Ny USAF doktrin

Försvarsmakten har precis kommit ut med en uppdaterad Militärstrategisk doktrin. Inte en dag för tidigt då de senaste årens verksamhetsproblem tyder på att det saknas en övergripande vision om hur Försvarsmakten ska användas. Detta är just vad en doktrin ska användas till. Att tala om för omvärlden hur man tänker agera, styra upp den egna verksamheten samt använda för utbildning av nya officerare. Jag väntar ivrig på uppdateringen av doktrinen för luftoperationer. Det behövs för att bl.a. ensa ledningen av flygstridskrafter i Sverige. Det ska bli intressant att se var fokus kommer att ligga. Är det den nationella eller internationella arenan som driver utvecklingen av flygstridskrafterna?

I USA har man haft samma problem. USAF senaste doktrin kom ut 2003, d.v.s. ungefär samtidigt som den senaste svenska. Den beskrev till stor del det arbetssätt man haft under Kalla Kriget. Erfarenheterna från Gulfkriget 1991 och Kosovo 1999 hade inte riktigt hunnit slå igenom och den långa närvaron i Afghanistan 2001-? hade inte hunnit sätta sig. Irak 2003 hade knappt hunnit påbörjas. Omvärlden förändrar sig med andra ord snabbare än de styrande dokumenten.

Men nu har en ny USAF doktrin sett dagens ljus.

Before the update, the doctrine was still grounded in a Cold War mentality of near and identifiable combatants going into battle, Andersen said. A decade of war has magnified the joint war-fighting efforts such as the service’s ability to provide close-air support to protect ground forces, providing supplies to remote forces, humanitarian relief and training coalition partners. The service performed all these missions while increasing its intelligence-gathering and surveillance and reconnaissance capabilities.

In addition to a new definition of air power, the doctrine distinguishes between traditional and irregular war and emphasizes the role that culture plays in war.

Här kan ni hitta den kompletta "AFDD 1 - Air Force Basic Doctrine,Organization, and Command".

I den kan man bl.a. läsa denna intressanta skrivning om Air Expeditionary Force.

To address growth in diverse regional commitments, the Air Force established the air expeditionary force (AEF) concept as a means to provide Air Force forces and support on a rotational, and thus, a relatively more predictable basis. These AEFs, however, only provide a source of readily trained operational and support forces. Because they do not provide for a commander (specifically, a COMAFFOR) or the necessary command and control mechanisms, AEFs, by themselves, are not discrete, employable entities.

Kan vara något att ha i bakhuvudet när vi funderar på hur våra insatsenheter och då särskilt EAW är uppbyggda. Ska de vara ett fråstående förband, ledas från Sverige eller vara en integrerad del av en multinationell styrka?

För att sammanfatta USAF syn på sin doktrin så skulle jag vilja citera dåvarande Brigadgeneralen Ronald Keys under ett doktrinsymposium, 1997.

There is no end to the number of people who will line up to make flippant remarks that the doctrine is too long, too short, has too many pictures, is too academic, is not academic enough…. The acid test is do we read it, do we understand it, and do we use it, and DOES IT WORK? … “all else is rubbish” to borrow from Baron von Richthofen.

Our doctrine does not mirror the Navy’s, nor the Marine’s, nor the Army’s… it is aerospace doctrine… our best practices… and we should not be bashful about how we write it or what it says.

Hear, hear!

Ledning av flygstridskrafter

När jag en gång i tiden studerade på Försvarshögskolan så pågick en het diskussion om uppdragsstyrning eller kommandostyrning av stridskrafter. Den nya "Militärstrategiska doktrinen" var färsk från tryckpressen och doktrinerna för respektive försvarsgren fanns i arbetsutgåvor och studerades därför flitigt av alla elever.

Manöverteori och uppdragstaktik är ledorden för svenska militära stridskrafter, men för flygstridskrafterna gäller ett undantag från dessa principer.

Så här stod det att läsa i 2004 års "Doktrin för luftoperationer":

"Uppdragsstyrning är centralt i manöverteorin men insatser med luftstridskrafter innebär ett behov av att leda i spannet mellan uppdragsstyrning och kommandostyrning beroende på rådande omständigheter och planerad verksamhet.
...
Uppdragsstyrning eftersträvas i en defensiv situation där motståndaren har initiativet. Det ger möjlighet att snabbt parera motståndarens initiativ och samtidigt möjlighet att utnyttja snabbt uppkomna möjligheter. Offensiva operationer kräver en större grad av kommandostyrning.
...
Kommandostyrning är särskilt beroende av tillgång till kvalificerade ledningssystem med hög kapacitet. Begränsningar i ledningssystemen leder ofta till nedsatt ledningsförmåga vilket innebär att ledningen ofta övergår i former som liknar uppdragsstyrning eller procedurstyrning. Procedurerna är värdefulla hjälpmedel för att minska friktionen mellan förband."

Synsättet var en smula svårt för oss piloter att acceptera. Vi hade ju alltid sett oss själva som ett under av flexibilitet, initiativkraft och fri vilja. Att erkänna att vi var hela tiden styrda från ovan satt långt inne. Men samtidigt så var det helt riktigt. Flygstridskrafter var och är en dyr och begränsad resurs. Därför ska de enligt alla flygteoretiker från Douhet via Mitchell till Warden koncentreras till ett vapenslag och användas optimalt för att vinna kriget, inte bara enskilda slag. Detta är en av anledningarna till att Flygvapnet genom åren inte anammat CAS - Close Air Support till fullo. Det var viktigare för kriget att sänka transportfartyget med 50 stridsvagnar på väg över Östersjön än en enskild stridsvagn på slagfältet.

Men med Kalla Krigets slut och murens fall så försvann de klassiska målen för Flygvapnet. När så vår f.d. ÖB under sina sista dagar vid makten påminde politikerna om att de lovat EU att skapa Battlegroups så uppstod problem. Den som inte kunde bidra till BG-konceptet kunde lika gärna glömma de nästföljande årens materielbudget. Det Flygvapnet kunde ställa upp med var CAS, spaningsförmåga, transportflyg och helikoptrar. Från att ha varit ett koncept på ca 1000-1500 man så svällde NBG08 - Nordic Battlegroup till en gigant på nästan 2800 man. Alla ville vara med! För att klara av målet i tid så skapades en mängd "snabbspår". Det var mörkerförmåga med NVG - Night Vision Goggles, långa flygpass med förvaring av mat och vatten i kabinen och integration av laser- och GPS-styrda bomber (samma vapen som politikerna nu senast inte ville att Gripen fällde i Libyen).

Vad man helt glömde bort var hur man skulle leda dessa flygstridskrafter.

Sverige
Hur har det då skett historiskt i Sverige?

Under slutet av Kalla Kriget så leddes luftförsvaret från Flygkommandona. De var från början fyra, men reducerades senare till tre (FK Syd, FK Mitt och FK Norr). Där satt de taktiska staberna och ledde sina stridskrafter med hjälp av uppdragsordrar. För jakten så var de oftast inte så besvärliga utan bestod i t.ex. "Roten Johan 11 starta ost, Kobran leder i luften kanal 300". De flygtaktiska kommandona var underställda de Militärområdeschefen i Milo Syd, Milo Mitt och Milo Norr. På så sätt så kunde man på operativ nivå samordna luftförsvaret då Luftvärnet tillhörde Armén och skydda markstridskrafternas mobilisering från angrepp från luften.

För attacken och spaningen så var det mer komplicerat. Dessa förband leddes från E1 - 1:a flygeskadern som i krig var direkt underställd ÖB.

Uppdragen kom från JAL - Jaktledaren samt Eskaderstaben i form av en FgO - Företagsorder. Där listades vilka flygplan som skulle sättas in, beväpning, start och landningsbas, anfallsmål (attack/spaning) eller spärrbana (jakt) samt eventuella behov av samordning med luftvärn och Marinen (räknades som "rött"=fientligt luftvärn då de sköt först och frågade sedan).

I luften så leddes insatserna av STRIL - Stridsledning och luftbevakning. Detta skedde genom tal- och dataledning från STRIC - stridsledningscentraler. Attacken och spaningen gick för det mesta radiotysta för att undvika att bli upptäckta av fienden, men jaktflygarna tjattrade på. Det var bättre med mycket information för att bygga upp luftläget. Stridsledningen ledd insatserna fram tills dess att jaktpiloten fick kontakt med målet på radar eller visuellt. Stridsledaren brukar ibland kallas "den femte gruppmedlemmen".

Sverige var världsledande med taktiska datalänkar mellan flygplan och ner till marken. Utan att säga ett ord kunde Rrjal - radarjaktledaren skicka styrorder till piloterna om vilka fientliga flygplan som fanns i luften och vilka som skulle anfallas.

Libyen
Numera har Flygvapnet anpassats för internationella insatser. Radiosystem och datalänkar har blivit interoperabla för att kommunicera med NATO-ledningssystem. Länk-16 används för datakommunikation. Piloterna är välövade i NATO uppdragstaktik och all kommunikation sker på engelska enligt NATO-terminologi. Divisionerna genomgår NATO OPEVAL som är godkännandeprocessen för att vara insatsberedd.

Vid en insats liknande den i Libyen så leds operationen från ett JFC - Joint Forces Command. Där skrivs uppdragsordern (OPORDER) ut som talar om vad de olika stridskrafterna skall uppnå den närmaste veckan. Den skickas sedan till ACC/CAOC där den för flygstridskrafter omvandlas till en ATO - Air Task Order. Den beskriver i detalj vad de olika förbanden skall genomföra det närmaste dygnet. En ATO kan jämföras med den svenska FgO.

I luften leds flygplanen av en stridsledare. Vanligtvis från en luftburen stridsledningscentral i form av en E3 "Sentry" AWACS - Airborne Warning and Control System. Ledningen kan ske via s.k. Bulls-Eye d.v.s. att ha en gemensam punkt där stridsledaren via radio läser ut var alla flygplan befinner sig. Detta system är väl beprövat, men innebär stor arbetsbelastning på piloterna då de måste visualisera luftläget på papper eller i huvudet. På radarn går det att lägga ut en referenspunkt där piloten själv kan försöka hitta de mål som stridsledaren pratar om. Med införandet av Länk-16 så sker detta med datakommunikation på samma sätt som de svenska länkarna. Piloten får upp all information han behöver för sitt uppdrag utan att behöva tala på radio. Detta minskar belastningen och innebär att radiotrafiken kan minskas.

En Gripen är aldrig ensam i en liknande insats. Stridsledning från AWACS, luftankning från t.ex. KC-135, attackflygplan, störflygplan, jakteskort, SEAD - Suppression of Enemy Air Defence m.m. En insats med 100 flygplan är inte ovanligt.

Hade Gripen satts in i Afghanistan hade samma upplägg gällt. Det finns NATO AWACS som leder luftstridskrafterna även där. Tyskland som inte deltog i insatsen över Libyen valde att förstärka AWACS-besättningarna med tysk personal så att amerikanska besättningar kunde användas över Medelhavet.

Faktum att detta upplägg av ledning och taktik är precis vad Sverige tränat på de senaste 10 åren. Det är också precis det upplägg som alla svenska flygande insatsförband har haft allt från SWAFRAP AJS37, SWAFRAP JAS39, SE-01 och SE-02. Dessutom är det så förbanden övar på internationella övningar som Red Flag i Alaska 2006 och i Nellis 2008.

Det som saknades i dessa insatsdivisioner var en ledningsenhet, men nu har äntligen EAS - Expeditionary Air Staff startats upp. Med det så finns helt plötsligt förmågan att göra om de förband som idag är anmälda till PARP till riktiga insatsförband. Utan en stab- och ledningsenhet så finns det inga insatsförband, bara verkansenheter. Men då EAS bara består av 13 personer så kommer den nog bara ha kapacitet till att agera "Liasion", d.v.s. kontaktperson mot högre stabs- och ledningsenhet, läs NATO.

Med den inriktning som ledningssystemutvecklingen har i Sverige så kommer systemen även här på hemmaplan att likna NATO. D.v.s. Länk-16 för datakommunikation.

På senare år har de taktiska flygkommandona lagts ner och ersatts av FTS - Flygtaktiska staben. Företagsordern har ersatts av ATO på samma sätt som i NATO.

NBG
Då kommer vi till katten bland hermelinerna. Inom NBG så var luftstridskrafterna del av EAW - Expeditionary Air Wing. För insatsen i Libyen så slet man ur gripendivisionen, en Tp-84 och tillsatte en ledningsdel. Kvar i EAW blev i stort sett bara helikoptrarna. Inom ramen för NBG hade förbandet tränat CAS. I Libyen så blev det först fokus på jaktuppdrag, men genom större delen av insatsen var det spaning som gällde.

NBG är tänkt att åka iväg som en egen kloss. EAW borde ha samma förutsättningar. Men var finns den enhet som skickar uppdragsorder i form av ATO till den flygande delen av förbandet? var finns den underrättelsefunktion som ska säkerställa att hotet från marken i form av handburet luftvärn analyseras på rätt sätt. Var finns den enhet som skickar stridsledning i form av t.ex. Länk-16? Var finns lufttankningen? Den Tp-84 som skickades ner till Libyen var en nödlösning i form av det flygplan som fanns för träning i Sverige. Viktigast av allt, var finns flygräddningen i form av CSAR - Combat Search and Rescue? Märk väl att detta inte är samma sak som MEDEVAC som fanns inom NBG! Över Libyen så kunde piloterna räkna med viss hjälp om de blev nedskjutna, men att bli nedskjuten över mellersta Afrika med bara apostlahästarna och en 9mm pistol som verktyg är en helt annan sak.

Frågan är om EAW ens tränat på att vara fristående? Under träning av NBG här hemma i Sverige så har med stor sannolikhet flygförbandet letts av svensk stridsledning för att kunna samordna luftrummet. Det har definitivt letts av svensk flygtrafikledning. Finns dessa resurser tillgängliga för en insats över t.ex. Tchad eller Sudan?

Ska förbandet ledas av en CAOC på samma sätt som i Libyen, eller ska det ledas från den Flygtaktiska staben här hemma i Sverige?

Faktum är att en insats med Gripen inom ramen för NBG och EAW hade inneburit att man inte bara skulle gjort första insatsen på 50 år utan att den genomförts precis som insatsen med J 29 Tunnan i Kongo. Utan ledning och med begränsade kommunikationsmöjligheter. Visst så ska en flygvapendivision klara av även detta. Under Kalla Kriget så tränade vi på att flyga med ett utslaget eller utstört stridsledningssystem. Men vi tog också betydligt högre förluster i ett sådant scenario.

Jag kommer säkert att få en del kritik för detta uttalande, men tyvärr så beror nog dessa frågetecken på att hela NBG-konceptet varit armétungt i framtagandet. Många arméofficerare har ibland en tro på att flygstridskrafter är något man kan hantera på samma sätt som arméns helikoptrar där piloten bara är den som styr helikoptern. Den verkliga befälhavaren är den med högst gradbeteckning på axlarna. Datalänkar verkar vara ett okänt begrepp, vilket också satsningen på NBF visade då man knappt visste vad som fanns i Flygvapnet eller Marinen.

Många frågetecken att räta ut. Men en sak är helt klar. EAW liknar inget annat som Flygvapnet gjort tidigare. Frågan är om det liknar något som Flygvapnet kommer att göra någonsin?

Slutsats
Att insatsen i Libyen gick bra ska man inte tacka EAW-konceptet för. Det enda som EAW var bra för var att säkerställa att piloterna var i bra flygtrim. Den lyckade insatsen beror på den anpassning av utrustning som skett genom åren samt att piloterna och den tekniska personalen övat på detta under många år. Till skillnad från Armén som ända fram tills nu satt upp förband specifikt för insatser så har Flygvapnet kunnat fördela insatserna på de stående divisionerna.

Jag skulle vilja hävda att EAW tvärt om bidrog till en del av de friktioner som fanns inom FL-01. Förbandet hade tränat för en uppgift, men sattes in i en annan.

Tyvärr backar (s) nu om NBG. (* suck *) Visst, vill man sätta upp en Battlegroup så gör så. Bortkastad tid och pengar i mina ögon. Kanske det vinner några politiska segrar inom EU? Men med tanke på den säkerhetspolitiska styrka eller avsaknad av styrka som EU har så lär det inte ge så mycket.

Men varför inte göra som (övriga) NATO-länder och anmäla de enheter som redan finns? Det är betydligt bättre med insatsberedda små enheter som går att stoppa in i större operationer än en enhet som skall klara av allt själv. Den blir både för stor och för liten på samma gång. Men snälla, lämna Flygvapnet utanför! Flygvapnet har inget att vinna på att vara med inom NBG. Det kan inte ses som en "reformmotor" som för Armén, utan leder bara utvecklingen in i en återvändsgränd. För det är inte amerikanska marinkåren vi vill efterlikna? Eller är det en amerikansk hangarfartygsgrupp som är förebilden? De är de enda fristående enheter jag känner till som har den förmåga att själv leda flygstridskrafter som NBG försöker eftersträva.

Graden av insatsberedskap för en flygdivision begränsas bara av den mängd träning förbanden får. NATO-kravet är egentligen 180 timmar per år, men det har ingen svensk division fått på åratal. Flygvapnet har lyckats få NATO att gå med på att det räcker med 160 timmar om man komplementerar med simulatorträning. En flygdivision fungerar dessutom bäst om den leds av en ledningsstruktur liknande den som finns här hemma i Sverige eller som finns inom NATO. Skulle NBG behöva tillskott av flygstridskrafter så finns givetvis möjligheten att använda svenska flygplan. De finns beredda oavsett NBG eller inte.

Det finns med andra ord en hel del att fundera på om det skulle bli en ny Luftförsvarsutredning.

Nu har precis en ny "Militärstrategisk doktrin" sett dagens ljus. Jag har inte läst den ännu, men är en smula fundersam över vad den har att säga om internationella operationer. Jag är ännu mer fundersam över vad den ännu icke nyutgivna "Doktrin för luftoperationer" kommer att säga om ledning av flygstridskrafter.

Fokuserade insatser

I Sudan förvärras just nu den humanitära krisen.

Det finns stor risk för en återgång till ett nytt fullskaligt krig mellan norra och södra Sudan om inte mer görs för att tvinga parterna till förhandlingsbordet. För att freden ska ha någon chans behövs enighet om hur frågorna i fredsavtalet från 2005 kan garanteras även efter delningen.

Valet har med andra ord inte förbättrat läget, utan kanske t.o.m. ökat spänningarna mellan de två regionerna. Hör här på SR reportage från Sudan inför den kommande delningen av landet.

I debatten kring den förlängda insatsen i Libyen så framföre (s) att det vore bättre att satsa på Syrien där invånare dödas av sin regering under försök att införa ett demokratiskt styre.

Visst så kan det framstå som konstigt att FN, EU och NATO satsar på en insats och låter folkmord ske i andra regioner. Men man måste komma ihåg att det finns helt enkelt inte tillräckligt med resurser för att lösa alla kriser på en gång.

Att påbörja en insats och inte avsluta den innan man börjar fokusera på nästa riskerar att resurserna blir för tunt utspridda. Det kan resultera att den nya insatsen inte får tillräckliga resurser för att lyckas, men även att den första misslyckas då t.ex. i det aktuella fallet regimen i Libyen får tillfälle att slå tillbaka. Då är allt jobb som har lagts ner förgäves.

I boken "Om stridens grunder" av Marco Smedberg, ISBN 91-7125-028-X (som användes på FHS för utbildning av stabsofficerare fram tills dess att "Doktrin för Markoperationer" togs fram), så finns det två strategiska begrepp som det gäller att ha i beaktande när man tittar på hur vi bör agera under både nationella och internationella operationer.

- Kraftsamling. "För att möjliggöra framgång i strid är det viktigt att koncentrera insatserna mot fienden i tid och till plats som har avgörande betydelse. Kraftsamlingen innebär att resurser samlas till en tidpunkt och/eller i visst område eller mot viss typ av mål och används i ett bestämt syfte. Dessa resurser kan vara förband eller verkan av olika vapensystem. Syftet med kraftsamlingen är att uppnå tillräcklig eldöverlägsenhet där avgörandet söks. (I svenska armén kallas detta lokal överlägsenhet.) Kraftsamling är inte enbart själva "mängden av enheter vid avgörandet" utan innebär också krav på att kunna omgruppera resurser i så god tid att de hinner fram. Detta ställer bland annat krav på både flexibilitet och disponibla reserver samt på transportorganisationen, för att nämna några faktorer. På det klassiska slagfältet var denna princip tydlig med ansamling av förband och eldkraft till plats där avgörandet söktes. På det moderna slagfältet med alltmer utspridda vapen från vilka man har möjlighet att samla elden mot en punkt måste denna princip ses i ett vidare sammanhang. Kraftsamling kan ske mot olika fientliga system eller funktioner över en större yta. Fortfarande gäller dock att där man vill ha ett avgörande måste fienden lokalt nedgöras tillsammans med andra fientliga styrkor och vapensystem som kan påverka denna strid. Skillnaden mot förr blir främst avstånden och ytan inom vilken kraftsamlingen måste äga rum. Omedelbart sedan kraftsamlingen uppnått sitt syfte kan det vara nödvändigt att sprida ut sina styrkor igen för att undgå fiendens motåtgärder. Detta får allt större betydelse på grund av de moderna vapnens alltmer ökade räckvidd och effekt. Att i tid veta och fatta beslut om att kraftsamla respektive sprida förbanden kräver kunskap och känsla för tidförhållanden."

- Sätt upp och håll fast vid mål. "Det är nödvändigt att ägna stor omsorg åt att fastställa mål. Eftersom målen tillkommer efter noggranna överväganden skall hänsyn ha tagits till olika händelseutvecklingar så att målen inte behöver överges utan stora förändringar av läget. Målen måste vara realistiska. Det övergripande målet bryts ner i delmål på olika nivåer. Dessa måste vara kända i organisationen så lång sekretessen medger det. Taktiska chefer skall ha en definierad uppgift inom ramen för högre chefs målsättning. Vidare måste alla chefer förstå hur delmålen hänger ihop med det mer långsiktiga slutmålet. Dessutom måste sidoordnade förbands uppgifter vara kända. Alla ansträngningar på oilka nivåer inriktas mot att nå de uppsatta målen. Fortlöpande måste planer och åtgärder kontrolleras så att de leder mot det uppsatta målet."

Här har vi svenskar ett stort problem. Enligt Clausewitz så är de militära operationerna bara i syfte att nå de politiska målen. Men vad är egentligen det svenska politiska målet med våra internationella insatser? Att visa att vi bryr oss? Att hjälpa civila? Att ställa upp för FN? Eller att säkerställa framtida hjälp, då vi inte är med i NATO? Utan tydlig politisk styrning blir de militära insatserna bara isolerade händelser som var och en för sig kanske ger något, men tillsammans inte leder någonstans. Tvärt om så kan vår inblandning i internationella konflikter i stället bidraga till att Sverige dras in i konflikter i stället för att skydda svenska folket från konsekvenserna av dessa.

Det man måste ha i åtanke är att analysera om vi deltar i en lokal strid för att bekämpa t.ex. regimen i Libyen eller om vi befinner oss i ett "globalt krig mot terrorismen". Är det ett globalt krig så måste vi utnyttja manöverteorins principer att sätta in resurser där vi möter framgångar och inte som nu delta i långa insatser ,liknande den i Afghanistan, där vi bara nöter ner våra styrkor och vår vilja att fortsätta med denna typ av insatser. Möter vi motstånd skall detta i stället förhindra att spridas genom att isolera det till lokala fickor och sedan med de egna styrkorna gå runt området. Problemet är bara att det kommer att kollidera med vår vilja att genomföra humanitära insatser. Folket i dessa regioner får lida för att vi isolerar dem från omvärlden. Sunda militära strategier faller ofta när de möter verkligheten och får ofta anpassas till det lokala läget, vilket inte alltid är bra för möjligheterna att nå det militära eller det politiska målet.

Nu är i och för sig "Doktrin för markoperationer" under bearbetning, då framför allt Försvarsmaktens agerande under internationella insatser behöver föras in. Men oavsett vilken doktrin som gäller för Försvarsmakten så gäller fortfarande de gamla sanningarna om "Kraftsamling" samt "Sätt upp och fast vid mål". Det är bara det politiska spelet som tyvärr allt för ofta tvingar Försvarsmakten att hoppa från den ena insatsen till den andra samt byta strategisk grundsyn i samband med varje försvarsbeslut. Helt emot de bägge "sanningarna" med andra ord.

Nya tider, nytt ledarskap

Jag har i ett par tidigare inlägg kritiserat att Försvarsmakten inte har uppdaterat de styrande doktrinerna trots de senaste årens omfokusering mot internationella operationer. Det står t.ex. fortfarande i "Doktrin för luftoperationer" att CAS är en defensiv metod som ger ringa effekt och att dyra resurser som flygstridskrafter i första hand ska användas till offensiva operationer som AI.

Men förutom doktriner så finns det en hel del annat som borde stuvas om som konsekvens av vårt ändrade fokus. Personalsystemet omformas under året och vi inför nya kategorier av soldater och officerare.

Men hur är det med ledarskapet? Är det något som vi bör ändra på?

FOI har precis kommit ut med en rapport kallad "Svensk militär ledningsfilosofi möter samtida fredsfrämjande operationer". Det man fokuserar på är begreppen manövertänkande/krigföring och uppdragstaktik, något som åtminstone i krig ska prägla den svenska officerskåren (att vi sedan i fredstid styrs strikt via kommandostyrning utan allt för mycket möjlighet till fria initiativ är en helt annan sak...). Syftet med rapporten är att göra en översyn av GSL - "Grundsyn Ledning" samt påverka den pågående utvecklingen av en ny MSD - "Militärstrategisk Doktrin".

Man använder tre fallstudier: Kosovo (KFOR), Liberia (UNMIL) och Afghanistan (ISAF) och fokuserar på fem omständigheter: konflikternas karaktär, multinationalitet, organisatorisk tillhörighet, icke-militärt deltagande och statsbyggande samt tilltagande våldsanvändning med juridiska restriktioner. Allt detta är faktorer som framför allt utanför Sveriges gräns ger restriktioner i hur vi kan operera med våra förband.

En intressant aspekt med begreppet manövertänkande är att det skiljer sig i definitionen mellan GSL och MSD, där den senare definitionen med med både fysisk och intellektuell asåekt "..det är möjligt att genom manöver undvika konfrontationer där motståndaren är stark. I stället ska dennes svagheter systematiskt utnyttjas".

Konflikternas karaktär
Sedan 1991 har antalet konflikter i världen minskat med ca 40% och är till majoriteten inomstatliga. Våra svenska doktriner bygger till stor del på teorier emd ursprung ur Clausewitz och Jomeni. Krig är enligt Clausewitz "mellan två stater för att uppnå politiska mål". De nya krigen baserar sig mer på identitet snarare än idéer. "Sådan identitetspolitik används av politiska entreprenörer för att mobilisera anhängare kring påstådd etnisk eller eligiös tillhörighet för att göra anspråk på kontroll över staten."

Begreppet tyngdpunkt (Center of Gravity) blir också svårt att tillämpa då många av dagens motståndare saknar en sådan. Om en sådan finns så är den ofta svår att påverka med militära verktyg.

Multinationalitet
Alla fredsbevarande operationer som Sverige har deltagit i har genomförts i samarbete mellan flera stater. Detta ger dels möjlighet att bygga upp tillräckligt stora styrkor och dels skapar det legitimitet åt operationen.

Problemet är att styrkechefen normalt inte får fullståndig befäl över styrkorna utan som mest Operational Control, d.v.s man kan ge enheten uppdrag, men inte öndra organisation eller administration. Dessutom har de flesta länder begränsningar i hur deras styrkor får användas s.k. national caveats. Även bristande språkkunskaper och kulturella skillnader ställer till problem att genomföra uppdragstaktik. De korta rotationstiderna på sex månader innebär att det är svårt att bygga upp förtroende och samöva komponenter från olika länder. Samövning före insats krävs!

Organisatorisk tillhörighet
Sverige har de senaste åren minskat truppbidraget till FN-ledda insatser och fokuserat på NATO eller EU-ledda insatser. Detta är en trend som finns i hela västvärlden.

FN har många fundamentala svagheter som avsaknad av strategiskt beslutsfattande och stabskapacitet på militärstrategisk nivå. I många fall upplevs organisationen som byrokratisk, tungrodd och toppstyrd vilket inte främjar manövertänkande och uppdragstaktik. Avsaknaden av den centrala ledningen gör dock att de lokala förbanden får stor frihet i att lösa sina uppgifter. Detta gör att de militära operationerna präglas av de olika deltagarländernas metoder.

NATO har genomgått en omfattande process för att harmonisera och standardisera medlemsländernas militära förmågor. Synen på manövertaktik och uppdragstänkande är dock mycket lika. Detta gäller dock på operativ nivå, på lägre nivåer tillåts olikheter vilket också KS01 slutrapport indikerar.

"Svenska förband under internationell ledning kräver kunskap och förmåga att hantera olika ledningsprinciper. Vägen kan synas lång från amerikanarnas chefscentraliserade ledning via britternas målstyrning och tyskarnas uppdragsstyrning till svenska ledningsmetoder. Det är en myt att det inom NATO finns en enhetlig syn på ledning av förband. Varje land har sina egna metoder, vilka i många fall är mer baserade på historiska erfarenheter och kulturella arv än det faktiska behovet av effektiv ledning. Det som är reglerat inom NATO är främst formella standardiseringar."

Det innebär att Sverige får anpassa sig till den nation som dominerar en specifik operation. I Afghanistan står PRT Mazar-e-Sharif under tyskt befäl i RC(N) som ledde med konceptet Effect-based Approach to Operations (EBAO).

"C FS12 upplevde att RC(N):s formulering av effekter inte var tillräckligt tydligt. Det mest utmärkande med RC(N):s ledning var inte så mycket den ledningsmetodik som användes, utan den inverkan som tysk inrikespolitik hade på den regionala chefens syn på uppgiften. Eftersom den tyska opinionen var skeptisk till det egna deltagandet blev den tyska politiska ledningen mycket angelägen om att undvika förluster. Därför utövades förhållandevis omfattande mikrostyrning av RC(N) genom tyska nationella kanaler."

EU är inte ursprungligen skapat för militära operationer och saknar de militära instutioner som en sådan funktion skulle krävt. Det gör att EU är mycket beroende av NATO avseende tillgång på militära resurser, inkluderat ledning. Det finns ett EU Operations Center i Bryssel för att leda en Battle Group, men den har ännu inte använts. Inom EU-ledda operationer är det vanligt att den politiska nivån bibehåller relativt mycket kontroll över den operativa nivån.

Icke-militärt deltagande och statsbyggande
De fredsfrämjande operationerna har genomgått en kvalitativ förändring. Från att ha varit lätt beväpnad trupp för att övervaka ett fredsavtal och upprätthålla buffertzon mellan stridande parter till att ordna val, återuppbyggnadsarbete, humanitära insatser, skydda civilbefolkningen och i vissa fall interimsregering.

Behovet av underrättelser är stort och i många fall är dessa icke-militära som t.ex. att övervaka brottslighet.

En central dimension har därför blivit Civil-Militärt integration (CIMIC). Att få de civila och militära delarna att samarbeta är ofta inte lätt. "Kontigentschefen för FS12 noterade att det inte var helt lätt att få de civila råfgivarna att infoga sig i en militär hierarki och acceptera en militär arbetssätt. Dessa kulturella skillnader framstd emellanåt som större än kulturskillnaderna mellan militär personal från olika nationer." Inom EU används begreppe Comprohensive Approach CA som till skillnad mot EBAO tar hänsyn till civila aktörer.

"Baserat på ovanstående diskussion kan man notera två områden som särskilt behöver utvecklas: förmåga att även på lägre förbandsnivåer omsätta direktiv formulerade av icke-militärer till genomförbara militära planer, och förmåga att agera effektivt i samspel med andra aktörer utan att klara lydnadsförhållanden finns."

Detta kan bli aktuellt om ÖB tankar på civil ledning i Afghanistan genomförs.

Tilltagande våldsanvändning med juridiska restriktioner
De senaste tidernas fredsfrämjande operationer har skett i områden där konflikten fortfarande pågår och där mer mandat har funnits att tillämpa våld. De juridiska restriktioner i form av ROE har konsekvens för hur uppdragstaktik kan utnyttjas. Det innebär att när uppdragstaktik används ges också en chef juridiskt ansvar för operationen.

"C FS12 såg inte juridiska restriktioner som ett hinder för att använda uppdragstaktik, utan menade att man i Sverige för ofta övar med för få begränsningar. Enligt detta perspektiv är det snarare en utbildningsfråga än en ledningsfilosofisk fråga.

Ett kvarstående problem är dock det oklara svenska rättsläget rörande det straffrättsliga ansvaret under tjänstgöring i fredsfrämjande operationer."

Slutsats
Jag måste säga att jag är en smula tveksam över begreppet manövertänkande när det gäller insatser liknande den i Afghanistan. Vår motståndare i form av talibanerna har inga kritiska sårbarheter som vi kan utnyttja. De som finns, t.ex. beroendet av flöde av pengar och materiel från Pakistan har vi hittills haft svårt att påverka. Stödet från lokalbefolkningen är också mycket svårt att ta bort då, vi måste visa att vi är starkare än talibanerna och kan skapa och bibehålla säkerhet för lokalbefolkningen. Varje gång vi dödar civila så minskar vi dessa möjligheter. Vi kan hålla mycket högt tempo, men talibanerna kontrar ofta genom att hålla lågt. Om man använder Boyds definition med OODA-loop eller beslutscykel så innebär det i praktiken att vi snurrar i cirklar en massa varv innanför en mycket långsam talibansk ytterloop där vi är tillbaka till samma punkt när vi snurrat klart.

Uppdragstaktik är mycket möjligt att använda sig av, men är beroende på förståelsen hos de enskilda soldaterna för missionens komplexitet. Behovet av träning kommer att öka. Missionens längd (6 månader) innebär också att det är mer eller mindre omöjligt att ha förband som är insatta i hur man arbetar i ett specifikt område. Detta till skillnad mot de civila organisationerna som ofta har lång närvaro.

Att Sverige går över mot NATO ledda operationer är allt tydligare, då vi NATO-anpassar vår materiel med bl.a. Länk 16 i Gripen och Visbykorvetter. Alla officerare utbildas på Försvarshögskolan i NATO stabsmetodik. Frågan är varför vi skapar en tredje ledningsstruktur inom EU. Är det bara för att den svenska ambivalensen avseende NATO medlemsskap tvingar fram denna lösning? Som jag har skrivit tidigare så tvivlar jag på att en Battle Group någonsin kommer att användas.

En fråga som Wiseman och jag har ställt ett par gånger är hur medvetna våra svenska politiker är om det juridiska ansvaret vid CAS-anfall. Bomben släpps från ett amerikanskt flygplan, men målet belyses av en svensk FAC. Om civila skadas eller dödas, vem är skyldig? Dessutom är det med detta resonemang svårt att se varför det finns svårigheter att skicka svenska Gripenflygplan för att genomföra denna uppgift. Ansvaret kommer fortfarande att ligga hos den som beordrar insatsen och den som belyser målet. Piloten har mycket liten möjlighet att påverka om han inte av en slump råkar se något i målsökaren innan bomben släppts.

Jag rekommenderar att då och då ta en titt på FOI hemsida. Det finns en del läckerbitar att frossa över. Tyvärr så kan det vara svårt att hitta dessa...

En svensk strategi för Afrika? (uppdaterad)

Nigeria har fått omvärldens ögon på sig efter det misslyckade attentatet mot Northwest Airlines på juldagen. Armén och polisen i Nigeria har börjat ta till hårdhandskarna mot de anhängare till Al Qaida som finns inom landet. Nu finns det dock farhågor att presidentens sjukdom ger upphov till ett maktvakum i Nigeria och därmed ökade oroligheter.

De senaste veckorna märks ökad instabilitet. Vapenvilan i oljedistriktet vid Nigerflodens delta har brutits och en militant grupp har börjat attackera oljeinstallationer med motiveringen att fredssamtalen gått i stå. I veckan blossade nytt våld upp kring en religiös sekt i norra Nigeria. Minst 70 dödades när säkerhetsstyrkor öppnade eld.

I C INS målbild 2014 så pekar man ut möjligheten till en gemensam nordisk insats i Afrika under 2009. Det blev ett svenskt deltagande i Adenviken, men ingen gemensam nordisk insats. På kartbilden ovan pekas ett par regioner ut. Sudan - Tchad, Somalia, Kongo och Guineabukten. Till dessa kanske man nu borde lägga länder som Zimbabwe, Nigeria och Jemen? Är det inte bättre att göra en begränsad insats för att förekomma oroligheter än att i efterhand försöka lösa problemen?

Samtidigt pekar nu Obama för första gången direkt ut Al Qaida som skyldiga till attentatsförsöket. Jag rekommenderar att ni lyssnar på Obamas tal. Han är mycket tydlig i vad som kommer att hända med alla inblandade i terroristattacker mot USA.

This is not the first time this group has targeted us. In recent years, they have bombed Yemeni government facilities and Western hotels, restaurants and embassies-including our embassy in 2008, killing one American. So, as President, I've made it a priority to strengthen our partnership with the Yemeni government-training and equipping their security forces, sharing intelligence and working with them to strike al Qaeda terrorists.

And even before Christmas Day, we had seen the results. Training camps have been struck; leaders eliminated; plots disrupted. And all those involved in the attempted act of terrorism on Christmas must know-you too will be held to account.

Sedan blir han allt mer tydlig i sin kritik av Bush Jr krig i Irak.

It's why I refocused the fight-bringing to a responsible end the war in Iraq, which had nothing to do with the 9/11 attacks, and dramatically increasing our resources in the region where al Qaeda is actually based, in Afghanistan and Pakistan.

Nu börjar USA:s strategi bli allt mer tydlig. man vill i framtiden komma ifrån att bli inblandade i långa krig som Afghanistan och Irak. I stället vill man genom stöd och påtryckningar få länder som t.ex. Jemen att själva utrota Al Qaida. Jag ser framför mig brandkårsutryckningar med specialstyrkor, marinkår, CUAV och flygbombningar. Afghanistan och Irak finns som fysiska exempel på vad som kan hända med länder som inte ställer upp på det arbetssättet. Men kommer det verkligen att minska hotet mot USA? Tvärtom så kan det finnas många små extremistgrupper som i stället tar till "preemtive strike " som doktrin och slår till mot USA i stället för sin egen regim.

Hur ska Sverige ställa sig i dessa sammanhang? Att vara solidarisk mot omvärlden är bra, men för att vara helt ärliga så gör det även att även terrorgrupper i t.ex. Jemen får upp ögonen för det lilla landet uppe i Norden med en naiv syn på säkerhet. Vårt internationella deltagande minskar kanske totalt sett riskerna i världen, men knappast för Sverige. Hur mycket tål den svenska befolkningen? Skulle vi t.ex. ställa upp på en ökad bevakning av allmänna evengemang för att t.ex. stoppa självmordsbomber liknande den på en volleybollmatch i Pakistan? Nyårsfirandet ser i många länder annorlunda ut på grund av att när många människor samlas så drar det även åt sig terroristernas intresse.

Vi måste dessutom vara medvetna att har vi väl gett oss in i leken så måste vi vara kvar. Om vi drar oss ur första gången det osar hett då är vår solidaritetsförklaring helt utan värde.

Uppdaterad 10-01-02, 18:10
Se det här intresanta CBS 60 minutes avsnittet med Henry Crumptom som ledde CIA insatser i Afghanistan 2001. Läs sedan artikeln i mitt förra inlägg om Tora-Bora för vad USA och CIA misslyckades med i inledningen av kriget i Afghanistan.

To be, or not to be

En kommentar från Wiseman i mitt inlägg om Neuron avseende UAV:ers möjlighet att operera i krig utan luftherravälde samt Cynisk blogginlägg om manöverteorins död har fått mig att fundera en smula på hur framtidens användande av luftstridskrafter kommer att se ut.

Hur ser framtiden ut? Det finns nog ingen som kan avgöra det. Det vi kan lära av historien är dock att varje försvarsmakt är designad för att vinna det föregående kriget. För Sveriges del så innebär det till glädje för den svenska befolkningen att vi får gå tillbaka till kriget mot Norge 1814. Vi har alltså inte så mycket egna erfarenheter att stå på. Framför allt inte för luftstridskrafter... Visst så har vi deltagit i internationella operationer m.m., men hur typiska är dom för ett eventuellt krig som Sverige skulle bli inblandad i? I stället så försöker vi lära oss av andra länder erfarenheter och tyvärr hänga med i deras teknikutvecklingar. Då är det USA som är den stora förebilden till fasa för Anders Borg.

Vi tittar dessutom lite för ofta på den anfallande sidan. Är det verkligen det som vi borde studera? Vi heter trots allt Försvarsmakten och inte Krigsmakten numera av en viss anledning. Vi tittar också i stort sett enbart på den vinnande sidan. Men hur representativ är dom för svenska Försvarsmakten? Jag är helt övertygad av att vi har mer att lära av att göra tvärtom i stället. Därmed så har vi större möjligheter att lära oss hur vi får ut mesta möjliga effekt av begränsade resurser och begränsade ekonomiska medel.

Intressanta kampanjer att studera är bl.a.

- Serbernas försvar under Kosovo kriget 1999. Jag är mycket imponerad av bl.a. deras maskeringsteknik. De allierade var övertygad om att dom slagit ut alla Mig-29 flygplan på backen. De visade sig vara modeller i skala 1:1 som byggdes av en lokal modellbyggare. (Sverige hade samma möjligheter på våra BAS 90 system fast våra "modeller" var inte lika effektiva mot dagens satellitfotografering och högupplösta kameror). Man byggde hinder för kryssningsmissiler i form av enkla nät som spärrades upp i lämpliga dalgångar (jämför med de klassiska spärrballongerna över London under VK2).

- Engelsmännens tekniska förberedelser inför Falklandskriget. På bara ett par veckor hade man bl.a. förberett Vulcanbombare för insats där man återintegrerat lufttankning och fällning av frifallande bomber, något som inte använts på 20 år och där delarna fick hämtas frun museum och skrottippar världen över. Man integrerade även nytt navigeringssystem samt störkapsel. Med RML och dagens certifieringskrav i Sverige skulle samma process ta minst två år.

- Indonesiska flygvapnets kamp mot den tamilska gerillan. Jag är mycket imponerad över den flygskicklighet som deras piloter visade upp samt den tekniska skicklighet som teknikerna hade med att hålla en mycket divigerande flotta av flygplan i luften. Detta liknar i mycket den svenska flygtaktiken på 60-80 talet. Vi hade inte bästa tekniken i världen, men vi var mycket bra på att slåss i just den terräng och hotbild som rådde i Sverige.

- Sydafrikas strider mot Angola i det s.k. "Bush War". En mycket effektiv kombination av helikoptrar, specialstyrkor och vid behov insats av attackflyg.

- Irakernas bunkerteknologi under Gulfkriget 1991 och Irakkriget 2003. Trots USA:s luftherravälde, kryssningsmissiler och precisionsvapen så hade dom svårt att slå ut irakernas ledning. I Sverige håller vi på att fylla igen alla bergen med betong. Nu lyckades vi dock i sista sekunden rädda Hästveda från att ersättas med ett par kontorslokaler ovanpå marken i Enköping.

- Vi har även vår egen historia att lära av. Uppsättandet av F 22 i Kongo var en bedrift utan like. På bara ett par veckor hade förbandet satts ihop och var på plats nere i Kongo. Nu för tiden är det svårt och dyrt för Flygvapnet att åka ut på en internationell mission. Vi måste hela tiden ha mer utrustning till följd att Flygvapnet tappat sin stora operativa fördel nämligen förmågan till snabb ombasering. Flygplanen är i och för sig lätta att flyga till en annan plats i världen, men vår logistik kräver C-17 och stora RoRo fartyg för att få på plats. Jag hörde ett rykte att containrarna till NBG08 skulle ta 11 mil på landsväg om dom ställdes upp på rad.

För att se hur framtiden ser ut så är det två begrepp som jag vill titta lite närmare på; Luftherravälde och Manöverkrigföring. Hur aktuella är dom idag med den fokusering svenska försvaret har på strid i Afghanistan och hur väl uppdaterad är vår svenska "Doktrin för luftoperationer"?

Betydelsen av Luftherravälde
På FHS får Flygvapnets elever lära sig allt om begrepept luftherravälde och luftarenans betydlese för krigföringen. Teorin har byggts upp via teoretiker som Douhet, Mitchell och Trenchard.

Deras teorier byggde på erfarenheterna från första världskriget och det statiska skyttegravskriget. Det behövdes något som kunde bryta dödläget. Två system växte fram. Stridsvagnen och flygvapnet. Ironiskt nog så är bägge systemen något som Sverige på senare år använt mindre och mindre. Stridsvagnarna förrådsställs på Gotland och Flygvapnet är inte politiskt korrekt att använda i stridsoperationer utomlands.

En annan erfarenhet var värdet av att använda flygstridskrafter till att slå på djupet. Det var en för dyrbar resurs för att slösa bort i småstrider här och där. I stället skulle det kraftsamlas och användas mot strategiska mål. Detta tänkande låg bakom bildandet av flygvapnet som fristående vapengrenar i England (1918) och Sverige (1926). Genom att vara en fristående vapengren så skulle man säkerställa att resurserna inte "stals" för arméns behov.

För Sveriges del så kulmerade det med E1 klubba under det kalla kriget, d.v.s. attackflyget som skulle sänka invasionstonnaget över Östersjön samt slå på djupet mot ryska divisioners underhåll och frammarch. Jaktflyget var mest till för att skydda baserna som det offensiva attackflyget opererade från. CAS övades över huvud taget inte annat i en indirekt form bestående av de Lätta Attack förbanden.

Med fokus på COIN så har flygvapnets roll blivit mer understödjande. Vi övar CAS för att understödja markförbandens strid och likt engelsmännen i Malaysia så är det som eftersöks mest helikoptrar och transportflyg för understöd av marktruppernas logistik, transporter samt sjukvård. Egentligen har behovet av Flygvapnet som fristående enhet totalt försvunnit, vilket Försvarsmakten realiserat i form av den gemensamma staben enligt NATO modell.

I efterklokhetens bleka sken så kanske vi skulle ha köpt in attackhelikoptrar i stället för stridsvagn 122? Vi skulle definitivt haft mer nytta av dom i Afghanistan.

Teorin om luftherravälde säger att "Med luftherravälde garanteras du inte seger, men utan så förlorar du". Bevisen har genom historien varit tydliga med t.ex. tyskarnas initiala segrar under Ardenner offensiven men totala förlust då vädret blev bättre och de allierade kunde återställa luftherraväldet. På senare år har teorin använts i Gulfkriget 1991, Kosovo 1999 och Irak 2003. Kosovo blev också det första krig där man kan hävda att segern kom utan att markstridskrafter behövdes sättas in. Därmed föll en av markförespråkarnas teorier att "endast markstridskrafter kan hålla ett territorium". Den är helt rätt, men i moderna krig är kanske territorium inte längre det viktiga?

Ska man tro på Douhets teorier så går det att knäcka en befolknings vilja. Detta låg som grund för "Bomber" Harris kampanj mot Tyskland under VK2. Men för att knäcka en befolkning krävs det kraftiga metoder som slutar med Hiroshima, Nagasaki och Dresden. Jag tvivlar på att vi vill upprepa det igen? Även precisionsbombning har sina nackdelar, se analysen av Warden nedan.

I Irak och Afghanistan har vi totalt luftherravälde. Ett fåtal Stinger och SA-7 robotar är inget större hot och eldrörsluftvärn samt finkalibrig eld klarar man bra genom att flyga på 3000 meters höjd med bra fart och några svängar då och då. Men enligt teorin skulle Al Qaida och Talibanerna förlora kriget. Ja, det gör dom nog. Men frågan är bara hur lång tid det tar. Detta tar oss över på manöverteorin.

Manöverteorins död
Manöverteorin för luftstridskrafter bygger inte som många tror helt på arméns uppdragstaktik. Den är snarare en effekt av amerikanarnas generande uttåg ur Vietnam. Trots lokalt luftherravälde, överlägsen teknik och stora resurser så kunde dom inte besegra de konventioella stridskrafterna i Nordvietnam och gerillan i Sydvietnam. I stället så begav dom sig med svansen mellan benen hemmåt, begravde alla kunskaper om gerillakrigföring och fokuserade sig på teknikkriget i Europa i stället.

Resultatet blev AirLandBattle doktrinen som släpptes 1980 i form av FM100-5 (numera ersatt av FM 3-0). Liksom skapandet av de fristående flygvapnen som effekt av att man vill undvika ett nytt första världskrig så blev AriLandBattle doktrinen ett sätt att systematiskt använda sina stridskrafter för att nå det operative slutmålet som önskades. Man tog Jominis teorier om att systematisera krigföringen, men glömde Clausewitz klassiska sanning att det de militära operationerna är bara ett sätt att nå det politiska målet, vilket senare skulle straffa sig både i Irak och Afghanistan.

Två teorier har utvecklats ur AirLandBattle doktrinen:

- Wardens teori om att systematiskt bryta ner en motståndares försvar genom att fokusera på "Center of Gravity" och kritiska sårbarheter. Warden var en av strategerna bakom strategin för luftstridskrafterna under Gulfkriget. Den finns dock två aspekter av Wardens teori som gör det mycket svårt att tillämpa för svensk del (om vi inte är en del i en stor koallition). Den första är givetvis omfattningen av kampanjen. Det krävs stora resurser, vilket vi inte längre har i Sverige. Den andra är hur man väljer ut sina mål. USA har med all rätt identifierat folkets vilja att stödja sin ledare som en kritisk sårbarhet. man har slagit ut civil infrastruktur som broar, elkraftverk, vattenförsörjning, kommunikation m.m. Och visst kriget vanns, men till vilket pris? Resultatet blev en civilbefolkning som i stället för att vara tacksamma för att blivit av med en doktator blev hatiska därför att deras värld hade förstörts.

- Boyds OODA loop. Boyds teorier bygger på att en snabb beslutsprocess ska leda till att våra trupper blir mer effektiva än motståndarens och till slut leda till s.k. systemchock. D.v.s. att fienden helt enkelt slutar agera och enbart reagerar på våra operationer. En mycket bra teori mot en västanpassad fiende. Men hur fungerar det mot en fiende som klarar av en mycket lång beslutsprocess och långa krig? Små taktiska segrar behöver inte leda till en strategisk vinst. Titta bara på USA i Vietnam och fransmännen i Algeriet. mängder av taktiska segrar, men i slutet en strategisk förlust av krigen. Dessutom är vikten av underrättelse mycket stor för att det första O-Observe ska fungera. Al Qaida och talibanerna är svåra att komma inpå skinnet.

Precisionsbombning och användning av UAV leder till en syn i väst på krig som något "kliniskt rent". Civilbefolkningen i väst drabbas inte särskilt svårt (förutom familjerna till soldater som dödas/skadas i krig). Dock så är kritiken från omvärlden över dödade civila i Irak och Afghanistan är stor. Under VK1 så var striderna fokuserade till fronten, vilket av naturliga skäl innebar att de flesta som dödades av direkta stridsaktioner var soldater. Sedan ledde kriget dock till svält, sjukdomar (spanska influensan)och etniska utrensningar (Armenier i Turkiet) som dödade mer civila än det totala antalet militärer under kriget. manöverkrigföringen och flygvapnet har dock lett till att civila påverkas i allt större grad. Det finns helt enkelt inget försvar som kan förhindra att civila skadas.

Tittar vi dessutom på ett samhälle som Afghanistan så finns det ytterst få kritiska sårbarheter och inga strategiska mål och därmed ingen möjlighet att effektiv använda precisionsvapen förutom CAS. Det enda som jag kan komma att tänka på är talibanernas behov av omvärldens stöd och det enda stöd som finns är Pakistans säkerhetstjänst ISI. Där har USA mycket svårt att lyckas. Det går inte att bomba Pakistan då dom trots allt har kärnvapen och vem vet vad dom gör med dom? Ett sönderbrutet Pakistan kan dessutom leda till att dessa vapen hamnar i händerna på Al Qaida. I stället försöker man med att fjäska genom att sälja F-16 flygplan och tillverka delar till Boeing flygplan i Pakistan. Parallellt genomförs smyguppdrag med UAV som försöker bomba utvalda talibaner som gömmer sig i pakistan. Läs Long War Journals mycket bra sammanställning om UAV operationer i Pakistan. Dessa operationer leds av CIA och liknar i mycket det berömda "Air America":s operationer i Laos och Kambodja under Vietnamkriget. Xe/Blackwater används också i en del uppdrag i pakistan där USA vill förneka sin närvaro.

För att nå effekt av precisionsbombning och hitta strategiskt viktiga mål krävs en bra underrättelsetjänst. Detta är något som USA har stora problem med i både Irak och Afghanistan. Al Qaida och talibanerna är svåra att infiltrera och mycket rörliga. Tittar man på Internet så får nog talibanerna ut mer av informationsspridningen än USA. Det som gett mest effekt är nog kontrollen av Al Qaida sympatisörer i västvärlden. Passkontrollerna nu för tiden är bökiga, men ger resultat. De viktiga mål som slagits utmed UAV i Pakistan har ofta befunnit sig på resa i väst och sedan spårats på sin väg tillbaka.

Sammanfattning
Det finns ett antal slutsatser man kan dra av ovanstående analys:

- Flygvapnets "Doktrin för luftoperationer" är tyvärr helt byggt på ovanstående syn på luftherravälde och manöverktigföring för luftstridskrafter. Om vi ska fortsätta med enna huvudinriktning måste doktrinen snarast skrivas om för att fokusera på understödjande operationer som CAS och NTISR. Utbildningen på FHS bör fokusera mer på Mao och Sun Tzu (Sun Zi) teorier om gerillakrigföring och östlig syn på krigföring. Luftstridskrafterna bör dessutom titta mer på sjöstridskrafternas begrepp "Fleet in beeing". D.v.s. det är inte alltid användandet av stridskrafter som är det viktiga, utan förmågan att vid behov kunna använda dom.

- TUAV måste snarast införas i Sverige om vi avser att fortsätta satsa på operationer liknande de i Afghanistan. Vikten av underrättelse är stor för precisionsbekämpning. Jag tvivlar dock på att Sverige har den politiska viljan att gå vidare till nästa steg och införa CUAV för bekämpning av markmål.

- I både Afghanistan och Irak finns stora behov av utbildning i arabiska språk och muslimsk kultur. Sverige som skryter med att ha tagit emot flest irakiska flyktingar i världen i förhållande till storlek borde ha utmärkta förutsättningar att skapa en mycket bra underrättelsetjänst med fokus på dessa områden. Vi kanske ska sluta skicka militärer och i stället skicka tolkar till Afghanistan?

- Om hotet i Afghanistan ska vara det dimensionerande för luftstridskrafter bör vi studera införandet av s.k. COIN flyg. D.v.s. att återinföra Lätta Attacken, fast med precisionsvapen.

Resultatet av denna teknikdrivna satsning satsning har för Sveriges del mest inneburit en egen systemchock (Boyd må snurra i sin grav). Kostnaderna för att införa NBF - Network Centric Warfare resulterade i svarta hål i försvarsbudgeten. Det resulterade också i ett försvar som inte var lämpat för operationer i Afghanistan.

Jag skulle därmed vilja skriva om scenen på kyrkogården med Hamlet som en gammal Flygvapenchef som pratar om sitt fjärde största flygvapen som numera är bortglömt och begravet. Slutklämmen borde i stället för "Att vara eller inte vara" bli "Att ha eller inte ha", som Hemingway skrev...

P.S. Jag vet att illustrationen ovan är fel, men den passar in i detta blogginlägg. Hamlet sade inte de berömda orden med en dödskalle i näven. Det inträffade i en senare akt och Hamlets monolog var då "Alas, poor Yorick".

Var är våra doktriner?

Försvarsmakten har gjort ett jättejobb med att ta fram doktriner för mark, sjö, luft och gemensamma operationer. Tidigare fanns dom att hitta bland de digitala publikationerna på Försvarsmaktens hemsida, men inte nu längre. FHS Anna Lindh bibliotek har ett digitalt arkiv som länkar in till Försvarsmakten och det fungerar givetvis inte heller.

Varför har dom tagits bort? Är det för att dom redan börjar bli inaktuella?

En doktrin fyller två syften:

- Utbilda egen personal i varför och hur vi ska bedriva våra operationer.

- Tala om för omvärden hur vi tänker agera.

Det sista syftet är också det viktigaste. Det ska verka avskräckande som USA:s MAD doktrin, men även utbildande i de fall gemensamma operationer ska genomföras.

Personligen är jag bäst insatt i doktrinen för luftoperationer. Den är bra som en sammanfattning av då rådande syn på vilka teorier som ligger som grund för luftoperationer, men den innehåller äve stora svagheter.

Framför allt så återspeglar den inte längre hur vi tränar i Flygvapnet. Fokus numera ligger mot internationell samverkan båda avseende taktik och ledningssystem (bl.a. Link16). Dessutom har uppdragen mer och mer gått över till samverkan med markstridskrafter.

Jan Ruterdal skriver i sin blogg att fokus i doktrinen för luftoperationer borde ligga mer på strategiska luftoperationer. Med strategisk menar han inte längre som tidigare enbart räckvidd och att slå på djupet, utan snarare syftet med användandet d.v.s. att slå mot det som har strategisk betydelse. Icke-bekämpande operationer får en större vikt i låg-intensiva konflikter, t.ex. transportflyg och underrättelseinhämtning i form av spaning. Med det ökade underrättelseunderlaget och precisionsvapen kan små flygföretag slå mot viktigare mål.

Jag är själv inte särskilt förtjust i bl.a. Wardens teorier om att slå ut tyngdpunkter/Center of Gravities. Det låter utmärkt i teorin, men hur identifieras dom? I alla krig sedan Gulfkriget har det mer handlat om att slå ut allt, d.v.s. utnötningskrigföring snarare än manöverkrigföring.

Ta Irak som exempel: Ett av problemen med återuppbyggnaden av Irak är att den civila infrastrukturen blev för förstörd. Militär strategi bygger på att vinna den militära striden (Kriget), inte att vinna den politiska segern (Freden). Kanske det är viktigare att tillåta en del militära förluster, inte skada civilbefolkningen så pass mycket att det byggs upp ett hat mot motståndaren och därmed lättare kunna skapa en fredlig samvaro när kriget är slut? Alternativet är annars som för Tyskland och Japan under andra världskriget. Slå ner dom totalt och utplåna alla möjligheter till fortatt krigisk verksamhet. Jag tror dock inte att någon önskar återupprepa det en gång till...

Därför: Var vänlig och lägg ut doktrinerna på nytt! På så sätt kan vi börja fundera på hur vi ska göra dom bättre. Dom behöver uppdateras med både hur vi agerar nu och hur vi borde agera om några år.