärenden utan börjar bygga upp ett (is)berg framför sig.

Ett par exempel:

- Att knappa in ett ärende tog i förra systemet ca 6 knapptryckningar. I det nya tar det upp emot 130 knapptryckningar!

- I förra systemet klarade driftpersonalen av att hantera ca 1100 ärenden dagligen. I det nya klarar man av ca 800 i veckan!

För att klara av övergången så byggde man upp en del lokala små lager på förband. Dessa börjar nu att sina. Försvarsmakten har gått ut med direktiv att verksamheten i Afghanistan skall prioriteras. I brist på fungerande elektroniska system så sköts registreringen på papper som förr eller senare skall matas in i databasen. Övrig verksamhet går på knäna. Har Försvarsmaktsledningen redovisat vilken påverkan detta kan få på insatsberedskapen till sin uppdragsgivare i Regering och Riksdag?

Det går mycket sakta framåt. Så här skrev man 2012-02-27:

Det är fortsatt mycket stora begränsningar i reservmaterielförsörjningen över hela landet och det jobbas intensivt i många spår för att lösa detta. Störst bekymmer har man på ResmatA:s och Försvarsmaktens Centrallager i Arboga och igår åkte en specialgrupp från PRIO och IBM dit för att försöka identifiera de mest akuta problemen. Anledningarna till problemen är många och ett övergripande bekymmer är att det är mycket svårt att identifiera orsaken till varje specifikt problem.

Verksamheten vid Centrallagret och garnisonslagren har kommit igång, men på en mycket låg nivå. Störst problem är det på Centrallagret där man i dagsläget inte fått igång flödet med in- och utleveranser. Detta påverkar naturligtvis hela reservmaterielkedjan. Fungerar inte in- och utleveranser kan inte garnisonslager och förbandens filialförråd försörjas med reservmateriel. Inför stängningen av PRIO lade man på flera håll upp egna lager av reservmateriel, men dessa är nu på upphällningen. De automatiska omfördelningar av materiel som vanligtvis genomförs en gång per dygn (d v s materiel omfördelas från Centrallagret till garnisonsförråden) har inte gjorts sedan stängningen av PRIO den 25 januari. Den första omlagringen kommer att genomföras nu till helgen (25-26 februari) men bara för prioriterade verksamheter, t ex JSS som stöder insatsen i Afghanistan med reservdelar.


2012-03-14 så läget ut så här:

Reservmaterielförsörjningen har fortfarande inte kommit upp i normal produktion och åtgärderna med specialiststöd på förråd, utbildning och framtagning av verksamhetsrutiner fortsätter.

Centrallager
På FMCL och centrallagret för reservmateriel har godsmottagningen kommit igång, även om det är en bit kvar till normala flöden. Inleveranserna ökar inte längre i förhållande till de godsmottag som görs. Godsutlämningen har dock långt kvar till normala flöden. Ett stort problem är plocklösningen som är omständlig och tidskrävande.

Garnisonslager
På garnisonslagren har flödena ännu inte kommit igång och det beror till stor del på att leveranser från centrallagren saknas. Garnisonslagren börjar dock kunna hantera utlämning till kund från eget lager samt göra manuella beställningar från centrallagret.

Verkstäder
På verkstäderna är läget allvarligt. Eftersom leveranserna med reservdelar från centrallagret är mycket begränsade, kan verkstäderna inte genomföra reparationer åt förbanden och nu står jobben på kö utanför verkstäderna.


Ett insatt insatsförsvar fungerar inte utan en fungerande logistik! Är det ren stolthet som gör att inte Försvarsmakten likt så många andra brukare ger upp med försöket att driva all verksamhet med ett system? Eller har man satsat allt på ett kort och har inga andra alternativ än att försöka med full fart väja för isbergen?

Den 14 april är det av en slump 100 år sedan Titanics sista färd. Kanske det sammanfaller med ett annat "skeppsbrott"? Snart hörs ordern "Alla till livbåtarna. Generaler och projektledare först!" Likt andra gigantiska Försvarsmaktsdrivna IT-system som t.ex. NBF så lär PRIO inom snar framtid vara ett vrak på havsbottnen som kräver ett nytt ekonomisystem för att hjälpa till med att räkna av skulden för anskaffningen av det förra.

"Det började som en skakning på nedre däck..."

Läs mer i Logistiknytt och TIFF om PRIO införande 3-4.

Läs även vad Wiseman skriver om samma ärende.



Har vi tur kan vi kanske få hjälp.

Avslut och en ny början

Idag så skulle jag för första gången i mitt liv befunnit mig inför en domstol som ena parten i ett mål. Mål A 111/11 i Arbetsdomstolen skulle avgöra om Försvarsmakten gjorde rätt i att avskeda mig för att jag ställde krav på villkoren i mitt anställningskontrakt. Men i stället för tuffa vittnesförhör så slutade det hela med ett antiklimax. För ett par veckor sedan meddelade Försvarsmaktens chefsjurist att man ville gå till förlikning. Mitt fackförbund rådde mig att acceptera förlikningen trots att jag egentligen ville få till en offentlig dom som skulle avgöra vad en arbetsgivare får eller inte får göra mot sina arbetstagare.

Villkoren kring förlikningen är belagda med sekretess, så det får jag inte ta upp i detta inlägg. Jag är dock fri att berätta att det blivit en förlikning samt berätta en del om vägen dit.

Hur hamnade jag i den här situationen?

För ett antal år sedan så fick jag tydliga signaler att en Flygingenjör med civilingenjörsexamen och utbildning att flyga JAS 39 Gripen inte var särskild önskvärd i Försvarsmakten och att jag därför inte hade en chans att komma in på nivåhöjande utbildningar. Detta trots att jag gått på föregående stabsutbildningen med högsta betyg i alla ämnen samt fått FHS stipendium. Det intressanta i sammanhanget är att personen som gav mig detta besked är samma person som ett par år senare sade upp mig via SMS!

För att lösa detta så blev mitt beslut att bredda mitt militära CV.

Hösten 2009 sökte jag därför till ett antal olika internationella tjänster. Våren 2010 fick jag besked om att jag skulle tjänstgöra som stabsofficer inom det som kallas Sub-National Engagement på ISAF Joint Force Command i Kabul i Afghanistan. Mitt arbetsområde skulle vara inom ramen för CIMIC och jag skulle sköta alla kontakter med Regional Command North på den tyska basen Camp Marmal i Mazar-e Sharif. D.v.s. det område som det svenska PRT - Provinsional Reconstruction Team tillhör.

Strax innan semestern 2010 så kom ett mycket konstigt brev ut från HRC som krävde att alla anställda skulle godkänna ett nytt anställningsavtal. Det var fullt med felstavningar och det gick inte ut som ett rekommenderat brev, vilket är mycket märkligt med tanke på de konsekvenser det kunde leda till. Om man valde att inte skriva ett nytt anställningsavtal så riskerade man att bli av med sin anställning i Försvarsmakten p.g.a. "Arbetsbrist". Jag blev givetvis mycket irriterad över sättet som denna mycket viktiga fråga hanterades på. Fackförbunden hade inte skrivit samråd på detta avtal och det utlandsavtal som fanns hade varit under omförhandling sedan 2006 (mer om det nedan).

Under sommaren så funderade jag hur jag skulle ställa mig till detta. Efter sommaren så påbörjade jag min nya tjänstgöring på Högkvarteret Flygtaktiska staben. Vi diskuterade givetvis detta i korridorerna och de flesta var av samma syn som jag själv att detta papper som vi skulle skriva på var en intresseanmälan, inte det nya anställningsavtalet i sig själv. Vi trodde, och med vi menar jag officerare på Högkvarteret i överste och överstelöjtnants nivå, att det nya anställningsavtalet skulle presenteras med villkor inskrivna för påskrift så fort det fanns tillgängligt.

Jag beslöt mig därför att skriva på "intresseanmälan" med ett "Ja", men hänvisa till ett separat papper som jag bifogade där jag ställde som villkor att det skulle finnas ett nytt framtaget utlandsavtal samt att fackförbunden skulle skriva samråd på detta. Bevisligen var jag ju på väg till Afghanistan och därmed kunde ingen hävda att jag inte var positiv till utlandstjänst!

Under hösten så påbörjade jag mina utbildningar inför insatsen i Afghanistan. Först så genomförde jag NATO PfP stabskurs på SWEDINT i Kungsängen. Därefter så genomförde jag två veckors snabb repetitionskurs i gröntjänst på Livgardet. Vi officerare som inte tillhör själva insatsförbandet anses tydligen vara så välutbildade redan från början att vi inte behöver mer än så. Under tiden så försökte jag få reda på vad det egentligen var jag skulle göra i Afghanistan. Döm om min förvåning när det visade sig att ingen egentligen hade någon aning. I stället så fick jag leta fram vilka krav NATO hade på positionen. Där fann jag bl.a. att NATO ställde krav på CIMIC-utbildning, något som jag saknade och som heller inte hade planerats in av Försvarsmakten.

Under gröntjänsten så umgicks jag mycket med en brigadgeneral i Flygvapnet som skulle tjänstgöra nere i Afghanistan samtidigt som mig. Vi diskuterade det nya anställninsgavtalet och jag berättade för honom vad jag skrivit som svar till HRC. Jag fick senare av honom reda på att han kontaktat HRC och frågat dem om hur de skulle hantera mitt svar. Han fick då svaret att de skulle hantera det som ett "Ja". Tyvärr så kunde vi senare inte använda honom som vittne i Arbetsdomstolen då han är en av arbetsgivarna.

Än så länge var alltså allt grönt!

Åter på Högkvarteret så började jag övertala ATK att jag skulle få gå en CIMIC kurs. Jag kontaktade A9 och J9 som leder CIMIC-verksamheten i Försvarsmakten och lyckades få bli ivägskickad på utbildning i Holland på NATO:s CIMIC Center of Excellence.

Resten av historien känner ni säkert redan till. Mitt i utbildningen får jag ett samtal som jag inte kan svara på då jag sitter på lektioner. Senare kommer det ett SMS som säger att jag ska kontakta HRC för att det finns frågetecken kring mitt svar. Jag försöker ringa upp, men får inget svar och skickar därför ett SMS om att jag befinner mig i Holland för utbildning och att jag står för mitt tidigare svar. Detta leder till att jag senare får ytterligare ett SMS om att jag snarast skall avbryta utbildningen och inställa mig på HKV där jag skall meddelas min uppsägning!

Efter min uppsägning så kontaktar jag mitt fackförbund. Då jag är Flygingenjör så tillhör jag inte Officersförbundet, utan Sveriges Ingenjörer. De är mycket intresserad av fallet då de anser att det är principiellt mycket viktigt.

Vid diskussion med juristerna så kommer vi fram till följande fakta:

- Det är två separata mål. Ett gällande min grundanställning i Försvarsmakten och ett gällande min anställning i Utlandsstyrkan. Detta då jag hade ett separat anställningsavtal då de nya lagarna avseende Utlandstjänst inte hade trätt i kraft när jag rekryterades för utlandstjänsten.

- Det var stor sannolikhet att vi skulle förlora i Arbetsdomstolen avseende grundanställningen i Försvarsmakten. Detta då en arbetsgivare faktiskt har rätt att bete sig lite grand som han vill. De flesta arbetsgivare brukar dock undvika detta, då de inte vill framstå i dålig dager vid kommande rekrytering av personal. Vad gäller tjänsten i Utlandsstyrkan trodde juristerna att vi hade god chans vinna en överklagan. Detta då denna anställning inte hade med det nya anställningsavtalet att göra. Mitt kontrakt var redan påskrivet och hänvisade till de lagar som gällde innan 1 januari 2011.

- Det var viktigt att få publicitet kring ärendet då detta kan avskräcka arbetsgivare från att i framtiden använda liknande metoder vid nedskärningar av personal.

Nu börjar en intressant utveckling. Mitt fackförbund anmäler ärendet till Arbetsdomstolen och sätter ihop ett inlaga med de argument som de tänker ta upp för att visa på att uppsägningen skett på felaktiga grunder. Vi erbjöd också enligt praxis att gå till förlikning, men Försvarsmakten tackade nej till detta.

I stället så blev det ett inledande möte i Arbetsdomstolen där den 21 mars bestämdes som datum för domstolsförhandling. Fram tills dess så gällde det att ta fram underlag för förhandlingen. Jag och min jurist fick givetvis ta del av Försvarsmaktens inlagor. Det intressanta är att deras svar är fullt av felaktigheter eller vinklade tolkningar. Medvetna eller omedvetna fel? Allt enligt devisen "kan du inte döda budskapet, döda budbäraren".

- FM hade missat grundläggande fakta som t.ex. att jag efter sommaren 2010 tjänstgjorde på HKV utan hänvisade till min föregående tjänstgöringsplats.

- FM framhävde att jag försökt dölja mitt svar genom att skriva det på baksidan på blanketten och att det därför inte noterats av de som granskat svaren. Att mitt svar fanns tydligt beskrivet i ett medföljande brev togs inte upp.

- FM ansåg att inga kontakter tagits med mitt hemmaförband F7 och att de därför inte visste om mitt svar. Att jag hade diskuterat mitt svar med mina chefer på HKV var okänt. Ingen kontakt hade tagits mellan HRC och HKV eller med mina chefer i FS20. De visste inte ens att jag fått sparken innan det var ett faktum.

- Den berömda SMS konversationen skyllde man helt enkelt på att jag vägrade att svara i telefon! Att jag vid flera tillfällen försökt ringa upp HRC och att jag dessutom satt på lektioner i ett klassrum och därmed hade svårt att svara i telefon var ointressant. Tyvärr så har jag bara SMS-meddelandena kvar. Jag var dum nog att inte begära en specifikation på min mobiltelefonräkning där det borde ha framgått vilka samtal som gjorts eller inte. Ord står alltså mot ord i detta fall. Det togs heller inte upp någon som helst aspekt på varför det var så bråttom att man inte kunde vänta med en diskussion tills dess att jag om två veckor var tillbaka i Sverige och då jag hade det lättare att kunna diskutera med chefer och fack.

Dessa felaktigheter rättade Försvarsmakten, efter kommentarer från mig och mitt ombud, till i senare inlägg till Arbetsdomstolen. Allt utom deras tolkning av SMS-konversationen.

Min jurist började läsa sig in på vilka avtal som var gällande vid tidpunkten för min uppsägning och fann till sin och min stora förvåning att Utlandsavtalet, som sedan 2006 hade förlängts ett år i taget, upphörde att gälla den 30 september 2010. Därmed så var det inte endast som jag skrivit i mitt svar, att det fanns ett gammalt interimistiskt avtal som förlängts, utan att det inte fanns något avtal över huvud taget! Detta enligt ett protokoll från den 3 december 2009 med beteckning HRC 16 115:60051 bilaga 1. Försvarsmakten försvarar sig med att det under 2010 genomförts möten med avsikt att teckna ett nytt kollektivavtal.

Nu var allt klart för förhandling och dom i Arbetsdomstolen. Men resultatet blev alltså bara att jag för ett par veckor sedan kunde avboka min tågbiljett till Stockholm.

Varför blev det då en förlikning? Försvarsmakten har givetvis inte gett några skäl till detta, så jag kan bara spekulera.

- Någon på hög position har ansett att jag behandlats fel och ville inte driva ärendet längre. Detta vore mycket trevligt, men är tyvärr inte särskilt troligt.

- Försvarsmaktens vittnen ville inte ställa upp. Med tanke på att den person på HRC som SMS:ade mig min uppsägning har gått i pension så finns det viss risk för att så är fallet.

- De nya bevis som mitt juridiska ombud tagit fram ökade risken för att Försvarsmakten skulle få en dom som gav negativ publicitet. Med tanke på pågående personalrekrytering och omorganisation så är detta en rätt så trolig orsak.

- Mitt fall var så pass unikt att det inte var värt att lägga ner arbete för att få till ett principbeslut. I stället så ville Försvarsmakten fokusera sin ansträngning på att vinna målet mot Officersförbundet och de officerare som fått sparken för att de valt att skriva "Nej" på sitt svar till HRC. Chansen för Försvarsmakten att vinna detta är betydligt större och konsekvenserna av att förlora är mycket stora då det kan få stora ekonomiska konsekvenser och även påverka årets uppsägningar. Detta är med stor sannolikhet den mest troliga orsaken till förlikningen.

Tyvärr så är de summor som man i Sverige kan få i skadestånd mycket små. Med andra ord så är det billigare för staten att gå till förlikning än att köpa ut anställda som de flesta civila bolag gör vid en personalneddragning. Min bror fick t.ex. 18 månadslöner då han lämnade sitt förra arbetsplats. Att det sedan blir skatt på en ersättning och att staten då får tillbaka de pengar man betalat ut i skadestånd är extra ironiskt! Lägger man på det faktum att jag skulle gått i pension vid 55 års ålder och att staten därmed tjänar in de pengar man betalat in till min pensionsersättning är bara en extra bonus. Jag valde också att mer eller mindre direkt byta jobb i stället för att utnyttja de två år med lön som jag kunde fått under min uppsägningstid. Någon på HRC hade totalt missat att flygförare har i normalfallet ett års uppsägningstid i stället för vanliga officerares tre månader.

Givetvis så avslutar HRC ärendet på sedvanligt manér. Det dök aldrig upp någon ersättning till mitt konto vid den tidpunkt som var avtalad. I stället kommer ett brev från HRC som handlar om problem att betala ut "traktamentsersättningar". Tydligen så vill man inte skylta med ersättningar för förlikningar! Jag kontaktar mitt juridiska ombud och det visar sig att HRC betalat ut till fel konto och pengarna studsat! Man skyller på problem med ekonomisystemet PRIO. Med tanke på alla problem som FM just nu har med PRIO så är det en mycket trolig orsak.

Mitt fackförbund och de jurister jag pratat med har skött ärendet bra. Jag är dock besviken på kampviljan. Anledningen till att man accepterade en förlikning var att man dels inte var helt säker på att vinna målet och dels behöver de pengar det kostar att driva ett ärende till andra mål. Tyvärr så är det länge sedan Ådalen 31 då de fackliga företrädarna var beredda att dö för sin sak. Numera är facklig tjänst bara ett arbete och ett steg på vägen till andra befattningar. I Försvarsmakten är det extra svårt då man som facklig representant ofta är en del av systemet. Att göra sig obekväm är ett bra sätt att stoppa sin karriär.

Jag är givetvis mycket besviken att det "bara" blev en förlikning. Jag ville få en officiell dom. Men å andra sidan så är det skönt att slippa stå inför en domstol för att försvara sin rätt att ställa krav på sin arbetsgivare. Nu kan jag lämna detta bakom mig och koncentrera mig på mina nya arbetsuppgifter. Det som oroar mig är att Försvarsmakten nu har möjlighet att fortsätta i samma stil. FM Org 13 och de uppsägningar med hänvisning till "Arbetsbrist" som kommer att dyka upp i slutet av året lämnar fortfarande många frågetecken att besvara. ÖB gick i samband med anställningskontraktet ut och sade att ingen skulle tvingas iväg mot sin vilja. Detta har sedan motbevisats. En officer på F7 anmäls till FPAN för att vägrar utbilda sig till UAV-tekniker för att sedan åka till Afghanistan. Under Libyeninsatsen uppstår konflikter i förbandet då ledningen har en annan syn på arbetsvillkoren är förbandet. Allt beroende på dåliga och mycket sena politiska beslut om deltagande i insatsen. Delar av personalen hotas med uppsägning för att de hävdar att flygsäkerheten påverkas av dubbla arbetspass som uppstått p.g.a. för smal personalram (ekonomi) i förbandet.

Var det verkligen så bråttom att få till det nya anställningsavtalet? Varför togs det fram innan alla avtal var på plats? Som läget är nu så kommer Försvarsmakten inte fyllt upp sina insatsförband förrän tidigast 2018. Frågan är om ekonomin någonsin kommer att medge att hela Försvarsmakten kan vara insatsberett på det sätt som Tolgfors och Co hävdar? Om det i framtiden precis som tidigare bara blir enstaka insatsförband, vad är det då som förhindrar att de bemannats på frivilligt sätt som tidigare? En tydlig morot hade kunnat vara att karriär (och därmed också löneutveckling) stoppas om man inte gjort utlandstjänst. Det går dock inte att skylla från sig för det sätt man hanterat utvecklingen. Politikerna bestämde inriktningen, men Försvarsmakten har själv valt metoderna.

Slutresultatet för min del blev 25 år i Försvarsmakten (1986-2011), en massa goda vänner som jag träffat genom åren och en bra utbildning som är eftersökt på den civila arbetsmarknaden. Tyvärr också en insikt att ledarskapet inte är vad det borde vara och att personalhanteringen är under all kritik.

fredagen den 16:e mars 2012

Höjd, en relativ fråga

När detta skrivs har har ännu inte räddningsmanskapet hittat det norska C-130 herkulesflygplan som saknas efter en transportflygning mellan Evenes i Norge och Kiruna i Sverige. Den troliga nedslagsplatsen är i närheten av Kebnekaise. Att det inte gick ut något radiomeddelande innan haveriet tyder på ett mycket snabbt förlopp som ledde till s.k. CFIT - Controlled Flight Into Terrain.

Vad flygplanet gjorde på den låga höjden är oklart. Enligt färdrutten borde de ha legat på 13.000 fot (ca 3900m), men "civil radar"/SSR transponder(?) visade 2194 m och "militär radar" 2316 m. Kebnekaises sydtopp är 2102 m högt. Något tekniskt problem som gjort att piloterna koncentrerat sig på annat, isbildning, felaktiga instrument? Norska flygvapnet har tagit det säkra före det osäkra och valt att inte flyga för tillfället med sina tre övriga C-130J Hercules. En möjlighet är att man helt enkelt börjat sjunka ner mot Kiruna flygplats (ESNQ) för tidigt och missat lägsta sektorhöjd. Radiotrafiken med flygplatsen i Kiruna kommer att vara mycket avgörande för utredningen.


Haveriplatsen?

Noggrannheten i dessa inmätningar är en smula tveksam. SSR skickar ut ett automatiskt svar som visar höjden i STD, d.v.s. relativt 1013 hPa. Med tanke på det aktuella vädret så kan det lokala trycket vara helt annorlunda, se analys nedan. En militär radar mäter in avstånd mycket exakt, men höjdinmätninges noggrannhet beror på lobbreddens storlek och kan vara flera hundra meter fel i värsta fall. Exakt vilken höjd piloterna trodde sig ha går därför inte att avgöra innan man analyserat data från det kraschsäkra minnet.

Problemet med höjdmätaren i ett flygplan är att den egentligen visar en relativ höjd. Vad är egentligen höjden på ett berg? Vanligtvis så mäts det i förhållande till havsnivån. Man kan ställa en fortsättningsfråga och det är vad är höjden på havsnivån?

Vanligtvis används tre alternativa referenser för att mäta höjd:

- STD. Höjd relativt ett standardlufttryck på 1013 hPa. Vanligtvis så ställer man om till STD vid stigning genom genomgångshöjden (TA=Transition Altitude) i kontrollerat luftrum eller över 3000 ft över marken (GND)/vatten (MSL). Denna höjd finns fastställd på en flygplats AIP-kort.

- QNH. Höjd relativt ett tänkt tryck vid havsnivå. Används vid start/landing under TA samt på under 3000 ft GND/MSL. Vid stigning från en flygplats så ställer man om till STD vid passage av TA. Vid sjunkning från högre flyghöjder (STD) så ställer man om vid passage av genomgångsnivån (TRL-Transition Level). Denna höjd beror på aktuellt lufttryck och meddelas av flygledaren när man kommer in för landning.

- QFE. Höjd relativt ett lokalt lufttryck vid en start/landningsbas. Denna metod användes förr i Sverige för militärt flyg. Fördelen är att höjdmätaren visar 0 meter vid start landning när man når marken. Nackdelen är att startar man från två baser nära varandra, men på olika höjd så kommer man att ha olika höjdreferens. Numera har även svenska Flygvapnet anpassat sig för civila standarder och använder QNH som tryckreferens för start/landning. Personligen så gillar jag QFE bättre, men man får böja sig för majoriteten.

Vanligtvis är man som pilot på höjd inte särskilt intresserad av den exakta höjden utan vill ha samma höjdreferens som andra flygplan. Därför väljer man på hög höjd STD som referens. På så sätt behöver man inte ändra tryckinställningen på höjdmätaren under hela flygpasset. Flyger man på lägre höjd så är man mer intresserad av höjden över terrängen. Där används QNH som referens.

Glömmer man att ställa om till QNH från STD när man sjunker ned till låg höjd så ligger man illa till. Varje hPa felaktigt inställd referenstryck på höjdmätaren motsvarar 30 ft felaktig höjd! D.v.s. ställer man in STD på höjdmätaren när QNH i själva verket är 993 hPa så motsvarar det ett fel på höjdmätningen med 600 ft!

Höjdmätarens kalibrering avser standardatmosfär (ISA). Allt annat än ISA innebär att höjdmätaren visar fel. Om trycket avtar på ett annorlunda sätt med stigande höjd så stämmer inte mätningarna. Höjdmätningen påverkas också av den omgivande temperaturen. Man brukar säga att en skillnad på 2,5 grader från standardatmosfär motsvarar ett höjdfel på ca 1%.

D.v.s. flyger man in i ett lågtryck med kall luft bör man ha stor marginal till marken.

När man går in i ett lågtryck så sjunker dessutom det omgivande trycket, vilket innebär att om man fortsätter att flyga på en viss tryckhöjd, t.ex. QNH, så kommer man relativt marken att sakta men säkert att dyka nedåt. För piloten ser det dock ut som han flyger på en konstant höjd. Det finns en minnesregel för piloter som heter "From high to low, watch out below!".

I det aktuella fallet med flygningen från Evenes till Kiruna har man gått in i luft som både hade lägre tryck och var kallare. Stor varning för felaktig uppfattning om höjden med andra ord!

Varför inte använda GPS som referens? Jo, det går att göra. Den mäter egentligen höjden i förhållande till jordens mittpunkt. Man måste då ha en bra höjddatabas som visar markens höjd i förhållande till jordens mittpunkt för att få fram ett bra värde på höjden över marken. Läs den här intressanta artikeln om MSL - Mean Sea Level, GPS och GEOID. Men eftersom det oftast är ett flygplans höjd i förhållande till andra flygplan på den aktuella punkten som är intressant så är alla höjdmätare tillverkade för att använda tryck som referens. Om några år så kanske det blir GPS? Problemet är att göra en tillräckligt robust konstruktion. GPS-signalen kan försvinna, men lufttrycket finns trots allt alltid kvar.

Finns det inte varningssystem? Jo, det gör det. En radarhöjdmätare ger varning om marken börjar komma för nära. Problemet är att den mäter bara rakt nedåt och tar inte hänsyn till berg framför flygplanet. Vissa stridsflygplan har möjlighet att med sin radar mäta in hinder framför sig. T.ex. hade attack- och spaningsviggen något som kallades "metspövarning" som varnade piloten att om x antal sekunder riskerade han att träffa marken. Det går även att ha en GPW - Ground Proximity Warning som använder flygplanets höjd (observera eventuellt höjdfel om man använder enbart lufttryck som referens) samt en digital markdatabas. Där kan man även ta hänsyn till berg framför ett flygplan. Men då man inte vill ha för många falskvarningar när man t.ex. sjunker mot en landningsflygplats så har dessa system mycket små marginaler. En felinmätning av höjden kan därför bli kritisk. Flyger man dessutom i områden där man vanligtvis inte opererar så kan markdatabasen vara lågupplöst vilket gör att branta berg är svåra att beräkna med tillräcklig tidsmarginal för att piloten ska hinna reagera och ta spaken bakåt så att flygplanet stiger ovanför bergstoppen. Är flygplanet dessutom tungt lastat kan det vara liten marginal avseende stigprestanda.

När jag en gång som ung fick lära mig att flyga på låg höjd i svenska fjällen så var det ett antal faror som lärdes ut.

- "Ensamma tallen". Terrängen i Norrland är (förutom i själva fjällen) mycket platt. Men det finns alltid enstaka föremål som sticker upp och som man kan flyga in i. Särskilt farligt är kraftledningar över forsar som kan vara mycket höga. Lågflygning över en svensk älv är förenat med livsfara om man inte har full uppsikt över sin position samt tittar ut för att se vad som finns framför flygplanet.

- Platta snötäckta ytor. Det är mycket svårt att visuellt bedöma sin höjd. Effekten liknar bleke som kan uppstå över hav där vattnet blir spegelblankt p.g.a. avsaknad av vind. I dessa fall måste man stiga eller lita blint på sin radarhöjdmätare.

- Snötäckta fjälltoppar. Det är oerhört svårt att se dessa mot moln eller snöfall. Det är lätt att tro att de kala bergssidor som man ser är själva toppen. Men ovanför dessa kan det finnas flera hundra meter med snöbelagt berg.

Rådet var att antingen flyger man visuellt med full kontroll på sin omgivning eller så avbryter man abrupt lågflygningen och stiger mycket kraftigt. Om man flyger enskilt så är bästa sättet att tända efterbrännkammaren och stiga rakt upp med en utgång på ca 3000 meter. Det finns inget mellanläge att tro att det blir bättre om en stund.

Vanligtvis så flyger Flygvapnet inte särskilt lågt i fjällterräng. Detta för att inte i onödan störa djur och miljö. Minhöjd i fjällvärlden är 400 m GND. Trots detta har det genom åren förlorats många flygplan på grund av dessa tre effekter.

Hoppet är dock ännu inte ute. Även om kraschen var våldsam och vädret är hårt så har människor överlevt liknande händelser förr. Man bör t.ex. komma ihåg haveriet med Flight 571 i Anderna 1972.

Se även Wiseman1, Wiseman2, Borneo och Cornucopia.

Läs mer om räddningsarbetet på Sjöfartsverkets hemsida samt på norska flygvapnets hemsida.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, vg1, vg2, vg3

onsdagen den 14:e mars 2012

Inspark

En stridsflygdivision är en grupp mycket väl sammansvetsade människor. De har genomgått en av Sveriges tuffaste utbildningar och mängderna av övningar, utbildningar m.m. som man gör tillsammans resulterar att även om man privat kanske inte umgås så litar man på varandra till 100% (med viss undantag givetvis).

För att hålla gruppkänslan på en bra nivå så tar man alla möjligheter till gemensamma aktiviteter och fester. Där intas en och annan snaps, sjungs traditionella sånger (även fast ingen i Flygvapnet i dagsläget kommer ihåg mer än en vers av Flygarevisan) samt givetvis berättas en och annan skröna. De äldre kaptenerna drar historier om hur mycket tuffare allt var förr när män var män och flygmaskiner flygmaskiner i stället för dagens TV-spel. Kapten H brukade sjunga kommunistiska kampsånger, kapten M berätta om likheten mellan att uppfostra hundar och krokodiler och löjtnant R gillade att brottas och nypa sina kollegor i bröstvårtorna. Kort sagt precis det sällskap man behövde för en lyckad kväll på mässen och just de kollegor man var villig att riskera livshanken tillsammans med 10 meter från deras vingspets.

Som färsk kadett så var det första nålsögat man behövde ta sig igenom insparksfesten.

Men innan festen kunde starta så skulle vi kadetter genomföra vårt första spaningsuppdrag i divisionens regi. Utrustningen blev LTAC - Lätt Terrängående Attack Cykel, handkamera 101 (en bjässe till kamera som i brist på annat kan användas som närstridsvapen), karta över flygflottiljen samt givetvis ett antal mål att fotografera. Målen gav olika hög poäng baserad på svårighetsgrad. Sedan kunde man få stilpoäng baserat på hur bra fotot blev.

Jag kommer inte ihåg alla målen, men här är i varje fall ett urval:

Mål nr 1 - Flygingenjören kapten N:s kala huvud. Givetvis var detta ett uppdrag som kom från den elake löjtnant Å på divisionen som själv var rejält tunnhårig. Då kapten N är en mycket avslappnad person så var detta uppdrag lätt avklarat. Han böjde till och med på nacken så att vi fick en bra närbild på flinten.

Mål nr 2 - Flottiljmeteorologen spående väder i kaffesump. Även detta mål klarades av med flaggan i topp. Kaffe är ingen bristvara i Flygvapnet och meteorologer erkänner villigt att det är lika mycket konst som vetenskap bakom arbetet med att ta fram dagens TAF. Då flottiljens meteorolog gick under beteckningen "amended" Johansson efter en händelse där han under en och samma förmiddag fick ge ut sex stycken ändringar TAF amended så var han van att få en och annan gliring.

Mål nr 3 - Flottiljläkaren med flottiljsköterska i knät. Detta mål var nästan för enkelt. Flottiljläkaren nöjde sig inte med bara en sköterska i knäet utan samtlig personal på sjukan blev inkallad till ett gruppfoto där läkaren stadigt höll fast en sköterska i vardera armen.

Dessa lätta obevakade mål fick oss kadetter att känna oss varma i kläderna. Men högmod går före fall heter det. Nästa mål var försett med kvalificerat luftvärn.

Mål nr 4 - Närbild på tekniska enhetens skumsläckningsanläggning. Tekniska enheten hade bara några månader innan lyckats fylla hela sin hangar med skum och dränkt ett par stycken Viggen som sedan fick saneras. Detta till omgivningens stora förtjusning. Vi lyckades dock smyga oss in och var i full färd med att fotografera när en barsk röst ropade "vad f*n gör ni här?". Det var verkstadschefen en f.d. intendent som blivit tvångsbefordrad till kapten i samband med NBO. Han var allmänt känd för att ogilla piloter som bara hade sönder hans flygplan. Vi försökte förklara vårt uppdrag, men han lyssnade med dövörat och ville kalla på polis då vi fotograferat på område med fotoförbud. Vi försökte då förklara att vi var spaningspiloter och därmed hade rätt att fota allt. Det gjorde honom inte särskilt mycket mer förtjust över vår närvaro. Till slut så fick vi kalla på förstärkning i form av ett par mycket roade divisionskollegor som hade förutspått haveriet. Senare under min karriär när jag som blivande flygingenjör var inne på sommaren och flög så satt jag och en flygingenjörskollega i bastun när nämnda kapten kom in. Han visste givetvis inte vilka vi var, så vi lyckades manövrera in samtalet på flygingenjörskårens vara eller icke vara. Till vår förtjusning så uttryckte han den bestämda åsikten att flygingenjörer inte var vatten värt. De kunde vare sig flyga eller meka flygplan. Ja, vad säger man. Allt var inte bättre förr.

Mål nr 5 - Detta var det svåraste målet och värt sisådär 1000 poäng. Flottiljchefen överste E hade dålig hörsel och bar därmed hörapparat. Målet var en närbild av denna apparat i överstens öra. Då översten inte ville erkänna att han hade hörapparat så bar han den mycket sällan. Jag hade redan vid ett tidigare tillfälle gjort bort mig då jag skulle hålla en genomgång av spaningskameror för översten och givetvis ställt mig på den döva sidan. han hörde inte ett ord av vad jag sade, men nickade och höll med om allt jag sade. Efteråt så kom glada divisionskamrater fram och dunkade mig i ryggen för en bejublad uppvisning i dödsförakt. Men i varje fall så insåg vi elever att detta mål var för välbevakat. Det fanns ingen bra strategi för att få hörapparaten i siktet på handkamera 101.

Efter avklarat spaningsuppdrag så for vi ner till underrättelseplutonen för framkallning av filmer. På mässen fick vi stort beröm för de knivskarpa bilderna och att uppdragen genomförts med låga förluster.

Det här kan av vissa ses som ren lek, men det fanns faktiskt ett visst mått av allvar i det hela. Vi fick chansen att träffa alla nyckelpersoner på flottiljen under avslappnade förhållanden och våra divisionskamrater fick koll på vilka vi var och hur initiativrika vi var som personer. Bra kunskaper att ha med sig under den fortsatta utbildningen.

Idag glöms det allt för ofta bort vikten av att vara ett fungerande team. Oftast så går man inte till jobbet enbart för lönen eller de intressanta arbetsuppgifterna. Det som håller folk kvar på en arbetsplats är oftast hur bra man trivs med sina arbetskamrater.

Dagens uttagningsprocess tar fram mycket likriktade individer för att bli officerare och piloter. Det finns kanske inte lika mycket utrymme för individer som förr. Som tur väl är så präglar de äldre piloterna på en division av sig på de yngre och på så sätt förs kårandan vidare. Här finns en fara i Försvarsmaktens vilja att få bort de äldre officerarna från aktiva tjänster. Hur ska kunskapen spridas till nästa generation om det inte finns några kvar från den förra? Tyvärr så har det historiskt sett oftast slutat med katastrof då de äldre piloterna slutar i förtid då det inte finns några kvar som påminner om misstag som redan begåtts och inte behöver begås igen.

P.S: För övrigt användes LTAC under VK2 för att träna piloter i formationsflygning då det var brist på flygbränsle.

tisdagen den 13:e mars 2012

Spenderbyxorna på

Just nu är det en spännande tid i Norge. Det slutgiltiga beslutet avseende anskaffning av F-35 närmar sig och man har precis valt ut NH-90 som ensam kandidat för att förstärka sin flygräddning.

- F-35 programmet marscherar på i Norge. Tillsammans med övriga köpare av F-35 har Norge deltagit i ett möte i Washington för att diskutera fördyrningar och förseningar i projektet. Men, medan många andra länder i Europa har flaggat för neddragningar i sin anskaffning så står Norge fast vid sitt val. Till skillnad från sina europeiska kollegor så har norska staten gott om pengar. Fyra stycken F-35 har man redan beslutat sig om att köpa för den initiala utbildningen av piloter. Men det börjar höjas många norska röster i protest mot anskaffningen. Det norska försvaret begär nu 4,2 miljarder extra i budget per år under de närmaste nio åren för att täcka kostnader utöver anskaffningskostnaden av F-35. Detta för att bl.a. anpassa sina flygbaser till F-35. Det har också blivit regionalpolitiska bråk om var F-35 ska baseras. Investeringar på ny infrastruktur betyder stora inkomster till regionerna. Just nu lutar det åt att F-35 baseras på Örlandet och Evenes. Det betyder att Bodö blir utan stridsflyg i framtiden. Detta beroende på att det blir för dyrt att bygga om basen på Bodö. Med tanke på den ökade betydelsen av norra ishavet ur strategisk synvinkel (olja, gas, transportvägar m.m.) är detta givetvis olyckligt för Norge. Frågan är när Norge får sina F-35. En av de tidigare chefspiloterna på Lockheed Martin har sagt till norska VG att han inte tror på tidsplanen 2018.

- NH-90/HKP 14 har varit ett problembarn i Sverige. Leveranserna har tagit tid och full funktion lär inte systemet få förrän ca 2018. Norge var en smula smartare än Sverige då man dels valde att köpa standardhöjd på sin kabin och dels valde att skaffa en version som var fullt utrustad för att baseras på fartyg (med bl.a. vikbar huvudrotor och stjärtbom). Men Norge har trots det ännu inte fått alla sina 14 beställda NH-90. Den första fullt utrustade för sjöbasering levererades i november 2011. Att man nu väljer att köpa fler NH-90 beror nog därför inte i första hand på positiva erfarenheter från användning, utan snarare att det blir billigare att köpa fler av samma typ som man redan opererar då man kan dela på underhåll, reservdelar, utbildning m.m. Med frågan är hur länge man får vänta innan systemet är helt operativt. Sveriges beslut att anskaffa HKP 16 Blackhawk var helt rätt för att inte helt tappa helikopterförmågan.

Här finns en video på F-35 som togs av norsk press som bjudits in till Edwardsbasen i USA.



E24, Ottawa Citizen

måndagen den 12:e mars 2012

Den officiella och den inofficiella sanningen

Sanningar finns det gott om. Frågan är vilken av dem som är sannast?

Den senaste tidens händelser i Afghanistan har varit mycket betydelsefulla för den framtida utvecklingen. Tyvärr så pekar de åt rakt motsatta håll.

Å ena sidan så har vi den svenska sanningen. Idag lämnar Försvarsmakten över ansvaret för insatsen i Afghanistan till en civil ledning. Man har redan beslutat om att lämna över Camp Monitor till de afghanska säkerhetsstyrkorna. Allt låter med andra ord positivt och medger en snar avveckling av den svenska militära närvaron. Carl Bildt var givetvis närvarande och beskriver utvecklingen i positiva ord på sin blogg.

Högtidligt överlämnades fanan på Camp Northern Light till Henrik Landerholm som nu i egenskap av Senior Civilian Representantive blir övergripande ansvarig för våra samlade insatser i norra Afghanistan.

Närvarande vid ceremonin var också tre av guvernörerna från de fyra provinser där säkerhetsansvaret nu successivt övergår till de afghanska styrkorna.

Och jag hade möjlighet att resonera inte minst med guvernör Atta i Balkh-provinsen om situationen och de olika utmaningar landet står inför.

Sedan jag var i Mazar-e-Sharif för lite mindre än ett år sedan har säkerhetssituationen i dessa områden i allt väsentligt varit lugn. Och det gäller också i den situation som varit de senaste veckorna i andra delar av landet med anledning av vad som inträffade på den amerikanska basen vid Bagram.


Å andra sidan har vi den amerikanska utvecklingen. Koranbränning, amerikanska soldater som urinerar på stupade talibaner samt en galen sergeant som går lös på afghanska civila. Talibanerna lovar givetvis att hämnas.

- Koranbränningen kan skyllas på administrativa misstag, men borde man inte vara medveten om faran med liknande händelser och införa ett kraftigt skyddsnät som förhindrar att de uppstår? Hearts & Minds innebär trots allt att vinna befolkningen över på sin sida och det gör man inte om man inte inser den kulturella påverkan en liknande händelse har. Carl Bildt hävdade i en intervju i dagens radio att i Afghanistan så har man mer förståelse för att civila dödas än att Koranen inte respekteras.

- Den amerikanske sergeantens agerande kan skyllas på stridspsykos. Men vad beror denna psykos på? Är det upprepade missioner i ett insatsområde där man börjar ge upp hoppet om att lyckas? Själv så är jag en smula orolig över våra nyanställda soldater. Nu när det inte längre är frivilligt om man ska åka på insats eller inte så finns det risk att folk skickas för ofta eller ännu värre mot sin vilja vilket kan skapa psykoser liknande den amerikanske sergeanten eller Nidal Malik Hasan som låg bakom massakern i Fort Hood. Där försökte man skylla på religiösa motsättningar, men det finns flera fakta som pekar på att psykologen var på väg att skickas till Irak mot sin vilja, vilket hade brutit ned honom som person. Vad skiljer egentligen den amerikanske sergeanten som sköt civila afghaner från den amerikanske majoren som sköt militära amerikaner?

Vad beror skillnaderna på? Är den svenska regionen så pass mycket säkrare än de övriga? Fokuserar amerikanska journalister på de negativa aspekterna av kriget? Är den amerikanska armén mer fylld av rötägg, något vi i Sverige saknar? Har det svenska förbandet agerat på ett mer framgångsrikt sätt? Eller är det så att vi övertolkar signalerna i vår iver att lämna landet enligt tidsplanen 2013-2014 oavsett tillståndet i landet?

Hur utvecklas säkerheten i Afghanistan? Tyvärr så beror det nog på hur man vrider och vänder på siffrorna. Liksom i Vietnam så används ibland "bodycount" som något slags mått på utvecklingen. I motsats till Vietnam så är färre döda (egna soldater, civila och t.o.m. talibaner) bra. Men vad säger det egentligen? Talibanerna vet att ISAF är på väg hem och behöver därför inte ta strid lika ofta. De har i praktiken redan vunnit. ISAF minskar på närvaron av soldater och därmed risken för att fler dör. Trots detta sker incidenter som i förra veckan då sex brittiska soldater omkom i ett IED-attentat. Det man bör dessutom tänka på är att det är inte bara utländska soldater som gör insatser i Afghanistan. Bland de civila s.k. kontraktsanställda så dör fler och fler i attentat och antalet döda per år överstiger antalet dödade utländska soldater. Sedan är det civila afghaner samt afghanska soldater och poliser som får ta de hårdaste smällarna. Senast veckan dödades nio afghanska poliser i ett enskilt attentat.

En i sammanhanget intressant läsning kan vara den amerikanske överstelöjtnanten Daniel Davis rapport "Dereliction of duty II". Det är enbart den öppna versionen som går att få tag på. Den hemligstämplade har nog ännu fler sanningar som inte får komma ut. Tyvärr så har svenska reportrar inte uppmärksammat rapporten. I varje fall så har jag sett mycket få kommentarer om innehållet. Om man börjar med sammanfattningen så indikerar den hur det kan komma sig att amerikanska politiker är så positiva om utvecklingen samtidigt som många soldater ser mörkt på framtiden.

Senior ranking US military leaders have so distorted the truth when communicating with the US Congress and American people in regards to conditions on the ground in Afghanistan that the truth has become unrecognizable. This deception has damaged America’s credibility among both our allies and enemies, severely limiting our ability to reach a political solution to the war in Afghanistan.

It has likely cost American taxpayers hundreds of billions of dollars Congress might not otherwise have appropriated had it known the truth, and our senior leaders’ behavior has almost certainly extended the duration of this war. The single greatest penalty our Nation has suffered, however, has been that we have lost the blood, limbs and lives of tens of thousands of American Service Members with little to no gain to our country as a consequence of this deception.


Ord och inga visor!

Läs mer i New York Times, denna Rolling Stones artikel samt artikeln "Truth, lies and Afghanistan" i Armed Forces Journal.

“Since June 2010, the unclassified reporting the U.S. does provide has steadily shrunk in content, effectively ‘spinning’ the road to victory by eliminating content that illustrates the full scale of the challenges ahead,” Cordesman wrote. “They also, however, were driven by political decisions to ignore or understate Taliban and insurgent gains from 2002 to 2009, to ignore the problems caused by weak and corrupt Afghan governance, to understate the risks posed by sanctuaries in Pakistan, and to ‘spin’ the value of tactical ISAF victories while ignoring the steady growth of Taliban influence and control.

How many more men must die in support of a mission that is not succeeding and behind an array of more than seven years of optimistic statements by U.S. senior leaders in Afghanistan? No one expects our leaders to always have a successful plan. But we do expect — and the men who do the living, fighting and dying deserve — to have our leaders tell us the truth about what’s going on.


Daniel Davis skickade sin öppna rapport till amerikanska senaten efter det att den hemliga negligerats i den militära hierarkin i Pentagon. För detta kallas han en "Whistle Blower" i USA och kan nog glömma fortsatt militär karriär. För några år sedan hade förfarandet inneburit krigsrätt och fängelse, men efter Wikileaks så börjar t.o.m. amerikanska militärer inse värdet av sanning.

Det är möjligt att Daniel Davis är en pessimist. Det är också möjligt att säkerhetsläget förbättrats markant sedan början av 2011 då han senast var på plats i Afghanistan. Men det han noterade var en markant skillnad mellan den officiella och den inofficiella sanningen. Har denna skillnad verkligen försvunnit?

Man brukar säga att "det första offret för ett krig är sanningen". Tyvärr så är detta sant inte bara i krig. Den senaste tidens händelseutveckling kring FOI:s samarbete med Saudiarabien pekar på att svenska politiker kan under manteln av försvars- och utrikessekretess vrida och bända på sanningen lite grand som det passar dem själva. Det som gör mig orolig är att det kan finnas andra liknande sanningar som inte kommer fram i dagsljuset. T.ex. hamnar utfallet av den svenska omställningen till ett insatsförsvar under begreppet försvarssekretess. Om det skulle visa sig att det är en misslyckad satsning så är det säkerligen en väl förborgad hemlighet med många röda stämplar på utredningsrapporten. Kan det vara orsaken till att Tolgfors likt en föregångare i Bagdad står och trumperar ut framgångsbudskapet? Eller är det likt den amerikanska rapporten om utvecklingen i Afghanistan helt enkelt så att sanningen fastnar någonstans på vägen så att budskapet till våra svenska politiker är tvättat och fritt från alla negativa aspekter? När kan man från t.ex. Tolgfors sida någonsin räkna med "sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen"?



DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Defence Watch, NY Times, Battleland

söndagen den 11:e mars 2012

Diktatorer eller rebeller?

Ett av syftena med vår internationella operationer är att skapa fred och skydda civilbefolkningen. Men gör vi verkligen det? När vi stödjer en frihetssökande rebellrörelse som vill störta en ond diktator så måste vi vara medveten om att när diktatorn störtas så raseras samtidigt en fungerande samhällsstruktur. Må vara en ond sådan och dålig för lokalbefolkningen, men ingen samhällsstruktur alls kan vara värre.

Just nu så kritiserar pressen och allmänheten det svenska stödet till Saudiarabien. Har de rätt, eller är det bara känslor som svallar? Ja, den saudiska regimen är inte demokratisk. Ja, den trycker ner folket. Ja, den stödjer en militant form av Islam kallad Wahhabissm. Ja, den låg tillsammans med Pakistanska säkerhetstjänsten ISI bakom koranskolorna i Pakistan där talibanerna växte fram. Men vad är alternativet? Ett Saudiarabien utan det saudiska kungahuset är helt enkelt inget land längre.

Försvar och säkerhet har skrivit ett bra inlägg om läget i Libyen efter omvärldens militära insats. Den militära insatsen var lyckad. Den civila insatsen mindre så. Khadaffi är visserligen död, men han ersätts avs minst sex grupperingar som vill åt makten. I en ideal värld så skulle de hålla öppna val och låta folket bestämma. Men världen är inte ideal. Tvärt om så passar de nu på att göra upp gamla tvister.

Det här är inte det enda exemplet.

I Irak så slog USA 2003 ut Saddam Hussein. Resultatet blev ett land i kaos där det fortfarande sprängs bomber då och då. Folket led under Saddam, men frågan är om de inte lider mer utan honom. I en intervju innan kriget så sade Saddam att Irak kräver en ledare som honom. Det värsta är att han kanske har rätt. Alla dessa konfliktstater är arv från kolonialismen. Det finns ingen naturlig statsgräns och heller inte en gemensam historia som håller ihop landet. Oftast så är det ett sammelsurium av religioner, stammar språk m.m. Gränserna går rakt igenom stamområdena och leder till konflikter som drar in hela länder. Se bara på Durandlinjen mellan Pakistan och Afghanistan som delar upp Pashtunerna i två delar. Se bara på Rwanda, Somalia m.m. Kanske krävs det en hänsynslös ledare för att hålla ihop ett liknande lapptäcke till stat? Alternativet är kanske en modern motsvarighet till Europas 1600-tal där nya stabila stater bildas genom utnötningskrig. Frågan är om vi i västvärlden har mage att stå och titta på? FN:s R2P doktrin är trots allt moraliskt korrekt. Kanske bara inte praktiskt genomförbar i alla lägen.

Även när vi försöker att bygga upp ett land som redan havererat så går det inte alltid så bra. I Afganistan har västvärlden försökt under mer än 10 år att bekämpa talibanerna, skydda lokalbefolkningen och bygga upp en ny stat. Vad är resultatet? Det har blivit bättre. Kvinnor lever säkrare (i varje fall i de större städerna), barnen får utbildning, det har genomförts val m.m. Men det sitter en korrupt ledare vid makten. Det sitter allt för välbeväpnade f.d. krigsherrar vid makten som guvernörer i de olika regionerna. Den afghanska armen och polisen har byggts upp. Men frågan är vad som händer den dag då ISAF lämnar landet? Inbördeskrig, eller bara en hård förhandling med talibanerna som leder till religiösa lagar och kvinnornas återgång till tvångsäktenskap?

Det finns konfliktområden där det gått bättre. I forna Jugoslavien så börjar normallivet att återvända i de flesta regioner. Men det var nog inte bara NATO:s bombningar som satte stopp på dödandet. Fortfarande finns misstron mellan befolkningsgrupperna. Snarare är det EU:s löften om medlemskap som väger tungt. Liknande morötter saknas i Afghanistan och Libyen. Humanitär hjälp i all ära, men det är bara plåster på såren. I Afghanistan saknas bra ekonomiska alternativ till opium. I Libyen finns dock oljan. Många anser att oljan är fördärvlig och leder till krig, men den kan också leda till fred om alla inblandade förlorar pengar på fortsatta strider.

Jag var för den militära insatsen i Libyen. Jag var för ett svenskt deltagande med stridsflyg. Men det räcker inte bara med militära medel.

Kanske tog NATO sig vatten över huvudet i Libyen. Likt USA:s misstag att 2003 anfalla Irak innan man gjort klart insatsen i Afghanistan ledde till att man misslyckades på bägge platserna så borde kanske ISAF ha fokuserat på en insats. D.v.s. först Afghanistan och sedan nästa insats.

Vi måste börja lära oss att det går inte att börja ett krig om man inte har en strategi för hur man skall återuppbygga landet igen. Bush Sr gav Saddam Hussein möjlighet att dra sig tillbaka till Irak och slicka såren efter Gulfkriget 1991. USA:s resonemang då var hellre en diktator vid makten som höll koll på landet och folket som man visste var man hade än ett splittrat land. Glöm inte att det är i s.k. sönderfallna stater som det finns bäst grogrund för internationell terrorism som t.ex. Al Qaida. Men i och med det så lämnade man shiiter i syd och kurder i norr åt Saddams vrede. De hade försökt att starta ett uppror, men utan omvärldens hjälp så stog de sig slätt.

Problemet att få ett ärligt svar är också att Försvarsmakten byggt upp stora delar av sitt existensberättigande på de internationella insatserna. Politiker och press hävdar att det inte finns något hot mot Sverige som kräver ett invasionsförsvar. Därav en av anledningarna till de internationella insatserna. Sverige försvaras bäst utomlands som många politiker brukar säga. Kanske ljuger vi därför för oss själva och utvärderar insatserna till vår egen fördel? I Afghanistan går allt bra och vi kan lämna ett stabilt land redan 2013. I Libyen så gick insatsen utmärkt. Eller? För att kunna utvärdera en militär insats så kan man inte bara se på de militära målen utan också de civila målen bortanför den militära segern. Helt enligt krigsteoretikerna så är krig inte till för sin egen skull utan för att nå ett politiskt mål.

Vem ska vi egentligen stödja i t.ex. Syrien? Att störta regimen är kanske det enkla svaret, men vad leder det till? Civilbefolkningen lider idag. Men civilbefolkningen kommer att lida av ett krig och civilbefolkningen kommer att lida av att leva i en stat utan ledning.

Diktatorer eller rebeller? Pest eller kolera? Valet är inte alltid självklart.

SvD

torsdagen den 8:e mars 2012

Att ta konsekvensen av konsekvenserna

Just nu går drevet i svensk press avseende FOI:s påstådda inblandning i uppbyggnad av en vapenfabrik i Saudiarabien. Frågan om det är sant eller inte tänkte jag glatt lämna över till journalisterna att gräva i. I stället så tänkte jag påminna om varför FOI agerar som de agerar. Vad är det som bidragit till händelseutvecklingen och vilken skuld har egentligen de svenska politikerna?

Orsaken till att FOI numera inte bara sysslar med forskning relaterat till svenska Försvarsmaktens verksamhet grundar sig i att Regeringen strypt på anslagen och tvingat fram en mer affärsorienterad finansieringsmodell.

Under många år fick FOA, som sedan blev FOI, sina pengar via anslag. Det ändrades på 1990-talet till uppdragsfinansiering. Kundernas behov skulle styra forskningen och FOI:s struktur. Under de senaste åren har det diskuterats om det inte blev för mycket av uppdragsforskning. En forskningsorganisation behöver en ekonomisk garanterad platta att stå på. I stället för att ge myndigheten denna platta togs alla anslag bort.

– Nu har regeringen gjort tvärtom genom att flytta över anslagen till Försvarsmakten och därmed förvandlas de till uppdrag, men med stark reducering. Man har nu huggit ned tanken med uppdragsfinansieringen genom att säga till kunden att den inte har så stort behov av forskning som den tror. Dessutom verkar det bli flera som bestämmer vad FOI ska forska om, och vilka som ska forska ska bestämmas av andra än försvaret om man får tro ryktena på Jakobsgatan.


2005 när det aktuella samarbetet påbörjades så närmade sig FOI ett stålbad. Som konsekvens av ändringar i försvarsbudgeten 2006 rekommenderade utredaren Peter Lagerblad att försvarsforskningen skulle minska med ca 500 miljoner. Den dåvarande generaldirektören för FOI Madelene Sandström oroade sig för konsekvenserna av dessa neddragningar och valde då att i stället för att skära ner på forskningen söka andra finansieringssätt för sin verksamhet. Detta var inte helt nya tankar utan satsningen mot att bredda FOI:s verksamhet utanför den statliga militära sektorn började redan när hon tillträdde 2003.

Madelene Sandström vet att det inte handlar om att försvaret blir av med en resurs. Det handlar om att stärka FOI:s kompetens och skapa ett väl integrerat nätverk av samarbetspartners.

- Det handlar om att försvaret ska få bättre utveckling och forskning och att resten av samhället ska få mer nytta av FOI. Vad det betyder i operativa termer är svårt att precisera redan nu. Det är som att plocka svamp. Jag vet inte raka vägen till svampstället. Jag vet den ungefärliga riktningen, men vägen är inte spikrak och det kommer att ta tid. Vi får hoppas att det inte är myrmark emellan. När jag slutar på FOI om sex år hoppas jag att den civila delen av FOI:s uppdrag utanför försvarsfamiljen ska vara 30 procent av hela verksamheten. I dag är den tre procent.

- FOI ska inte byta ut militär forskning mot civil utan det är en komplettering. Vi ska skaffa nya kontakter och ge försvaret nya kontakter. Även för försvaret har det lätt blivit så att familjegemenskapen inom försvaret, även de internationella kontakterna inkluderade, också stängt ute möjligheten till nya samarbetsstrukturer.


Problemet i sammanhanget är att FOI:s kompetens trots allt ligger inom områden relaterade till militär teknik och söker man andra finansiärer så kan det i vissa fall även bli tveksamma sådana.

I min värld så är det helt vansinnigt att en svensk myndighet ska bege sig ut och konkurrera med privata bolag. En statlig verksamhet är trots allt helt eller delvis finansierat av skattepengar. Man riskerar därför två saker:

- Olovliga statliga stöd som ger snedvriden konkurrens. EU brukar med jämna mellanrum kritisera bolag som får statliga stöd, men statliga myndigheter brukar kunna gömma sig bakom floskler som "rikets säkerhet" som tillåter avsteg mot EU:s regelverk. Men även här stramas regelverket år. Försvarsmakten har t.ex. tidigare tvingats att avbryta sin verksamhet inom flygburen sjöräddning då man konkurrerade med civila bolag. Att det sedan visade sig vara mycket dyrt att hyra in civil kompetens kom som en överraskning för alla inblandade.

- Verksamhet som ej helt och hållet är förenlig med svensk officiell politisk ståndpunkt. Helt klart så ska det finnas sekretess kring exakt VAD man gör, men ATT man gör något måste tåla offentlighetens skarpa lyktor.

Våra politiker måste dessutom komma ihåg att det inom statlig verksamhet finns ett uttalat skydd för anställda att läcka information om oegentligheter. Det går helt enkelt inte att gömma verksamhet bakom försvars- eller utrikessekretess.

Men i stället för att göra en klassisk pudel så tävlar alla nu om att vara så oskyldiga eller okunniga som möjligt. Svenska ministrar med Tolgfors i spetsen hävdar att de inte hade en aning, trots att åtminstone deras närmaste medarbetare fått tillgång till allt material rörande samarbetet. Men detta agerande är mer regel än undantag. Precis som när Tolgfors frånsade sig allt ansvar när Försvarsmakten visar dåligt föredöme när det gäller hanteringen av sin personal så hävdar Tolgfors nu att han inte kan styra i detalj vad FOI gör. När man vet hur detaljerade regleringsbreven är till statliga myndigheter så framstår detta som en mycket dålig ursäkt. Det är snarare ett exempel på mycket dåligt ledarskap då man vägrar att ta konsekvenserna av sina tidigare beslut. Jag skulle därför inte bli helt förvånad om man lyckas gräva upp någon stackars tidigare FOI anställd som får bära hundhuvudet i stället för att själva ta ansvaret.

Våra folkvalda politiker borde redan 2006 ha insett att när man tvingar statliga företag med militär teknik som huvudkompetens att tjäna egna pengar så kan det ge oönskade resultat. Statliga förtag och myndigheter går helt enkelt inte att driva enligt en vanlig affärsmodell, där man balanserar inkomster mot utgifter, då stora delar av inkomsterna trots allt utgörs av statliga bidrag.

Jämför med Försvarsmakten. En oförändrad försvarsbudget i kombination med skenande materiel och lönekostnader tvingar ÖB som "generaldirektör" att ändra sin verksamhet. Resultatet är ett försvar som är helt beroende av NATO, något som svenska politiker aldrig skulle vilja erkänna. Tolgfors envisas dessutom att år efter år hävda att Försvarsmakten går med vinst. Helt fel. Försvarsmakten kan aldrig gå med vinst. Möjligtvis så kan den kosta mindre än beräknat. Men detta är inte alltid bra. Frågan är vad man egentligen fått för pengarna? I stället för att väga inkomster mot utgifter så ska man väga bidrag mot effekt. Synd bara att PRIO inte kan utvärdera detta.

Konsekvenserna av avtalet 2005 var att samarbetspartnern blev Saudiarabien. Konsekvensen av det ominriktade arbetssättet på FOI 2006 blev att metoderna blev något "kommersialiserade". Nu gäller det bara för svenska politiker att ta konsekvensen av konsekvenserna av sina egna beslut.

Kanske Bart Simpson har en del att lära ut till svenska politiker om hur man försvarar sin oskuld?



SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3

2.000.000

Idag så kom jag för första gången i livet igenom "Mach 2.0 vallen", eller i varje fall så har vid 2 miljoner tillfällen någon tittat på någon av de artiklar jag lagt upp.

Lite statistik. Sedan starten den 24 juli 2009 så har jag hunnit producera 1224 inlägg, vara ett antal gästinlägg. 1 miljonersgränsen passerades den 21 februari 2011 och 1000 inlägg passerades den 22 juni 2011. Det är inte bara svenskar som läser denna blogg utan besökare kommer från hela världen. Om det sedan skulle råka vara svenskar på semester som inte har något bättre för sig är svårt att avgöra, men lika roligt det.

Jag ligger fortfarande en smula efter Wiseman, men blåslampan är flitigt använd för att "wax his tail" som det sägs i vissa typer av kretsar.

Upplägget på bloggen kommer fortsatt att vara en smula blandat. Jag skriver om det som för stunden intresserar mig. Men eftersom jag har den bakgrund jag har så är det i första hand flygteknik, flyghistoria och säkerhetspolitik som kommer att dyka upp. Dock så när det gäller Försvarsmakten så dyker jag inte längre ner i det vardagliga livet, då jag numera rumsrerar om på andra sidan stängslet. I stället så försöker jag att analysera de övergripande händelserna både i Sverige och utomlands.

Som brukligt vid olika galor så ska de äras som äras bör. Tack givetvis till alla läsare. Ett ännu större tack till de som orkar kommentera och argumentera. Utan diskussionen skulle denna blogg inte vara mycket annorlunda än t.ex. Tolgfors. Jag hoppas att ni fått ut lika mycket av detta som jag själv har fått ut av att skriva av mig en del av de känslor som jag har haft och fortfarande har för svensk säkerhetspolitik. Återigen, tack för visat intresse och väl mött igen!

måndagen den 5:e mars 2012

Den breda raka eller den smala krokiga vägen

Försvarsmaktens omstrukturering lägger just nu i en ny växel. Jag stödjer helhjärtat målet, även om jag har en viss tveksamhet om man på grund av ekonomiska ramar någonsin kommer att nå målet med ett insatt insatsförsvar. Det finns helt enkelt inte pengar att ha alla enheter insatsberedda. I stället så kommer enheter att då och då lyftas upp till insatsberedd status, vilket kommer att kräva en lång träningsperiod. Mycket likt det som alltid har gjorts för de enheter som skickades iväg inom ramen för Utlandsstyrkan.

För t.ex. flygvapnets fyra insatsdivisioner med Gripen kommer det att innebära en division i beredskap, en som tränar inför beredskap, en som återhämtar sig och en som utbildar grundläggande taktik. Till detta kommer en utbildningsenhet för konvertering till Gripen på två divisioner som för närvarande befinner sig på F7. D.v.s. maximalt en av sex divisioner insatsberedd över tiden. Tar man Libyeninsatsen som målbild så är det i praktiken en halv division som är ute på insats och sedan roterar man till den andra halvan i tremånadersperioder. D.v.s. förhållandet mellan insatsförband och de som är hemma i Sverige är 1:11.

Men hur ser vägen ut fram tills detta mål?

Man brukar säga att "saliga är de som tar den smala krokiga vägen för den leder rakt till himmelen". Den breda snabba leder åt rakt motsatt håll. Vilket utseende vägen har som Försvarsmakten har valt får man själv fundera ut.

HKV har i varje fall gett ut ett informationsblad om omstruktureringen kallad "Sju budskap - Bemanning av FM Org 13". I den kan man läsa bl.a. följande:

Sålunda finns det ingen ambition att skapa en onödig personalrörlighet mellan orter och förband; däremot är målsättningen tydlig i det att överskott av kompetens på en ort kommer att medföra ny placering tills vidare på en annan ort för det antal anställda med viss kompetens, som utifrån organisationens helhetsperspektiv, bättre behövs på ett annat ställe. Försvarsmakten kommer att ha verksamhetens bästa för ögonen när beslut fattas om var den enskilde ska ha sin placering tills vidare.
...
Idag finns det ca 9 600 yrkesofficerare i Försvarsmakten. Långtifrån alla har en utbildning och examen som är anpassad för de framtida krav som befattningarna i FM Org 13 ställer på en officer respektive en specialistofficer.Övriga yrkesofficerare kommer under omstruktureringen att placeras på en kravsatt OF- eller OR-befattning. För flertalet anställda innebär denna placering också en markerad startpunkt på den fortsatta yrkesutvecklingen mot ökade kunskaper och färdigheter; antingen som officer eller som specialistofficer.
...
Den som, i likhet med flertalet YO, placeras på en SO-befattning kommer att få en utveckling som innebär en fördjupning i yrket. Den som utåt sett vill mani-festera sin nya och framtida utveckling kan hos C OrgE ansöka om att byta tjänstegrad, från OF till OR. Sådant byte beviljas endast om den enskilde bedöms uppfylla befattningens krav, varvid såväl formell utbildning som arbetslivserfa-renhet kommer att invärderas. YO som placeras på SO-befattning, men som vill byta inriktning mot OFF, kan söka vakanta OFF-befattningar, givet de krav som befattningen ställer på den sökandes kompetens. Den framtida löneutvecklingen är kopplad till hur FM värderar befattningens krav och individens prestation.
...
Den som placeras på en OFF-befattning kommer att få en utveckling som innebär en inriktning mot stabs- och chefsbefattningar, där många befattningar finns placerade vid HKV. YO som placeras på OFF-befattning, men som vill byta inriktning mot SO, kan söka vakanta SO-befattningar, givet de krav som befattningen ställer på den sökandes kompetens.
...
I utgångsläget är alla befattningar vakanta och organisationen bemannas befattning för befattning, utifrån Arbetsdomstolens kriterier för ”tillräckliga kvalifikationer”.
...
Tidigare omstruktureringar och bemanningen av FM Org 12 har inte kommit tillrätta med flera av de obalanser som idag finns hos flera krigsförband, trots att efterfrågad kompetens finns i Försvarsmakten.


Sorglig läsning för många officerare som måste börja inse att de helt enkelt inte har den kompetens som Försvarsmakten söker. Frågan är bara vilken kompetens som behövs? Organisationen är kravsatt i PRIO, men kompetensinventeringen görs i ett helt annat verktyg kallad ReachMee.

Frågan är också hur valprocessen kommer att se ut? Kommer t.ex. en stabsöverste som de senaste åren bara hanterat papper på ett kontor att ses som mer lämplig att inneha en befattning på HKV som t.ex. utvecklare av förband än en kapten som de senaste åren tjänstgjort aktivt på förband? Historiskt sett har alltid grad gått före kompetens när det gäller att tillsätta en befattning i Försvarsmakten. Hur hanteras "tillräckliga kvalifikationer"? Om två personer har samma "tillräckliga kvalifikationer", så kan det vara attraktivt att göra sig av med den som är äldre eller som har en tidigare högre lön tack vare extra kvalifikationer som inte behövs. Turordningskretsar enligt LAS skall i största möjliga mån undvikas om man ser till ovanstående skrivelse.

Sammanfattningsvis så är det många officerare som inom kort kommer att få ett svårt val:

- Växla karriär och gå från officer (OFF) till specialistofficer (SO). Detta innebär en osäker framtid avseende lön och utveckling då karriärsystemet är långt ifrån klart. Försvarsmakten sitter här i en knipa då t.ex. en löjtnant med 20 års arbetslivserfarenhet kan placeras på en position som lika gärna kan innehas av en fanjunkare med 10. Vilken blir lönen? Är det efter kompetens som kanske inte efterfrågas för den specifika tjänsten? Att ha två personer med olika lön på samma tjänst kommer att skapa konflikter. Samtidigt vill man nog inte i onödan driva upp löneläget för specialistofficerarna då en av anledningarna till den nya organisationen var att få billigare arbetskraft. Erfarenheterna från tidigare uppdelning av löjtnantsutbildningen i AK/SK där vissa officerare skulle specialisera sig inom sitt yrkesfack (SK) och stanna kvar på löjtnantsnivå pekar på att de också fastnade i sin lönenivå medan de som senare gick vidare till kapten (AK) ökade sina löner.

- Fortsätta som officer, men riskera att tvingas flytta till Stockholm med allt det innebär med konsekvenser för familjen. Många duktiga officerare har tidigare gjort valet att stanna i karriären på kaptens- eller majorsnivå för att kunna satsa på sin familj parallellt med arbetet i stället för att riskera pendling till Stockholm. Lösningen på detta problem borde vara att decentralicera ledningen av Försvarsmakten. Vad hände t.ex. med de regionala staberna som skulle återuppväckas?

Mitt tips är att Försvarsmakten i detta omstruktureringssteg kommer att tappa ännu fler officerare än man tappade när man tvingade på officerskåren det nya utlandsobligatoriet. Det som får mig att ifrågasätta den snabba övergångsprocessen är att den egentligen inte behövs. Redan 2013 skall man inta en organisation med dagens officerare som inte kommer att vara bemannad med gruppchefer, soldater och sjömän innan tidigast 2018. ÖB har dessutom redan flaggat för ekonomiska "svarta hål" redan efter 2014 på grund av behov av materiell förnyelse. Detta trots att man ännu inte tagit höjd för att en insatsberedd organisation hela tiden måste öva. De svarta hålen är med andra ord betydligt större än vad som hittills redovisats.

Läs mer om omstruktureringen hos Sinuhe, Skipper och Officersförbundet.

Den här uppsatsen kan vara intressant läsning om begreppet "tillräckliga kvalifikationer".

Hmmm. Det här får mig att tänka på scenen när Emil ska dra ut Linas tand. Antingen så låter det "ploff" eller "drrr". Lina verkar i varje fall inte gilla något av alternativen och tar därför saken i egen hand.