Spenderbyxorna på

Just nu är det en spännande tid i Norge. Det slutgiltiga beslutet avseende anskaffning av F-35 närmar sig och man har precis valt ut NH-90 som ensam kandidat för att förstärka sin flygräddning.

- F-35 programmet marscherar på i Norge. Tillsammans med övriga köpare av F-35 har Norge deltagit i ett möte i Washington för att diskutera fördyrningar och förseningar i projektet. Men, medan många andra länder i Europa har flaggat för neddragningar i sin anskaffning så står Norge fast vid sitt val. Till skillnad från sina europeiska kollegor så har norska staten gott om pengar. Fyra stycken F-35 har man redan beslutat sig om att köpa för den initiala utbildningen av piloter. Men det börjar höjas många norska röster i protest mot anskaffningen. Det norska försvaret begär nu 4,2 miljarder extra i budget per år under de närmaste nio åren för att täcka kostnader utöver anskaffningskostnaden av F-35. Detta för att bl.a. anpassa sina flygbaser till F-35. Det har också blivit regionalpolitiska bråk om var F-35 ska baseras. Investeringar på ny infrastruktur betyder stora inkomster till regionerna. Just nu lutar det åt att F-35 baseras på Örlandet och Evenes. Det betyder att Bodö blir utan stridsflyg i framtiden. Detta beroende på att det blir för dyrt att bygga om basen på Bodö. Med tanke på den ökade betydelsen av norra ishavet ur strategisk synvinkel (olja, gas, transportvägar m.m.) är detta givetvis olyckligt för Norge. Frågan är när Norge får sina F-35. En av de tidigare chefspiloterna på Lockheed Martin har sagt till norska VG att han inte tror på tidsplanen 2018.

- NH-90/HKP 14 har varit ett problembarn i Sverige. Leveranserna har tagit tid och full funktion lär inte systemet få förrän ca 2018. Norge var en smula smartare än Sverige då man dels valde att köpa standardhöjd på sin kabin och dels valde att skaffa en version som var fullt utrustad för att baseras på fartyg (med bl.a. vikbar huvudrotor och stjärtbom). Men Norge har trots det ännu inte fått alla sina 14 beställda NH-90. Den första fullt utrustade för sjöbasering levererades i november 2011. Att man nu väljer att köpa fler NH-90 beror nog därför inte i första hand på positiva erfarenheter från användning, utan snarare att det blir billigare att köpa fler av samma typ som man redan opererar då man kan dela på underhåll, reservdelar, utbildning m.m. Med frågan är hur länge man får vänta innan systemet är helt operativt. Sveriges beslut att anskaffa HKP 16 Blackhawk var helt rätt för att inte helt tappa helikopterförmågan.

Här finns en video på F-35 som togs av norsk press som bjudits in till Edwardsbasen i USA.



E24, Ottawa Citizen

Blackhawk up!

Snart får Försvarsmakten leverans av sina HKP 16 Blackhawk. De första besättningarna genomför utbildning i USA på LOWE Army Helicopter Port/Ft Rucker Alabama. Som av en slump på samma ställe som svenska piloter genomförde helikopterutbildning för att deltaga i insatsen i Kongo 1960!

Korrigering: Teknikerna genomför sin utbildning på Ft Eustis.

HKP 16, Blackhawk, är en välbeprövad helikopter och kommer med stor sannolikhet att göra ett mycket bra jobb. Om den sedan hinner skickas till Afghanistan innan ISAF drar sig ur är en helt annan fråga. Flygvapeninspektören Anders Silwer har i varje fall lovat att avgå om så inte blir fallet.

HKP 14, NH-90, är en helt annan fråga. Den är fortfarande att betrakta som kvar i utprovningsstadiet. Hur länge ska vi försöka innan vi ger upp? Holländarna har stora problem med sina NH-90.

The already delayed introduction of the NH Industries NH90 maritime helicopter in the Netherlands has suffered a fresh setback, with the commander of its Defence Helicopter Command having reported worse-than-expected performance during initial activities with the type.

Dutch personnel have so far achieved only 50% of the intended flying hours using an initial four aircraft that have been delivered in a so-called "meaningful operational capability" standard. A fifth will arrive in November.

Issues relate mainly to maintenance support and availability of spare parts, prompting a fresh six-month delay for the NH90 to meet its first operational commitments, said Air Cdre Theo ten Haaf. He also identified the aircraft's radar as having failed to meet specifications while searching for small objects in high sea conditions.

Tja, holländarna verkar i varje fall inte ha gett upp. Det kanske finns anledning att fortsätta med tre olika helikoptertyper trots allt, även om logiken säger att det blir dyrt med underhåll, reservdelar och tre utbildningsystem för piloter och tekniker.

Som en liten krydda i helikopterdebatten så fick jag denna bild på en Boeing Vertol 107 (a.k.a. HKP 4) som är på väg till Afghanistan. Det går alltså att flyga utan modern utrustning...

Massor av helikoptrar!

Nu har äntligen helikopterutredningen levererat sin rapport. Det är en mastig lunta på 352 sidor som lär bli hyllvärmare på många kontor. Slutsatsen är inte helt förvånande att Sverige bör köpa mer helikoptrar.

I slutbetänkandet bedömer utredaren att behovet av stöd med medeltung helikopter är stort, på såväl kort som lång sikt, och att det därför är motiverat att skyndsamt förstärka denna kapacitet. Utredningen gör bedömningen att det alternativ som bäst möter angivna krav är att ett nytt medeltungt helikoptersystem anskaffas. Att modifiera och komplettera idag befintligt helikoptersystem är möjligt men ger en lägre ambitionsnivå.

Blackhawk är det alternativet det talas mest om, men om vi ska direkt peka ut en produkt för anskaffning så måste vi bryta mot svensk Lag om Offentlig Upphandling samt en hoper EU-direktiv (som dock kan brytas med hänvisning till nationell säkerhet). Risken är också att om vi inte tänker oss för att vi gör precis det jag varnade för i mitt förra inlägg, d.v.s. genar i kurvorna med resultat att vi får ett nytt helikopterfiasko.

Regeringen har nu också gett OK att gå vidare med anskaffning av HKP16, men vilken helikopter kommer det att bli? Flygvapeninspektören Anders Silwer talar i senaste numret av Briefing (nr 21, 2010) om att valet står mellan två helikoptertyper.

PROD och FMV håller på att arbeta med HKP 16. Sedan mitten av juni har Integrerade Projekt Teamet (IPT), bestående av personal från både FM och FMV, arbetat med att få fram uppgifter så att de två alternativen (UH-60 och EC-725) skall bli jämförbara.

Varför nu helt plötsligt EC-725? Tja, det är ett europeiskt alternativ och EU blir helt enkelt sura om Sverige bryter mot LOU och dessutom med en affär riktad mot företag utanför EU.

Det gäller dock att köpa rätt variant av helikoptrarna. Både UH-60 Blackhawk och EC-725 Cougar finns i massor av olika konfigurationer. Jämför detta med de problem vi haft med HKP 15.

HKP 15 har fungerat över förväntan i Adenviken. Jag måste erkänna att jag var en smula pessimistisk innan insatsen, men förbandet har gjort ett mycket bra jobb. Nu väntar dock en hel del jobb för att få helikopterenheten inom NBG 11 färdig för beredskap. Flygvapeninspektören beskriver också de bakomliggande orsakerna till att man valt att plocka hem HKP 15 från Adenviken.

Under våren 2010 har hela tiden situationen avseende operativa HKP 15 försämrats eftersom det finns tre större fel som uppkommit. Ett av dessa har ännu inte tillverkaren skrivit instruktioner för hur de ska åtgärdas medan vi för ett par veckor sedan fått instruktioner för att hantera två av felen. Situationen innebär att vi idag har cirka nio operativa helikoptrar mot ett behov på cirka femton mot ställda uppgifter.
...
Varför är det då fel på HKP 15 när det är en beprövad helikopter? Den civila grundversionen av HKP 15 är beprövad men den militära versionen kallad Light Utility Helicopter (LHU) är inte beprövad. LHU (HKP15) finns idag i Sydafrika, Malaysia och på Nya Zeeland, men de svenska helikoptrarna är de som är den mest flugna. Det vill säga, det är vi som ”plöjer fåran” för hela världens LHU genom att skaffa operativa erfaren-
heter.

D.v.s. vi har även i fallet HKP 15 anskaffat en beprövad civil helikopter, men i en oprövad militär variant. Känns det igen från HKP 14/NH-90 där vi skaffade en helt unik variant?

Vad finns det för för- och nackdelar mellan UH-60 och EC-725?

- EC-725 och HKP 14/NH-90 kommer från samma tillverkare och har därför med stor sannolikhet många gemensamma egenskaper i form av logistik och utbildning. På så sätt kan det sammanlagt bli ett bättre optimerat helikoptersystem. Enligt mina helikopterkollegor så är det stor skillnad i förarmiljön och flygegenskaperna mellan NH-90 och UH-60. Ska en och samma pilot byte mellan helikoptermodeller så kan det underlätta om bytet sker mellan EC-725 och NH-90.

- EC-725 är en bra helikopter och betydligt modernare än Blackhawk. Men modern är inte alltid något som man ska eftersträva. Blackhawk har visat sig vara en fältmässig helikopter som genom åren fått barnsjukdomarna nedskakade. EC-725 har använts av fransmännen i Afghanistan med bra resultat, men jag misstänker att fransmännen är till viss del partiska i målet och bara kommer med god reklam.

- UH-60 Blackhawk används i Afghanistan och finns bl.a. på Marmalbasen där våra svenska helikoptrar kommer att vara utgångsgrupperade (med stor sannolikhet kommer dom att likt de norska helikoptrarna operera ute på någon mindre bas). På så sätt kan vi dela logistikresurser med amerikanarna.

- Storleksmässigt är EC-725 en utvecklad Super Puma/HKP 10 och är att jämföra med våra försenade HKP 14. UH-60Blackhawk är ett mellanting mellan HKP 14 och HKP 15. Blackhawk skulle därmed inte bara bli en "gapfiller" i väntan på HKP 14, utan även i framtiden ett bra komplement. EC-725 och HKP 14 skulle i framtiden konkurrera i samma roller. I deta fall skulle det vara lämpligare att stoppa NH-90 beställningen och beställa fler EC-725. Kanske fransmännen skulle ha mer vilja till omförhandling av HKP 14 om vi köper EC-725? Alternativet är kanske att leasa EC-725 fram tills leverans av NH-90? Vi borde ha en del goodwill att hämta hem hos Eurocopter som kompensation för förseningarna av NH-90.

- UH-60 kan vi med stor sannolikhet köpa bättre begagnad som ett FMS-case från USA, vilket innebär snabb leverans. EC-725 innebär nytillverkning och då får vi vänta tills de övriga kunderna fått sina helikoptrar om inte det dåliga ekonomiska läget bland många försvarsmakter innebär att vi kan köpa till oss förtur i kön.

Som jag ser det så finns det två huvudvägar framåt:

- Är det "här-och-nu" samt insatser i Afghanistan som gäller så är UH-60 Blackhawk det självklara alternativet.

- Är det för att få en snabbare leverans än HKP 14/NH-90 så borde vi omförhandla det kontraktet och ta EC-725 i stället och använda budgeten för HKP 16 till att köpa ett antal extra som plåster på såren för Eurocopter. Det innebär en mer ensad helikopterflotta i framtiden.

Uppbyggnaden av helikopterkompetensen pågår just nu för fullt. Bl.a. har träning på landning i Brown-Out skett med HKP 10/15 som träning inför NBG 11 och ISAF. Den tekniska personalen har fått lära sig underhåll av helikoptrar som utsätts för saltvatten i Adenviken och sand i Afghanistan. De nya helikopterpiloterna som genomgått grundutbildning i Tyskland har därmed en ljusnande framtid framför sig oavsett om det blir EC-725 eller UH-60 som blir nästa helikoptertyp för dem att flyga in sig på.

En helt ny värld

Jag märker att det finns många som kritiserar FMV:s upphandlingar och tydligast så märks det i debatten kring våra helikopter- samt terrängfordonsupphandlingar. Tyvärr så är det mycket känslor och ganska så lite fakta som sprids.

Helikoptrarna har det sagts ganska så mycket om, så jag tänkte i stället fokusera mig på terrängfordonsupphandlingen som Patria nyligen vann för andra gången med sin AMV.

Med de tydliga direktiv som FMV har att hålla sig i från både den nuvarande regeringen och den förra så måste jag säga att upphandlingen har varit mycket lyckad. Några småfel i sak, men BAE Hägglunds överklagan resulterade ändå i att (den för stunden) bästa produkten vann.

Vilka spelregler är det då som FMV har att hålla sig till när det gäller denna typ av upphandlingar? Jag har fått en bra sammanställning av regelverket som jag gärna sprider vidare, då den på ett mycket bra sätt visar hur spelplanen ser ut i framtiden för vår "svenska" försvarsindustri.

Först en smula historik

Svenska försvaret har inte längre bara uppgiften att vara ett mobiliseringsförsvar med uppgift att försvara territoriet vid en eventuell invasion av Sverige. Försvaret skall idag kunna verka som ett aktivt säkerhetspolitiskt instrument för att försvara svenska intressen hemma, i närområdet eller globalt oftast tillsammans med andra nationers försvarsmakter i internationell samverkan. Kalla krigets förutsägbarhet, särskilt när det gäller Försvarsmaktens operationsområde (d v s svenskt territorium) och konfliktnivå (storskaligt krig och invasion), har förbytts i oförutsägbarhet. Försvarets förband ska kunna göra insatser ”här och nu”, varhelst i världen som svenska intressen finns att bevaka. Insatserna ska dessutom kunna ske över hela konfliktskalan (alltså inte bara i regelrätta krig) och kunna ske i samverkan med andra länder och organisationer. Sammantaget innebär detta krav på att Försvarsmakten snabbt och flexibelt måste kunna anpassas till olika säkerhetspolitiska, operativa och taktiska situationer.

Försörjningen av materiel till Försvarsmakten måste alltså kunna tillgodose snabbt förändrade behov. Förmågan att hantera förändrade behov i olika tidsperspektiv förutsätter en tillräcklig grad av handlingsfrihet, inte minst ekonomisk handlingsfrihet. Detta i sin tur innebär bl.a. att såväl ledtider som ekonomiska bindningar i materielförsörjningen måste reduceras. Dessutom innebär dagens säkerhets- och försvarspolitiska situation att det i många fall är viktigare att Sverige har materiel som är interoperabel med våra partnerländers materiel, att den är tekniskt mogen, funktionssäker och tillgänglig än att den i alla lägen har högsta möjliga tekniska prestanda.

Det här är en paradox som få svenskar förstår. Det gamla Kalla Kriget innebar en gigantisk hotbild mot Sverige, men samtidigt en balans mellan öst och väst som innebar att det i praktiken knappast skulle bryta ut ett krig i Sverige. Dock när kriget väl bröt ut så var erfarenheterna från VK2 att vi inte längre skulle kunna få den krigsmateriel vi behövde från utlandet. Alltså byggdes det upp en stark svensk försvarsindustri för att vi skulle vara självförsörjande samtidigt som vi kunde tåla långa utvecklingstider med vetskapen om att det skulle dröja innan anfallet kom.

Dagens hotbild är mycket annorlunda. Upplösningen av Sovjetunionen gav upphov till en massa nya oroshärdar. Sverige har anslutit sig till EU vilket innebär att vi har en gemensak utrikes- och säkerhetspolitik. Vi deltar aktivt på den internationella arenan för att få slut på konflikter som i det långa loppet även drabbar Sverige (flyktingar och t.ex. Heroin från Afghanistan). I denna nya "fredliga" värld så är Försvarsmakten mer insatt än någonsin tidigare.

De nya principerna för Försvarsmaktens materielförsörjning vilar på det faktum att den säkerhets- och försvarspolitiska kartan radikalt har förändrats. Dessa principer fastställdes slutligen av Riksdagen sommaren 2009 då riksdagen beslutade enligt regeringens proposition 2008/09:140 ”Ett användbart försvar”, men hade redan börjat växa fram några år tidigare.

Materielförsörjningsstrategin är således inte, som det ibland påstås i debatten, ”påhittad av FMV”, utan vilar på principer som är beslutade av svenska folket via sina valda ombud i riksdagen!
...
Dessa principer är i allt väsentligt förankrade över de politiska blocken då den i huvudsak bygger på den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningens förslag. Värt att notera är också att huvuddragen redan föreslagits av tidigare regering, bl. a i den skrivelse som regeringen Persson överlämnade till riksdagen 16 mars 2006;

”Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Harpsund den 16 mars 2006
Göran Persson

Sid 33: ”En viktig och bärande idé med den vidareutvecklade strategin är att i dess tidiga faser först utröna möjligheterna till att tillgodose Försvarsmaktens behov utan att initiera nya utvecklingssatsningar och teknisk kravgenerering.

Genom en systematisk genomgång av möjligheterna att utnyttja befintlig materiel, genom att öka antalet eller vidareutveckla dessa befintliga system, och genom att behovet tillgodoses av de produkter och tjänster som den internationella marknaden erbjuder bör fördyringar kunna undvikas.

I första hand bör en anskaffning göras genom deltagande i samordnad internationell anskaffning och i andra hand på egen hand. Endast i de fall då dessa möjligheter uttömts bör man välja att tillgodose behovet genom en nyutveckling, och även då i första hand i samarbete med andra eller tillsammans med internationella samarbetspartners. Egenutveckling bör ske endast i undantagsfall.”

Hmm.. Göran Perssons insats i debatten som konsult för att försvara försvarsindustrins intressen kolliderar alltså tydligt med hans gamla politiska inspel...

Med andra ord så finns det på papper en bred politisk övertygelse om att FMV och Försvarsmakten skall köpa färdiga produkter och inte slösa pengar på utveckling. Detta är något som försvarsindustrin precis som övrig industri får sköta genom återinvesteringar av tidigare vinster. Kostnaderna för utvecklingen får sedan givetvis tas ut i form av ökat styckepris, men om inte produkten blir konkurrensmässig så får dom ta smällen själva.

Styrande faktorer vid upphandling

Den 1 januari 2008 trädde lagen om offentlig upphandling, LOU, i kraft. Lagen bygger i huvudsak på principer överenskomna inom EU. De som omfattas av definitionerna i LOU, och benämns upphandlande myndigheter, är statliga och kommunala myndigheter och aktiebolag.

Lagen stadgar hur en konkurrensupphandling skall gå till utan att för den skull stadga att all offentlig upphandling måste ske i konkurrens. Vissa villkor måste dock vara uppfyllda för att få rikta en upphandling till en leverantör. För försvarsmateriel med en total ordersumma överstigande 100 mkr krävs i regel att regeringen fattar beslut om att upphandlande myndighet får rikta upphandlingen, och då av ”Säkerhetspolitiska skäl”.
...
FMV upphandlingsprocess följer ett antal för fördefinierade steg, som i sin tur skall vara väl kända av presumtiva anbudsgivare. Upphandlingsprocessen är i huvudsak styrd av skrivningar i LOU.

Steg 1 – FMV ger ut och publicerar Anbudsinfordran (RFQ). I denna framgår bl a vad FMV efterfrågar i form av krav uppdelade på sk ”skallkrav” och ”börkrav”. Kraven i sin tur bygger dels på FM målsättningsdokument för efterfrågad produkt, dels rent kommersiella krav. ”Skallkraven” är s a s digitala och måste uppfyllas av de anbudsgivare som vill komma i fråga, ”börkraven” i sin tur används när de olika anbuden utvärderas.

En mycket viktig aspekt i all upphandling är kravspecifikationen. Här är Försvarsmakten mycket inblandad. Det går givetvis att få en bättre produkt än AMV om man har oändligt med pengar. Kanske SEP i framtiden kommer att bli en bättre produkt som säljer på den internationella marknaden, men vi behöver terrängfordon idag och inte om 10 år. Själv så skulle jag vilja ha F-22 till svenska Flygvapnet, men när inte ens USA har råd att fortsätta den utvecklingen så bör vi nog passa oss för att låta tekniken styra anskaffningen allt för mycket. Den svenska principen med "lagom" gäller numera även försvarsmateriel. Tyvärr så var det till stor del redan här som HKP 14 spårade ur. Kravspecifikationen ändrades flera gånger under anskaffningen och enligt helikopterutredningen så finns det idag mycket dålig spårbarhet till vem som egentligen krävde t.ex. en högre kabin.

Steg 2 – Kvalificeringsfas, där inkomna anbud kontrolleras, dels att anbudsgivarna fyller vissa grundkrav på ekonomisk stabilitet, struktur, produktionsförmåga och affärsjuridiska grunder, dels kontrolleras att anbuden i sig uppfyller de i anbudsinfordran beskrivna ”skallkraven”. Under kvalificeringsfasen kan dialog och diskussion med anbudsgivarna vara nödvändig för att klara ut att anbuden är rätt tolkade. Under denna fas får enligt LOU inte anbuden kompletteras eller förändras. Endast de anbud som uppfyller kvalificeringen får enligt LOU gå vidare till nästa fas.

Steg 3 – I utvärderingsfasen utvärderas de kvalificerade anbuden utifrån en på förhand delgiven modell och metod. Utvärderingsmodellen är väl känd av anbudsgivarna och publicerad redan i anbudsinfordran. I AWV upphandlingen utvärderades och betygsattes ca 250 ”börkrav” inom 43 delområden, sammanfattade i huvudområdena
- Systemprestanda (viktning 0,26)
- Pris (viktning 0,28)
- Anbudsgivarens åtaganden över systemets livscykel (viktning 0,08)
- Kommersiella villkor (viktning 0,23)
- Införandeplan (viktning 0,09)
- Projektledning (viktning 0,06).

Betygsskalan 0-10 användes, där uppfyllt ”börkrav” gav betyget 10,0. Under utvärderingsfasen kan förhandlingar genomföras med utvalda anbudsgivare, syftande till att förbättra anbuden så långt det är rimligt och möjligt. FMV kan välja att genomföra förhandlingar med en eller flera anbudsgivare, men bara de anbudsgivare som klarade kvalificeringsfasen.

Steg 4 – efter genomförd utvärdering och eventuell förhandling fattas ett s k tilldelningsbeslut och kontrakt skrivs med vald leverantör. Först när detta är gjort informeras alla anbudsgivare om resultatet av upphandlingen, d v s även de anbudsgivare som föll ifrån i kvalificeringsfasen.

Efter det att tilldelningsbeslutet är fattat inleds en överprövningsperiod om 10 dagar, där de anbudsgivare som inte får kontraktet har möjlighet att begära överprövning i förvaltningsrätten. Om ingen anbudsgivare begär och får överprövningsrätt, vinner upphandlingen laga kraft efter 10 dagar och produktion och leverans enligt kontrakt påbörjas.

Sammanfattningsvis så är detta ett mycket tydligt spårbart sätt att upphandla nya produkter och förmågor till Försvarsmakten. Upphandlingen av AMV följer de nya riktlinjerna (LOU och regerings direktiv) och kan användas som ett skolboksexempel på upphandling. Jag kan bara önska att alla framtida upphandlingar följer samma process!

Upps.. Jag kunde inte hålla mig. Jag stoppade därför in en smula Maiden för att avrunda detta inlägg...

Färdigreviderat (uppdaterad)

FMV:s och FM revisorer har nu gått igenom turerna kring förseningarna för anpassningen av HKP 10B till NBG08 behov.

Till att börja med en kort sammanfattning av turerna i detta projekt:

Oktober 2004 gav C UI uppdrag till KRI SJÖ att utreda MEDEVAC förmåga till NBG 08. Inledningsvis hoppades man på att Norge eller Schweiz skulle bidra med helikoptrar, men till slut fick Sverige ta detta ansvar. 15 mars 2006 beställer FMV modifiering av HKP 10 hos HeliOne (H1). Under perioden ökar FM krav på helikoptern och därmed beställningens komplexitet. Hösten 2006 har H1 fortfarande inte lagt beställningar hos sina underleverantörer. Våren 2007 meddelar H1 leveransförseningar och nytt leveransdatum 2007-08-01. I April 2008 meddelar FM att leverans av HKP 10B inte kommer att ske under NBG 08 beredskapstid.

Revisorerna pekar på tre faktorer som gav upphov till förseningen:

- Brister i rapportering av brister. FMV varnade tidigt FM om riskerna, men det rapporterades inte tillräckligt tydligt upp till den högsta ledningen.

- En försenad beslutsprocess inom FM. Revisorerna pekar på att FMV och FM behöver en bättre gemensam rutin för att kunna identifiera, styra och administrera tidskritiska projekt.

- En leverantör med begränsad erfarenhet av komplexa projekt. Detta blev inte bättre av att man hade en smula för bråttom med anskaffningen:

Av offerten framgår att; ”På grund av den korta tid som stått till förfogande för att utarbeta offertunderlaget, så har tekniska lösningar i alla avseenden inte bottnats.

Kvarstår ett antal tekniska frågor att lösa med leverantören. Dessa frågor kommer att hanteras successivt under projektets gång.”

Denna notering i offerten visar att det varit för kort tid för att bereda underlaget vilket vidimerats vid intervjuer. Reservationer beträffande risker för tekniska komplikationer med förseningar finns inte i offerten. Muntligt framfördes farhågor om risker och reservationer som kunde påverka NBG 08.

Frågan är varför H1 vann över bl.a. Eurocopter som borde kunna sin egen helikopter bäst? Tyvärr är nog svaret att det var priset som var avgörande och FMV hade inte kompetens att analysera de olika budgivarna bättre än så...

Lite pinsamt är det att se hur FM hoppar fram och tillbaka i kravbilden:

- I december 2005 fastställs UTOEM för Hkpbat 2010. En konsekvens av detta beslut är att HKP 14 optionerna skall utlösas och att HKP 10 skall fasas ut.

- I januari 2006 beslutar, enligt uppgift, C PROD att genomföra MLU på HKP 10 (9 st). HKP 14 optionerna skall inte utlösas, de ekonomiska medlen skall användas för MLU på HKP 10.

- I december 2006 fattar C U/I inriktningsbeslut avseende utveckling av FM helikopterförmåga. En konsekvens av beslutet är att optionerna på HKP 14 skall utlösas och att HKP 10 skall avvecklas när HKP 14 blir operativ.

- I september 2007 föreslår C LEDS för FML att beslut skall fattas om modifiering av ytterligare 4 st HKP 10, för internationell tjänst. En konsekvens av förslaget är att optionerna för HKP 14 inte skall utlösas och att medlen för utveckling av HKP 15 skall halveras.

De ständiga organisationsförändringarna inom FM är också en bidragande orsak.

Enligt några av de intervjuade upplevdes roller och ansvarsförhållanden under denna period som oklara. ”Det var en tid med icke-beslut eller i alla fall konstiga beslut”. Synpunkter har i samband med intervjuerna framförts att de omorganisationer som genomförts i HKV under 2005 och 2007 starkt bidrog till att så blev fallet. Täta byten av olika rollinnehavare har enligt flera av de intervjuade bidragit till sämre kontinuitet och kunskap om sakförhållanden.

Under tiden har priset på modifieringen stigit från 135 till 235 MSEK.

Det är bra att man drar erfarenheter av denna upphandling så att misstagen inte görs om en gång till. En sak som dock inte nämns är att anledningen till att det blev så bråttom givetvis var förseningen på leveransen av HKP 14. Jag skulle gärna vilja se en analys av varför det gick så snett även i den affären. Men det lär nog förhoppningsvis komma i helikopterutredningen...

Nu närmar det sig 2011 och insats med HKP 10B i Afghanistan. Helikoptrarna är änu inte färdiglevererade, men genomgår just nu operativ validering med bl.a. test av det nya motmedelssystemet. Notera att verifieringstesten av detta system genomfördes redan 2007. Fram tills dess så är det träning i HKP 10A samt HKP 10D som gäller.

Äntligen börjar det hända saker i helikoptersystemet. HKP 16 är på väg in för att ge möjligheter till längre närvaro i t.ex. Afghanistan. FMV köper nu upp ett nytt C2 system för FM helikoptrar. Hmm... kanske dags att slänga ut HKP14 kraftigt försenade ledningsystem?

Uppdaterad 10-05-09, 10:50
Resultatet idag är att tre HKP 10B har beställts, två HKP 10D har levererats, HKP 15 får en massa uppgraderingar för att kunna nyttjas på ett sätt som inte var tänkt och HKP 14 lever fortfarande i limbo.

Men räcker tre HKP 10B för HE ISAF? För MEDEVAC uppdrag krävs att två helikoptrar används så att den ena skyddar den andra. Det ställer krav på 66% tillgänglighet. Detta är en mycket hög nivå för endast tre individer. Med stor sannolikhet kommer en helikopter stå under tillsyn hela tiden, då sanden och värmen i Afghanistan sliter oerhört på materielen. Då räcker det med att en glödlampa går sönder i någon av de andra i samband med start för att uppdraget ska äventyras.

Sedan så undrar jag om våra helikopterbesättningar i längden är sugna på att vara stationerade utomlands långa tidsperioder? Transportbesättningarna börjar att morra i leden, då det tär på familjen att ständigt resa på missioner. Första gången är kul, andra gör man ett bra jobb då man fått erfarenheter men tredje? Det kommer därför att krävas att det utbildas stora mängder piloter och besättningar framöver för att undvika att besättningarna går till civila jobb. Jag hoppas att FM tagit höjd för detta i sin framtida budget?

Två av varje art

När Noa (läs ÖB) skulle rädda alla världens djurarter så var han vis och följde Guds goda råd att ta ett fåtal av varje art (läs fordon) då det annars skulle bli ont om plats på hans nybyggda ark (läs Försvarsmakt).

Slutligen kom den dag då Herren sa till Noa: Gå in i båten med hela din familj, för bland alla människor på jorden är det bara du som jag anser som rättfärdig.

Ta med dig djuren också, ett par av varje art. Men när det gäller de djur som jag har utvalt att använda till mat och offer, ska du ta sju par av varje och sju par av varje slags fågel. På så sätt kommer allt skapat att bevaras och föröka sig på nytt, efter översvämningen.

Om en vecka ska jag sända ett regn som kommer att hålla på i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och alla djur och fåglar och kräldjur, som jag har skapat, kommer att dö.

Noa gjorde därför som Herren hade befallt honom.

Om man tar och applicerar denna sedeslärande berättelse på Flygvapnets helikopterverksamhet så börjar det bli en smula besvärande. Vad är det för mönster som vi ser?

- HKP 4. Står i malpåse, men ska enligt Allan Widman gångtidsförlängas.

- HKP 10. Skulle lagts ned, men nu satsar man på Afghanistan 2011-2112. Inte nog med att man tog fram en HKP10B för NBG, nu finns det dessutom en HKP10D för träning i Sverige för insatser. Det innebär att FM på en flotta av 9+1 individer har tre olika versioner...

- HKP 15. Skulle vara en skolhelikopter för att fylla ut med billig flygtid samt som komplement till HKP 14. Nu skickas den till Adenviken, något den definitivt från början inte är designad eller beställd för. På en flotta av 20 stycken finns två versioner (12 land based och 8 ship based)

- HKP 14. Kommer att komma inom X antal år. På en flotta av 18 stycken finns två versioner och dessutom ett antal utvecklingsinkrement (TTT, TTT+ och allt vad dom nu heter).

- HKP X. Anskaffning av ett antal helikoptrar (troligtvis UH/MH-60 Blackhawk) som en "gapfiller" fram till dess att HKP 14 är fullt operativ (2020?)

D.v.s. vår begränsade svenska helikopterverksamhet ska splittra sina resurser på fem olika helikoptersystem och massor av olika versioner med allt vad det innebär av splittring av logistik, personal, utbildning m.m. Jag skulle vilja påstå att det blir varken hackat eller malet.

Hur gör man internationellt?

England är ett mycket bra exempel att granska närmare. Man har liksom Sverige haft stora problem med helikopteranskaffningar och fått stor kritik i pressen för avsaknad av helikoptrar i Afghanistan. I Air International April 2010 finns en intervju med Air Chief Marshal, Sir Stephen Dalton som är Chief of Air Staff i RAF.

"That said, the RAF will lose its Merlin HC3 force to the Fleet Air Arm, and these helicopters will be replaced within SHF (Support Helicopter Force) by additional Chinooks. This move might appear to weeken SHF. According to Sir Stephen, "the whole trust of transferring the merlin HC3 to the Navy i to rationalise the fleets." This of course is aimed at saving money in terms of different types of training and support. This objective is not just aimed at SHF, but also across the RAF.
...
My strategy is to get the RAF down to two types of helicopter, two types of fast jet, two types of everything if I can, so that we always have a mixture of capabilities that are complementary and make the job of delivering air power much more effective."

RAF JHC har i dagsläget 8 typer av helikoptrar (42xSea King HC4/HC6CR, 67xApache AH1, 37xGazelle AH1, 88xLynx, 7xBell 212 HP AH1, 38xChinook HC2/2A, 28xMerlin HC3/3A, 34xPuma HC1).

I Air Forces Monthly april 2010 finns en artikel om JHC - joint Helicopter Command som är engelsmännens variant av Helikopterflottiljen. Där beskriver man det svåra arbetet med Chinook HC3 som skulle ha levererats för åtta år sedan, men likt HKP 14 fått problem med certifieringsarbetet. Resultatet blev att helt nya helikoptrar ställdes in i förråd och stod där i åtta år trots att armén skrek efter trupptransportresurser. Lösningen blev HC3 Revision Program där man till en kostnad av 112 miljoner pund tog ur den moderna glaskabinen och ersatte instrumenteringen med vanliga analoga instrument så att de nya helikoptrarna fick samma status som de gamla. (Någon som här ser en potentiell varningssignal för en eventuell AMP Tp-84?). 22+2 (ersätter förluster i Afghanistan) nya Chinook helikoptrar kommer att anskaffas som ersättning för Merlinhelikoptrarna vilket kommer att öka RAF Chinookflotta till 70 stycken.

En faktor som nämns i artikeln är att en stor fördel med de nya HC3 helikoptrarna jämfört med de äldre HC2 är de starkare motorerna, vilket kommer att märkas i Afghanistans Hot&High miljö. I England syns inte denna skillnad lika tydligt under övningar. Vad har vi gjort i Sverige med vår HKP10B? Jo, ökat vikten med skydd, motmedel och utrustning utan att öka motoreffekten. Detta kommer inte att märkas under övning i svenskt klimat, men det kommer att tydligt märkas när dom opererar i varm miljö...

En annan faktor som nämns är behovet av kryptrerad kommunikation för att undvika att talibanerna lyssnar av hur räddningsoperationerna genomförs. Gissa vad våra svenska helikoptrar saknar?

Med 46 Chinook helikoptrar avser engelsmännen ha 66 utbildade besättningar på 4 man vardera och ta ut 18.000 flygtimmar per år. Hur många helikopterbesättningar har vi idag i Sverige som är i god trim och hur många timmar flyger vi per år på helikopterflottiljen?

Liknelsen med Noa är passande för Helikopterflottiljen. Syndafloden har nu pågått ett tag utan att arken är färdigbyggd och det beslutats om hur många av varje art som ska tillåtas att överleva. Om vi sprider våra ansträngningar på allt för många helikoptertyper så är risken stor att Helikopterflottiljen drunknar mitt under räddningsförsöket.

Engelsmännen satsar på att ensa sin flotta av helikoptrar, något även vi borde satsa på.

- HKP4 kan användas som den är för att träna inför NBG 11, men inga större ansträngningar bör läggas ner där. När den nya helikoptertypen kommer in bör all verksamhet på HKP 4 läggas ner. Skroven kan säljas till hugade spekulanter och bör om man ska tro Patrias bedömning, att det går att få ut 70.000 flygtimmar, kunna ge ett par kronor på begagnatmarknaden. Det skär en smula i hjärtat då HKP 4 i grund och botten är en stabil plattform för ubåtsjakt och FRÄD, men i valet och kvalet mellan HKP X, HKP 15 och HKP 4 så blir det HKP 4 som får tas bort.

- HKP 10 bör snarast på samma sätt som Merlin i England ges bort till Kustbevakningen för att användas i sjöräddningen. På så sätt så minskas Sjöfartsverkets kostnader för att hyra in bolag som t.ex. Norrlandsflyg och Flygvapnet får en bonus i form av att dom även kan nyttjas för FRÄD.

- HKP 15 ska fortsätta med det den var tänk att agera som, d.v.s. ett komplement till vår taktiska helikopter.

- HKP X. UH-60/MH-60 Blackhawk eller vad det nu blir bör bli inte bara en interimslösningm, utan en permanent lösning. Den har många fördelar på den internationella arenan, inte minst att det finns färdiga logistiska koncept att använda i t.ex. Afghanistan. varför ta med eget underhåll om vi kan köpa in oss på något annat lands verkstäder?

- HKP 14 bör snarast läggas ner och pengarna krävas åter från NHI. Synd, då den är större än Blackhawk och säkerligen då den mognat klart kan bli en bra helikopter, men liksom valet mellan SEP och AMV säger AMV då vi vill ha något som fungerar "här och nu" så bör HKP 14 sållas bort.

Detta innebär att vi i en framtida "stabiliserad" helikopterverksamhet opererar endast två typer av helikoptrar i FM. HKP X som taktisk helikopter och HKP 15 för mängdträning.

Många julklappar, men vem betalar? (uppdaterad)

På den försvarsmateriella sidan har det varit många glada överraskningar den sista tiden. Ubåtsprojektet A26 kom med i materielplanen likaom andra projekt som t.ex. roboten Meteor för Flygvapnets Gripenflygplan. Det senaste är att Regeringen avser att köpa in helikoptrar för att ha som en "gapfiller" fram tills dess att HKP 14 är operativ. Med stor sannolikhet avser detta amerikanska UH-60 Blackhawk.

Allt detta är givetvis bra, men var finns pengarna? A26 och Meteor har funnits med ett tag, men nu när det dyker upp extra helikoptrar som vissa bedömare anser kommer att hamna på ca 3,5 miljarder kronor så finns det stora risker för svarta hål. Då vi nu är djupt indragna i Afghanistankonflikten och vi under året sätter upp NBG 11 så behövs det pengar för att utbilda personalen för dessa missioner. Tyvärr så har det de senaste 10 åren utkristalliserats ett standardiserat sätt att hantera svarta hål och det är att dra ner på verksamheten. Då ca 50% av Försvarsmaktens budget är materiel och ca 40% är fasta kostnader, som löner och hyra av lokaler från FortV, så blir det inte mycket över. Redan en 5% neddragning av budgeten innebär en 50% neddragning av övningstillfällena. Ny materiel utan utbildad personal innebär bara att vi fått funktioner och inte förmåga.

Förslag på hur vi går vidare för att finansiera dessa projekt:

- Stoppa HKP 14 projektet! Kan Sydafrika hoppa av A400 programmet med motivering av de stora förseningarna så borde Sverige kunna hoppa av HKP 14. Saab har vissa intressen p.g.a. det taktiska stöd- och ledningssystemet TMS, men detta program har gått mycket dåligt för Saab, så dom lär nog inte gråta allt för mycket utan kan fokusera på Gripen E/F satsningen. Låt i stället UH-60 Blackhawk bli en permanent lösning. Gångtidsförläng tills vidare HKP 4 för att träna personal på tills vidare i Sverige och för att stötta NBG 11 utbildning. Stoppa HKP 10 missionen i Afghanistan och låt dessa helikoptrar användas i sjöräddningen. Gärna som en del av Kustbevakningen enligt amerikansk modell (se Air Forces Monthly april 2010). Samarbetet och utbytet mellan Kustbevakningen och Försvarsmakten borde öka. Fortsätt med det svenska deltagandet i den Norska helikoptermissionen i Afghanistan för att bygga upp kunskapen i Sverige om underhåll i dessa miljöer. På så sätt så fokuserar vi våra ansträngningar i helikopterfrågan på ett fåtal typer och ger Helikopterflottiljen den "time-out" som SHK krävt efter de senaste årens alla haverier.

- Låt A26 finansieras delvis av Näringsdepartementet i stället för att låta Försvarsmakten hålla på med industristöd. A26 är bra för svensk export och ser till att Sverige kan fortsätta vara världledande på tysta ubåtar, men då krävs det separata pengar som ska investeras av staten som dom senare vid export kan kräva tillbaka av industrin.

- Kräv motköp i samband med köpet av stridsfordon till Armén. Finland har en hel del att erbjuda om Patrias AMV skulle vinna igen. Varför inte köpa upp flygutbildning av våra svenska piloter? Det är trots allt Patria som driver den finska flygskolan. Då kan vi lägga ner vår egen flygskola och effektivisera Flygvapnets organisation.

Se även Forsno, Tokmoderaten och Wiseman i samma ämne...

Uppdaterad 10-04-11, 21:01
Oppositionen är splittrad om de nya materielanskaffningarna. (s) stöttar som vanligt "svensk" försvarsindustri, medan (mp) i mina ögon tänker helt rätt med att försvarsmateriel ska anskaffas i första hand för strategiska behov och inte som industristöd. Nackdelen med (mp) försvarspolitik är att det är ganska mycket som dom är emot och väldigt lite som dom är för. Nya helikoptrar verkar dock inte ligga i någon av oppositionspartiernas smak.

Allan Widman välkomnar satsningen på UH-60 och vill även stoppa anskaffningen av HKP 14. Vi får hoppas att han får tillräckligt med stöd från sina kollegor i alliansen.

Uppdaterad 10-04-18, 22:31
Budget för A26 finns i materielplanen, men var tas pengarna för de nya helikoptrarna? Att bara ta det från att stryka L10 räcker inte till då L10 skulle vara ett utvecklingsprojekt under ett antal år, d.v.s. pengarna låg i framtiden. Anskaffning av Blackhawk blir med stor sannolikhet ett FMS-case mot USA där stora delar av pengarna ska betalas in i förskott. Beställer vi dessutom bättre begagnat kan vi få helikoptrarna mycket snart.

I vårbudgetpropositionen står det följande om "Förstärkt helikopterkapacitet" på sid. 57.

För att finansiera ett framtida beslut om anskaffning av ett nytt helikoptersystem samt drift, utbildning m.m., med en rimlig säkerhetsmarginal, bedömer regeringen att ett utrymme uppgående till ca 4,7 miljarder kronor skulle behöva frigöras inom Försvarsmaktens nuvarande investeringsplan. Regeringen bedömer i nuläget att dessa medel kan frigöras bl.a. genom avveckling av äldre helikoptersystem, avbrytande av vissa modifieringar av helikopter 15, sänkta ambitioner för ännu inte beställda stridsstödfartyg, reducerad ambition i utveckling och anskaffning av nya ledningssystem och vissa skyddssystem samt genom att inte vidareutveckla robotsystem 55C.

Till detta kommer ett behov av att delvis senarelägga vissa materielprojekt. Bland annat kan ett mindre antal av de splitterskyddade hjulfordon och bandvagnar som enligt tidigare planering beräknades tas i operativt bruk senast 2014, senareläggas. Vidare bedömer regeringen att det är möjligt att senarelägga den planerade modifieringen av två korvetter av Göteborgsklass. Regeringen avser att begära in ytterligare underlag från Försvarsmakten avseende avvecklingar, reduceringar och senareläggningar av materielprojekt.

Konsekvenserna av de ovan redovisade senareläggningarna för omställningen till ett tillgängligt och användbart insatsförsvar bedöms uppvägas väl av den ökade förmåga och användbarhet som ett nytt medeltungt helikoptersystem skulle medföra. Senareläggningarna bedöms inte heller leda till några försämringar i materielförsörjningen av de svenska förband som deltar i insatser internationellt.

Det som är lite intressant i denna budgetproposition är att Regeringen förekommer sin egen helikopterutredning som ska presentera sitt resultat i juni. vad händer om dom säger något annat?

En annan intressant läsning är de "besparingar" som FM gjort och som Tolgfors slagit sig för bröstet med (se sid. 249).

Utgifterna under utgiftsområdet bedöms bli 2,1 miljarder kronor lägre än ursprungligt anvisade medel i statsbudgeten. Huvudförklaringen är de förseningar som uppstått i leveransen av helikoptersystem 14. Leveransförseningarna gör att utbetalningarna för 2010 uteblir och att utgifterna till följd av detta sänks med 1,5 miljarder kronor jämfört med bedömningen i budgetpropositionen för 2010. Utgifterna skjuts i stället framåt i tiden.

D.v.s. inga besparingar, utan bara pengar som ska ut i framtiden om vi fortsätter med anskaffningen av HKP 14. Läge för att hålla inne med dessa pengar? Får vi ökad budget om några år för att ge tillbaka de pengar vi sparar i år?

Hmm.. Vi får se vad FM svarar på detta pusselarbete...

Får vi någonsin vad vi önskar?

Försvarsmakten har länge haft en ny helikopter på önskelistan. Tyvärr så verkar tomten inte riktigt ha koll på sina nissar och leveransen har därför blivit kraftigt försenad.

HKP 14 generarar för tillfället ungefär lika många felrapporter på den enstaka maskin som finns tillgänglig som hela Gripensystemet. Och då flyger den dessutom inte särskilt många timmar per månad. Det verkar därför som det kommer att ta lång tid innan provflygningarna kan avslutas och resterande helikoptrar levereras. Det största problemet är att få all dokumentation som krävs för att leverera helikoptrarna.

Vi har under vintern brottats med brister i dokumentationen för våra helikoptrar. Helikopter 14-systemet är fortfarande under utveckling och flera nationer kämpar med samma frågor som Sverige och FMV. Fokus från FMV:s sida är att få fram dokumentation som är tillförlitlig och tillräcklig för att kunna driftsätta hela helikoptersystemet i Försvarsmakten.

Men om vi nu klarar av allt pappersarbete och får certifikatet, hur pass bra blir vår nya helikopter? Låt oss ta en titt på vad tyskarna tycker om sina NH-90.

Key problems outlined by the military include excessively limited ground clearance that prohibits soldiers' entry and exit except when on hard surfaces that are free of obstacles greater than 16 centimeters. Within the cabin, the seats are considered capable of accommodating only soldiers who weigh less than 110 kilograms with their gear. The German Army's latest Infantrie der Zukunft (Future Soldier) personal equipment weighs 25 kilos.

Limited internal dimensions mean that an infantry team can be carried only if team members leave their personal weapons and kit on the floor, where the items cannot be secured. The floor has proven so sensitive that it can be damaged by dirty boots, and the rear ramp is unable to support fully equipped soldiers, limiting its use for rapid entry and disembarkation.

Heavier infantry weapons, such as the Stinger man-portable surface-to-air missile and MILAN anti-armor missile, cannot currently be transported, since strap-down attachments are not provided. The transport of combined loads of troops and cargo is also prohibited.

The limited cabin space means there is no defensive machine gun and door-gunner.

The helicopter's winch is not powerful enough for the fast-roping of commando teams or boarding parties. The NH90 is also unable to deliver paratroops using automatic release, the report states.

Inte särskilt positivt med andra ord och då har dom ändå beställt standardversionen som borde vara den som provats ut mest. Vår 24 cm extra höga variant har en smula mer utrymme, men de andra nackdelarna lär nog vi också drabbas av. Jag tycker att det är särskilt intressant att den inte verkar vara gjord för att landa ute i terrängen eller bära soldater. Detta borde vara grundläggande krav för en fältmässig helikopter. Men tyvärr är dom nog så självklara att vi glömde att skriva med dessa krav i specifikationen...

Dags med andra ord att svälja stoltheten och skicka en ny önskelista till tomten, med en bra specifikation denna gång. Högst upp på den listan bör en lämplig renodlad trupptransporthelikopter vara. Mitt förslag är Blackhawk. Om vi köper upp en begagnad sådan helikopter i form av ett FMS case och lovar att skicka ett par stycken till Afghanistan så kan vi nog få leverans nästa vecka!

Ropa inte hej... (uppdaterad)

Ett gammalt uttryck säjer att man inte ska ropa hej innan man hoppat över bäcken. Problemet vid anskaffning av svensk försvarsmateriel är att vi dels inte är helt säkra på hur bred bäcken är när vi tar sats och dels att mitt i hoppet börjar någon att bredda bäcken för att säkra om att det garanterat blir ett plums strax innan andra sidan. Denna någon är till råga på allt inte taliban utan våra egna myndighetsregler och certifieringsprocesser.

Jag lyckades ta ut segern i förskott när jag uttalade min stora glädje över att Försvarsmakten beslutat sig om leasing av ett TUAV system som "gapfiller" innan dom får OK att beställa TUAV. Nu verkar upphandlingen ha gått i stå då man inte riktigt vet hur man ska hantera eventuella utländska operatörer som följer med detta system under den första tiden för att initialt operera systemet i t.ex. Afghanistan och parallellt utbilda de svenska operatörerna.

Frågan som har stoppat upphandlingsprocessen är hur är dessa operatörers status som kombatant? Är dom civila eller militära? Räknas dom som en del av den svenska Försvarsmakten eller inte?

Vi lyckas ju skicka en hel del civila svenskar till Afghanistan för att bl.a. utföra arbeten på campen i Mazar-e-Sharif. Vilken status hade dessa? Så länge det rör sig om att styra en UAV med enbart spaningssensorer så kan knappast Svenska Freds anklaga civila operatörer för att deltaga i stridsaktiviteter.

Hur kommer det sig att det hela tiden är vi svenskar som ställer oss dessa frågor? Andra länder har lyckats med precis samma typ av upphandling innan oss. Kanada leasar sina Heron UAV från israel och i Air Forces Monthly februari 2010 meddelas att Australien som också leasar samma typ av UAV skickar sina operatörer för att tjänstgöra med de kanadensiska trupperna i Afghanistan.

Vi skapar i Sverige dessutom precis samma typer av problem vid bl.a. upphandling av HKP 14. Först ställer Försvarsmakten en på tok för kraftig kravbild som resulterar i att vår helikopter får en egen unik lösning och alltså inte är COTS längre. Sedan ställer vi stora krav på att certifieringsprocessen ska utföras till punkt och pricka. Var tog de ingenjörsmässiga bedömningarna vägen? Är vi masochister hela bunten som gillar att göra det svårt för oss själva?

Det är skönt att veta att när vi inte får någonting så gör vi åtminstone alltig rätt och "by the book". Om Povel hade varit i livet så hade Ittma Hohah jobbat på FMV med upphandling av krigsmateriel. Något för Lillejul 2010 på HKV?



P.S: För dom som tror att en TUAV är en liten leksak så rekommenderar jag att studera bilden ovan. En Heron TP UAV är stor som en Gripen...

Uppdaterad 10-01-27, 21:56
Hur lång tid tar det att bli operativ om man leasar ett TUAV system?

- 7 september 2009 skriver Australien på kontraktet.

- Och idag är systemet igång i Afghanistan.

Här är en del fina bilder som visar systemet under transport och under användning i Afghanistan.

Bråttom med helikoptrar? (uppdaterad)

Nu börjar försvarsminister Tolgfors att tröttna på helikopterförseningarna. Tyvärr så vill inte politikerna erkänna att dom själva ligger bakom en stor del av anledningarna till att det gått snett. Hade FM/FMV fått bestämma för ett par år sedan hade Flygvapnet haft Sikorsky S-92, eller möjligtvis UH-60 Blackhawk (samma typ av helikopter som hämtade upp de skadade svenskarna i veckan).

Behovet av svenska helikoptrar har diskuterats länge i Bloggsfären där bl.a. Allan Widman efter sin Veteranutredning propagerat för svenska helikoptrar som stöd för de svenska trupperna. Behovet har i samband med bombdådet mot de svenska trupperna i Afghanistan aktualiserats ytterligare då den tyska helikoptern dröjde.

Men är det verkligen en svensk helikopter som är det som behövs? Vissa argumenterar att en svensk besättning skulle anstränga sig mer för att rädda svenska soldater. Onekligen ja, men det skulle å andra sidan utsätta även helikopterbesättningen för stora risker. Dessutom är en helikopter en gemensam ISAF resurs och är inte underställda det svenska förbandet i Masar-e-Sharif. Det innebär att när de svenska trupperna behöver hjälp så behöver det inte nödvändigtvis vara den svenska helikoptern som dyker upp. Givetvis så är alla helikoptrar som kan skickas ytterligare en resurs som förbättrar läget.

Vad har vi då att erbjuda?

- HKP 4. Allan Widmans favorit. En gammal trotjänare med bra lastförmåga och den uppgraderades i samband med övningarna inför NBG08 med bl.a. ballistiska skydd och Ksp-58. Men om ni tittar på de här bildena så ser det viktigaset som saknas, d.v.s. motmedelsutrustning. Utan motmedel i form av facklor är en helikopter sitting duck om talibanerna har några gamla Stinger eller SA-7 liggande på lager. En hovrande helikopter inför landning är dessutom ganska så utsatt för ett anfall med t.ex. RPG. Dessutom med tanke på att HKP 4 är nedlagd så är det en smula tveksamt om skicket på helikoptrarna och tillgång på reservdelar och underhållsutrustning. Pilotkåren som klarar av dessa maskiner ligger nog också på fel sida på 50-års strecket, så dom kanske inte är så sugna på tjänst i Afghanistan?

- HKP 10B. Har utustats med ballistiskt skydd, Ksp-58, sandfilter för motorer, sjukvårdsutrustning OCH motmedel. Problemet är att tillverkaren som gjorde allt detta glömde att bifoga certifieringsunderlaget. Tveksamt om den hinner bli klar i tid. Den skulle dessutom behöva genomför samma motor- och rotorbyte som andra användare har gjort för att Super Puma ska kunna operera i varmt klimat. Det skulle ge den nödvändiga effektökning som behövs i Afghanistan.

- HKP 15. Detta är en helikopter som anskaffats främst som komplement till HKP 14. Enligt personal på Malmen är den fortfarande ett problembarn med många fel som måste lösas innan den är insatsberedd. Att skicka den till Adenviken för att baseras på Carlskrona är korkat. Att skicka den till Afghanistan är självmord. Den är INTE gjord för MEDEVAC och framför allt inte i ett område som Afghanistan. I så fall får piloterna göra som man gjorde i Vietnam och sitta på ett par skottsäkra västar.

Men detta är trots allt bara teknik. Vad som är värre är att våra besättningar är mycket otränade. På den gamla goda tiden när Flygvapnet och Marinen utförde flygräddning, sjöräddning och ambulansuppdrag var dom väl tränade. Men det får dom inte göra nu för tiden då regeringen har fått för sig att dom konkurrerar med civilt ambulansflyg! Vi kanske ska skicka Norrlandsflyg till Aghanistan? Dessutom saknar besättningarna följande träning:

- Hot&High. Afghanistan ligger högt och är rackarns varmt om dagarna. Det gör att motorerna och rotorn inte har särskilt hög effekt. I kombination med att helikoptrarna fått en betydligt ökad vikt av all extra utrustning så får piloterna det svårt.

- Brownout. Vid start och landning blåser sand och damm upp runt helikoptern, vilket gör att piloten inte ser backen eller sin omgivning. Det har redan inträffat ett antal dödsolyckor med helikoptrar i Afghanistan beroende på detta fenomen.

- Missionsträning. En besättning måste vara tränad för att i värsta fall öveleva ute i terrängen om helikoptern skadas. Detta inkluderar allt från att hantera värme, vätskeförlust, CSAR träning och en AK-5.

Engelsmännen lägger ca 4 månaders träning på de två första delarna och ytterligare ett par veckor på den sista innan dom är insatsberedda (förutom givetvis att dom ska vara i bra flygtrim).

Vi bör därför titta på ett av två nödalternativ.

- Köp in ett antal begagnade Blackhawk i stället för NH-90. Stäm Eurocopter och avbryt kontraktet! Tyvärr så sitter vi nog fast i den upphandling vi påbörjat och att få ett alternativ tar tid, som vi inte längre har.

- Hyr in en lämplig helikopter från t.ex. NATO:s nya samarbetsprogram för Mi-17 helikoptrar. Ungern och Tjeckien skulle kunna bidraga med något.

Jag rekommenderar ett par av mina gamla inlägg om underhåll av helikoptrar i Afghanistan samt vardagen för en MEDEVAC helikopter. Dom är lämplig läsning för våra svenska politiker då dom kanske förstår en smula bättre hur det är att operera med helikoptrar i Afghanistan.

Uppdaterad 09-11-15, 18:44
Jag rekommenderar att läsa Wisemans senaste inlägg som också kommenterar vansinnet att ha för bråttom med helikopterfrågan. Vi befinner oss í ett dåligt läge, men det blir inte bättre av för snabba beslut.

Den här Youtube filmsnutten visar på hur "riktiga" reportrar hanterar ärendet med engelska Merlin helikoptrar som tränar inför Afghanistan (trots att dom redan har erfarenheter från Irak). Se och lär kära svenska journalister...

Uppdaterad 09-11-16, 20:58
I morgon 10:00 - 12:30 kommer Försvarsutskottet att hålla en öppen utfrågning om Afghanistan. Den kommer att sändas på SVT24. Det är nog ett resultat av fredagens möte mellan Tolgfors, ÖB och chefen för FMV. Luktar detta ministerstyre, eller är det bara för att försöka utse någon skyldig?

Försvarsutskottet arrangerar en hearing med bl a Torbjörn Pettersson, generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén och ÖB Sverker Göransson.

Hmm.. Undrar om helikoptrar kommer att komma upp på tapeten? HKV lär ha arbetat under flitens lampa tänd under helgen på Tre Vapen för att förbereda ett underlag till ÖB. Vår kära försvarsminister lyser dock med sin frånvaro och har börjat kopiera Carl Bildts resedagböcker snarare än att komma med lite faktainnehåll. Allan tillåter kommentarer på sin blogg, Tolgfors vågar nog inte släppa lös kritiken.

Allan Widman skriver på sin blogg att det känns skönt att ämnet nu fått fokus och kanske t.o.m en och annan skyldig kan pekas ut. Men det rättfärdigar inte ytterligare ett förhastat beslut. Summan av två dumma beslut är faktiskt bara två dumma beslut. Sedan har han faktiskt fel i att svenska soldater har påverkats av avsaknaden av en svensk helikopter. Det är bara en känslomässig reaktion på det som hänt den senaste veckan. En svensk helikopter i Afghanistan hade inte tillfört mer än ytterligare en helikopter i närheten. Och med ovanstående faktabakgrund också en helikopter med troligtvis mer operationella begränsningar än den tyska.

Uppdaterad 09-11-19, 23:01
Försvarsmakten säger klokt nej till Tolgfors utspel om helikoptrar. HKP 10B är helt enkelt inte färdig och HKP 4 saknar utrustning.

När vi fick dessa tre helikoptrar från beställaren i somras var de för det första två år försenade och inte i det skick som vi beställde dem, förklarar produktionschefen för flygvapnet, Mikael Bydén.

Dessutom vill Försvarsmakten träna sina piloter då de uppgraderade helikoptrarna finns tillgängliga. Första möjliga tillfälle till användning blir därför 1 April 2011. Att Bydén nu säger nej trots de politiska påtryckningarna visar på att Försvarsmakten inte låter sig tvingas till ett dåligt beslut som skulle riskera livet på besättningarna. Frågan är bara hur vi ska bibehålla våra helikopterbesättningars förmåga under tiden? För en temporär lösning borde vi fråga våra Gripen kollegor i Tjeckien och Ungern om dom har några helikoptrar med besättning att låna ut.

Uppdaterad 09-11-21, 20:05
Parias erbjudande verkar ha "spritts" ut till många. Allan Widman har fått den, diverse journalister har fått den och alla verkar tycka att det är en bra idé att rusta upp HKP 4 för insatser i Afghanistan. Jag är själv lite tveksam. HKP 4 är den överlägst mest fältmässiga helikoptern vi har haft och det stämmer nog som Patrias offert säger att det finns många timmar kvar i systemet. Men sandfilter för motorer för de 4 helikoptrar som modifierades för NBG 08 är inte allt. Ska vi skicka en helikopter till Afghanistan så krävs det ett varnings och motmedelssystem.

Att ta HKP 14 motmedelssystem som ligger på hyllan och "skräpar" är kanske en idé om det bara gäller fällare för facklor. Dom kräver inte allt för mycket integration förutom ett bra ställe för att sprida värmen i motorernas riktning. Att bygga in ett varningssystem är nog lite värre. Det ska inte varna i onödan och samtidigt ha hotbibliotek som kan skilja vän från fiende. Vi har i och för sig resurser för att bygga hotbibliotek i Sverige, men jag misstänker att det tar ett tag för dom att lära sig ett nytt system?

Sedan gäller det att få tag på några piloter och få dom i tillräckligt bra flygskick för att våga skicka iväg dom utomlands. Som jag har skrivit tidigare så är det inte bara att få tillbaka trimmen på HKP 4 utan även lära sig en del nya färdigheter som jag misstänker att HKP systemet får ta och knata in hos gänget på TP-84 eller SE-02 för att lära sig.

Det militärindustriella komplexet (uppdaterad)

Jag har i tidigare inlägg tagit upp min misstro mot svensk försvarsindustri som tyvärr allt för ofta kostar mer än det smakar. Eisenhowers tal till den amerikanska nationen där han varnade för den oheliga alliansen mellan politiker, militärer och industri är tyvärr allt för ofta giltig även i Sverige. Visst är det i slutändan frågan om arbetstillfällen i Sverige även om industrin numera knappast kan kallas för svensk, men det är i så fall ganska så dyra arbetstillfällen.

Jag har jämfört Gripen, Visby och SEP projekten för att visa på nyttan och nackdelarna av att stödja en inhemsk försvarsindustri. Hanteringen av dessa projekt är exempel på 80, 90 och 00-talets försvarsmaterielstrategier.

Vad som är mest upprörande är när vi tvingas att lägga ner det som fungerar för att skaffa något nytt som aldrig blir något. NBF är ett typexempel på när tekniken driver behoven och till slut inte levererar ett dugg förutom en massa papper som beskriver vad det kan bli om vi pumpar in ytterligare miljarder i industrin. Att vi redan hade NBF i form av bl.a. flygvapnets STRIL system var det ingen av armégeneralerna som förstod, eller industrirepresentanterna som brydde sig om. Nu planeras NBF II i form av GLC/NOC. Därmed läggs sista spiken i FM operativa ledningsförmåga.

Nu börjar även tidningarna att intressera sig för fenomenet och jag tänker med största intresse hänga med i Expressens utlovade artikelserie. Av reaktionerna att döma på det första inlägget om SEP så är det osvenskt att kritisera försvarsindustrin.

USA rustade ihjäl Sovjetunionen, men håller numera på att rusta ihjäl sig själv. Sverige gör tyvärr misstaget att hänga på USA i teknikutvecklingen. Jag har tidigare tagit upp filmen "Why we fight". Den borde vara obligatorisk att visa på FHS vid utbildning av högre militära chefer.

Frågan är bara vem det är som bestämmer nu för tiden när det gäller svensk försvarsutveckling? Vi tittar för mycket på vad som görs i Danmark och Norge och glömmer helt bort att dom kan luta sig mot NATO. Vi borde titta mer på vad som görs i Finland. Finnarna är realister och vet att det är behovet att försvara landet som ska styra materielinköpen. Inte först köpa materiel och sedan fundera på vad man ska använda dom till.

Uppdaterad 09-10-18, 17:26
Idag får Gripen ta stryk av Expressen. Artikeln är på vanlig Expressenmaner full av sakfel, men grundbudskapet har jag full förståelse för. Har Försvarsmakten verkligen behov av att fortsätta utveckla Gripen? Är en E/F verkligen vad Sverige behöver? Jag stödjer helt och hållet kraven på att Försvarsmakten enbart ska beställa det som ger operativ effekt!

Att vi skrotade JA37 tycker jag var en skam då flygplanen hade mycket flygtid kvar i skroven och förmågan stod på topp. Det har tagit många år att komma ikapp med Gripen. Men vad skulle vi göra? Budgeten och Flygvapnets förband drogs ned så det fanns inga förband kvar att fortsätta operera Viggen. Att flyga ett fåtal flygplan är mycket dyrt. Jag vet inte om det gjordes några allvarligare försök att exportera JA37, men med tanke på tidigare Viggen exportförsök så hade det nog varit lönlöst. Möjligtvis hade Österrike tagit emot flygplanen som gapfiller tills dom fick sina Eurofighter. De österrikiska piloterna var redan utbildade på Viggen på F21. Nu valde Österrike i stället schweiziska F-5 under ett par år.

JAS39 A/B hade också kunnat fortsätta snurra om det funnits förband kvar. Nu var det mer effektivt att bygga om ett fåtal för att få en ensad park. Det går tyvärr inte helt lätt att ta mjukvara för JAS39C/D och stoppa in i en JAS39A/B. Med en ensad park så blir mjukvaruutvecklingen billigare.

Tyvärr så har inte Anna Dahlberg inte den insikt som behövs för att förstå varför utvecklingen sker. Det är egentligen inte för att vi verkligen behöver en E/F utan för att vi behöver Exportkunder som kan dela kostnadera för ett flygsystem som vi redan anskaffat. Dessutom kommer vi att årligen de närmaste 20-30 åren ändå få lägga ut 100-tals miljoer varje år för att Saab ska kunna ge fortsatt stöd till Försvarsmakten. Frågan är bara hur de pengarna gör mest effekt? Vad vill Försvarsmakten få tillbaka?

Om vi hoppar på SEP spåret så kommer Försvarsmakten att förr eller senare att hamna i samma situation. Tvingas stödja export samt fortsätta lägga beställningar för att hålla industrin rullande. Inte för att vi vill, utan för att vi måste.

Uppdaterad 09-10-25, 15:34
Anna ger sig på HKP-14 och Visby i dagens artikel. Jag håller helt och hållet med Wiseman i analysen av vad som gått snett för bägge projekten. Frågan är bara hur vi rättar till det?

- Skaffa nya korvetter, eller lappa hålen? Jag har tidigare tagit upp alternativa lösningar med en kombination av några större fartyg än Visby (Ys Ny eller Visby++) och en grupp mindre (stridsbåt 90+).

- Köpa andra helikoptrar Off-the Shelf och undvika svenska krav den här gången? Blackhawk är en utmärkt och stridsbeprövad helikopter som var på tapeten förra gången innan politikerna lade sig i och tvingade fram ett nordiskt alternativ i form av NHP - Nordiska Helikopter Projektet och NH-90/HKP 14. Sikorsky S-92 var det alternativ som förordades av FMV den gången. HKP 4 är det trist att se gå i graven. Det är den sista "riktiga" tunga helikoptern vi haft i FM. HKP 10 är lite för civil i sammanhanget. Tyvärr så saknar HKP 4 trots de extra satsningar som gjordes för NBG helt och hållet motmedelssystem. Jag skulle personligen inte skicka den till Afghanistan utan skydd. Sedan är jag lite tveksam till statusen på underhållssystemet till HKP 4. Tekniskt kanske den håller ett par år till, men går den att underhålla?

Sedan vill jag framhålla att det jag kritiserar är systemen, inte officerarna och manskapet som arbetar med dom. Det är tyvärr aldeles för lätt i den här debatten att ta kritiken personligt, i stället för att använda den för att analysera hur vi går vidare.