Vi och ni

Jag har med viss sorg följt den debatt som startade med inlägget om pilotkårens ovilja att skriva på obligatoriet innan Försvarsmakten har förtydligat innehållet i skyldigheter/rättigheter. Tyvärr finns det hos vissa armebröder en mycket dålig insikt i vilken roll Flygvapnet har i Sveriges säkerhetspolitik. J.K har reagerat på detta och själv så har jag än så länge försökt hålla en låg profil i mina kommentarer, även fast jag tycker att en del åsikter år hårresande.

En viss hälsosam konkurrens skall det finnas mellan vapenslagen. Det är bra för att hålla skärpan uppe och visa vad man kan. Men det går till överdrift när man tror att den stereotypa bilden av varandra verkligen stämmer. De bilder som finns i detta inlägg brukar ofta visas för att på ett i min värld ganska så roligt sätt peka på dessa fördomar. Armén ligger i leran och Flygvapnet glassar vid polen. Samma bilder spreds under andra världskriget av RAF piloter som satt i solstolar mellan passen. Men där fanns det ett allmänt medvetande om vikten av att slappna av mellan passen och de stora förluster som RAF tog i strid. Om man tittar in på en svensk division så ser alla piloter slappa ut på marken, men följer man med upp i luften och ser den koncentration och det fysiska arbete som det innebär att flyga ett stridsflygplan i hög fart, på låg höjd och i hög belastning så ändras nog synen på pilotens arbete.

Ett av inläggen pekade på att piloterna i Flygvapnet, förutom transportflyget och helikoptrarna som bevisligen varit på insats, var en bunt fegisar. Då har man liten insikt i Flygvapnets organisation då majoriteten av piloterna i transportflyget är f.d. Draken-, Viggen- eller Gripenpiloter och likaså med de förare från Flygvapnet som idag tillhör helikopterflottiljen. Vi har inte som i många andra länder separata utbildningsvägar, utan alla går igenom samma utbildningsväg. Blir piloterna helt plötsligt modigare när dom börjar flyga transport?

Ett antal andra inlägg verkar inte kunna skilja på oviljan att skriva på avtalet och ovilja att deltaga i internationella insatser.

Det pilotkåren reagerade mot var ett mycket dåligt framtaget avtal med oklara villkor. Viljan att tjänstgöra internationellt har alltid funnits. Flygvapnet deltog med en frivilligflottilj i 2:a världskriget och med Tunnan på F22 i Kongo. Sedan dess så har det varit tunt med skarpa insatser. Men vilja har funnits. Viggen stod i beredskap i ett antal år i form av SWAFRAP AJS37. Därefter togs beredskapen över av SWAFRAP JAS39 med A/B versionen. Numera är det Stridsflygenhet JAS39C/D som har beredskap. FLygvapnet var en del av NBG 08 och kommer att vara en del av NBG 11.

Viljan hos piloterna finns med andra ord, men viljan hos politikerna saknas. Handen på hjärtat kära armébröder. Tror ni verkligen att den politiska viljan att skicka iväg NBG 11 finns? Nej, att vi sätter upp dessa enheter är dels för att få bra träning, dels som reformmotor för vår Försvarsmakt, men framför allt för att skicka viktiga politiska signaler till EU, NATO och FN att Sverige är villiga att ställa upp när det behövs. På samma sätt ska vi tolka vår solidaritetsförklaring samt Lissabonfördraget. Det är politiska markeringar för att vi den dag vi behöver det ska kunna räkna med att få omvärldens hjälp. Jag skulle vilja hävda att insatsen i Afghanistan är exakt samma sak. Att det direkt påverkar säkerheten i Sverige eller att vi är där för att hjälpa kvinnor är bara sekundära orsaker. Huvudorsaken är att vinna pluspoäng av NATO och USA.

Att säkerhetstänkandet är högt är självklart. För Flygvapnet och Marinens del så är huvuduppgiften försvar av Sverige. I denna uppgift är vi villiga att ta mycket stora risker. Ta Tp-84 som exempel som flög i nästan 20 år i Flygvapnets regi utan motmedel. Men när transporterna till Sarajevo skulle genomföras så blev det stopp innan man hade integrerat ett fungerande varnings och motmedelssystem. Jag tror att alla de armébröder som åkt fram- och tillbaka till insatserna i f.d. Jugoslavien är ganska så glada över detta säkerhetsmedvetande. Jämför med transporterna till Afghanistan där vi inledningsvis nyttjade civila bolag. Men efter en incident som mycket väl kunde ha slutat som för den polska regeringen så valde man att sätta in Tp-84 för transporterna. Ett förlorat flygplan eller helikopter i Afghanistan skulle vara politisk katastrof i Sverige. Inte enbart för den dyra resursens skull utan för att tillbudet även skulle resultera i massor av dödsfall. En fullastad Tp-84 innebär att stora delar av en mission skulle slås ut (vilka skickar vi då för att ersätta, eller drar vi hem hela insatsen?). En fullastad helikopter innebär två piloter, färdmekaniker/skytt, navigatör, doktor samt eventuella skadade. Motmedel, beväpning och ballistiskt skydd på en helikopter är i första hand inte till för att skydda besättningen utan för att säkerställa att uppdraget går att genomföra även vid beskjutning från marken. På så sätt kan en MEDEVAC-helikopter sättas in även mitt i en eldstrid, vilket jag tror att den sårade soldaten på backen nog uppskattar.

Att tro att endast verksamhet i Afghanistan skulle vara "skarp" tycker jag är ganska så naivt. Fråga t.ex. en helikopterpilot som var med vid Estonia om hur skarpt det uppdraget var. Själv så har jag haft incidentberedskap under många år i både spanings- och jaktrollen. Dessa uppdrag kan vara allt från det enklaste som finns till att vara först på plats när U-137 hamnade på grund utanför Karlskrona. Nu för tiden har verksamheten minskat betydligt jämfört med under Kalla Kriget. Dels beroende på att antalet flyg- och fartygsrörelser har minskat i Östersjön, men framför allt liksom all annan verksamhet i Försvarsmakten beroende på budget. Det ska bli intressant att se om de nya skrivningarna i regeringens direktiv om ett ökat intresse för Östersjön och Norra Ishavet leder till en ökning i incidentverksamheten?

Att piloter sover i bra förläggningar och inte som våra armébröder i tält och sitter eldvakt är en självklarhet. Även inom armén finns regler för hur en förare av fordon ska få dygnsvila för att han inte ska hamna i diket under insatsen. Är det någon i en grupp som ska få sömn så är det föraren. Att marginalen till fel är liten i Flygvapnet visar vår minneshall på Tre Vapen med närmare 1000 namn på piloter och besättningsmedlemmar som under brinnande fred offrat sina liv. Nu när vi sysslar med CAS så vill nog även armébröderna ha en pigg och alert pilot som släpper bomben. Annars kan det sluta som den amerikanska insatsen som jag beskrivit tidigare höll på att göra.

Att även armén har ett starkt säkerhetsmedvetande visar om inte annat debatten kring utrustning i Afghanistan på. Många vill ha helikoptrar, bepansrade fordon och Gripen som CAS understöd. Men då har man egentligen inte tänkt på helheten.

- Helikoptrar. De svenska helikoptrar som vi skickar nästa år till Afghanistan kommer inte att bli en unik svensk resurs utan tilldelas ISAF. Att vi ställer dit helikoptrar kan innebära att andra drar hem sina, med resultatet ett nollsummespel. Våra Tp-84 har faktiskt gjort ett jobb för att avlasta de tyska helikoptrarna som därmed har varit mer tillgängliga för bl.a. MEDEVAC. Men nu är det en politisk fråga och våra HKP 10B kommer att åka till Afghanistan vare sig dom gör nytta eller inte. Personligen tycker jag att det hade varit bättre att skicka ner ett gäng helikoptrar i trupptransportrollen, då vi dels med ett mindre antal soldater kan täcka större yta och dels så kan vi undvika IED helt och hållet. Vi får dock inte glömma att flygning med helikopter inte är ofarligt i Afghanistan och de flesta olyckor sker på grund av väder och svåra operationsförhållanden.

- Terrängfordon. Jag håller helt med vår f.d. insatschef som ansåg att bepansrade fordon inte alltid var enda lösningen i Afghanistan. Dom ska givetvis finnas när dom behövs, men faktum är att inte ens det bäst bepansrade fordonet klarar av en IED av större format. Tvärtom så kan det vara lättare att ta sig runt i landet i en skottsäker jeep och på så sätt undvika samma rutter som gör att talibanerna vet var dom ska placera sina IED. Det är dessutom betydligt mindre aggressivt framtoning mot lokalbefolkningen om det nu är Hearts & Minds som vi är ute efter. Vi får inte glöma att vi skyddar våra soldater betydligt bättre genom att samarbeta med lokalbefolkningen som då bl.a. kan ge oss underrättelser som gör att vi helt undviker att hamna i bakhåll.

- CAS. Bra för att kortsiktigt skydda egen trupp, men tveksam nytta i det långa loppet. Att använda en mycket dyrbar resurs för att slå ut enskilda talibaner är svårt att förespråka rent ekonomiskt. Bättre att satsa dessa pengar på en större närvaro av trupp i Afghanistan med fokus på OMLT så att vi kan få ANA med i matchen. Dessutom är risken allt för stor att vi skadar/dödar civila och då kan vi gräva ner alla ambitioner på Hearts & Minds.

Tyvärr är det kanske just vårt säkerhetsmedvetande som förhindrar oss att lyckas i Afghanistan?

Nej. Nu måste vi sluta upp med pajkastandet mellan försvarsgrenarna. Det finns inga "vi och ni", bara en gemensam Försvarsmakt som borde se till helheten. Flygvapnet och Marinen gör bäst funktion på hemmaplan i skarp incidentverksamhet, men kan givetvis då och då åka ut internationellt. Incidentverksamheten är lika skarp som insatser i krig och ger bra träning. Armén är dom som har störst nytta av utlandsinsatserna då dom ger den skarpa träning soldaterna inte kan få hemma i Sverige och dessutom många politiska pluspoäng från omvärlden.