Gästinlägg: Försvarsmakten i Homeland Security

Ibland - mitt i vardagen - händer det negativa saker som är både oväntade och oförutsägbara. Oftast drabbar det enskilda individer men från tid till annan påverkas hela medborgarkollektivet. Exempel på det senare är morden på Olof Palme och Anna Lind, Estoniakatastrofen och tsunamin i Thailand. Stora och svåra påfrestningar på oss alla, men främst prövas samhällets beredskap och beslutfattarnas förmåga att möta det oväntade.

Dagligen och i det tysta fattas beslut inom polis, räddningstjänst och sjukvård som kan vara livsavgörande eller där stora materiella värden står på spel. På oftast ofullständiga underlag fattas beslut av karaktären; Skicka en eller flera ambulanser eller kanske en helikopter, dra en eller flera brandstationer, skicka en polisbil eller flera eller piketen? Dessa beslut fattas av personal med stor erfarenhet av operativ verksamhet och med god förmåga att leda. Dra hellre för mycket och blås av överflödiga resurser senare, än för lite som förstärker för sent.

När däremot personer med ingen eller ringa erfarenhet av operativ verksamhet tar över ledningen, som i fallet med tsunamin i Thailand, hjälper det inte att organisationer och myndigheter lämnar klartecken från kön. Exemplet med resklara läkarteam som inte fick marschorder, är bara ett exempel bland flera. När krisledningen blir för erbarmlig, så löser man problemet med hjälp av hemligstämpel.

Försök att dölja en brist och världen förväntar sig det värsta! Hade Styrelsen för psykologiskt försvar funnits kvar, är det möjligt att man där kunnat förklara hemligstämpelns effekt på befolkningens förtroende för svenska myndigheter och myndighetspersoner. Själva grundfelet brukar vara att ingen uppfattar att man själv har mandat att fatta beslut, t.ex. att skicka trafikflyg för evakuering. Total handlingsförlamning inom ledningsfunktionen är nog det som motiverar hemligstämpeln.

Vem vakar då över svenska folkets väl och ve? Vem leder och samordnar verksamheten, t.ex. vid en terroristattack?

Statsrådsberedningen har till uppgift att leda och samordna Regeringskansliets lag och förordning. Försvarsmaktens deltagande i terrorbekämpning i Sverige är bestämt till att inskränka sig till att lämna stöd till polisen. Detta kräver dock att regeringen först lämnat sitt medgivande och att stödet inskränker sig till resurser av särskilt slag som polisen inte har tillgång till.

Det amerikanska systemet för att reglera beredskapen i samband med Homeland Security har sina för- och nackdelar. Homeland Security omfattar även de hot Chefsingenjören nämner i inlägget En ny typ av aktör och en ny typ av hot, på denna blogg.

För varje steg på beredskapsskalan är det fastställt vilka resurser de olika samhällsfunktionerna och myndigheterna skall ha tillgängliga för omedelbar insats, vad som skall skyddas o.s.v. Något för svensk krisberedskap att ta efter? Förberedelser är all framgångs moder men å andra sidan skapar improvisationer och brist på planering flexibilitet. Men spåren förskräcker. De amerikanska erfarenheterna av beredskapsskalan är att den är funktionell gentemot organisationer och myndigheter men inte för kommunikation med medborgarna. I skrivande stund gäller orange risknivå inom USA för flygbranschen.

Det nya insatta insatsförsvaret med tillhörande moderniserade inrikestrupper kan endast i begränsad omfattning användas till skydd och försvar av de medborgare som skattevägen finansierat verksamheten. Detta gör nog Sverige unikt som nation. Jag tror att ingen svensk medborgare reagerade negativt på eller förvånades av de TV-bilder som 2003 länkades ut över världen och som skildrade ett terrorhot mot Heathrowflygplatsen, där brittiska trupper användes som skydd. Hotet bestod i att terrorister planerat en attack på startande passagerarplan i en startbanas förlängning, inifrån ett säsongsstängt Legoland. Allt slutade väl.

Överhuvudtaget börjar Försvarsmakten bli allt osynligare i samhället, möjligen med undantag för de allt färre garnisonsorterna. Den täta samverkan med det civila samhället som tidigare sköttes på Fo- och Milonivå har upphört. I Wilhelm Agrells anförande vid Folk och Försvars Rikskonferens 2009 säger han följande:

”Detta [svårförklarliga risktagande] gäller också civil-militär samverkan på olika nivåer, det som successivt visade sig vara en allt viktigare och samtidigt alltmer komplicerad uppgift för skyddet av samhället, befolkningen och landet tills den plötsligt avskaffades till följd av det säkerhetspolitiska paradigmskifte som i ett slag löste alla kvistiga samverkans och samordningsproblem och gjorde de människor som sysslat med detta onödiga. Civil-militär samverkan gavs istället en helt ny betydelse kopplad till de internationella insatserna. Civil-militär samverkan är en fråga för norra Afghanistan, inte för Västra Götaland.”

Så sant som det är sagt.

Använd den högre framtida beredskap för insatsförsvaret, som försvarsministern talar om, även i Homeland Security och säkerställ operativa krishanteringsledningens kompetens, så slipper vi att hemligstämpla nästa gång något händer.

/Sumatra