Officersförbundet har lagt ut resultatet från den undersökning man genomfört under våren bland officerare i Försvarsmakten. När jag läser resultatet så anser jag att det är ganska så dystert.Jag häpnas dock när jag läser hur Tolgfors analyserar resultatet:
Intressant här är åldersfördelningen i svaren. Stödet bland yngre officerare är mycket stort. Bland officerare mellan 20-30 år är 55 procent mycket eller ganska positiva till den nya inriktningen, 20 procent är negativa. Bland de över 51 år är 33 procent positiva och 46 procent negativa. Eftersom det nya försvaret är annorlunda än det man tidigare arbetat i är svaren från de äldre kanske i någon grad väntade.
Är deta särskilt förvånande? Officerare anställda efter 2003 har redan ett obligatorium inskrivet i sitt kontrakt. Om dom vore kritiska till detta skulle dom aldrig ha tagit anställning. Att de över 51 är positiva är heller inte särskilt förvånande, eftersom där finns en majoritet av de högre befälen på HKV som drivit igenom ändringen. De har heller oftast inte små barn eller ens barn i skolålder som kan ställa till stora planeringsproblem för en officer när han ska på insats.
När det gäller officerarnas negativa syn på förbandens stridsduglighet så väljer Tolgfors att åter fokusera på anskaffning av materiel.
Det är precis därför regeringen reformerade försvarspolitikens inriktning – kravet är nu att hela insatsorganisationen IO14 skall vara tillgänglig och användbar omedelbart om Sverige hotas.
...
Undersökningen är gjord i våras, det vill säga innan regeringen fattade beslut om anskaffning av en rad centrala materielsystem, bland annat ubåtar, splitterskyddade fordon, radarjaktrobot för Gripen och helikoptrar. Materiel som är nödvändig för IO14. Svaren på frågan om de materiella förutsättningarna att lösa uppgiften blir därför i vart fall delvis inaktuella. Undersökningen berör också många frågor där Försvarsmakten beslutar och ansvarar, som myndighet och arbetsgivare.
Sedan är det en fråga om inte politikerna lurar sig själva. I regeringsdirektiven står det att insatsorganisationen skall vara intagen 2014 och att inget förband ska ha en längre beredskapstid än 6 månader. I FMUP så står det dock att fullständig bemanning med de nya soldat/sjömanskategorierna sker 2011 för Marinen. För flygstridsförband gäller 2010 (anställda) resp 2013(kontrakterade). För markstridsförband samt flygvapnets basförband är full bemanning klar först 2018 (anställda) resp 2019 (kontrakterade)!
D.v.s. materiel i form av nya helikoptrar och terrängfordon kommer att finnas 2014, men personalen långt senare. Hur ska vi då kunna träna och vara insatsberedda?
Hur ser det ut i praktiken ut för Flygvapnets del?
Den kommande materiella anskaffningen ser bra ut med Meteor, nya helikoptrar och uppgradering av Gripen, men för att kunna använda den nya materielen krävs övning.
En pilot får idag ca 100 flygtimmar per år i genomsnitt. Kravet för att vara tillräckligt tränad för insatser är inom NATO 160-180 flygtimmar per år. Kommer det att finnas budget för detta? 6 divisioner (fyra insats- och två utbildningsdivisioner) med 20 piloter och 160 timmar per pilot innebär 19200 timmar per år, d.v.s. 192 timmar per Gripenflygplan ska årligen produceras. Piloterna ska också bl.a. öva lufttankning var 90:e dag. I sverige finns enbart en demonstrator för begränsad utbildning så vi måste hyra in lufttankningsflygplan från USA, Tyskland eller Frankrike. Hur ofta får piloter öva med skarp ammunition? Finns det med anda ord över huvud taget budget för att hålla alla piloter insatsberedda?
Knappast! Resultatet kommer att bli att pengar finns för anskaffning av materiel, men bara delar av Flygvapnet kommer att kunna vara insatsberedda. Att få upp beredskapen på en division som gått ner i flygtidstilldelning tar heller inte 30 dagar eller ens sex månader, utan minst ett år! Med andra ord så kommer det att på våra insatsdivisioner finnas olika insatsberedskap helt enkelt beroende på att alla divisioner inte har tillräcklig budget för att hålla sig i topptrim.
Frågan är dessutom vad som händer med Flygskolan på Malmen samt Gripenomskolningen på F7. Ska denna verksamhet fortsätta i Försvarsmaktens regi eller finns det politiska planer på att lägga ut det på industrin i en s.k. OPS-lösning? I alla politiska underlag nämns aldrig grundorganisationen, utan det listas bara de fyra insatsdivisionerna på F17 och F21. Hur många av de 100 Gripenflygplanen skall ställas undan för utbildning och test av nya förmågor?
Exporten av Gripen är bra, för det ger tillskott i kassan för fortsatt drift av Saab som MTC, men det ställer samtidigt krav på Flygvapnet att stötta fortsatt drift och utbildning i Tjeckien, Ungern och Thailand. Inte heller deta nämns särskilt väl i de politiska underlagen. Oftast är det bara en mening i stil med "fortsatt stöd för exportverksamhet". De piloter som håller på med utbildning och utveckling är knappast insatsberedda..
Med andra ord så finns det många aspekter som Tolgfors inte redovisar i sina löften om att alla officerare i framtiden skall vara insatsberedda. Jag är ingen expert på Marinen och Armén, men jag misstänker att liknande prioriteringar kommer att göras även där.
Man får därmed lyssna på politikernas utspel i valdebatten med viss försiktighet. Statistik går som bekant att tolka på helt olika sätt beroende på vilket resultat man är ute efter. Det heter som bekant "Dikt, lögn och förbannad statistik".
Inlägg
