Det är svårt att räkna bort vad som händer i dessa dagar i Västvärldens Leading Nation eller som Madeleine Korbel Albright, Clintons utrikesminister åren 1997-2001, uttryckte det, The Indispensible Nation. Detta kan man instämma i, men frågan är vad som händer nu, när denna oersättliga ekonomiska motor och säkerhetsgarant hackar och sviktar.
När nu USA:s kongress röstat igenom nerdragningar av den federala budgeten på 1500 miljarder dollar, tillsätts en ”superkommitté” för att anvisa var i samhället neddragningarna skall ske. Går det inte att nå resultat i denna kommitté, faller bilan och hälften av besparingarna kommer att landa inom området Nationell Säkerhet med automatik.
Konsekvensen kan bli att – istället för de 400 miljarder dollar som Vita Huset tidigare föreslagit i nerdragningar av försvarsbudgeten - dessa kan komma att uppgå till både 600 och 700 miljarder dollar över en 10-årsperiod, lite beroende på vad man läser in i begreppet Nationell Säkerhet. Dessa besparingar skall läggas på toppen av tidigare strykningar bland vapenprogrammen och redan beslutade 78 miljarder dollar som Pentagon planerar att lämna tillbaka de närmaste fem åren genom att effektivisera försvaret.
Krig är dyrt. WW II kostade USA 4650 miljarder dollar, Vietnamkriget kostade 565 miljarder dollar (*1) och krigen i Irak och Afghanistan har kostat över 1000 miljarder och slutnotan beräknas hamna kring 1800 miljarder dollar (*2). Alla kostnader omräknade till dagens dollarvärde.
Med det höjda lånetaket kommer USA:s federala skulder att kunna bekosta deltagande för USA i 2:a världskriget fyra gånger till, om kriget gick i repris.
Attacken den 11:e september 2001 kostade ca 500 000 dollar att genomföra. ”We are continuing this policy in bleeding Amerika to the point of bankruptcy”, sa Osama bin Laden i november 2004. ”Every dollar of Al Qaeda defeated a million dollars”
Kanske är mer begränsade konflikter av strategisk raidkaraktär framtidens melodi. USA:s invasion av Grenada kostade 136 miljoner, Panama kostade 163 miljoner och Desert Storm kostade USA 7 miljarder dollar (*1).
Pentagons budget har ökat tretton år i följd. Mellan 2001 och 2009 ökade kostnaderna från drygt 400 till ca 700 miljarder dollar, en ökning med 70 %. Detta är 250 miljarder mer i snitt än under Det Kalla Kriget. USA:s kostnader för försvaret har stigit från en tredjedel av världens samlade försvarskostnader till att numera utgöra 50 %.
Neddragningar av USA:s försvarsbudget har gjorts förut. Efter Koreakriget minskade Eisenhower försvarsbudgeten med 27 %, Nixon skar bort 29 % efter Vietnamkriget. Reagan, Bush d.ä. och Clinton vidtog alla tre reducerande åtgärder under sina respektive presidentskap.
Det finns de som kallar USA:s sätt att sörja för den militära personalen för världens största socialistiska ekonomi, med allt boende, olika subventioner och ersättningar, tidig pensionering och livstids pensioner och hälsovård.
För USA:s del tror jag inte att större neddragningar av försvarsbudgeten med nödvändighet behöver innebära katastrof. Att USA numera står för 75 % av NATO:s kostnader, mot 50 % tidigare, behöver inte innebära att detta förhållande varar för all framtid. Inte heller behöver USA stödja militär verksamhet i diverse suspekta länder för dyra pengar och på det hela taget bör USA omdefiniera sina nationella intressen, så att dessa balanseras mot tillgängliga resurser.
Kanske är det i många fall både billigare och bättre att satsa resurser på det diplomatiska området än på det rent militära. Den totala obalans som råder mellan militära och diplomatiska resurser i USA har bl.a. förre försvarsministern Robert Gates satt fingret på. ”There are more members of military marching bands than make up the entire U.S. Foreign Service”.
Själv tror jag att militära budgetneddragningar får långt större och långvarigare konsekvenser när dessa görs i Europa än i USA. Soft Power med dithörande diplomati fungerar bara utifrån en styrkeposition och någon sådan är inte i sikte inom EU i närtid och knappast på medellång sikt heller. En gissning är att Europas politiker kommer att vara fullt sysselsatta med att rädda EU, eurosamarbetet och förmodligen även NATO-samarbetet under lång tid framöver. USA:s politiker kommer att vara sysselsatta med att övertyga omvärlden att landet förtjänar betyget AAA när det gäller kreditvärdighet, vilket kommer att prioriteras långt före att stå för européernas andel av NATO:s budget.
Kostnader för krig inom ramen för ”nationella intressen” eller av humanitära skäl tror jag inte att någon nation i Västvärlden har råd med i nuläget. Krig kostar och pengar är en bristvara just nu.
/Sumatra
*1 Jon Erlendsson “The Cost of War”, USAToday sep 16 2001
*2 Congressional Research Service 2009
P.S: Kanske dags att ge oss som röstade nej till eurosamarbetet ett erkännande. Varje lagd nejröst kommer när allt är sagt och gjort att ha sparat svenska skattebetalare miljonbelopp. D.S.
Inlägg
