To be, or not to be

En kommentar från Wiseman i mitt inlägg om Neuron avseende UAV:ers möjlighet att operera i krig utan luftherravälde samt Cynisk blogginlägg om manöverteorins död har fått mig att fundera en smula på hur framtidens användande av luftstridskrafter kommer att se ut.

Hur ser framtiden ut? Det finns nog ingen som kan avgöra det. Det vi kan lära av historien är dock att varje försvarsmakt är designad för att vinna det föregående kriget. För Sveriges del så innebär det till glädje för den svenska befolkningen att vi får gå tillbaka till kriget mot Norge 1814. Vi har alltså inte så mycket egna erfarenheter att stå på. Framför allt inte för luftstridskrafter... Visst så har vi deltagit i internationella operationer m.m., men hur typiska är dom för ett eventuellt krig som Sverige skulle bli inblandad i? I stället så försöker vi lära oss av andra länder erfarenheter och tyvärr hänga med i deras teknikutvecklingar. Då är det USA som är den stora förebilden till fasa för Anders Borg.

Vi tittar dessutom lite för ofta på den anfallande sidan. Är det verkligen det som vi borde studera? Vi heter trots allt Försvarsmakten och inte Krigsmakten numera av en viss anledning. Vi tittar också i stort sett enbart på den vinnande sidan. Men hur representativ är dom för svenska Försvarsmakten? Jag är helt övertygad av att vi har mer att lära av att göra tvärtom i stället. Därmed så har vi större möjligheter att lära oss hur vi får ut mesta möjliga effekt av begränsade resurser och begränsade ekonomiska medel.

Intressanta kampanjer att studera är bl.a.

- Serbernas försvar under Kosovo kriget 1999. Jag är mycket imponerad av bl.a. deras maskeringsteknik. De allierade var övertygad om att dom slagit ut alla Mig-29 flygplan på backen. De visade sig vara modeller i skala 1:1 som byggdes av en lokal modellbyggare. (Sverige hade samma möjligheter på våra BAS 90 system fast våra "modeller" var inte lika effektiva mot dagens satellitfotografering och högupplösta kameror). Man byggde hinder för kryssningsmissiler i form av enkla nät som spärrades upp i lämpliga dalgångar (jämför med de klassiska spärrballongerna över London under VK2).

- Engelsmännens tekniska förberedelser inför Falklandskriget. På bara ett par veckor hade man bl.a. förberett Vulcanbombare för insats där man återintegrerat lufttankning och fällning av frifallande bomber, något som inte använts på 20 år och där delarna fick hämtas frun museum och skrottippar världen över. Man integrerade även nytt navigeringssystem samt störkapsel. Med RML och dagens certifieringskrav i Sverige skulle samma process ta minst två år.

- Indonesiska flygvapnets kamp mot den tamilska gerillan. Jag är mycket imponerad över den flygskicklighet som deras piloter visade upp samt den tekniska skicklighet som teknikerna hade med att hålla en mycket divigerande flotta av flygplan i luften. Detta liknar i mycket den svenska flygtaktiken på 60-80 talet. Vi hade inte bästa tekniken i världen, men vi var mycket bra på att slåss i just den terräng och hotbild som rådde i Sverige.

- Sydafrikas strider mot Angola i det s.k. "Bush War". En mycket effektiv kombination av helikoptrar, specialstyrkor och vid behov insats av attackflyg.

- Irakernas bunkerteknologi under Gulfkriget 1991 och Irakkriget 2003. Trots USA:s luftherravälde, kryssningsmissiler och precisionsvapen så hade dom svårt att slå ut irakernas ledning. I Sverige håller vi på att fylla igen alla bergen med betong. Nu lyckades vi dock i sista sekunden rädda Hästveda från att ersättas med ett par kontorslokaler ovanpå marken i Enköping.

- Vi har även vår egen historia att lära av. Uppsättandet av F 22 i Kongo var en bedrift utan like. På bara ett par veckor hade förbandet satts ihop och var på plats nere i Kongo. Nu för tiden är det svårt och dyrt för Flygvapnet att åka ut på en internationell mission. Vi måste hela tiden ha mer utrustning till följd att Flygvapnet tappat sin stora operativa fördel nämligen förmågan till snabb ombasering. Flygplanen är i och för sig lätta att flyga till en annan plats i världen, men vår logistik kräver C-17 och stora RoRo fartyg för att få på plats. Jag hörde ett rykte att containrarna till NBG08 skulle ta 11 mil på landsväg om dom ställdes upp på rad.

För att se hur framtiden ser ut så är det två begrepp som jag vill titta lite närmare på; Luftherravälde och Manöverkrigföring. Hur aktuella är dom idag med den fokusering svenska försvaret har på strid i Afghanistan och hur väl uppdaterad är vår svenska "Doktrin för luftoperationer"?

Betydelsen av Luftherravälde
På FHS får Flygvapnets elever lära sig allt om begrepept luftherravälde och luftarenans betydlese för krigföringen. Teorin har byggts upp via teoretiker som Douhet, Mitchell och Trenchard.

Deras teorier byggde på erfarenheterna från första världskriget och det statiska skyttegravskriget. Det behövdes något som kunde bryta dödläget. Två system växte fram. Stridsvagnen och flygvapnet. Ironiskt nog så är bägge systemen något som Sverige på senare år använt mindre och mindre. Stridsvagnarna förrådsställs på Gotland och Flygvapnet är inte politiskt korrekt att använda i stridsoperationer utomlands.

En annan erfarenhet var värdet av att använda flygstridskrafter till att slå på djupet. Det var en för dyrbar resurs för att slösa bort i småstrider här och där. I stället skulle det kraftsamlas och användas mot strategiska mål. Detta tänkande låg bakom bildandet av flygvapnet som fristående vapengrenar i England (1918) och Sverige (1926). Genom att vara en fristående vapengren så skulle man säkerställa att resurserna inte "stals" för arméns behov.

För Sveriges del så kulmerade det med E1 klubba under det kalla kriget, d.v.s. attackflyget som skulle sänka invasionstonnaget över Östersjön samt slå på djupet mot ryska divisioners underhåll och frammarch. Jaktflyget var mest till för att skydda baserna som det offensiva attackflyget opererade från. CAS övades över huvud taget inte annat i en indirekt form bestående av de Lätta Attack förbanden.

Med fokus på COIN så har flygvapnets roll blivit mer understödjande. Vi övar CAS för att understödja markförbandens strid och likt engelsmännen i Malaysia så är det som eftersöks mest helikoptrar och transportflyg för understöd av marktruppernas logistik, transporter samt sjukvård. Egentligen har behovet av Flygvapnet som fristående enhet totalt försvunnit, vilket Försvarsmakten realiserat i form av den gemensamma staben enligt NATO modell.

I efterklokhetens bleka sken så kanske vi skulle ha köpt in attackhelikoptrar i stället för stridsvagn 122? Vi skulle definitivt haft mer nytta av dom i Afghanistan.

Teorin om luftherravälde säger att "Med luftherravälde garanteras du inte seger, men utan så förlorar du". Bevisen har genom historien varit tydliga med t.ex. tyskarnas initiala segrar under Ardenner offensiven men totala förlust då vädret blev bättre och de allierade kunde återställa luftherraväldet. På senare år har teorin använts i Gulfkriget 1991, Kosovo 1999 och Irak 2003. Kosovo blev också det första krig där man kan hävda att segern kom utan att markstridskrafter behövdes sättas in. Därmed föll en av markförespråkarnas teorier att "endast markstridskrafter kan hålla ett territorium". Den är helt rätt, men i moderna krig är kanske territorium inte längre det viktiga?

Ska man tro på Douhets teorier så går det att knäcka en befolknings vilja. Detta låg som grund för "Bomber" Harris kampanj mot Tyskland under VK2. Men för att knäcka en befolkning krävs det kraftiga metoder som slutar med Hiroshima, Nagasaki och Dresden. Jag tvivlar på att vi vill upprepa det igen? Även precisionsbombning har sina nackdelar, se analysen av Warden nedan.

I Irak och Afghanistan har vi totalt luftherravälde. Ett fåtal Stinger och SA-7 robotar är inget större hot och eldrörsluftvärn samt finkalibrig eld klarar man bra genom att flyga på 3000 meters höjd med bra fart och några svängar då och då. Men enligt teorin skulle Al Qaida och Talibanerna förlora kriget. Ja, det gör dom nog. Men frågan är bara hur lång tid det tar. Detta tar oss över på manöverteorin.

Manöverteorins död
Manöverteorin för luftstridskrafter bygger inte som många tror helt på arméns uppdragstaktik. Den är snarare en effekt av amerikanarnas generande uttåg ur Vietnam. Trots lokalt luftherravälde, överlägsen teknik och stora resurser så kunde dom inte besegra de konventioella stridskrafterna i Nordvietnam och gerillan i Sydvietnam. I stället så begav dom sig med svansen mellan benen hemmåt, begravde alla kunskaper om gerillakrigföring och fokuserade sig på teknikkriget i Europa i stället.

Resultatet blev AirLandBattle doktrinen som släpptes 1980 i form av FM100-5 (numera ersatt av FM 3-0). Liksom skapandet av de fristående flygvapnen som effekt av att man vill undvika ett nytt första världskrig så blev AriLandBattle doktrinen ett sätt att systematiskt använda sina stridskrafter för att nå det operative slutmålet som önskades. Man tog Jominis teorier om att systematisera krigföringen, men glömde Clausewitz klassiska sanning att det de militära operationerna är bara ett sätt att nå det politiska målet, vilket senare skulle straffa sig både i Irak och Afghanistan.

Två teorier har utvecklats ur AirLandBattle doktrinen:

- Wardens teori om att systematiskt bryta ner en motståndares försvar genom att fokusera på "Center of Gravity" och kritiska sårbarheter. Warden var en av strategerna bakom strategin för luftstridskrafterna under Gulfkriget. Den finns dock två aspekter av Wardens teori som gör det mycket svårt att tillämpa för svensk del (om vi inte är en del i en stor koallition). Den första är givetvis omfattningen av kampanjen. Det krävs stora resurser, vilket vi inte längre har i Sverige. Den andra är hur man väljer ut sina mål. USA har med all rätt identifierat folkets vilja att stödja sin ledare som en kritisk sårbarhet. man har slagit ut civil infrastruktur som broar, elkraftverk, vattenförsörjning, kommunikation m.m. Och visst kriget vanns, men till vilket pris? Resultatet blev en civilbefolkning som i stället för att vara tacksamma för att blivit av med en doktator blev hatiska därför att deras värld hade förstörts.

- Boyds OODA loop. Boyds teorier bygger på att en snabb beslutsprocess ska leda till att våra trupper blir mer effektiva än motståndarens och till slut leda till s.k. systemchock. D.v.s. att fienden helt enkelt slutar agera och enbart reagerar på våra operationer. En mycket bra teori mot en västanpassad fiende. Men hur fungerar det mot en fiende som klarar av en mycket lång beslutsprocess och långa krig? Små taktiska segrar behöver inte leda till en strategisk vinst. Titta bara på USA i Vietnam och fransmännen i Algeriet. mängder av taktiska segrar, men i slutet en strategisk förlust av krigen. Dessutom är vikten av underrättelse mycket stor för att det första O-Observe ska fungera. Al Qaida och talibanerna är svåra att komma inpå skinnet.

Precisionsbombning och användning av UAV leder till en syn i väst på krig som något "kliniskt rent". Civilbefolkningen i väst drabbas inte särskilt svårt (förutom familjerna till soldater som dödas/skadas i krig). Dock så är kritiken från omvärlden över dödade civila i Irak och Afghanistan är stor. Under VK1 så var striderna fokuserade till fronten, vilket av naturliga skäl innebar att de flesta som dödades av direkta stridsaktioner var soldater. Sedan ledde kriget dock till svält, sjukdomar (spanska influensan)och etniska utrensningar (Armenier i Turkiet) som dödade mer civila än det totala antalet militärer under kriget. manöverkrigföringen och flygvapnet har dock lett till att civila påverkas i allt större grad. Det finns helt enkelt inget försvar som kan förhindra att civila skadas.

Tittar vi dessutom på ett samhälle som Afghanistan så finns det ytterst få kritiska sårbarheter och inga strategiska mål och därmed ingen möjlighet att effektiv använda precisionsvapen förutom CAS. Det enda som jag kan komma att tänka på är talibanernas behov av omvärldens stöd och det enda stöd som finns är Pakistans säkerhetstjänst ISI. Där har USA mycket svårt att lyckas. Det går inte att bomba Pakistan då dom trots allt har kärnvapen och vem vet vad dom gör med dom? Ett sönderbrutet Pakistan kan dessutom leda till att dessa vapen hamnar i händerna på Al Qaida. I stället försöker man med att fjäska genom att sälja F-16 flygplan och tillverka delar till Boeing flygplan i Pakistan. Parallellt genomförs smyguppdrag med UAV som försöker bomba utvalda talibaner som gömmer sig i pakistan. Läs Long War Journals mycket bra sammanställning om UAV operationer i Pakistan. Dessa operationer leds av CIA och liknar i mycket det berömda "Air America":s operationer i Laos och Kambodja under Vietnamkriget. Xe/Blackwater används också i en del uppdrag i pakistan där USA vill förneka sin närvaro.

För att nå effekt av precisionsbombning och hitta strategiskt viktiga mål krävs en bra underrättelsetjänst. Detta är något som USA har stora problem med i både Irak och Afghanistan. Al Qaida och talibanerna är svåra att infiltrera och mycket rörliga. Tittar man på Internet så får nog talibanerna ut mer av informationsspridningen än USA. Det som gett mest effekt är nog kontrollen av Al Qaida sympatisörer i västvärlden. Passkontrollerna nu för tiden är bökiga, men ger resultat. De viktiga mål som slagits utmed UAV i Pakistan har ofta befunnit sig på resa i väst och sedan spårats på sin väg tillbaka.

Sammanfattning
Det finns ett antal slutsatser man kan dra av ovanstående analys:

- Flygvapnets "Doktrin för luftoperationer" är tyvärr helt byggt på ovanstående syn på luftherravälde och manöverktigföring för luftstridskrafter. Om vi ska fortsätta med enna huvudinriktning måste doktrinen snarast skrivas om för att fokusera på understödjande operationer som CAS och NTISR. Utbildningen på FHS bör fokusera mer på Mao och Sun Tzu (Sun Zi) teorier om gerillakrigföring och östlig syn på krigföring. Luftstridskrafterna bör dessutom titta mer på sjöstridskrafternas begrepp "Fleet in beeing". D.v.s. det är inte alltid användandet av stridskrafter som är det viktiga, utan förmågan att vid behov kunna använda dom.

- TUAV måste snarast införas i Sverige om vi avser att fortsätta satsa på operationer liknande de i Afghanistan. Vikten av underrättelse är stor för precisionsbekämpning. Jag tvivlar dock på att Sverige har den politiska viljan att gå vidare till nästa steg och införa CUAV för bekämpning av markmål.

- I både Afghanistan och Irak finns stora behov av utbildning i arabiska språk och muslimsk kultur. Sverige som skryter med att ha tagit emot flest irakiska flyktingar i världen i förhållande till storlek borde ha utmärkta förutsättningar att skapa en mycket bra underrättelsetjänst med fokus på dessa områden. Vi kanske ska sluta skicka militärer och i stället skicka tolkar till Afghanistan?

- Om hotet i Afghanistan ska vara det dimensionerande för luftstridskrafter bör vi studera införandet av s.k. COIN flyg. D.v.s. att återinföra Lätta Attacken, fast med precisionsvapen.

Resultatet av denna teknikdrivna satsning satsning har för Sveriges del mest inneburit en egen systemchock (Boyd må snurra i sin grav). Kostnaderna för att införa NBF - Network Centric Warfare resulterade i svarta hål i försvarsbudgeten. Det resulterade också i ett försvar som inte var lämpat för operationer i Afghanistan.

Jag skulle därmed vilja skriva om scenen på kyrkogården med Hamlet som en gammal Flygvapenchef som pratar om sitt fjärde största flygvapen som numera är bortglömt och begravet. Slutklämmen borde i stället för "Att vara eller inte vara" bli "Att ha eller inte ha", som Hemingway skrev...

P.S. Jag vet att illustrationen ovan är fel, men den passar in i detta blogginlägg. Hamlet sade inte de berömda orden med en dödskalle i näven. Det inträffade i en senare akt och Hamlets monolog var då "Alas, poor Yorick".