För ett tag sedan så gjorde jag reklam för den kommande ESO rapporten om Försvarsmaktens utbildnings- och karriärsystem. Nu har den släppts och finns tillgänglig både på nätbokhandeln samt att ladda ner här. Jag rekommenderar den starkt för alla som är intresserade av hur Försvarsmakten i praktiken kan ställas om. Givetvis kommer den att väcka en del ont blod, men det är precis vad varje omdaning brukar göra.Vad säger den då?
Dagens Försvarsmakt går allt mer mot att vara ett insatt insatsförsvar. Detta innebär att vi kommer att rotera vår personal snabbare (det är inte ett livstidsyrke för många officerare och soldater) och vi måste vara kunnigare på våra tjänster i insatsorganisationen. Samtidigt så kommer dom att behöva en bredare bas att stå på som t.ex. språk och juridik för att förstå komplexiteten vid internationella insatser. Officerare kommer därmed att övergå till att vara mer professionella från att tidigare allt för ofta enbart varit en profession. Framtidens officerare kommer inte enbart att vara soldater utan att vara "multiprofessionella" med kunskaper om även den civila världen.
Hmm.. den dag FM kan ta fram en general av Petraeus kaliber så har vi nått rätt! I svenska försvaret ses man som akademiker idag tyvärr allt för ofta som en teoretiker som inte kan leda trupp.
En slutsats är att dagens försvar präglas av bristande överensstämmelse mellan kompetens och uppgift. En annan slutsats är att få utvecklade länder har tillnärmelsevis så slutna och likriktade system för officerskårens utbildning och karriär som Sverige. Författarna menar att nuvarande kompetensförsörjningssystem, utvecklade under det kalla kriget, inte är lämpliga under de nya förutsättningarna.
En intressant aspekt som rapporten tar upp är att det civila samhället tagit tillvara på många byråkratiska strukturer som utveclats inom det militära som t.ex. staben för att hjälpa chefen att leda stora företag. Nu när det civila samhället utvecklas snabbt så gäller det för Försvarsmakten att ta tillvara på de goda exempel som finns där som t.ex. utbildning och infrastruktur. Försvarsmakten av idag har mera likheter med det civila samhället av idag än med Försvarsmakten för 100 år sedan. Detta ställer givetvis krav på ändrade kompetenser inom det militära yrket.
En annan intressant faktor som rapporten pekar på är hur vi utbildar de förband som inte behövs eller av politiska skäl inte nyttjas internationellt? Ska vi med en minskande budget ens satsa på dessa förbandstyper?
Jag tycker att rapporten pekar på mycket av det jag själv upplevt som frustrerande i dagens Försvarsmakt. En hel del av dessa aspekter har jag tagit upp i tidigare inlägg och det glädjer mig att se att Karl Ydén har tagit del av denna blogg.
- FM officerare är för likriktade. I stället för att dra nytta av olika bakgrund måste alla gå samma kurser för att göra karriär. Utomlands genomför man ofta akademisk utbildning antingen parallellt med den militära eller med en komprimerad militär utbildning efteråt. (Hmm... detta påminner om flygingenjörsutbildningen på den gamla goda tiden). Vi har inom FM ett utalat mål från förra ÖB att anställa civila akademiker på militära tjänster. Jag har dock inte sett så himla mycket av den varan.
- FM har svårt att ta tillvara på kompetens och utbildning. Graden har på tok för hög betydelse när det gäller att tillsätta tjänster. Det har funnits ett begrepp kallat "validering" för att befordra kompetenta officerare till den grad som matchar den tjänst dom redan innehar. Men tyvärr så visar det sig ofta att det straffar sig i längden. En kollega till mig som är utbildad civilekonom blev befordrad till kapten efter skolan. Han har sedan inte kommit in på stabsprogrammet för att han saknar den tidigare kaptensutbildningen. Tyvärr så hänger även lönen ihop med graden (I-lön är något som i praktiken knappast används. Grad och tjänsteår går före kompetens). Det straffar sig med andra ord att stanna kvar och bli duktig i sin befattning. Idag lönar det sig i stället att hoppa mellan tjänster. Detta kanske är bra för den som ska bli general och behöver "smaka" på olika befattningar. För resten innebär det bara att man blir dålig på sitt jobb.
- Den nuvarande akademiseringen är för konstgjord. Grunden för officerare måste vara praktisk. Militärhistoria, strategi m.m. är givna inlägg i utbildningen. Problemet är att de officerare som går dagens stabs- och chefsprogram inte har den akademiska grunden att stå på. Dom får helt enkelt börja från början. Ställ helt enkelt kravet att de som ska bli stabsofficerare i framtiden måste ha en högskoleutbildning i grunden. Övriga kommer att fastna på "bygdemajorsnivån". Jämför det tidigare konceptet med SK/AK. Sedan ska det givetvis finnas möjligheter att gå högskola efter ett antal år som vanlig officer, precis som vi i alla år skickat folk på Komvux som inte har tillräcklig gymnasiebakgrund. Jag håller helt med rapportens slutsats att en civil akademisk utbildning antagligen väger tyngre för de officerare som i det nya personalförsörjningssystemet lämnar efter 10 år för en civil karriär.
- Utlandstjänst måste vara meriterande. Det börjar gå åt rätt håll, men jag vet av egen erfarenhet svårigheterna att få chefer och HRC att stötta då man ska vara borta i ett år från sin ordinarie tjänst. Dom är inte ovilliga, men rutinerna för att ta hand om det finns helt enkelt inte. Rapporten pekar på att endast ca 200 officerare/år tjänstgör utomlands, resten av personalen i våra utlandsförband är frivilliga (f.d. värnpliktiga soldater, reservofficerare och sjukvårdare).
Det viktigaste av allt är dock att vi måste tillåta och ta till vara på skillnader och inte enbart likheter. Det ska löna sig att vara en duktig truppförare likaväl som en bra regementschef. Kompetens snarare än grad måste vara ledordet. I dagsläget kan vi bara befordra personal, men det borde även finnas möjligheter att om en regementschef är usel så blir det kalsongförrådet nästa. Vilken civil chef hamnar på "högkvarteret" efter att ha gjort ett dåligt jobb? Vilka signaler skickar det till organisationen? Rapportens förslag är ett positionssystem i stället för ett karriärssystem. På så sätt är graden enbart ett sätt att visa positionen i stället för att man som tidigare får positionen med graden ("degradering" kan alltså bli en realitet).
En av få svagheter som rapporten har är att man missar en del av den praktiska yrkeskunskap som trots allt måste finnas inom Försvarsmakten. Det krävs fortfarande en specialist som kör stridsvagnen, fartyget eller flygplanet. Eller är det så att denna praktiska yrkesskicklighet i framtiden kommer till största del att finnas hos specialisterna och soldaterna snarare än hos officerarna? (lite ironi i att specialisternas specialist, d.v.s. flygföraren fortfarande ska vara officer) . Vi får dock se upp för att skillnaderna mellan skråerna blir för stora så att vi som officerare riskerar "fragging" som en del av de nybakade fänrikarna från West Point råkade ut för i Vietnam.
En annan svaghet i mina ögon är att man tittar för mycket på behoven för dagens Afghanistanscenario. Men det är precis samma misstag som politikerna gör med den övriga omställningen av Försvarsmakten. Rapporten når därmed syftet att ligga som grund för ett omdanat utbildnings- och karriärsystem som passar det framtida försvaret. Dock så finns ett kort avsnitt med som pekar på att behovet finns att vid ett eventuellt anfall mot Sverige kunna samordna med utländska förband samtidigt som den svenska träningen sträcker sig till stridsgruppsnivå i form av NBG.
Det som jag tycker är synd är att det som rapporten pekar på är viktigt för officerare, d.v.s. att ha kunskap om den civila världen är precis vad vi tar bort från våra soldater när vi gör dom till heltidsanställda. I tidigare insatser har 90% av personalen haft en värnpliktsutbildning som grund och sedan arbetat civilt vilket gör att det inom varje mission finns en snickare, en elektriker och en bilmekaniker. Hur gör vi för att bibehålla denna praktiska kompetens hos våra soldater? De kontraktsanställda är en del av svaret, men inte hela.
Nu när vi inför ett trenivåsystem i Försvarsmakten med officerare, specialister och soldater så kan det vara ett bra läge att titta över vilka officerare som ska bli akademiker resp. vilka akademiker som lämpar sig att bli officerare. Jag skulle vilja se ett utökat reservistsystem (motsvarande t.ex. USAF Air National Guard resp. Air National Reserve) för att ta tillvara på de officerare, specialister och soldater som vi utbildat och som sedan går till en civil karriär. De kontraktsanställda soldaterna skall vara basen för detta, men risken är att FM fokuserar på de heltidsanställda när man fyller på Försvarsmakten och då tappar vi denna växelverkan mellan civil och militär karriär som vi behöver i brist på värnpliktiga.
Hur ska vi då enklast komma in i det nya systemet? Karl Ydén har ett snabbt svar i SvD.
I en ny ESO-rapport besvarar utredarna Karl Ydén och Hans Hasselbladh titelns fråga – En kår på rätt kurs? – med ett nej. Det nuvarande kompetensförsörjningssystemet är en förlegad svensk särlösning. För att göra officersutbildningen mer relevant med större variation och högre krav föreslås ett system med ”civil akademisk utbildning följd av en ettårig koncentrerad militärutbildning”. Det skulle bli mer som Sandhurst eller West Point.
Utredarna ventilerar också tanken att byta ut (går-)dagens karriärsystem. Stigande militär grad i befordringstrappan fungerar inte som kompetensmätare (och särskilt inte i en kultur formad av att ”alla ska få chansen”), utan leder till att personer befordras över sin kompetensnivå eller att rätt person hamnar på fel plats. Istället för man fram idén att koppla samman grad med befattning och inte individ. Kort sagt, som i all annan statsförvaltning. Det blir rena chockterapin.
Och hur ska det gå till att byta karriärsystem? Ja, man får väl lägga ned och utlysa tjänsterna, säger Karl Ydén med en glimt i ögat.
Hittills har neddragningarna i Försvarsmakten bestämts av budgeten. Men kanske de skarpa insatserna kommer att tvinga politikerna att inse att uppdragen ställer krav på både utrustning och utbildning och att dessa krav kommer att styra budgeten? Krisen på FHS tyder också på att det är dags att titta över behovet av utbildning för våra högre officerare. Kanske kan denna rapport för att parafrasera en smula bli "the skolutredning to end all skolutredningar"? I varje fall kan den ligga som grund för en bra diskussion bland oss officerare. Därmed blir den kanske som W.C sade "Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning".
Uppdaterad 10-05-15, 21:50
Abraham Lincoln höll ett klassiskt tal i Gettysburg den 19 november 1863 som amerikanska skolbarn får lära sig utantill. Den innehåller en fras som jag tycker bör lyftas upp oftare i politiska sammanhang:
"...government of the people, by the people, for the people, shall not perish from the earth."
Det är detta som bör lyftas fram i omdaningen av den svenska Försvarsmakten. Vi får inte bli en instution för vårt eget syfte. Vi måste bibehålla folkförankringen genom att vara ett tvärsnitt av den svenska befolkningen. Vi behöver därför ett flöde av både personal och tankar mellan den militära och civila världen. Med värnpliktssystemet kom detta mer eller mindre automatiskt. Med ett "yrkesförsvar" så finns det risker att det stagnerar om vi inte har ett utbildnings och karriärssystem som uppmuntrar växling mellan de olika världarna.
P.S. Jag glömde att poängtera ovan att Karl Ydén kan få rätt snabbare än han trodde. Införandet av PRIO innebär att vi definierar stolarna i den nya Försvarsmakten. Sedan är det bara att söka de nya tjänsterna. Sedan ska det i och för sig bli intressant att se hur FM gör med de som inte håller måttet resp. hur man fyller de stolar som blir tomma...
Inlägg
