Öppet brev till ÖB

Många i Flygvapenorganisationen har svårt att förstå det fokus som finns på internationella insatser, när de politiska styrningarna helt klart prioriterar incidentverksamheten i Sverige för Marinen och Flygvapnet. Så här står det t.ex. att läsa i Budgetpropositionen för 2010.

Regeringen anser att flygstridskrafterna bör utvecklas mot en hög tillgänglighet med en kvalificerad förmåga att genomföra strid i hela skalan från lågintensiva till högintensiva konfliktnivåer.

Flygstridskrafterna bör utveckla förmågan att självständigt, och i internationell samverkan, genomföra insatser i Sverige och i vårt närområde. Insatser ska även kunna genomföras utanför närområdet i de fall de lämpar sig för de svenska förbanden.

Pilotkåren i Flygvapnet har kritiserat bristen på klara villkor som gäller vid påskrivande av utlandsobligatoriet. Detta har startat en häftig diskussion med vissa företrädare för armén, som inte anser att Flygvapnet vill dra sin del av lasset i Afghanistan. Dock så finns det faktiskt ett lass att dra i en del av insatsförsvaret som många glömmer bort, nämligen den nationella.

Följande text är ur ett öppet brev till ÖB som en av våra mest aktiva debattörer nyligen har skickat iväg. Det visar med all tydlighet på den mängd arbete som finns inom det nationella försvaret och ifrågasätter därför skrivningarna i kravet på obligatorium om att anställda skulle kunna sägas upp på grund av "arbetsbrist".

Stockholm 5/6

Till ÖB

Under sommaren har Försvarsmaktens personal, militära som civil, fast anställd som reservanställd, fått flera brev där det önskas att vi före den 20 september reglerar om våra anställningsformer.

Jag känner mig oerhört kluven inför det val jag skall göra. Antingen säga ja till ett avtal vars villkor inte är klarlagda eller nej och hamna i en övergångsorganisation och riskera att drabbas av uppsägning (för de utan fullmaktsavtal) pga av arbetsbrist.

När det gäller det sistnämnda, arbetsbrist, är jag förvånad över försvarsmaktsledningens argumentation. För ca fem år sedan i samband med 2004 års försvarsbeslut förtidspensionerades en stor del av övertalig personal mellan 55-60 år. Tre år senare valde försvarsmakten att öka pensionsåldern för officerare från 60 till 61. Skälet till detta torde knappast ha varit övertalighet. Nu förs återigen en argumentation om arbetsbrist och övertalighet.

Inom flygvapnets stridslednings- och luftbevakningsfunktion där jag verkar är bristen på personal besvärande efter den senast årens turbulenta hantering av ledningsområdet. Personal från skolor och staber måste regelbundet tjänstgöra i operativ position för att klara incident- och förbandsproduktion av våra flygförband. Detta har lett till att personal saknats för utbildning av ny personal och för utlandstjänst. Ett ekorrhjul som är svårt att komma ur.

Jag känner inte igen mig att det råder arbetsbrist.

I likhet med de allra flesta av mina försvarsmaktskollegor delar jag regeringens och riksdagens uppfattning om vikten av att delta i internationella fredsbevarande insatser ledda av t ex FN och EU. Under tidigare år har det skett på frivillighetens grund vilket har fungerat väl för redan anställd personal.

För nyanställda officerare, sjömän och soldater är redan kravet på utlandstjänst en förutsättning för anställning.

Vad gäller då för oss ”äldre” anställda?

Det som känns bekymmersamt är att ÖB och arbetstagarorganisationerna inte kunnat enas om villkoren för de nya anställningsformerna med obligatorisk utlandsskyldighet. Man har skilts i oenighet och det saknas därmed överenskomna avtal.

Hela hanteringen av omregleringen av avtalen borde ta ”time out”. Arbetsgivare och arbetstagarorganisationerna borde i god svensk arbetsmarknadsordning återvända till förhandlingsbordet och förhandla fram en acceptabel lösning för alla parter.

Innan detta är gjort avser inte jag att binda mig för en ny anställningsform som jag inte vet förutsättningarna för, dvs jag kommer att svara nej.

Däremot kommer jag, om frågan ställs, att svara ja, precis som de flesta av mina kollegor, till att delta i internationella missioner. Under den tiden jag är utomlands ser jag inget problem att vara tjänstledig från min nuvarande anställning och vid hemkomst återgå till gällande avtal.

Vänligen

Peter Neppelberg