Krigets dimma

"The Fog of War" är en utmärkt film med en intervju av Robert McNamara. Jag rekommenderar den skarpt! Men det var inte vad detta inlägg skulle handla om utan snarara begreppen krigets dimmma och friktion i Clausewitz definition.

Krigets dimma kan vara fysisk som den Gustav II Adolf upplevde på Lützens slagfält, men den kan även bestå i avsaknad av information eller tillgång till felaktig information som leder till felaktiga beslut.

Friktion är skillnaden mellan det som generalerna planerar och verkligheten på slagfältet. Men den kan även den vara fysisk i form av sand i en växellåda på en viktig räddningshelikopter i Afghanistan.

Hur påverkar dessa två begrepp oss idag? Jag blev lite förvånad av en del kommentarer på mitt inlägg om UAV. Många har en i mina ögon lite för stor tilltro på tekniken.

Under Kosovokriget 1999 så tillbringade många generaler sin aktiva krigstjänst på staber i bl.a. Florida. Via data- och videolänkar kunde dom mer eller mindre i realtid se hur kriget förlöpte. Ett stort problem var dock att dom trodde sig ha bättre koll på läget än cheferna på plats och även försökte att leda förband på den taktiska nivån direkt via t.ex. en UAV:s videobilder. Detta är inte att leda, detta är mikromanagement.

Ledning av förband ska ske via uppdragstaktik. Hur mycket man än tro sig se via en UAV:s videobild så saknas det en väsentlig faktor och det är närvaron på slagfältet. Det är till och med tveksamt om en general verkligen ska sitta och titta på realtidsvideo. Detta borde filtreras via underrättelsetjänsten till ett bra beslutsunderlag i stället. Uppdragstaktiken togs en gång i tiden fram just för att kunna hantera friktionen. Varje chef visste om målet med sitt uppdrag och vilka resurser han fått tilldelade. Om saker och ting hände så kunde han direkt anpassa planen för att nå det tänkta målet.

Jag kan endast tänka mig två anledningar för en general att lägga sin tid på att sitta och titta på en UAV:s sensorbilder:

- Få en grov uppfattning om hur slagfältet ser ut. Bör dock användas med stor försiktighet på högre nivåer då det i grund och botten är ett taktiskt hjälpmedel.
- Vid enstaka tillfällen fatta realtidsbeslut. Detta är t.ex. där ROE kräver att högsta ledningen fattar besluten. Det kan röra sig om att slå ut ett s.k. High Value Asset som ledaren för en motståndsgrupp i Pakistan. Ett politiskt känsligt mål med stor risk att skada civila. Det skulle även kunna vara att skjuta ner ett civilt flygplan som man anser kommer att användas för självmordsbombning á la 9-11.

Vilka problem finns med en UAV:s sensorer.
- Yttäckning kontra upplösning. En pilot i ett flygplan kan med sina ögon söka igenom terrängen och där något intressant dyker upp så kan han avända en optisk sensor för att titta närmare och få detaljer. På så sätt kan stora ytor täckas. En UAV följer oftast en fördefinierad rutt och kan med hög uplösning se alla detaljer, men att det t.ex. befinner sig civila strax utanför sensorbilden är mycket svårt att avgöra.
- Dom är känsliga för väder och smuts. En stor myggsvärm kan ställa till elände för en optisk sensor. Regn påverkar en IR sensor kraftigt.
- För att få realtid måste informationen skickas tillbaka till marken. Då komprimeras ofta bilden för att inte ta upp för mycket bandbredd. Denna kommunikationslina är känslig för störning och bl.a. i Irak har motståndarna lyckats lyssna på kommunikationen då det är svår att skydda.

En UAV är därmed perfekt för att hitta det man söker efter, men tveksam att hitta något oväntat utanför det tänkta sökområdet. Den är mycket bra för realtidsbeslut som t.ex. att fälla en bomb på ett visst mål, men sämre på att se var i en stad målet befinner sig. För det krävs att underlaget behandlas av en underrättelseofficer.

I Flygvapnet kallar vi den falska känsla man kan få av ett informationssystem för att "flyga gröna gubbar". D.v.s. man litar mer på det som presenteras på skärmarna än den riktiga omvärlden utanför. Det finns många piloter som flugit vilse för att han följt sitt navigeringssystem som fått något fel i stället för att helt enkelt titta ut och använda sin papperskarta.

De taktiska ledningssytem som finns idag är också tveksamma för en general att använda. Värst är det för flygstridskrafter där man i ett taktiskt ledningssystem kan se var flygplanen befinner sig, vilket för en general för det mesta är ointressant. Det är betydligt svårare att se vilka mål som är bekämpade och med vilket resultat. Hur ligger man till enligt den tänkta operationsplanen? Informationen behöver aggregeras. I stället för att se var enskilda stridsvagnar befinner sig behöver generalen se var stridsvagnskompaniet befinner sig, var frontlinjen går, var underhållslinjerna ligger och status på personal, ammunition och bränsle.

Förr när tillgången på data var dålig så kunde en general ta beslut med stora marginaler, för att han visste att han inte kände till allt. Krigets dimma var med andra ord en verklighet för honom. Idag tror många generaler att dom vet allt eftersom det presenteras snyggt på skärmar framför dom. Dom "gröna gubbarna" är verkligare än verkligheten. Det finns inte längre någon krigets dimma och då skapas heller i planeringen inga marginaler för friktionen som alla vet kommer att uppstå.

Som Dwight D. Eisenhower sade; "Plans are nothing, planning is everything."