När vi övergår från ett värnpliktssystem till ett system med anställda soldater och sjömän kommer antalet individer som skall genomgå rekrytutbildning att minska. Inledningsvis kan man anta att en stor del av de som söker anställning är f.d. värnpliktiga, d.v.s. de har redan genomfört rekrytutbildningen. Givet att den framtida rekryteringen lyckas och att försvars-makten får igenom de lagändringar som krävs, så ger det ett system där soldat- och sjömans-befattningarna skall personalomsättas, säg vart sjätte år i snitt, när systemet väl svängt in och stabiliserats.
Det finns främst tre sätt att omsätta soldater och sjömän på; Alla i en bataljon/flottilj byts vart sjätte år, hälften byts vart tredje år eller var sjätte individ byts varje år. Det sistnämnda försla-get skulle medföra att förbandet årligen utsätts för en svacka avseende beredskap och krigs-duglighet. De två första alternativen verkar smakfullare, men de medför att rekrytutbildning skall genomföras med tre eller sex års mellanrum för att försörja förbandet.
De förslag till centralisering vi sett i närtid har haft stora brister och skulle ha medfört oönskade fördyringar och ibland kompetenstapp. I några fall har vi kunnat notera hel- eller halv-halter i centraliseringsansträngningarna. Gott så, kan man tycka, när bristerna blivit för uppenbara.
Nu är ju inte alla centraliseringar av ondo. Vid små kvantiteter ”sällanverksamhet” kan det vara klokt att centralisera, för att få volym på och kvalitet i det som verksamheten gäller. Den framtida rekrytutbildningen kan vara en sådan verksamhet.
Utnyttja infrastrukturen vid något förband som skall läggas ner, bemanna med gedigna ”truppsluskar” på befattningar som kompaniadjutant, kompani- och plutons-chef. Fyll på med kadetter och nyutexaminerade officerare som instruktörer och utbilda över året till bataljoner och flottiljer och med omgångar till nationella skydds-styrkorna samt kombatantutbildning för civilanställda. Sammantaget bör det gå att utnyttja ett sådant centraliserat Boot Camp för utbildning året runt.
Fördelarna är kontinuiteten i verksamheten och att den sker under erfaren ledning, samtidigt som det ger nya befäl möjlighet till grundläggande truppföring och utbildningserfarenhet. Sannolikt finns synpunkten att vi (förbandet, vapengrenen) själva vill utbilda våra soldater, och det är en synpunkt värd att beakta. Risken är bara att ”fel människor gör fel saker vid fel tillfälle”. Därtill kan man lägga att rekrytutbildningen är lika för alla, åtminstone i nuläget. I loopen Insats – Återhämtning – Utbildning och Övning – Insats bör det gå att passa in ett tidsmässigt lämpligt personellt vaktskifte, med återfyllnad i soldatesken.
Alternativet med ett Boot Camp för centraliserad rekrytutbildning, gemensam för hela Försvarsmakten, tål att övervägas, gärna i god tid före det att Den Stora Oredan bryter ut, så att ett principbeslut föreligger so oder so inför de framtida ”förändringarna” i GRO.
I Fritt Militärt Forum från 2001 finns intressant julläsning, där överste Jan Wickbom ger sin syn på ett svenskt folkförsvar för 2000-talet. Frågan om värnpliktsförsvaret behandlas utförligt i den senare halvan.
Nog verkade översten redan då ana, vad framtiden bar i sitt rymliga sköte.
/Sumatra
Tillägg: Med texten This patch is not approved or used by the Swedish Armed Forces gör HV reklam för sitt nya ökenmärke á 59 SEK (sic!). Nog är det öken?
tisdag 22 december 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Flygvapnet har länge haft en central utbildningsresurs för piloter. När man har en låg omsättning och utbildningen kräver special resurser så är det fördelaktigt att koncentrera denna utbildning. Koncentrationen har dock blivit större och större på cenare tid med ihopslagning av GFU och GTU och med stor sannolikhet ihopslagning av flygskolan och TIS-39 inom några år.
SvaraRaderaMed ett minskande flygvapen så finns också frågetecken hur länge vi kan fortsätta att ha en egen svensk utbildningsresurs. Det är snart dax att börja samordna den med några andra länder. Två intressanta alternativ finns. Samnordisk (med tanke på erfarenheterna från HKP 14 så lär det inte bli så bra och Norge och Danmark verkar nöjda med att utbilda i USA). Då blir det Svensk-Finsk kvar som alternativ. Alternativ två är en Gripen gemensam utbildning där påiloten utbildas från grundläggande flygning till att skolas in på Gripen. Den taktiska Gripen utbildningen utövas dock bäst på förbandet då en del av utbildningen är att bygga upp kamratkänslan med de övriga förbandsmedlemmarna.
Som det ser ut just nu så blir det inte någon centraliserad Boot camp utan inryck ska ske på förbanden. GMU kommer att genomföras minst årligen, åtminstone inledningsvis. Tanken är att omsätta mindre delar förskjutet för att undvika en total nedgång i förmåga för respektive förband.
SvaraRaderaHelt tvärtemot vad Sumatra efterfrågar alltså.
@ cynisk
SvaraRadera"Givet att den framtida rekryteringen lyckas och att försvarsmakten får igenom de lagändringar som krävs" skrev jag. Här är två osäkerheter där väl lagändringarna är den största. Faller dessa falleralla. Det finns anledning att befrukta det värsta.
Vi har ett riksdagsbeslut i grunden som saknar bred parlamentarisk uppslutning. Tvärt om så lovar oppositionen att riva upp beslutet att avskaffa värnplikten. Då får vi en rejäl svacka, när det gamla systemet skall återstartas.
Om och när systemet svängt in, finns det inte folk att bedriva rekrytutbildning för en sjättedel av soldaterna inom bataljonen. Några andra personella resurser finns inte i framtiden. En ständig omstart med några som ligger efter utbildnings- och erfarenhetsmässigt är inte bra. Det går inte att nå full stridsduglighet med dessa ständiga partiella omstarter.
Jag tror att det blir bättre om bataljonerna ligger fasförskjutna, så att alltid majoriteten är "toppade" och dessa också är de fullt insatsberedda bataljonerna. Samma i flottan med sina två sjöstriflottiljer. Fasförskjutning löser ut svackorna i beredskapen.
Magnus Haglund på bloggen Strategi och krigskonst - Inför Nyåret 2010 -, har nog rätt när han skriver; "Tydligen tror man fortfarande, att de tidigare s.k. fredsförbanden är de som bygger upp Försvarsmakten, men så är det ju inte längre".
Så är det nog. Det kommer bara att finnas flottiljer och bataljoner, samma i krig och fred. Smörjmedel behövs för kringverksamhet i form av skolor och varför inte en centraliserad Boot Camp för att avlasta förbanden, så att dessa kan koncentrera sig på huvuduppgiften - väpnad strid.
Som sagt, mycket kan falla efter nästa val.
Tro och tyck vad du vill Sumatra. Jag förmedlade synen inifrån FM, hur planerarna ser det.
SvaraRadera@ Cynisk
SvaraRaderaFörmodligen har du rätt i avseende vilka planer som finns i FM. Den stora nackdelen med vpl-systemet var de ständiga omstarterna med i övrigt insatsberedda förband, t ex vid sjöstridskrafterna. Om vi nu planerar för ständiga omstarter är detta inte ägnat att förvåna, trots förespeglingen om den högre beredskapen vid de nya insatta insatsförbanden.
Men troligen har du rätt. Det blir nog som du säger.
Det är inte meningen med många omstarter utan det som planerarna tar höjd för är en tät omsättningsfrekvens, om jag förstår dem rätt.
SvaraRaderaGenom att köra GMU två gånger om år så kan man dels sprida ut omsättningstillfällena och dels kan man ha mindre GMU-enheter med färre rekryter och avsättning för instruktörerna året runt, i stället för peakar lite då och då.
Det finns fördelar men det finns säkert nackdelar också. Själv vet jag inte.
@ cynisk
SvaraRaderaSjälva poängen med långt mellan personalomsättningstillfällena är just att slippa en tät omsättningsfrekvens. När vi nu övergår till ett yrkesförsvar, där anställda soldater och sjömän ersätter värnpliktiga, så förväntas kvaliteten öka, så att förbanden "peakar" på högsta möjliga krigsduglighet (KDU) i insatsskedena i cykeln Insats – Återhämtning – Utbildning och Övning – Insats. Att i plutoner och ombord på fartyg tillföra rekryter två gånger om året, torde medföra att en framtida KDU högre än 2-3 framstår som rena falsariet. Till vilken nivå skall förbandsövningar anpassas? Troligen blir det som i skolan, där sämst styr nivån för övriga elever. Nu är ju alltid en kedja starkare än sin svagaste länk, så delar av förbandet kommer att vara samövade vid insatser, medan några individer just lämnat rekrytstadiet. Hela tiden. Inte särskilt proffsigt.
Som jag skrev i mitt inlägg ovan, kan en Boot Camp även genomföra GMU för nationella skyddsstyrkorna och kombatantutbildning för civilanställda. Sammantaget borde det finnas underlag för att hålla igång det skisserade grundutbildningsförbandet och därmed minska belastningen på de stridande förbanden. Det finns även en risk för att mycket kommer att rinna ner till bataljons- och flottiljnivån, när nu HKV skall reduceras. Wiseman har i inlägg varnat för just detta och jag vet av egen erfarenhet hur musten sugs ur ett förband, när även Högre Chefs uppgifter skall lösas av underställda chefer. Centraliserad GMU avlastar förbanden.
En nackdel som jag ser kan vara rekryteringen av många individer, exempelvis vart tredje år. Förmodligen kommer rekryteringen till bataljoner och flottiljer att främst ske lokalt, så det är kanske enklare att rekrytera enstaka individer oftare. Hur det kommer att gå med uppfyllnaden vid förbanden är en öppen fråga. Vi har väl alla tagit del av de holländska erfarenheterna. Så länge det finns rekryteringsbara värnpliktiga och fd värnpliktiga kommer det nog att lösa sig. Kortsiktigt.
Angående central flygförar utbildning:
SvaraRaderaVilken bra idé att grundutbilda alla gemensamt med exportländer. Att ha en internationell motsvarighet till GFU- grundläggande flygutbildning hade varit bra!
GTU - grundläggande taktiskt utbildning och Typinflygningsskede (TIS) tycker jag med fördel hade kunnat genomföras på flottilj lokalt. Då hade man kunnat följa eleverna på samma flottilj som de senare skall tillhöra och i och med det relativt låga intaget det handlar om blir det inte tal om någon väldigt stor elevkull som kommer till respektive flottilj. Det hade dessutom personalmässigt kunnat få med sig den fördel att man slapp flytta folk och kommendera folk till flyglärartjänst för GTU och TIS utan kunde använda sig av "gammalkaptenerna" på flottiljerna. I framtidens IO14 finns inte många andra jobb för de som inte väljer att göra karriär efter det aktiva divisionslivet. Att då när man kliver av det aktiva insatsdivisionslivet kunnat bidra med sina erfarenheter utan att behöva flytta torde bespara såväl arbetsgivare som arbetstagare en hel del bekymmer och kostnader. TIS har genomförts lokalt på F10 och mig veterligt var det inte några större problem att sätta upp en så kallad TIS-grupp när det vankades att utbilda nya divisionsmedlemmar.
Jag håller inte med Sumatra; jag hoppas vi inför ett system där luckorna efter de som slutar fylls upp av de nyutbildade - det ger den stadga och vägledning som behövs och skapar ett organisatoriskt minne.
SvaraRaderaJag håller med om att vi behöver samla resurser för skolverksamhet, men det är undantag inte regel för officerarnas tjänst! Officerare och specialistofficerare bör gå i befattning med sina soldater. Det är de som tillsammans utgör förbandet (jag föraktar begreppet freds- eller utbildningsförband) som skall samtränas.
Inte bara soldater (soldatesken) utan även specialistofficerare och taktiska officerare borde i ett konsekvent system tjänstgöra under kortare kontrakt (vaktskifte): vårt problem är inte att vi har för gamla soldater, utan att vi har för gamla officerare; överskottet av överstar löser vi inte med att säga upp korpraler.