Jag har i tidigare gästinlägg här på Chefsingenjörens blogg kommenterat tillståndet hos och framtiden för NATO-ländernas försvarsansträngningar, här, här, och här.
Pågående skuld- och finanskriser i västvärldens länder kommer att medföra att försöken att sanera statsfinanserna även drabbar försvarssektorerna i de olika länderna, USA inte undantaget. Stora, reella och kännbara nerskärningar står för dörren. Tidigare har jag kommenterat Tysklands planerade nerskärningar men än är - mig veterligt - inga beslut fattade i frågan. Problemet verkar vara hur mycket det går att skära ner, utan att det påverkar landets förmåga att leva upp till åtaganden inom NATO.
Naturligtvis kommer dessa NATO-ländernas neddragningar att få konsekvenser och så även för svensk del. Viljan att i dessa tider starta nya expeditionära projekt kommer att mattas, nu när vi verkar satsa allt på det internationella kortet. Samtidigt ser vi att övriga världen laddar på med nya satsningar på militär förmågeut-veckling på bred front och givetvis kommer även detta att få konsekvenser för framtiden. I den stora bilden kan man skönja konturerna av att den enda kvarvarande supermakten USA inte längre kommer att vara så super eller ens ha sin hit-tills obestridda makt kvar. I vart fall inte obestritt. En ny värld tar form.
Storbritannien börjar närma sig slutet på en fyra månader lång ”review” i det nyskapade National Security Council, med premiärminister David Cameron själv som ordförande. Syftet är att ta fram underlag för nedskärningar i försvaret, föran-lett av budgetläget. Som vanligt när politiker är med i sådana här sammanhang blir det luddiga budskap;
Foreign Secretary William Hague has publicly pledged that the review will lead to “no strategic shrinkage” in Britain’s military capabilities. Defense Secretary Liam Fox has vowed that the U.K. will retain “robust and well-equipped armed forces, capable of intervening abroad whenever necessary.”
De tre huvudalternativ som utkristalliserat sig lyder som följer:
Committed Britain: (commit i detta sammanhang kan översättas med engagera, förbinda)
Innehåller förmågor till counterinsurgency operations av Afghanistantyp och väldigt lite annat.
Vigilant Britain: (vigilant = vaksam, försiktig, påpasslig)
Tyngdpunkten ligger här på ett nationellt försvar, med viss betoning av sjöstrids-krafterna. Markstridskrafterna ges i alternativet förmågor ”incapable of anything beyond “an occasional foray” (foray = plundringsföretag, räd), som en källa lite skämtsamt (?) uttrycker saken.
Adaptable Britain:
Alternativet liknar vårt återtagande, numera med utgånget datum. Detta alternativ är det dyraste, men innehåller även detta att man gräver djupt bland förmågorna. Tänkbart och sämsta tänkbara utveckling är att armén inte landar på fötterna och RAF förlorar 60% av ”fast jets”. Här skär man ner till benen men inte längre, i hopp om att ha grunden för ett återtagande i framtiden. Någon som känner igen detta? De verkliga optimisterna tror att detta blir valt alternativ. Vi får se.
”Maybe historians of the future will look to this event as the final end of the British empire, a time when Britain's pretensions to a world power status with global strike capabilities were ended” som en tänkare skrev i en kommentar i The economist
I linje med detta finns det krafter i rörelse för minskade ambitioner, i viss likhet med våra egna:
”Many, including quite a few Liberal Democrats, the Tories’ coalition partners, would like Britain to get out of the business of projecting large-scale military force overseas. Instead, they argue, Britain should humbly focus on meeting the collective security obligations imposed by NATO membership, limiting its expeditionary goals to humanitarian interventions approved by the United Nations, rather like Canada and some of the Scandinavian countries”.
På materielsidan hotas ett flertal materielprojekt: 40 nya Typhoon-plan, två nya hangarfartyg som skulle tagits i bruk 2016 och 2018 och de 138 F-35planen som var tänkta för dessa hangarfartyg och för RAF blir kanske bara 60 till antalet, sju attackubåtar av Astute-klass samt Trident-klassens ersättare med nukleär avskräckning som huvuduppgift.
Den nära framtiden får utvisa var GB landar i detta men det bästa alternativet verkar dåligt nog. Vi brukar ju som nation uttrycka en önskan om att vara föregångsland och ledstjärna för andra och här har vi vår chans. Som varnande exempel.
Inspiration och fakta från senaste numret av Newsweek och från The Economist (länk ovan).
Solidaritet i all ära, men… Resurser för försvar av Sverige verkar allt färre länder i vår omgivning ha råd att hålla sig med. Om detta antagande är riktigt, vem skall då försvara landet?
/Sumatra
Inlägg
