Skinande nytt!

Idag landade en amerikansk C-17 med två svenska HKP 16 Blackhawk!

På torsdagsmorgonen landade de första Black Hawk-helikoptrarna på Malmen. Totalt har Sverige beställt 15 helikoptrar till en kostnad av närmare 5 miljarder kronor.

Klockan 08.50 landade det enorma amerikanska transportflygplanet C-17 Globemaster III på Malmen, lastad med de två första svenska Black Hawk-helikoptrarna.

Med detta så börjar Försvarsmaktens helikopterverksamhet resan tillbaka på riktigt. Det har varit ett antal tunga år med avveckling av det gamla, utan att det nya riktigt har kommit igång. Visst så har det gjorts enstaka insatser i Kosovo med HKP 9, I Adenviken med HKP 15 och nu i Afghanistan med HKP 10. Mest för att visa att vi kan snarare än att vi verkligen kan. Men det har saknats förmåga på bredden att stötta övriga Försvarsmakten och vissa förmågor halt helt utplånats som flygräddning, ubåtsjakt och pansarbekämpning. Helt i enlighet med övriga Försvarsmaktens ominriktning så har allt satsats på Afghanistan och NBG.

Nu kommer Helikopterflottiljen för första gången på många år ha en mogen helikopter att använda för att bygga upp sin förmåga kring. Till att börja med så är det fortfarande Afghanistan som gäller. HKP 16 kommer att byta av HKP 10 i MEDEVAC-rollen år 2013. Men med tanke på att insatsen i Afghanistan med stor sannolikhet rinner ut i sanden 2014, så kommer de att användas till annat.

Vad skulle jag vilja se?

Först, en uppbyggnad av en riktig luftburen manöverbataljon. Med hjälp av helikoptrar så kan ett mindre arméförband få betydligt större verkan över en större yta. De kan kraftsamla och nå insatsområden snabbare. Använd MEDEVAC utrustade helikoptrar till att stötta det civila samhället med sjuktransporter och övriga att stötta polisens insatsstyrkor.

Sedan när HKP 14 kommer i drift så skulle jag vilja se ett återtagande av förmågan till insats över hav. Trupptransport kan lämnas till HKP 16. Integrera torped och sjunkbomber. Integrera ledningssystem så att en HKP 16 med radar kan agera sensor åt marina enheter. Detta är något som Royal Navy har använt sina Sea King helikoptrar till under många år. Med Link 16 så är de dessutom användbara i insatser liknande den i Afghanistan.

Se mer på Flygvapenbloggen här och här.

Corren

Blackhawk up!

Snart får Försvarsmakten leverans av sina HKP 16 Blackhawk. De första besättningarna genomför utbildning i USA på LOWE Army Helicopter Port/Ft Rucker Alabama. Som av en slump på samma ställe som svenska piloter genomförde helikopterutbildning för att deltaga i insatsen i Kongo 1960!

Korrigering: Teknikerna genomför sin utbildning på Ft Eustis.

HKP 16, Blackhawk, är en välbeprövad helikopter och kommer med stor sannolikhet att göra ett mycket bra jobb. Om den sedan hinner skickas till Afghanistan innan ISAF drar sig ur är en helt annan fråga. Flygvapeninspektören Anders Silwer har i varje fall lovat att avgå om så inte blir fallet.

HKP 14, NH-90, är en helt annan fråga. Den är fortfarande att betrakta som kvar i utprovningsstadiet. Hur länge ska vi försöka innan vi ger upp? Holländarna har stora problem med sina NH-90.

The already delayed introduction of the NH Industries NH90 maritime helicopter in the Netherlands has suffered a fresh setback, with the commander of its Defence Helicopter Command having reported worse-than-expected performance during initial activities with the type.

Dutch personnel have so far achieved only 50% of the intended flying hours using an initial four aircraft that have been delivered in a so-called "meaningful operational capability" standard. A fifth will arrive in November.

Issues relate mainly to maintenance support and availability of spare parts, prompting a fresh six-month delay for the NH90 to meet its first operational commitments, said Air Cdre Theo ten Haaf. He also identified the aircraft's radar as having failed to meet specifications while searching for small objects in high sea conditions.

Tja, holländarna verkar i varje fall inte ha gett upp. Det kanske finns anledning att fortsätta med tre olika helikoptertyper trots allt, även om logiken säger att det blir dyrt med underhåll, reservdelar och tre utbildningsystem för piloter och tekniker.

Som en liten krydda i helikopterdebatten så fick jag denna bild på en Boeing Vertol 107 (a.k.a. HKP 4) som är på väg till Afghanistan. Det går alltså att flyga utan modern utrustning...

Dubbel användning = bättre beredskap

Staten har de senaste åren försökt lägga ut kärnverksamhet på privata bolag. Ett exempel som har har upprört mig oerhört under lång tid är utförsäljningen av Sjöräddningen. Men nu ger Norrlandsflyg upp. Det går helt enkelt inte att driva denna typ av verksamhet med vinst. Regeringen planerar därför att köpa tillbaka verksamheten och lägga ut den på Sjöfartsverket. Därmed så har Regeringen backat på sin tidigare styvnackade inställning att Staten inte får konkurrera med privata bolag.

Totalt berörs sju helikoptrar. Regeringen ska skriva under propositionen om köpet den 15 september och lämna den till riksdagen. Om riksdagen säger ja tar Sjöfartsverket över personalen för alla sju helikoptrar baserade runt om i landet och leasingavtalen för fem helikoptrar.

Norrlandsflyg har precis beställt nya helikoptrar. Frågan är om det är de nya S-76D som Sjöfartsverket tar över, eller S-76C++ som Norrlandsflyg använder idag? Storleksmässigt så är det samma klass. Kabin på 5,78 m3, max startvikt på 5,3 ton och räckvidd 818 km. Detta att jämföra med UH-60M 11,2 m3 kabin 9,9 ton max startvikt och 511 km räckvidd.

Norrlandsflyg har gjort ett bra jobb och personal och utrustning håller hög kvalitet. Men hur tjänar man pengar på en sådan här verksamhet? Jo, genom att dra ner på kostnader till ett minimum. Detta innebär att man tar en risk genom att inte ha kapacitet den dag det behövs något mer än bara normalberedskapen.

Tidigare utförde Försvarsmakten delar av sjöräddningen. Med våra stora HKP 4 - Boeing Vertol och HKP 10 - Super Puma så hade vi en resurs som genom åren genomfört många svåra uppdrag. Men problemet var att sjöräddningen var inte en huvuduppgift och då Försvarsmakten drog ner på sin verksamhet beroende på budgetneddragningar så fick ofta räddningsystemen dra in på svångremmen. Konsekvenserna av detta kunde ses vid bl.a. Estoniakatastrofen då vinchar och annan utrustning helt enkelt inte höll måtten.

Debacklet med anskaffning av nya helikoptrar blev ytterligare en spik i kistan. Då HKP 4 skrotades i förtid, HKP 10 gångtidsförlängts enbart för att flyga i Afghanistan och HKP 14 aldrig blir levererad så finns det inte någon helikopter inom Försvarsmakten som håller måttet för sjöräddning. Flygvapnet klarar idag inte ens av att hålla sin egen flygräddning, utan har fått förlita sig på civila bolag även där. Förlusten av kompetens inom den militära helikopterverksamheten har varit stor. Sjöräddning är en mycket bra verksamhet att träna Försvarsmaktens piloter på, då det i mångt och mycket liknar MEDEVAC och CSAR rollerna.

Samtidigt så är det rent slöseri av investerade pengar vid anskaffning av nya helikoptrar (HKP14/16) att inte utnyttja dem så mycket det bara går. Försvarsmaktens driftbudget lär nog inte räcka till mer än att bara utnyttja helikoptrarna till 50%. Liksom HKP 4 så kommer de att om 20-30 år att bytas ut med massor av tid kvar i skroven att utnyttja. Genom att nyttja dessa redan betalda helikoptrar för sjöräddning så blir timpriset lågt (lön, underhåll och bränsle).

Mitt förslag är därför att låt Sjöfartsverket ta över sjöräddningen till den nivå som Norrlandsflyg har haft kontrakt på, eller kanske något lägre. Komplettera sedan med Försvarsmaktens helikoptrar. HKP 14 (när den dyker upp) bör vara lämpad för detta. Den nyanskaffade HKP 16 UH-60M Blackhawk som börjar levereras till årsskiftet används av många länders kustbevakning i sjöräddningsrollen. Nu saknar säkert våra HKP 14 en del utrustning som de behöver i form av vinch, IR/optisk sökutrustning, havsövervakningsradar och pejl för nödsändare, men detta borde vara möjligt att integrera då de trots allt fins i många andra länders Blackhawk.

På så sätt skulle vi kunna få både bättre utbildade piloter i Försvarsmakten, merutnyttjande av statliga investeringar och en extra resurs för sjöräddningen att ta till vid större olyckor.

Verksamheter som sjukvård, polis, brandkår och försvar är mycket svåra att lägga ut på privata bolag. Det går ofta inte att tjäna pengar om man inte skär in på överflödet i form av extra beredskap för den olycka som kanske bara inträffar någon gång vart annat år. Har man dessutom inom staten en resurs som redan är betald är det inte särskilt ekonomiskt att inte utnyttja den till allt den går att använda till.

Skunkworks (uppdaterad)

När jag var en ung flygplansnörd så fascinerades jag av filmen "Blue Thunder" som handlade om en ny helikopter som skulle användas av polisen för särskilda operationer. Den hade en "smyg"-mod där ljudet från helikoptern minskade genom att ändra varvtalet på motorn. Även TV-serien "Airwolf" hade liknande egenskaper på sin "huvudperson". Men det som var science fiction i dessa filmer för 20 år sedan börjar bli vardagsteknik idag.

På nätet spekuleras det nu vilt om den helikopter som de amerikanska styrkorna som sköt Usama Bin Laden tvingades lämna efter sig. Bilder som cirkulerar i pressen visar på detaljer som inte förekommer på en vanlig UH-60 Blackhawk.



Min bloggkollega David Cenciotti har spekulerat kring de foton som finns tillgängliga och beskrivningar från vittnen till händelsen och tagit fram en bild som visar på en kraftig modifiering av det vanliga UH-60 skrovet.

Även Aviation Week funderar i liknande spår.

The exact type of helicopter is unknown but it appears to be a highly modified version of an H-60 Blackhawk. Photos disseminated via the European PressPhoto agency and attributed to an anonymous stringer show that the helicopter’s tail features stealth-configured shapes on the boom and the tail rotor hub fairings, swept stabilizers and a “dishpan” cover over a five-or-six-blade tail rotor. It has a silver-loaded infrared suppression finish similar to that seen on V-22s.

Det man fokuserar på är framför allt den disk som finns monterad i stjärtrotorn.

Se fler bilder hos Reuters.

Skunkworks
I USA har man under många år haft en post i försvarsbudgeten för s.k. Black Ops. Under många år gick stora delar av dessa pengar till utveckling av hemliga flygplansmodeller. Den mest kända av dessa utvecklingsavdelningar var Lockheed Martin "Skunkworks" under ledning av den legendariske flygplanskonstruktören Clarence "Kelly" L. Johnson och senare Ben Rich.

Bland de flygplan som utvecklades i yttersta hemlighet var U-2, SR-71 och F-117. F-117 var operativ under ca 10 år innan de första bilderna publicerades. Efter ett haveri så finkammades stora delar av en öken för att säkerställa att inga delar kom i orätta händer. I en bok jag läst om F-117 så beskrev en pilot hur han fick anställning på en F-117 division. Det kom en fråga om han ville ta en topphemlig tjänst. Han fick inte fråga var eller vad han skulle flyga, bara svara "Ja eller Nej". (Det kanske var där FM fick idén till det nya anställningskontraktet...)

Med tanke på hur USA har lyckats att hålla utvecklingsprojekt hemliga förr, så finns det inget som motsäger möjligheten för en Stealth-version av UH-60 att utvecklas och användas operativt utan att bli offentliggjord. Med tanke på att denna typ av helikopter troligtvis bara opererar i mörker (annars syns den trots allt visuellt), så finns stora möjligheter att dölja den för omvärldens nyfikna blickar.

På nätet finns även många rykten om det s.k. "Aurora"-projektet som skulle vara efterträdaren till SR-71. Kanske blev "Aurora" B-2. Vem vet? Nu när Kalla Kriget är slut och utvecklingen av satellitkameror samt spanings-UAV gått framåt är kanske inte behovet av en efterträdare till SR-71 så stort. Men man vet aldrig. Spaningsflyg är en efterfrågad resurs, vilket om inte annat våra Gripen bevisar just nu nere i Libyen.

För en beskrivning av Skunkworks och deras maskiner rekommenderar jag böckerna "Kelly: More Than My Share of It All" av Kelly Johnsson, "Skunk Works: A Personal Memoir of My Years of Lockheed" av Ben Rich samt "Sled Driver" av Brian Shul (hade jag råd skulle jag köpa ett av de två exemplar av "Limited Edition"-boken som just nu finns till försäljning...snälla tomten!).

Egenskaper hos en Stealth-helikopter
Tittar man på Davids bild så liknar den i mångt och mycket RAH-66 Comanche.
"The Boeing-Sikorsky RAH-66 Comanche was cancelled on 23 February 2004, after 22 years, 6 program restructurings, and 6.9 billion dollars. The Army said it would use the $14.6 billion earmarked for 121 Comanches between 2004 and 2011 to buy 796 additional Black Hawk and other helicopters and to upgrade and modernize 1,400 helicopters already in the fleet.
...
Based on analysis by DOT&E of current designs and limited testing on a contractor range, the radar warning receiver and two communications antennas did not meet some RCS allocations. The satellite receiver antenna did not meet performance requirements, and the radar warning receiver sensitivity was marginal. Efforts to reduce the RCS would have been likely to adversely affect the performance of already marginal antennas."

Pengarna finns alltså och tekniken har utvecklats i Comanche-projektet. Planer finns också på att uppgradera existerande helikoptrar och köpa fler UH-60 Blackhawk. Kan den okända helikoptern vara ett av resultaten från nedläggningen av Comanche?

Skrovet är helt klart radarsignaturanpassat. I operationen att slå ut Usama Bin Laden så är det nog mest det pakistanska gränsförsvaret man var oroad för. Det största radarekot från en helikopter är dock dopplersvaret från huvud- och stjärtrotor. Dopplersvar uppstår p.g.a. bladens fart framåt, som är betydligt högre än helikopterns egen fart. Den disk som man ser på fotona och Davis skiss kan vara för att reducera detta dopplersvar, men jag skulle även tippa på att den är till för att skydda rotorerna från finkalibrig eld. Stjärtrotorn är extra viktig att skydda, då en helikopter är okontrollerbar utan stjärtrotorn som motverkar vridmomentet från huvudrotorn. Varför den aktuella helikoptern havererade är oklart. Initiala rapporter talade om att den blivit träffad av eld från marken, men enligt den analys som New York Times genomfört så var motelden mycket begränsad. Mer troligt är att den i mörkret flugit in i någon typ av hinder.

Det största problemet är dock ljud (från motor och rotorer) och IR-signatur. IR-signaturen minskas genom att ändra på motorernas utblås. Man ser på skissen stora skillnader i motorernas konstruktion mellan dagens UH-60 och Stealth-versionen. Dessutom beläggs helikopterns skrov med särskild IR-anpassad färg. Troligtvis är denna färg även radarabsorberande, s.k. RAM. För helikoptrar är denna typ av färg mycket bökig att hantera, då den är känsligare än vanlig färg och helikoptrar ofta blästras av sand vid start och landning.

Ljudet från motorn minskas genom isolering samt anpassning av utblåsen. På civila flygplan används ofta ett utlopp som har vågformad kant för att öka utloppsarean och på så sätt minska ljudet. Man försöker också få ljudet att i första hand spridas bakåt för att undvika frekvenshöjningar p.g.a. dopplerskiftet i framsektorn.

Den stora utmaningen ligger dock i utformningen av rotorn. Inom den civila flygutvecklingen så har man dock på senare år tagit fram mycket effektiva och tysta propellrar som har en böjd utformning. Dessa propellrar ger även högre effekt, vilket innebär att lägre varvtal skulle kunna utnyttjas som i sin tur ger lägre ljud från motor och rotor. Moderna kompositmaterial och moderna CAD-program innebär att helt ny utformning av rotorer är möjlig.

New computer-generated design codes not only contributed to improved propeller efficiency, but contributed to solving problems associated with noise. Engineers closely monitored the effect of propeller noise on both cabin occupants and people on the ground. To study propeller acoustics, they mounted propeller models on a JetStar aircraft fuselage at the NASA Dryden facility. Microphones located on the airframe and also on a Learjet chase plane provided data at close range and at a distance. After reviewing the sound pattern data, they concluded that substantial noise reduction technology was necessary to meet the established goals. Eventually, they achieved a reduction of sixty to sixty-five decibels of noise through a combination of structural advances and flight path modifications.

Hur kan den disk som syns på bilderna reducera ljudet? Tja, jag är ingen expert på akustik, men jag skulle kunna tro att den har två egenskaper (förutom minskad radarsignatur och skottsäkert skydd).

- En rotor har högre hastighet ju längre ut åt spetsarna man kommmer, vilket innebär att ljudet får en högre frekvens längre ut. Genom att blockera den inre delen så blockerar man även låga frekvenser och får ett mer vinande ljud som försvinner i bakgrundsljud. Lägre frekvenser hörs också på längre håll, vilket innebär att man minskar det avstånd en helikopter kan upptäckas på.

- Det skulle också kunna vara så att man stoppar ljudet som går innåt i rotorn och får det att studsa utåt för att på så sätt skapa ljudvågor som ligger i motfas till de som bildas av rotorn. På så sätt skulle man i teorin kunna få en passiv dämpning av ljudbilden på samma sätt som man använder aktiv dämpning i t.ex. Saab 2000 kabin.

Det ska bli mycket intressant att se de första bilderna på en hel helikopter samt fler närbilder på vraket från den helikopter som sprängdes. Frågan är vad pakistanska armén och ISI gör av det de hittar? Det borde finnas stort intresse från många länder att ta sig en närmare titt på tekniska lösningar. Kina är en mycket trolig mottagare av detta "skrot".

För konspirationsteoretikerna där ute lär livet ta en ny vändning om denna helikopter kommer ut på marknaden. Vem glömmer inte Mel Gibsons roll som paranoid galning i filmen "Conspiracy Theory" där han drömde konstiga drömar om att han jagades av män i tysta helikoptrar..

Se även Cornucopia i samma ämne.







SvD

Uppdaterad 11-05-17, 20:22
David Cenciotti har uppdaterat sin analys av hur de modifierade UH-60 Blackhawk kan se ut.

I sitt inlägg så pekar han på en rapport som getts ut av Sikorsky 1978 där man föreslår ett antal ändringar på en Blackhawk för att minska på radarmålytan.

Ändringarna som föreslås är intressanta, men frågan är egentligen vem som utfört ändringarna på de aktuella helikoptrarna? I de initiala uttalandena så spekulerades det i att det tagits fram ett modifieringskit av 160th Special Operations Aviation Regiment och att de själva certifierat modifieringen. Jag tvivlar på att lokala ingenjörer har kompetens för större modifieringar av hela skrovet motsvarande de som förs fram i Sikorskyrapporten. Det är stor skillnad på att ta bort en lufttankningsbom, skruva på en signaturminskande panel på stjärt- och huvudrotor och byta ut frontrutan mot en radarsignaturanpassad motsvarighet samt att bygga ett nytt skrov a la F-117.

Om skrovet är så pass modifierat så har detta levererats direkt från Sikorsky och då är det en betydligt större svart projekt än att bara modifiera lokalt på ett förband. Med stor sannolikhet borde därför fler av dessa helikoptrar finnas ute på förband eller vara nära leverans till förband. Även om man vill hålla teknik hemlig så vill man gärna kunna använda sig av nya tekniska framsteg på bredden bland förband. En tyst helikopter skulle vara mycket användbar i Afghanistan för att snabbt förflytta trupp och överaska talibanerna utan att behöva landsätta trupp långt ifrån de byar man misstänker ha samarbete med talibaner. hela krigföringen skulle kunna ändras och truppförflyttningrar längs med vägar minskas och därmed ochså risken för att bli exponerad för IED.

Det som var hemligt för 30 år sedan börjar nu bli avhemligat och tillgängligt för allmänheten. Ögonvittnen säger att det fanns likheter i kantigheten med en F-117. 1999 så tog Lockheed Martin ett antal patent baserad på signaturminskande åtgärder som utvecklats inom ramen för F-117. Tydligen så har dessa teorier hunit bli så pass gamla att man nu kan avhemliga dem. Vid utvecklingen av F-117 var det för tekniskt avancerat att göra datorsimuleringar på annat än platta ytor. Jämför med F-22, B2 och F-35 där man numera har mer aerodynamisk utformning och därmed också mer flygbara farkoster. F-117 var, enligt de pilotutsagor jag hört, "lika manövrerbar som en timmerlastbil".

Fram- och motgångar (uppdaterad)

Så här lite i skymundan av insatsen i Libyen och katastrofen i Japan så fortsätter insatsen i Afghanistan.

Den svenska helikopterenheten har gjort sin första insats.

Uppgiften bestod i att transportera två skadade soldater ur den afghanska armén från basen i Khilegay till det tyska fältsjukhuset på Camp Marmal i Mazar-e Sharif.

I detta fall behövde de amerikanska helikopterresurserna förstärkas efter en trafikolycka mellan två afghanska arméfordon med stort skadeutfall.

Hur går det då i Afghanistan? 2011 är året då vi skall börja avveckla för att 2014 överlämna säkerhetsansvaret åt Afghanerna. Då det svenska PRT:t ansetts som ett av de säkraste i Afghanistan var tanken att någon av de fyra provinserna skulle bli ett av de första att övergå i afghanskt ansvar.

Men anfallet på FN-kontoret i Mazar-e Sharif visar att området är långt ifrån stabilt. De insurgenter som hållt till i området väster om MeS har tillräckligt med inflytande för att ställa till problem inne i själva stadskärnan. Bränningen av en Koran i USA är givetvis bara ett sätt att egga upp folkmassorna, men någon måste ha stått bakom denna uppeggning. Det behöver nödvändigtvis inte vara talibaner, utan kan lika gärna vara IMU, en politisk rival till Atta, kriminella smugglare eller någon annan som har vinner på ett oroligt MeS.

Jag satt igår kväll och tittade på National Geographics film "Restrepo" som handlar om en grupp amerikanska soldater som opererar i ett av Afghanistans farligatse områden i Korengal-dalen. En mycket bra film, som jag varm rekommenderar. USA förlorade 50 män i striderna mot talibanerna och ett antal civila dödades när man gjorde insatser med bl.a. A-10. 2010 lämnade USA dalen, man lyckades inte få över lokalbefolkningen på sin egen sida.

Vad är egentligen den sanna sidan av Afghanistan? Är det den som visas i filmer som "Restrepo" eller "Armadillo"? Eller är det den som europeiska och svenska politiker försöker visa upp att vi gradvis ökar säkerheten och kan lämna landet 2014?

Wired har en artikel om ett regelrätt anfall på en amerikansk postering i Margah i oktober förra året.

All the same, a half-year later Margah remains an important object lesson for the U.S. military and NATO, and for politicians betting on improving security to allow them to withdraw troops from Afghanistan starting this summer.

It’s an axiom of successful on unconventional war that insurgent fighters require safe havens. As long as Afghan and foreign fighters can move unmolested between Afghanistan and Pakistan, the U.S.-led coalition will never be able to reverse Afghanistan’s deteriorating security.
...
The free flow of insurgents across the Af/Pak border, which six months ago allowed hundreds of insurgents to mass in Margah, remains one of the major reasons NATO is losing the Afghanistan war. Until that border is sealed, insurgents will enjoy safe haven in Pakistan, and the coalition will fight the same battles, every spring, against refreshed insurgent forces.

The coalition understands this danger. As part of the Afghanistan “surge” approved by the Obama administration two years ago, the U.S. Army added several battalions from the 101st Airborne Division to Paktika, in hope of interdicting border crossings. It’s not clear yet whether that effort is working.

ISAF utreder vad det egentligen var som hände i Margah...

Nyckeln till Afghganistan ligger inte att bekämpa talibanerna, utan att få till en lösning för hela regionan och då framför allt Pakistan och de sovjetiska staterna i norr. I MeS är det som sagt var inte bara talibaner, utan även IMU är en faktor att räkna med. Man måste komma ihåg att i just MeS så var talibanerna inte starka innan 2001. Talibanerna genomförde också folkmord i området, vilket gör att de saknar starkt stöd.

Under tiden så börjar sommaren komma i PRT MeS och med den även talibanernas "stridssäsong". Är det en sista dödsryckning vi ser hos talibanerna? Är de medvetna om att ISAF börjar få ont om tid och att de europeiska försvarsmakterna saknar pengar? Förstår det att bara de håller ut en stund till och visar att de inte knäckts så finns det risk att vi drar oss ur? Eller är det helt enkelt så att de blivit starkare? Jag säger samma sak som "Strategi och Krigskonst", 2011 blir ett långt år.



Uppdaterad 11-04-04, 21:11
Även SWJ noterar att "Fighting Season" nu officiellt har startat.

Uppdaterad 11-04-05, 12:26
I provinsen Faryab dödades idag två ISAF-soldater.

Nyhetsbyrån Reuters rapporterar att två Isaf-soldater dödats sedan en man klädd i afghansk polisuniform öppnat eld mot dem inne i ett militärläger. Attentatet inträffade i den nordliga Faryabprovinsen. Mannen som sköt flydde från platsen.

Det har hänt flera gånger tidigare att attentatsmän angripit utländska soldater, klädda i polis- eller soldatuniform. En talesman för den Natoledda Isafstyrkan ville inte lämna närmare detaljer. De dödas nationalitet var inte känd.

Faryab ligger i norra delen av Afghanistan och gränsar till de områden som den svenska styrkan ansvarar för. Den svenska försvarsmakten har ingen information om händelsen men undersöker rapporten.

Enligt YLE var det en afghanska soldat som öppnade eld.

Två utländska soldater har dödats i provinsen Faryab i Afghanistan. Soldaterna uppges ha blivit dödade av en afghan i en gränsbevakaruniform.

Den Natoledda ISAF-styrkan utreder nu om det stämmer att Natosoldaterna dödades av en afghansk soldat inne på en militärbas.

Den största Natobasen i den nordliga provinsen Faryab bemannas främst av norska och amerikanska soldater. De ihjälskjutna soldaternas nationalitet är inte känd.

Faryab är en norsk PRT och det är där som Sverige stöttat operationer med norska helikoptrar som ett led i att bygga upp kunskaperna inför insatsen med vår HKP 10.

Uppdaterad 11-04-05, 22:00
NY Times rapporterar att det var två amerikanska soldater som dog.

The attack took place while the deputy commander of the Afghan border police there, Col. Najamuddin, who like many Afghans uses only one name, was in a meeting with American trainers, the colonel said. Mr. Samarudin, on guard duty outside, shot and killed two of the American soldiers providing security for the meeting, and then fled, leaving his weapon behind, Colonel Najamuddin said. The colonel said a search was under way to find Mr. Samarudin.

Once relatively peaceful, Faryab Province has had a spike in insurgent activity since last year, as Taliban infiltrators have flowed into the area.

There has been a string of such attacks by members of Afghan security forces. On Saturday, a policeman in Samkani District of Paktia Province opened fire on American soldiers and Afghan police officers who had their backs turned while filling fortifications with dirt. Two Afghan police officers died, including the attacker, and two American soldiers were wounded, said Saddat Khan, the district governor.

On Feb. 18, a man wearing an Afghan National Army uniform opened fire on German soldiers in Pul-i-Kumri, Baghlan Province, killing two of them and wounding eight others, according to the police commander, Gen. Daoud Daoud. And on Jan. 22, the Taliban claimed that an Afghan soldier turned his weapon on French troops at Sarobi, in Kabul Province, killing three. Afghan authorities said that the claim was untrue, and that the soldier was a deserter who did not succeed in killing anyone.

Återigen visar detta på att den afghanska poliskåren håller betyldigt sämre koll på vilka som antas för utbildning än vad t.ex. ANA gör.

Uppdaterad 11-04-06, 17:49
USA har lämnat Korengaldalen. Frågan är vem som tagit över? Enligt Wall Street Journal och SWJ har Al Qaida kommit tillbaka. USA:s satsningar hanldar inte längre om att försöka stoppa talibanerna.

The U.S. surge strategy in Afghanistan hopes to achieve two goals. First, it hopes to buy time to permit a buildup of Afghan security forces so that they can maintain security in the country. Even if this hope is achieved in Afghanistan’s urban areas, the Afghan government’s imminent control and pacification of places like the Korengal and Pech valleys is not in anyone’s imagination. Second, U.S. policymakers hope the surge will create negotiating leverage over the Taliban, leading to a political settlement. Such a settlement would undoubtedly include a ceasefire which would favor Taliban and al Qaeda re-infiltration into ungoverned spaces like the Korengal and Pech valleys.

Försvar och Säkerhet har analyserat antalet attacker inom PRT MeS och finner att det går åt helt fel håll.

Jag har gått tillbaka i ANSO:s redovisningar och sammanställt antalet attacker i PRT MeS fyra provinser under föregående år under mars månad. 2009 - 2 st; 2010 - 17 st; 2011 - 42 st attacker. Antalet attacker har alltså stigit kraftigt. För hela Afghanistan har ökningen under mars varit 68 % jämfört med 2010, vilket alltså är betydligt mindre än ökningen för PRT MeS.

Är detta bara ett sista "ryck" från Talibanerna? Hur länge kommer USA att hålla ut? De har trots allt betydligt viktigare områden att oroa sig för nu när det mullrar i nordafrika. Jemen, Bahrein och framför allt Saudiarabien är mycket viktiga partners i området. Viktiga faktorer är givetvis oljan, Suezkanalen samt säkra baseringar mot Indiska Oceanen och Iran.

Gästinlägg: Får vad som helst ske i Försvarsmakten?

Del 1
Jag förstår att det är en politiskt het potatis att skicka ner helikoptrarna till Afghanistan. Men är det rimligt att vi samtidigt skall dra bort trupp från marken för att de nya svneska elementen till ISAF skall få plats inom rådande ekonomiska ram?

Om vi tar bort trupp från marken, som löser den ställda uppgiften till ISAF, så är det självkjlart att SAE Medevac får en hel del att göra, deras uppgift är främst för våra egna trupper (ISAF) och löser egentligen inte den uppgift som ISAF har att göra i RC N.

Dessa piloter och i synnerhet den medicinska personalen ombord kommer få mer att göra då det helt plötligt blir mindre egen trupp på marken som utsätts för större risker då de numera skall lösa samma antal uppgifter över samma område som tidigare då de var ca 40 personer fler.

Borde det inte vara så att SAE Medevac läggs utanpå den nuvarande personalramen?
På marken har vi trupp som löser uppgiften gentemot befolkningen, ANA, ANP och ANSF. För att detta skall fungera så behövs det underhåll och en del stabspersonal etc. så klart.

Men idag har vi ca 540 soldater och officerare i Afghanistan. Det är ca 5 plutoner som är trupp på marken, dvs. ca 150 personer. Sedan har vi OMLT som är inte fullt så många, ca 70st. Kvar i stabs och underhållsbefattningar etc. har vi 300 personer!!!

Detta känns lite fel tycker jag.

I och med FS22 och SAE Medevac så blir det alltså mindre trupp på marken som fortfarande skall lösa samma uppgifter som tidigare. Belastningen blir högre och personlen i stabs och underhållsbefattningar etc. ökar till ca 350st.

Detta känns mycket fel.

Jag tycker att politikerna tillser att vi har mer infanterisoldater på marken i Afghanistan. Det är dessa kvinnor och män som gör merparten av uppgifterna som ISAF är satt att göra.

Del 2
Hur kan vi tillåta att våra soldater skickas utomlands med otillräcklig utbildning?
Enligt de reglementen och instruktioner vi har i Försvarsmakten idag så är t.ex. pistolutbildningen 80 timmar lång. Det är sällan någon som får mer än 3-5 timmar innan de åker iväg.

Känns det tryggt?

De som oftast får skjuta mest och dessutom är de som först tar upp eldstriderna med insurgenterna är takskyttarna på fordonen som oftast bemannar en tung kulspruta. En adekvat utbildning på vapnet är på ca 80-100 timmar följt av förbandsträning och skarskjutning i förband på ytterliggare ca 80-100 timmar vardera. Idag får de inte ens 50 timmars utbildning innan de åker iväg.

Känns det tryggt?

Så är det med mycket av utbildningen på Livgardets internationella utbildningsenhet, IntUtbE. Själv klart är det inte bara deras fel. De får inte de resurser och den tid som krävs. Men då borde det ske en prioritering som gör att alla inte får utbildning på pistol, kulspruta etc. Alla måste inte kunna allt. Men var och en MÅSTE kunna sin sak. Det kommer inte att fungera i längden att kunna lite eller nästan inget.

Detta känns inte tryggt.

/Bekymrad soldat

Helikoptrar ett globalt problem

Det är inte bara Sverige som har problem med att få nya helikoptersystemen att operativa. Även Sydafrika har liknande problem.

- Man har förlorat tre stycken A109 (samma modell som våra HKP15), varav två på kort tid i slutet av förra året. De senaste två haverierna var som tur väl var utan dödsfall.

- Man har dessutom problem att få Rooivalkprogrammet att bli ekonomiskt självbärande. Precis som Sverige utvecklade Gripen som konsekvens av vår neutralitetspolitik så utvecklade den sydafrikanska flygindustrin Rooivalk som konsekvens av bojkotterna under Apartheidregimen. Gränskrigen mot Angola visade på behovet av en attackhelikopter och efter sju sorger och åtta bedrövelser så kom Rooivalk i luften 1990. 12 stycken har levererats till Sydafrikanska flygvapnet, men inga har ännu exporterats. Därmed så står Sydafrika med alla utvecklings och vidmakthållandekostnader.

Frågan är om Sydafrika är på väg mot ett liknande systemhaveri som svenska Flygvapnets helikopterverksamhet? Vi håller precis på och kryper upp ur den djupa grop vi hamnade i. Kanske vi hade tillfälle att byta erfarenheter under den Hot&High-träning som HKP10B var nere på som träning inför insatsen i Afghanistan?

Hmm... vi kanske borde köpa ett antal Rooivalk från Sydafrika? Likt köpet av Galten så kan det öka våra militära samarbeten med Sydafrika.

Rekryteringsproblem

Som jag tog upp i ett tidigare inlägg så lider Flygvapnet inte av Arbetsbrist, snarare brist på många kompetenser.

Inom pilotkåren saknas det idag 89 stycken piloter inom framför allt helikoptersystemen. Uppstarten av HKP14 samt anskaffning av HKP16 kommer att kräva många piloter och tekniker. För helikoptersystemet är det även tänkt att man ska införa specialister även som piloter. Lite grand tillbaka till fältflygarsystemet eller Warrant Officer som användes i USA i deras arméhelikoptrar.

Men hur ska vi få fram 89 stycken piloter i närtid? Bristen kommer dessutom att accelerera de närmaste åren då många i de stora kullarna på 80-talet går i 55-års pension. Försvarsmakten vill gärna få dessa att stanna efter 55, men efter den senaste tidens behandling av sin personal så tvivlar jag på att det är möjligt. Då återstår det bara att rekrytera nya.

Idag så genomförs grundutbildning av helikopterpiloter i Tyskland i brist på lämplig utbildningsplattform här hemma i Sverige. HKP15 var tänkt att användas som ett mellanting mellan en grundutbildningsplattform och taktisk inskolning på HKP14 (och numera även HKP16). Men HKP15 är just nu upptagen med NBG11, även om de kroatiska helikoptrarna avlastat i MEDEVAC-rollen.

Hur ska vi då lyckas rekrytera dessa piloter? Norge som genomför insats i Afghanistan med sina Bell 412 (där även svenska tekniker stöttar) har stora problem med för tidiga avgångar. Piloterna lämnar för mer välavlönade jobb inom bl.a. oljeindustrin. Även för svenska helikopterpiloter så är det nära till att åka till Norge och höja sin lön.

– There are almost no applications to vacant positions for pilots in the air force. When pilots have finished their contract with the air force, they apply for jobs outside the squadron, says Geir Brandsegg in the 339-squadron in northern Norway to NRK.

The main focus for the 339-squadron is the operations in Afghanistan and all training and education is directed on solving these operations. Brandsegg therefore believe that the Afghanistan operations is the main reason the for recruitment troubles.

Employees in the Norwegian armed forces have told NRK that the Afghanistan operations have changed all military training and made it less versatile than before. This has in turn also made it less attractive to apply for jobs in the Norwegian Air Force.

Ett problem för att lyckas rekrytera och behålla piloter är att den typ av flygning som genomförs i Afghanistan är mycket specialanpassad för dessa förhållanden. Piloterna tappar sina övriga kompetenser, vilket gör att den militära utbildningen inte längre är lika lockande. De civila bolagen får helt enkelt inte lika erfarna piloter som förr när man rekryterade från Försvarsmakten. I bl.a. Storbritannien så får man återutbilda piloter som varit i Afghanistan på att landa på fartyg, flyga i dåligt väder med isbildning m.m.

Nya grannar, del 1

Nästa år är det tänkt att insatsen i Afghanistan skall utökas med MEDEVAC-helikoptrar (HKP10B) samt TUAV (Shadow 200 - Örnen). Jag tänkte börja med att granska hur HKP 10B kommer att få det.

Förberedelserna pågår just nu för fullt för HU ISAF - Helicopter Unit ISAF som ska finnas i Afghanistan med HKP 10B 2011-2013. Ett antal helikoptertekniker har börjat sin tjänstgöring med norrmännen i Afghanistan för att dra erfarenheter från att operera i den tuffa miljön.

- Vi är elva svenskar som under olika tidpunkter utgör en del i det norska förbandet i Afghanistan, säger örlogskapten Urban Thorsell som nu blir stabsofficer i Norwegian Aeromedical Detachment. Han ingår i den första gruppen svenskar som precis roterat ner till Meymaneh, Norges PRT i provinsen Fayrab, väster om det svenska ansvarsområdet.
...
Frågan om att få låna svenska helikoptertekniker ställdes av norska försvaret runt julen 2009, som en del i det nordiska försvarssamarbetet Nordefco. Norge behövde tekniker för att kunna vidmakthålla sin Medivac-insats i Afghanistan. Svaret från svenska försvarsmakten blev ja och personal rekryterades med kort varsel. Från januari 2010 har de svenska helikopterteknikerna utbildats i Norge på helikoptern Bell 412, en modell som motsvarar Sveriges tidigare hkp 11. Norwegian Aeromedical Detachment i Afghanistan består av två helikoptrar som står i 15 minuters beredskap och en helikopter i reserv.

Hur ser då operationsmiljön ut där nere i Afghanistan?

En hel del debattörer är kritiska mot Flygvapnets vilja att skydda sina helikoptrar mot finkalibrig eld och luftvärnsrobotar innan dom skickas till Afghanistan. Detta är dock inte bara för att skydda besättningen, utan för att möjliggöra uppdrag då det finns en hotbild. Det är trots allt inte bara besättningen som blir utsatt för beskjutningen, utan även passagerare och de skadade soldater som ska transporteras till sjukhus och då försvinner hela nyttan av att ha en MEDEVAC-helikopter på plats.

I Air Forces Monthly November 2010 finns en lång artikel om luftvärnshotet, "The SAM threat in Afghanistan". Under kriget mot Sovjetunionen 1978-92 så försåg bl.a. USA mujahedin med Stinger luftvärnsrobotar. Under kriget så sköts enligt Mujahedin 269 sovjetiska flygplan och helikoptrar Sovjetunionen bekräftade 25-45.

De luftvärnsrobotar som levererades under kriget finns dock inte kvar i så många exemplar. USA köpte efter kriget tillbaka de flesta och de övriga beräknas vara i så dåligt skick att de knappast går att använda. Endast ett fåtal SA-7 har påträffats hos talibanerna och luftvärnsrobotar har använts vid ett fåtal tillfällen utan effekt än så länge. Det största hotet kommer dock ifrån grovkalibriga vapen (12,7 mm och 14,5 mm maskingevär) samt RPG. En civil Mi-26 Halo-A, opererad av Pecotox Air träffades av en RPG vid landning och samtliga i den sex man starka besättningen från Ukraina dödades. Två RPG träffade en amerikansk HH-60 MEDEVAC helikopter i Helmandprovinsen och resulterade i fem döda.

"It is fortunate that the RPG-7 has a low probability of hit against a non-hovering helicopter except at close range. Its ungided rocket is susceptible to cross winds and an effective anti-helicopter ambush requires multiple rocket launchers and launch positions. RPGs are usually fired at helicopters from close range when there is little chance to evade. "With RPGs you don't know you've been targeted until you see the flash of the explosion nearby", said RAF Chinook pilot Flight Luitenant Eleanor Lodge."

Men luftvärnshotet är inte det som gör det farligt att flyga i Afghanistan. Mellan 2001-september 2009 har 375 helikoptrar havererat med 496 dödsfall som följd. Av dessa var endast ca 19% beroende på fientlig eld. Resten berodde på Brown-Out, Hot&High effekter samt att helikoptrarna helt enkelt slits mycket hårt i det tuffa klimatet. Den fina sanden tränger in i alla utrymmen och förstör mekaniken i motorer och instrument. Helikoptrarna kan väga upp till ett ton extra på grund av all sand som ligger inuti skrovet.

De civila företagen som flyger i Afghanistan har oftast vare sig motmedel eller skottsäkra kroppsskydd, s.k. "liner". Mot RPG och eldhandvapen så fyller motmedel heller ingen funktion. Skottsäkert skydd är det dock vansinnigt att operera utan. Även om en RPG missar så kan splitter skada kritiska delar i helikoptern och tvinga den att landa. Men de civila helikoptrarna har oftast möjlighet att välja att flyga eller inte. En MEDEVAC helikopter måste ta sig fram och där den ska landa finns det bevisligen motståndare som är beväpnade. Frågan är alltid om det ligger några talibaner i bakhåll, då en helikopter är värt många PR-poäng.

Hotbilden kan snabbt ändras. Talibanerna erbjuder stora summor till den som kan leverera tunga maskingevär. Det ryktas om att Iran har planer på att förse vissa falanger med luftvärnsrobotar. Om dessa används mot ISAF så kommer hotet drastiskt att öka. Nord-koreanska IR-robotar har stoppats i tullen i Bankok. Var de var på väg är oklart, men ett ökat antal luftvärnsrobotar på den svarta marknade innebär att förr eller senare så hittar dom vägen till Afghanistan.

Iranian military advisers have been training Taliban fighters in Afghanistan on the use of surface-to-air missiles, a potential game changer in the war if insurgents can use such weapons effectively, several current and retired military officials told The Washington Examiner.

"We know the [Islamic Revolutionary Guard Corps] has been training Taliban fighters in the use of surface-to-air missiles," said a military official in Afghanistan with knowledge of the situation. "As of the moment it is uncertain whether the Taliban has access to the weapons systems necessary to utilize this training against the coalition."

In July, WikiLeaks released classified internal U.S. military reports describing Taliban insurgents firing on an American Chinook helicopter with a surface-to-air missile. There are 11 references in these reports to insurgents having Chinese HN-5 surface-to-air missiles. Military officials are not confirming these reports.

Att det nu skickas helikoptrar till Afghanistan är både bra och dåligt. Bra då det innebär två extra helikoptrar i RC North (även om det numera är gott om MEDEVAC-helikoptrar efter det att USA ökade sin närvaro på Marmal), samt att det innebär bra träning för Helikopterflottiljen inför anskaffningen av HKP 16. VI ska dock inte tro att detta är en exklusiv resurs för det svenska förbandet. På samma sätt som vi hittills stöttats av USA och Tyskland så kommer det svenska helikoptrarna sättas in där det behövs. Frågan är ocksp var de baseras, på en framskjuten bas som de norska helikoptrarna, eller på Marmalbasen som våra Tp 84?

ÖB:s krav på nytt anställningsavtal har dock slagit hårt mot helikopterflottiljen. Ett antal nyckelpersoner inom både tekniker och pilotfacken har eller kommer att sluta. Kortsiktigt så kommer det nog inte att påverka insatsen i Afghanistan, men långsiktigt kommer det att bli ett problem då anskaffningen av HKP 16 är på gång samtidigt som HKP 14 kräver mycket arbete. Hur många blir då över till HU ISAF?

Frågan är dock hur den extra personalen i HU ISAF och TUAV förbandet kommer att hanteras. Kommer Riksdagen att den 4 november godkänna en utökning av mandatet från dagens ca 500 till en storlek som inkluderar helikopter- och TUAV-personalen, eller kommer ramen att vara densamma vilket resulterar i att FS20 kommer att få minska på storleken på sitt förband? Det vore mycket olyckligt om det senare skulle gälla då effekten från förbandet kommer att minska betydligt.

Se även tidigare inlägg om MEDEVAC-helikoptrar i Afghanistan.

Gästinlägg: Det moderna yrkesförsvaret haltar redan

Den uppmärksammade personalbristen inom helikopterflottiljens baskompani fick många att lyfta på ögon brynen. Varför? Jo därför att bristen fick en direkt följd att anställda soldater skickades hem på några veckors ledighet och därmed missade utbildning. Soldaterna är frivilliga men inte anställda i den mening att de uppbär full lön och är arbetsreglerade. De är ett mellanting mellan värnpliktiga och det nya yrkesförsvaret. Soldaterna under frivillighet sagt att de vill genomgå en kvalitativ utbildning under elva månader vid baskompaniet. Det är i och med det där faktumet som det börjar bli besvärligt. Nu är soldaterna helt frivilliga och kan alltså säga upp sig med mycket kort varsel.

Försvarsmakten måste således ge dem den kvalitativa utbildning som lovades för att de skulle rycka in. För att få en kvalitativ utbildning krävs bland annat materiel, personal och pengar. Nu blir det riktigt besvärligt då baskompaniet på helikopterflottiljen brottats med bristen av de här tre viktiga faktorerna under flera år. Den sista kullen värnpliktiga som utbildades under 2009 var ett skyttekompani med främsta uppgift att lösa delar av Flygvapnets högvaktstjänst. Materielen till kompaniet avseende bland annat fordon var hämtat från gamla IB77 tiden och inte lämpade för verksamheten. Högvakten tog mycket tid, pengar och personal i anspråk vilket gjorde att annan utbildning blev lidande. Sommaren 2010 skulle ett baskompani rycka in för att utbildas mot att upprätta helikopterbaser och underhålla dessa. Nu talades det om att Försvarsmakten måste anstränga sig för att behålla soldaterna och deras förtroende.

Problemen började mycket snart, långt innan första soldaten stod i logementet. Materiel som var beställd år innan med ett leveransdatum i god tid innan intryck dök inte upp. Det handlade om allt från splitterskyddade pansarterrängbilar, brandbilar, lastbilssläpp, containrar etc. etc. etc. Listan kan göras meterlång. Man försöker hitta substitut och skriver avvikelse rapporter men mycket litet händer. Vid inryck saknas fortfarande en väsentlig del av basmaterielen och viss personlig utrustning. Räddningen blir återigen till viss del gamla fordon från 70-talet men högst bristfällig förmåga att utgöra substitut. Sena beslut avseende högvakt gör också att utbildning får läggas om och personal får ianspråktas för andra uppgifter.

Uppmärksamheten i bl.a. SVD den 11 oktober på personalbristen var bara det yttersta beviset på att försvarsmakten inte menar allvar med att ingjuta förtroende hos våra blivande soldater. Vad ska de tro när de inte är prioriterade avseende materiel, pengar eller personal? Det duger inte med att säga att ”det kommer du få utbildning på när du skall åka till Afghanistan senare”. Soldaterna kräver och måste få samma kvalité oavsett om de står i gröna eller beige kamouflagekläder. Nu får ansvariga inom många delar av Försvarsmakten se till att reda upp i soppan på baskompaniet på Kvarn så att soldaterna kan få en utbildning de faktiskt vill ha och förhoppningsvis kan de återfå litet förtroende för Försvarsmakten.

/Fundersam

Hårda strider (uppdaterad)

Dagens val i Afghanistan har fått talibanerna att gå till motoffensiv mot ISAF. Allan Widman uttrycker på sin blogg besvikelse över att den svenska nyhetsbevakningen är mycket tunn.

Igår skadades en svensk soldat allvarlig då det stridsfordon 90 han körde utsattes för en IED.

Strax efter 20.00, lokal tid, skadades en svensk soldat i området cirka 40 kilometer väster om Mazar-e-Sharif. Soldaten, en förare av stridsfordon 90, skadades när fordonet som han framförde körde på en hemmagjord bomb. I anslutning till detta utsattes patrullen för beskjutning med finkalibriga vapen. Klockan 21.00 hade denna beskjutning upphört.

Soldaten gavs första hjälpen direkt i anslutning till skadeplatsen och helikopterunderstöd tillkallades. Sjuktransporthelikopter förde den skadade till det tyska fältsjukhuset på Marmal. Den skadade var vid medvetande när han avtransporterades och han anlände till fältsjukhuset cirka 21.30, lokal tid.

Soldaten har allvarliga skador men läget är stabilt. Så snart hans tillstånd medger kommer han att transporteras till Sverige för vidare vård.

Detta visar på hur tufft läget är just nu nere i Afghanistan. Att då som vissa svenska politiker börja prata om att dra sig ur sänder helt fel signaler till både förbandet nere i Mazar-e-Sharif, omvärlden, talibanerna och de civila afghanerna.

- Förbandet får en signal om att trots de hårda strider dom just nu genomför så behövs dom inte. Frågan blir i förlängningen då om den svenska närvaron i Afghanistan har betytt något?

- Omvärlden får en signal om att Sverige inte håller ut den tid det behövs utan tar första bästa chans att lämna. Jag är fullt medveten om de signaler som Obama har sänt ut att USA tänker börja dra ner på insatsen 2011 för att avsluta den 2014. Tyvärr misstolkas detta uttalande av svenska politiker. Man måste samtidigt titta på Irak, där USA precis avslutat den militära stridsinsatsen. Det finns fortfarande 50.000 soldater kvar i Irak för att stötta de irakiska säkerhetsstyrkorna. Motsvarande kommer att behövas även i Afghanistan! Detta sätt att hantera vår insats kan i värsta fall äventyra omvärldens uppfattning om vår Solidaritetsförklaring!

- Talibanerna får en möjlighet att ställa in klockan. Nu gäller det bara för dom att hålla ut ett tag till så har dom vunnit.

- Värst är dock att de civila afghanerna får en signal om att vi tänker lämna dom i sticket. I detta läge så måste dom för egen framtida överlevnads skull samarbeta med talibanerna. Vi riskerar då att tappa all lokal information om talibanerna och sänka säkerheten för förbandet.

Händelsen pekar också på det jag pekat på tidigare. Stridsfordon 90 löser inte alla problem nere i Afghanistan. En IED kan vara mycket kraftig och chockvågen kan slå sönder även en stridsvagn 122. Nej, lösningen heter inte i alla lägen mer skydd. I stället handlar det om fotpatruller för att nå ut till lokalbefolkningen och kunna ta talibanerna med överaskning. Att köra fram till en by med tunga fordon för att försöka fånga talibaner fungerar inte, dom drar sig bara undan i terrängen.

Norrmännen genomförde för ett tag sedan en lyckad operation där man körde in till en dal bredvid och sedan förflyttade sig till fots över bergen. De sypatisörer till talibanerna som man var ute efter togs helt och hållet med överaskning.

Jag skulle därför snarast vilja se trupptransporthelikoptrar nere i Afghanistan. De MEDEVAC-helikoptrar som vi skickar nästa år är kanske bra för att hjälpa till vid en eventuell skada, men trupptransporthelikoptrar kan innebära att trupperna undviker skada helt och hållet.

- Man undviker vägar och därmed IED.

- Man kan med mindre mängd trupp nå större områden och färdas snabbt. På så sätt så hinner inte talibanerna förbereda motståndet.

- Man kan fotpatrullera ute i byarna och komma i kontakt med lokalbefolkningen. På så sätt får man in mer information om t.ex. talibanernas rörelser i området och kan därmed ytterligare öka säkerheten.

Just nu gäller det dock att sända en tanke till grabbarna och tjejerna där nere och hoppas att allt går bra för den skadade soldaten.

DN, SvD, Wiseman

Uppdaterad 10-09-18, 15:13
Den skadade soldaten ska nu föras hem till Sverige. Bra, det tyder på att hans tillstånd är tillräckligt bra för transport.

Läget för den soldat som skadades igår när hans stridsfordon körde på en hemmagjord bomb i Afghanistan är nu stabilt. Han är vaken och klar och inriktningen är att han under söndagen ska transporteras hem till Sverige och Akademiska sjukhuset i Uppsala för vidare vård.

Valet har inneburit en ökad intensitet på talibanernas anfall på ISAF. Detta var dock inget oväntat och ännu så ser det ut som det kommer att kunna genomföras som planerat.

På valdagen inträffade flera granatattacker och andra våldsutbrott på flera håll. Flera dödsoffer krävdes.

I de regioner där talibanerna har stark närvaro har det varit betydligt svårare än runt Mazar-e-Sharif. Det påverkar givetvis deltagandet i valet.

The streets and bazaars were largely empty when polls opened at 8 a.m., and by noon there were reports that fewer than 100 people had cast ballots in southern Marja. More than 1,000 people — all men — had registered to vote in recent weeks. The population of all of Marja is about 80,000.
...
“The people were coming here to vote but the shooting stopped them,” said Abdul Bari, 20, the chief election worker at the high school, a small whitewashed building of about a half dozen rooms. Another election worker looked nervous as he sat idly at a table keeping an eye on a stack of ballots, each displaying color pictures of 53 candidates from Marja.

Att Afghanerna ens vågar ge sig ut och rösta är något att fundera på för svenska soffliggare. Det tyder också på att det trots allt finns en vilja att få det bättre och att trotsa talibanerna. FS19 gör ett bra jobb i Afghanistan. Hade vi inte varit där hade det kanske inte varit så våldsamt, men heller inte några fria val.

Avslutningsvis så rekommenderar jag varmt bloggen "efter bomben" för att se personliga erfarenheter hur den svenska sjukvården fungerar för soldater som skadats i strid.

DN, Expressen1, Expressen2, Expressen3

Uppdaterad 10-09-20, 22:08
Den skadade soldaten är nu hemma i Sverige.

Omkring klockan 15.30 i dag landade ambulansflyget med den skadade soldaten på Ärna flygplats i Uppsala. Där förflyttades han till en väntande ambulans som tog honom till Akademiska sjukhuset för vidare vård.
– Omhändertagandet har fungerat bra, ända från skadeplatsen i Afghanistan till Akademiska sjukhuset i Uppsala, säger Bengt Svensson, ställföreträdande chef för armétaktiska staben i Högkvarteret, som mötte den skadade soldaten på Ärna flygplats.

Expressen, UNT, DN

Uppdaterad 10-09-22, 14:13
En av soldaterna som var med i bakomvarande stridsfordon 90 beskriver händelsen för Sundsvalls Tidning.

När jag låg där i jordhögen och spanade efter fienden så slog det mig att just här är ett lämpligt ställe för en "secondary IED" som de ofta lägger ut. Jag kände ett obehag för någon sekund, stålsatte mig och tänkte "ja det är inte omöjligt att jag dör här inatt... huvudsaken det går snabbt". Sedan tänkte jag inte mer på det. Passade även på att skicka ett sms till pappa där jag låg och berättade lite kort vad som hänt och att jag var okej, skriver Joel i ett mejl till Sundsvalls Tidning.

Soldaten i fråga bloggar även för Fredssoldaten där han beskriver händelsen i mer detalj.

Plutonchefen berättade efteråt att när dem gick på IED så svartnade hela vagnen. Han hörde hur skytten skrek och frågade om de andra levde. Vagnen fortsatte rulla och han tyckte det var bra att föraren fortsatte köra ut ur situationen, han fick dock ingen kontakt med föraren och märkte att vagnen bara rullade av sig själv. Han luckade upp och hoppade fram till förarluckan för att se hur föraren mådde. Luckan gick ej att öppna trots ihärdigt sparkande, han klättrade bak till skyttesoldaterna fick ett "okej" tecken från dem att alla vara oskadda. Han beordrade fram en yxa för att slå upp luckan till föraren. Allt detta under tiden vagnen fortfarande rullar. Till slut fick han med hjälp av sin skytt upp luckan. Dem får stopp på vagnen halvvägs ned i ett dike.

Massor av helikoptrar!

Nu har äntligen helikopterutredningen levererat sin rapport. Det är en mastig lunta på 352 sidor som lär bli hyllvärmare på många kontor. Slutsatsen är inte helt förvånande att Sverige bör köpa mer helikoptrar.

I slutbetänkandet bedömer utredaren att behovet av stöd med medeltung helikopter är stort, på såväl kort som lång sikt, och att det därför är motiverat att skyndsamt förstärka denna kapacitet. Utredningen gör bedömningen att det alternativ som bäst möter angivna krav är att ett nytt medeltungt helikoptersystem anskaffas. Att modifiera och komplettera idag befintligt helikoptersystem är möjligt men ger en lägre ambitionsnivå.

Blackhawk är det alternativet det talas mest om, men om vi ska direkt peka ut en produkt för anskaffning så måste vi bryta mot svensk Lag om Offentlig Upphandling samt en hoper EU-direktiv (som dock kan brytas med hänvisning till nationell säkerhet). Risken är också att om vi inte tänker oss för att vi gör precis det jag varnade för i mitt förra inlägg, d.v.s. genar i kurvorna med resultat att vi får ett nytt helikopterfiasko.

Regeringen har nu också gett OK att gå vidare med anskaffning av HKP16, men vilken helikopter kommer det att bli? Flygvapeninspektören Anders Silwer talar i senaste numret av Briefing (nr 21, 2010) om att valet står mellan två helikoptertyper.

PROD och FMV håller på att arbeta med HKP 16. Sedan mitten av juni har Integrerade Projekt Teamet (IPT), bestående av personal från både FM och FMV, arbetat med att få fram uppgifter så att de två alternativen (UH-60 och EC-725) skall bli jämförbara.

Varför nu helt plötsligt EC-725? Tja, det är ett europeiskt alternativ och EU blir helt enkelt sura om Sverige bryter mot LOU och dessutom med en affär riktad mot företag utanför EU.

Det gäller dock att köpa rätt variant av helikoptrarna. Både UH-60 Blackhawk och EC-725 Cougar finns i massor av olika konfigurationer. Jämför detta med de problem vi haft med HKP 15.

HKP 15 har fungerat över förväntan i Adenviken. Jag måste erkänna att jag var en smula pessimistisk innan insatsen, men förbandet har gjort ett mycket bra jobb. Nu väntar dock en hel del jobb för att få helikopterenheten inom NBG 11 färdig för beredskap. Flygvapeninspektören beskriver också de bakomliggande orsakerna till att man valt att plocka hem HKP 15 från Adenviken.

Under våren 2010 har hela tiden situationen avseende operativa HKP 15 försämrats eftersom det finns tre större fel som uppkommit. Ett av dessa har ännu inte tillverkaren skrivit instruktioner för hur de ska åtgärdas medan vi för ett par veckor sedan fått instruktioner för att hantera två av felen. Situationen innebär att vi idag har cirka nio operativa helikoptrar mot ett behov på cirka femton mot ställda uppgifter.
...
Varför är det då fel på HKP 15 när det är en beprövad helikopter? Den civila grundversionen av HKP 15 är beprövad men den militära versionen kallad Light Utility Helicopter (LHU) är inte beprövad. LHU (HKP15) finns idag i Sydafrika, Malaysia och på Nya Zeeland, men de svenska helikoptrarna är de som är den mest flugna. Det vill säga, det är vi som ”plöjer fåran” för hela världens LHU genom att skaffa operativa erfaren-
heter.

D.v.s. vi har även i fallet HKP 15 anskaffat en beprövad civil helikopter, men i en oprövad militär variant. Känns det igen från HKP 14/NH-90 där vi skaffade en helt unik variant?

Vad finns det för för- och nackdelar mellan UH-60 och EC-725?

- EC-725 och HKP 14/NH-90 kommer från samma tillverkare och har därför med stor sannolikhet många gemensamma egenskaper i form av logistik och utbildning. På så sätt kan det sammanlagt bli ett bättre optimerat helikoptersystem. Enligt mina helikopterkollegor så är det stor skillnad i förarmiljön och flygegenskaperna mellan NH-90 och UH-60. Ska en och samma pilot byte mellan helikoptermodeller så kan det underlätta om bytet sker mellan EC-725 och NH-90.

- EC-725 är en bra helikopter och betydligt modernare än Blackhawk. Men modern är inte alltid något som man ska eftersträva. Blackhawk har visat sig vara en fältmässig helikopter som genom åren fått barnsjukdomarna nedskakade. EC-725 har använts av fransmännen i Afghanistan med bra resultat, men jag misstänker att fransmännen är till viss del partiska i målet och bara kommer med god reklam.

- UH-60 Blackhawk används i Afghanistan och finns bl.a. på Marmalbasen där våra svenska helikoptrar kommer att vara utgångsgrupperade (med stor sannolikhet kommer dom att likt de norska helikoptrarna operera ute på någon mindre bas). På så sätt kan vi dela logistikresurser med amerikanarna.

- Storleksmässigt är EC-725 en utvecklad Super Puma/HKP 10 och är att jämföra med våra försenade HKP 14. UH-60Blackhawk är ett mellanting mellan HKP 14 och HKP 15. Blackhawk skulle därmed inte bara bli en "gapfiller" i väntan på HKP 14, utan även i framtiden ett bra komplement. EC-725 och HKP 14 skulle i framtiden konkurrera i samma roller. I deta fall skulle det vara lämpligare att stoppa NH-90 beställningen och beställa fler EC-725. Kanske fransmännen skulle ha mer vilja till omförhandling av HKP 14 om vi köper EC-725? Alternativet är kanske att leasa EC-725 fram tills leverans av NH-90? Vi borde ha en del goodwill att hämta hem hos Eurocopter som kompensation för förseningarna av NH-90.

- UH-60 kan vi med stor sannolikhet köpa bättre begagnad som ett FMS-case från USA, vilket innebär snabb leverans. EC-725 innebär nytillverkning och då får vi vänta tills de övriga kunderna fått sina helikoptrar om inte det dåliga ekonomiska läget bland många försvarsmakter innebär att vi kan köpa till oss förtur i kön.

Som jag ser det så finns det två huvudvägar framåt:

- Är det "här-och-nu" samt insatser i Afghanistan som gäller så är UH-60 Blackhawk det självklara alternativet.

- Är det för att få en snabbare leverans än HKP 14/NH-90 så borde vi omförhandla det kontraktet och ta EC-725 i stället och använda budgeten för HKP 16 till att köpa ett antal extra som plåster på såren för Eurocopter. Det innebär en mer ensad helikopterflotta i framtiden.

Uppbyggnaden av helikopterkompetensen pågår just nu för fullt. Bl.a. har träning på landning i Brown-Out skett med HKP 10/15 som träning inför NBG 11 och ISAF. Den tekniska personalen har fått lära sig underhåll av helikoptrar som utsätts för saltvatten i Adenviken och sand i Afghanistan. De nya helikopterpiloterna som genomgått grundutbildning i Tyskland har därmed en ljusnande framtid framför sig oavsett om det blir EC-725 eller UH-60 som blir nästa helikoptertyp för dem att flyga in sig på.

En helt ny värld

Jag märker att det finns många som kritiserar FMV:s upphandlingar och tydligast så märks det i debatten kring våra helikopter- samt terrängfordonsupphandlingar. Tyvärr så är det mycket känslor och ganska så lite fakta som sprids.

Helikoptrarna har det sagts ganska så mycket om, så jag tänkte i stället fokusera mig på terrängfordonsupphandlingen som Patria nyligen vann för andra gången med sin AMV.

Med de tydliga direktiv som FMV har att hålla sig i från både den nuvarande regeringen och den förra så måste jag säga att upphandlingen har varit mycket lyckad. Några småfel i sak, men BAE Hägglunds överklagan resulterade ändå i att (den för stunden) bästa produkten vann.

Vilka spelregler är det då som FMV har att hålla sig till när det gäller denna typ av upphandlingar? Jag har fått en bra sammanställning av regelverket som jag gärna sprider vidare, då den på ett mycket bra sätt visar hur spelplanen ser ut i framtiden för vår "svenska" försvarsindustri.

Först en smula historik

Svenska försvaret har inte längre bara uppgiften att vara ett mobiliseringsförsvar med uppgift att försvara territoriet vid en eventuell invasion av Sverige. Försvaret skall idag kunna verka som ett aktivt säkerhetspolitiskt instrument för att försvara svenska intressen hemma, i närområdet eller globalt oftast tillsammans med andra nationers försvarsmakter i internationell samverkan. Kalla krigets förutsägbarhet, särskilt när det gäller Försvarsmaktens operationsområde (d v s svenskt territorium) och konfliktnivå (storskaligt krig och invasion), har förbytts i oförutsägbarhet. Försvarets förband ska kunna göra insatser ”här och nu”, varhelst i världen som svenska intressen finns att bevaka. Insatserna ska dessutom kunna ske över hela konfliktskalan (alltså inte bara i regelrätta krig) och kunna ske i samverkan med andra länder och organisationer. Sammantaget innebär detta krav på att Försvarsmakten snabbt och flexibelt måste kunna anpassas till olika säkerhetspolitiska, operativa och taktiska situationer.

Försörjningen av materiel till Försvarsmakten måste alltså kunna tillgodose snabbt förändrade behov. Förmågan att hantera förändrade behov i olika tidsperspektiv förutsätter en tillräcklig grad av handlingsfrihet, inte minst ekonomisk handlingsfrihet. Detta i sin tur innebär bl.a. att såväl ledtider som ekonomiska bindningar i materielförsörjningen måste reduceras. Dessutom innebär dagens säkerhets- och försvarspolitiska situation att det i många fall är viktigare att Sverige har materiel som är interoperabel med våra partnerländers materiel, att den är tekniskt mogen, funktionssäker och tillgänglig än att den i alla lägen har högsta möjliga tekniska prestanda.

Det här är en paradox som få svenskar förstår. Det gamla Kalla Kriget innebar en gigantisk hotbild mot Sverige, men samtidigt en balans mellan öst och väst som innebar att det i praktiken knappast skulle bryta ut ett krig i Sverige. Dock när kriget väl bröt ut så var erfarenheterna från VK2 att vi inte längre skulle kunna få den krigsmateriel vi behövde från utlandet. Alltså byggdes det upp en stark svensk försvarsindustri för att vi skulle vara självförsörjande samtidigt som vi kunde tåla långa utvecklingstider med vetskapen om att det skulle dröja innan anfallet kom.

Dagens hotbild är mycket annorlunda. Upplösningen av Sovjetunionen gav upphov till en massa nya oroshärdar. Sverige har anslutit sig till EU vilket innebär att vi har en gemensak utrikes- och säkerhetspolitik. Vi deltar aktivt på den internationella arenan för att få slut på konflikter som i det långa loppet även drabbar Sverige (flyktingar och t.ex. Heroin från Afghanistan). I denna nya "fredliga" värld så är Försvarsmakten mer insatt än någonsin tidigare.

De nya principerna för Försvarsmaktens materielförsörjning vilar på det faktum att den säkerhets- och försvarspolitiska kartan radikalt har förändrats. Dessa principer fastställdes slutligen av Riksdagen sommaren 2009 då riksdagen beslutade enligt regeringens proposition 2008/09:140 ”Ett användbart försvar”, men hade redan börjat växa fram några år tidigare.

Materielförsörjningsstrategin är således inte, som det ibland påstås i debatten, ”påhittad av FMV”, utan vilar på principer som är beslutade av svenska folket via sina valda ombud i riksdagen!
...
Dessa principer är i allt väsentligt förankrade över de politiska blocken då den i huvudsak bygger på den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningens förslag. Värt att notera är också att huvuddragen redan föreslagits av tidigare regering, bl. a i den skrivelse som regeringen Persson överlämnade till riksdagen 16 mars 2006;

”Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Harpsund den 16 mars 2006
Göran Persson

Sid 33: ”En viktig och bärande idé med den vidareutvecklade strategin är att i dess tidiga faser först utröna möjligheterna till att tillgodose Försvarsmaktens behov utan att initiera nya utvecklingssatsningar och teknisk kravgenerering.

Genom en systematisk genomgång av möjligheterna att utnyttja befintlig materiel, genom att öka antalet eller vidareutveckla dessa befintliga system, och genom att behovet tillgodoses av de produkter och tjänster som den internationella marknaden erbjuder bör fördyringar kunna undvikas.

I första hand bör en anskaffning göras genom deltagande i samordnad internationell anskaffning och i andra hand på egen hand. Endast i de fall då dessa möjligheter uttömts bör man välja att tillgodose behovet genom en nyutveckling, och även då i första hand i samarbete med andra eller tillsammans med internationella samarbetspartners. Egenutveckling bör ske endast i undantagsfall.”

Hmm.. Göran Perssons insats i debatten som konsult för att försvara försvarsindustrins intressen kolliderar alltså tydligt med hans gamla politiska inspel...

Med andra ord så finns det på papper en bred politisk övertygelse om att FMV och Försvarsmakten skall köpa färdiga produkter och inte slösa pengar på utveckling. Detta är något som försvarsindustrin precis som övrig industri får sköta genom återinvesteringar av tidigare vinster. Kostnaderna för utvecklingen får sedan givetvis tas ut i form av ökat styckepris, men om inte produkten blir konkurrensmässig så får dom ta smällen själva.

Styrande faktorer vid upphandling

Den 1 januari 2008 trädde lagen om offentlig upphandling, LOU, i kraft. Lagen bygger i huvudsak på principer överenskomna inom EU. De som omfattas av definitionerna i LOU, och benämns upphandlande myndigheter, är statliga och kommunala myndigheter och aktiebolag.

Lagen stadgar hur en konkurrensupphandling skall gå till utan att för den skull stadga att all offentlig upphandling måste ske i konkurrens. Vissa villkor måste dock vara uppfyllda för att få rikta en upphandling till en leverantör. För försvarsmateriel med en total ordersumma överstigande 100 mkr krävs i regel att regeringen fattar beslut om att upphandlande myndighet får rikta upphandlingen, och då av ”Säkerhetspolitiska skäl”.
...
FMV upphandlingsprocess följer ett antal för fördefinierade steg, som i sin tur skall vara väl kända av presumtiva anbudsgivare. Upphandlingsprocessen är i huvudsak styrd av skrivningar i LOU.

Steg 1 – FMV ger ut och publicerar Anbudsinfordran (RFQ). I denna framgår bl a vad FMV efterfrågar i form av krav uppdelade på sk ”skallkrav” och ”börkrav”. Kraven i sin tur bygger dels på FM målsättningsdokument för efterfrågad produkt, dels rent kommersiella krav. ”Skallkraven” är s a s digitala och måste uppfyllas av de anbudsgivare som vill komma i fråga, ”börkraven” i sin tur används när de olika anbuden utvärderas.

En mycket viktig aspekt i all upphandling är kravspecifikationen. Här är Försvarsmakten mycket inblandad. Det går givetvis att få en bättre produkt än AMV om man har oändligt med pengar. Kanske SEP i framtiden kommer att bli en bättre produkt som säljer på den internationella marknaden, men vi behöver terrängfordon idag och inte om 10 år. Själv så skulle jag vilja ha F-22 till svenska Flygvapnet, men när inte ens USA har råd att fortsätta den utvecklingen så bör vi nog passa oss för att låta tekniken styra anskaffningen allt för mycket. Den svenska principen med "lagom" gäller numera även försvarsmateriel. Tyvärr så var det till stor del redan här som HKP 14 spårade ur. Kravspecifikationen ändrades flera gånger under anskaffningen och enligt helikopterutredningen så finns det idag mycket dålig spårbarhet till vem som egentligen krävde t.ex. en högre kabin.

Steg 2 – Kvalificeringsfas, där inkomna anbud kontrolleras, dels att anbudsgivarna fyller vissa grundkrav på ekonomisk stabilitet, struktur, produktionsförmåga och affärsjuridiska grunder, dels kontrolleras att anbuden i sig uppfyller de i anbudsinfordran beskrivna ”skallkraven”. Under kvalificeringsfasen kan dialog och diskussion med anbudsgivarna vara nödvändig för att klara ut att anbuden är rätt tolkade. Under denna fas får enligt LOU inte anbuden kompletteras eller förändras. Endast de anbud som uppfyller kvalificeringen får enligt LOU gå vidare till nästa fas.

Steg 3 – I utvärderingsfasen utvärderas de kvalificerade anbuden utifrån en på förhand delgiven modell och metod. Utvärderingsmodellen är väl känd av anbudsgivarna och publicerad redan i anbudsinfordran. I AWV upphandlingen utvärderades och betygsattes ca 250 ”börkrav” inom 43 delområden, sammanfattade i huvudområdena
- Systemprestanda (viktning 0,26)
- Pris (viktning 0,28)
- Anbudsgivarens åtaganden över systemets livscykel (viktning 0,08)
- Kommersiella villkor (viktning 0,23)
- Införandeplan (viktning 0,09)
- Projektledning (viktning 0,06).

Betygsskalan 0-10 användes, där uppfyllt ”börkrav” gav betyget 10,0. Under utvärderingsfasen kan förhandlingar genomföras med utvalda anbudsgivare, syftande till att förbättra anbuden så långt det är rimligt och möjligt. FMV kan välja att genomföra förhandlingar med en eller flera anbudsgivare, men bara de anbudsgivare som klarade kvalificeringsfasen.

Steg 4 – efter genomförd utvärdering och eventuell förhandling fattas ett s k tilldelningsbeslut och kontrakt skrivs med vald leverantör. Först när detta är gjort informeras alla anbudsgivare om resultatet av upphandlingen, d v s även de anbudsgivare som föll ifrån i kvalificeringsfasen.

Efter det att tilldelningsbeslutet är fattat inleds en överprövningsperiod om 10 dagar, där de anbudsgivare som inte får kontraktet har möjlighet att begära överprövning i förvaltningsrätten. Om ingen anbudsgivare begär och får överprövningsrätt, vinner upphandlingen laga kraft efter 10 dagar och produktion och leverans enligt kontrakt påbörjas.

Sammanfattningsvis så är detta ett mycket tydligt spårbart sätt att upphandla nya produkter och förmågor till Försvarsmakten. Upphandlingen av AMV följer de nya riktlinjerna (LOU och regerings direktiv) och kan användas som ett skolboksexempel på upphandling. Jag kan bara önska att alla framtida upphandlingar följer samma process!

Upps.. Jag kunde inte hålla mig. Jag stoppade därför in en smula Maiden för att avrunda detta inlägg...

En snöbolls chans...

Jag har mycket små förhoppningar om att EU någonsin kommer att skicka ut en Battlegroup. Konceptet kommer mest att användas för att träna våra trupper och se till att vi är interoperabla. Ungefär som PfP/PFF, fast på en högre nivå och utan USA. Den dag EU-medlemmarnas budget tar slut så kommer Battlegroups att byggas upp av de komponenter som redan finns färdigtränade i varje land och man kommer att använda insatstiden för samträning.

Det smärtar mig att behöva erkänna att jag har ännu mindre förhoppningar om att Flygvapnets EAW - Expeditionary Air Wing någonsin kommer att skickas ut. Det är helt enkelt en för dyrbar komponent att skicka ut. Våra politiker vågar nog heller inte ta risken att en Gripen släpper en bomb på fel ställe.

EAW är dock en mycket intressant förmåga inom Sverige då vi som känt har dödat vårt BAS 90 system. Nu har Flygvapnet återigen en mobil rörlighet och kan vid behov sätta upp en krigsbas där det finns en lämplig landningsbana. Tyvärr så har vi inte särskilt många EAW. Just nu bara en! (Mobila flygplatsenheter har vi två av). Så tillbaka till det spridda BAS 90 systemet är det nog inte.

Jag hoppas dock på att delar av EAW skickas ut. Vi har tidigare erfarenheter av att skicka en flygplatsenhet till Kongo (FK01/02). Helikoptrar och transportflyg har vi också visat vilja på att skicka ut internationellt. Det som saknas är att våra Gripen får sin internationella debut. Knappast i Afghanistan, men kanske i Afrika? Det blir nog heller inte i attackrollen, men kanske i jakt/spaning (om vi får vår SPK att fungera)? Men chansen att vi åker ut med hela EAW som en del av NBG11 är nog ungefär lika stor som chansen för en snöboll att överleva i helvetet.