Gästinlägg: NATO – Quo vadis?

NATO bildades 1949 som ett resultat av det kalla kriget. Efter det kalla krigets slut genomfördes en översyn av organisationens strategiska vision och denna reviderades 1999 i samband med Sovjetunionens fall. Det som främst ändrades var att alliansen skulle kunna verka ”out of area”, en stor och viktig förändring när NATO sökte en ny roll för organisationen.

Just nu pågår en revidering och uppdatering av ”NATO strategic concept”, under ledning av den tidigare utrikesministern Madeleine Albright. Dokumentet beräknas kunna presenteras vid ett NATO-möte senare i år.

Tre dagar efter att Hollands koalitionsregering upplöstes p.g.a kriget i Afghanistan och de Nederländska truppernas deltagande i kriget, höll USA:s försvarsminister Robert Gates ett viktigt tal vid National Defense University, en skola för både officerare och diplomater. “Right now the alliance faces very serious, long-term, systemic problems.” var Gates budskap till åhörarna.

Talet kan tolkas som den amerikanska administrationens signal till sina europeiska allierade: -Revideringen av det strategiska konceptet måste innehålla en bättre fördelning mellan medlemsstaterna, ekonomiskt och förmågemässigt. USA håller på att tappa tålamodet.

Gates: “Not only can real or perceived weakness be a temptation to miscalculation and aggression, but, on a more basic level, the resulting funding and capability shortfalls make it difficult to operate and fight together to confront shared threats". Det av mig kursiverade avslutande stycket är enligt min mening en central del av talet och den svåraste nöten att knäcka när det gäller nytt strategiskt koncept. Förmågeglappet är för stort och växande. Redan vid lågkonflikter saknar USA:s allierade förmåga att bidra med adekvat utrustning (jfr hkp och UAV för svensk del).

Obalansen när det gäller förmågor mellan USA och dess europeiska allierade är ingen ny företeelse. Under NATO:s flygkampanj mot Serbien 1999, tillhandahöll USA all störning, 90 % av flygspaningen och 80 % av lufttankningsresurserna. Precisionsstyrda bombningar genomfördes till 90 % av USA.

Ett annat område som amerikanarna är missnöjda med är att endast 2,7 % av Europas ca två miljoner militärer deltagit i NATO:s 1999 beslutade ”out of area operations”. Här vill USA se en bättring från sina allierades sida.

Nu verkar USA genom Gates sända budskapet "Enough's enough" till sina allierade. Det är dags att fördela bördan när det gäller regional och global säkerhet.

Bara fem av NATO:s 28 medlemmar har nått det gemensamma målet att satsa minst två procent av BNP på försvaret. Förutom USA (över fyra procent) är det endast Bulgarien, Frankrike, Grekland och GB som uppfyllt målsättningen. Detta är föremål för ett ökande missnöje från den amerikanska administrationens sida. Samtidigt har president Obama har lagt fram en rekordstor försvarsbudget om 708 miljarder dollar för 2011, för kongressen att fatta beslut om.

Även NATO:s ekonomi är föremål för amerikansk kritik. Endast två månader in på budgetår 2010 saknas redan hundratals miljoner Euro, vilket enligt Gates är en "natural consequence of having underinvested in collective defense for more than a decade”.

Undersökningar visar att kriget i Afghanistan får allt mindre opinionsmässigt stöd i nästan alla europeiska länder. Holland blir den första allierade att dra sig ur striderna i Afghanistan. Hittills har 21 holländska soldater stupat i kriget. Att Holland drar ur nästan 2000 man är inte goda nyheter för Obama, som sedan i höstas kämpat för att Europa skall öka sin truppnärvaro i landet.

Av NATO:s 86.000 man i Afghanistan bidrar USA och GB med nästan 60.000. Dessutom har USA mer trupp närvarande, men utanför NATO. I juli beräknas att USA har nästan 100.000 man på plats. Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien bidrar sammantaget med 12.000 man. Ser vi sedan till förlustsiffrorna, så blir det tydligt vem som deltar i de verkliga striderna. USA har förlorat 1006 man och GB har förlorat 265 (mer än övriga Europa sammantaget).

Nyligen misslyckades NATO med att få medlemsländerna att bidra med utbildare till Afghanska armén och till polisstyrkorna. Nu återstår att skaka fram 1600 utbildare innan året är slut. Utbildade afghanska militär- och polisstyrkor är ett av flera viktiga kriterier för när alliansen kan börja att ta hem egna trupper. Bristen på utbildare kan bli en form av moment 22 för alliansens framtid i landet.

Gates pekade främst ut två framtida hot. Ett diffust hot från extremister, baserade i ”failed states”, som försöker komma över massförstörelsevapen och ”skurkstater” som Iran, med ballistiska missiler som kan nå Europa. Som motvikt pekade han på vikten av att stärka alliansens missilförsvar och att utöka utbildning och övning av andra nationers militära styrkor.

Antagandet att Europas brist på engagemang berodde på ovilja mot George W Bush har kommit på skam. Ingenting har därvidlag ändrats efter Obamas tillträde på presidentposten. När Obama bad om mer stöd för Afghanistan, var det samma länder som hörsammade detta som på Bush tid.

Europas snålskjuts på försvarsområdet, som har möjliggjorts av USA:s säkerhetsgarantier inom alliansen, har varit ett problem under flera årtionden. Försvarsbudgetarna har krympts för att möjliggöra förstärkning av välfärden, samtidigt som USA:s militära engagemang i Europa tagits för givet. Gates tal antyder att detta sakernas tillstånd kan närma sig ett slut, om inte Européerna lämnar mer adekvata bidrag till alliansens ansträngningar.

Vad skall USA med sina allianser till är en fråga som ställs då och då.

/Sumatra

Inspiration och fakta till detta inlägg är hämtat från artiklar i NYT, The Boston Globe, Reuters, Los Angeles Times och New York Post