Skilj på rollerna (uppdaterad)

Generallöjtnant Johan Kihl m.fl. skriver idag ett inlägg på SvD som sedan får beröm av Generallöjtnant Carl Björeman.

Jag håller med Björeman att det är klädsamt med en sådan "pudel" som Kihl levererar. Kihl var trots allt tillsammans med Michael Moore en av arkitekterna bakom NBF. NBF var ett gigantiskt misstag som enligt Allan Widman enbart producerade en kravspecifikation för hur ett ledningssystem skulle kunna se ut. För dom som har läst "Liftarens Guide till Galaxen" en slags svensk motsvarighet till datorn "Deep Thought". NBF var ett svar på den amerikanska RMA-tanken och föddes i den s.k. "Strategiska Time-Out" som rådde i Sverige efter Kalla Kriget. Framför allt Armén var kraftigt nedgången och värnpliktssystemet fungerade inte längre. Något behövdes göras och nu var tillfället. Vid rätt tidpunkt dök ett par Power Point demonstrationer upp från den amerikanska "Think Tanken" SAIC upp och resten är historia, samt en massa bortkastade pengar.

Man glömde i NBF-arbetet bort tre faktorer.

1 - Vilka system hade vi redan i Sverige? Ledningssystem fanns det gott om, det som saknades var kittet mellan dom samt en övergripande nivå. Tankarna på gemensam sjö och luftlägesbild inom Norden ligger på en mycket mer realistisk nivå. Där pratar man om gränssnitten mellan systemen i stället för att försöka ersätta dem med ett nytt gemensamt.

2 - USA har gott om pengar. Sverige kan knappast hänga med i samma ekonomiska störtspiral. USA lyckades rusta ihjäl Sovjetunionen och Sverige skulle bli en lätt match.

3 - Nu när vi satsar på internationella insatser, varför ska vi uppfinna något eget?

Det som Kihl nu tar upp i sin "pudel" är mycket bra. Vår Solidaritetsförklaring kräver att det finns något reellt att erbjuda om omvärlden behöver hjälp samt en grund för det svenska försvaret att bygga på. Även om omvärlden kan/vill hjälpa oss så måste vi klara oss i ca tre veckor innan hjälpen kommer. Han trycker därför mycket på vikten av försvarsplanering och träning, något som också regeringen börjar ta upp i styrningen till HKV.

Det fanns viktiga delar i uppbyggnaden av invasionsförsvaret som gav Sverige trovärdighet gentemot omvärlden – såväl vänskapligt sinnade nationer som potentiella fiender.

Denna trovärdighet baserades på en säkerhetspolitisk ambition, en genomtänkt försvarsplanering, ett väl fungerande beredskapssystem, en genomtänkt organisation samt förband som övade för sina uppgifter.
...
Det måste tas fram en klar säkerhetspolitisk ambition, nationellt, för närområdet, i EU-samarbetet och globalt – i nämnd prioritetsordning. Under de senaste åren har fokus legat på internationella uppgifter på bekostnad av det nationella försvaret. Detta har uppmärksammats och en debatt har uppstått.

Så långt är allt bra. Men eftersom jag är en misstänksam människa så börjar jag fundera på i vems ärende Johan Kihl nu går? Efter sin tid på HKV så lämnade Kihl för ett välbetalt arbete inom försvarsindustrin, något som Sverige bl.a. kritiserats för från EU. I de flesta andra länder så sätts höga officerar i minst två års karantän innan dom går till försvarsindustrin. Det finns helt enkelt för stor risk till att det tas genvägar i upphandlingsprocessen. Johan Kihl sitter bl.a. som VD för det svenska minröjningsbolaget Countermine som i dagarna varit aktuella i pressen då dom beskylls för mutor i samband med minröjningsarbeten i Libyen. Givetvis förnekas mutorna av Countermine och säger att det har inget att göra med att förre direktörens avgång (som Johan Kihl nu ersätter).

Slutsats: Lyssna på Johan Kihl då det han säger är klokt, men var en smula försiktig om det samtidigt börjar dyka upp erbjudanden från svensk försvarsindustri om att bygga upp NBF igen. GLC/NOC, GLI m.m. är indikationer på just detta..

Uppdaterad 10-09-27, 13:18
Isabella Jernbeck fortsätter debatten om svenska säkerhetspolitik i SvD. Hon räknar helt riktigt upp de utmaningar vi har i form av solidaritetsklausul som kräver ett visst mått av resurser även här hemma och internationella insatser. problemet är att jag hittills i regeringens politik inte sett några satsningar på det nationella försvaret. En massa anskaffning av materiel som Meteor och nya ubåtar finns i planerna, men var finns förbanden och träningen som behövs? Tyvärr så är det fortfarande försvarsindustrins behov av beställningar som styr det nationella försvaret, inte hoten i sig själva. Lyssna på Kihl och Björeman och genomför en försvarsplanering där vi analyserar vilka reella hot som finns och listar upp de förmågor vi behöver för att möta detta hot. Skulle det sedan visa sig att vi inte har råd att anskaffa alla förmågor så gäller det att lita på att solidaritetsförklaringen lyckas, alternativt att gå med i NATO.

En sak som ofta missas i debatten kring internationella insatser är slitaget på vår utrustning. I invasionsförsvaret hade vi en stor del av materielet inlåsta i mobiliseringsförråd runt omkring i landet. Nu ska allt användas. Antingen i utbildning eller på insatser. I Tyskland så förbereder man stora budgetnedragningar för det tyska försvaret. Man har helt enkelt inte råd att anskaffa nya fordon för de som slitits ut i Afghanistan. Miljön i form av sand och dåliga vägar sliter oerhört och enligt en tysk kollega är man i behov av att ersätta ca 1000 fordon som nått sin maximala livslängd. I stället för 20 års livslängd så är den i Afghanistan snarare 5. Det innebär en fyrdubbling i materielkostnader och underhåll.