Recension: Midvintermörker

Jag har tillbringat kvällarna i förra veckan med att läsa Lars Widerängs (a.k.a Cornucopia) bok "Midvintermörker". Jag måste säga att det var en trevlig bekantskap, som jag hade mycket svårt att släppa ifrån mig innan jag släckte sänglampan. Känslan finns hela tiden av att vilja "bara läsa ett kapitel till".

Boken handlar om ett ryskt s.k. strategiskt överfall på Sverige under julhelgen 2012.

Lars beskriver i sitt efterord att han fick idén till boken efter att skrivit ett inlägg på sin blogg kallad just "strategiskt överfall på Sverige".

Berättelsen byggs upp genom att följa ett antal karaktärer i strid, dels på Gotland mot reguljära ryska enheter och dels på fastlandet mot ryska sabotageförband som försöker slå ut svensk infrastruktur och ledning.

Konflikten har klara paralleller till kriget i Georgien 2008. Den ryska gasledningen genom Östersjön utsätts för sabotage, vilket resulterar i att ryssarna anklagar Sverige för att man inte tillåtits patrullera längs med ledningen med sina fartyg. Ryssarna bygger sedan inför anfallet upp en militär närvaro i Östersjön maskerad som övning.

Är scenariot realistiskt? Ja, jag måste säga att Lars har följt med i den den svenska försvarsdebatten de senaste åren. De svenska förband som används har tyvärr realistisk utgångsgruppering och förmåga. Framryckningen på Gotland är mycket detaljerad. Kommandospråken som används och den taktiska användningen är mycket övertygande. Det är heller ingen överdrift av den ryska förmågan. De ryska marinförbanden har t.ex. ännu inte fått de Mistralkryssare som är under anskaffning. De ryska flygstridskrafterna har heller inte genomgått den modernisering som är planerad.

En hel del elaka pikar ges åt Försvarsmaktens oförmåga att prioritera det nationella försvaret. Flygvapnet får ta mycket stryk då man saknar skyddade hangarer och då lätt slås ut på backen redan i inledningen av anfallet. Avsaknaden av skyddade ledningscentraler får stora konsekvenser.

"Svar ja, det ser ut som vi är i krig. Svar nej, du skall inte till Vargkulan utanför Nora. Den anläggningen lades ner för ungefär tio år sedan och fylldes igen med sand och cement, liksom de flesta av det hundratal bergrum totalförsvaret hade förr i tiden..Undantagsvis har några bergsrum sålts till privata aktörer och numera huserar datorhallar eller fabriker där. Den operativa insatsstaben INS sitter, eller skall jag säga satt, i en kontorsbyggnad i Stockholm. Det är bara flygstridsledningen som fortfarande sitter i bergrummet Grizzly i Bålsta, Cobra i Hästveda lades i praktiken ner tidigare i höst. INS tappade vi kontakten med tillsammans med resten av Stockholm och Bålsta försvann strax därefter...Antagligen är deras master bortsprängda och med det är kommunikationen bruten tills man får upp reservmaster, men det finns ingen personal i beredskap för sådant."

Arménförbanden på Gotland märker också att man saknar en massa viktiga resurser förutom det i Afghanistan i dagsläget eftersökta "boots on the ground".

"Luftvärn? Flygunderstöd? Artilleri? Allt det där som amerikanarna fixade åt oss i Afghanistan... Håller de här killarna? Det är ju inte som den frivilligt utvalda gräddan när vi åkte till Tchad eller Afghanistan."

Jag skrattade gott åt ett antal kommentarer som visar på att tips kommit från personer med god insyn i Försvarsmaktens aktuella problem.

"Romeo från Alpha, vi har genomfört en värdegrundsövning med fången och efter att ha tvingat honom att läsa introduktionen till försvarets värdegrundsbok, så har han öppnat upp att han är korpral, ryss och spetnaz."

Finns det några svagheter i Lars upplägg? Nja, smådetaljer finns det givetvis. Men dessa skillnader från verkligheten är, som Lars skriver i sitt efterord, till stor del beroende på att han helt enkelt ville ge de svenska styrkorna en chans att besvara anfallet. Hade boken haft en realistisk beredskap och skyddsnivå på de svenska förbanden, så hade den fått ett betyldigt svartare slut. Möjligtvis så borde de svenska styrkorna ha större problem med logistik. Tillförsel av bränsle och ammunition till stridsfordon under rörelse och flygförband spridda på baser är något som vi knappast kan hantera längre och som skulle få stora konsekvenser om ett strategiskt anfall skulle bli verklighet.

Det viktigaste budskapet i boken är dock det aktuella faktumet att Sverige trots EU-medlemsskap, Lissabonfördrag och Solidaritetsförklaring saknar de internationella bundsförvanter som krävs för att man ska våga dra ner på sin försvarsmakt. Om anfallet kommer så tar det likt i fallet Libyen mycket lång tid för omvärlden att reagera och stötta. Jag rekommenderar därför alla med försvarsintresse att läsa denna bok.

Tack Lars för en trevlig läsning och ditt budskap är "j*vligt uppfattat!"

Ett par smakbitar ur boken finns att läsa här och här.

Se Cornucopias recension på min recension... :-)