I senaste numret av Fokus har man en mycket intressant artikel som sammanfattar bakgrunden till den svenska insatsen i Afghanistan. Allt började i reaktionen efter 9-11 och Sveriges vilja att visa att vi som PfP nation minsan var lika kvalificerade som övriga NATO-länder.
Den 18 Januari 2002 klubbar riksdagen beslutet om att skicka svenska soldater till Afghanistan...Uppdraget var tydligt avgränsat, tiden begränsad: en väpnat styrka på maximalt 45 personer skulle i högst sex månader förläggas i Afghanistan. Motivet var att med underrättelse- och spaningsarbete bidra till att förbättre säkerhetsläget i Kabul så att den nya övergångsregeringen kunde inrätta sig.
Alla i Sverige ställde sig bakom beslutet, såväl Svenska Freds som (v), vilket Lars Ohly idag försöker att glömma bort.
En förklaring låg i Sveriges närmande till NATO, som skett genom inrättandet av Partnerskap för fred (PFF) 1994. För vissa länder var det ett provmedlemsskap i NATO, för Sverige var det ett sätt att ställa om försvaret... I utbyte förväntades Sverige delta i NATO:s internationella insatser. Så skedde i Kosovo och så kom även att ske i Afghanistan.
Den andra grundorsaken var helt enkelt att våra trupper behövde träning och internationella insatser slog två flugor i en smäll. Träning i den skarpaste av "övningsanläggningar" och att Sverige visade att man tog sin del av det internationella ansvaret.
De gamla krigsförbandsövningarna var helt enkelt inte tillräckliga för Armén. Jag ansåg att det var värdefullt att olika förbandstyper befann sig i besvärliga situationer, säger von Sydow.
Armén som i invasionsförsvaret hade gått och trampat i gamla fotspår med ideliga utbildningscykler av värnpliktiga hade nu hittat en roll som verkligen motiverade deras existens. Men frågan är om dom nu har fått för mycket att bita i? Kontraktssoldaterna kommer att ha en rotationsfrekvens på mellan 1:4 och 1:6, d.v.s. en sexmånaders mission vart annat till vart tredje år. Första insatsen är säker mycket lärorik, den andra så bevisar man att man bibehållt sina färdigheter, men den tredje eller mer är med stor sannolikhet mycket påfrestande.
Flygvapnet har hängt på och lagt ner den svenska infrastrukturen (BAS 90 och STRIL) till förmån för en expeditionär förmåga med i dagsläget inriktning mot CAS. Men trots att svenska flygdivisioner stått i beredskap i många år med först AJSF 37 och numera JAS 39 så har det ännu inte blivit någon insats. Transportflyget har fått ett välbehövligt lyft med C-17, men våra Herkules är i behov av upprustning och helikoptrarna är fortfarande ett skämt.
Marinen har i och för sig fått åka ut på insatser. Men insatsen utanför Libanon var tveksam förutom ren test av organisationen och Tchad var i själva verket en ren arméinsats där amfibiekåren maskerats till infanterister. Det intressanta är att amfibiekåren verkar följa den amerikanska marinkårens omställning och lämna sin traditionella inriktning på kustnära strid. Snart dags att byta vapenslag?
Summerar vi det hela så har vi en armé som går på högfart, med viss risk för att köras i botten och få svårt med nyrekrytering nu när värnplikten avskaffas. Vi har ett flygvapen som utbildar för en roll som verkar vara politiskt mycket ointressant. Vi har en marin som är under omställning, men som har ett arv i form av fartyg som är specialdesignade för "Littoral Warfare".
Varför började Sverige deltaga i internationella insatser? Efter andra världskriget hade Sverige trots stöd under kriget till Norge, Danmark och Finland till viss del ett skamfilat rykte på den internationella arenan. Vi hade inte ställt upp i kampen mot den globala ondskan i form av Hitlertyskland. Vi valde dessutom att fortsätta vår neutralitetspolitik och alliansfrihet. Därför blev det viktigt att visa att vi var en global aktör trots allt och vårt säkerhetspolitiska hopp sto till FN som neutral global organisation. Redan 1948 ställde vi därför upp med militära observatörer i Palestina och greve Folke Bernadotte agerade som internationell medlare.
1956 då Dag Hammarskjöld var FN generalsekreterare så var det ännu viktigare att Sverige visade att man stöttade FN. Resultatet blev att man deltog i den första FN operationen med organiserad militär trupp i Suez. Detta ledde senare till bl.a. insatsen i Kongo och Cypern.
Man kan se en röd tråd i de svenska internationella insatserna:
- Strategiskt har varje insats varit ganska ointressant ur svensk synpunkt. Vi har inte haft några egentliga ekonomiska eller militära intressen i de olika insatserna. (Med möjligt undantag för Suez). Eftersom vi valt att enbart deltaga i insatser med FN-mandat så har de viktigaste internationella insatserna under perioden stoppats av USA och Sovjetunionens vetorätt i FN säkerhetsråd. Det är egentligen först efter Kalla Kriget som ställningskriget mellan USA och Ryssland svalnat så pass att FN kunnat driva igenom viktigare resolutioner.
- Insatserna har i första hand varit för att visa att Sverige är en global aktör och i andra hand för att ge svenska officerare skarpa erfarenheter av strid. Detta i grund och botten av samma orsak som svenska officerar av tradition genom århundraden har tillåtits ta tjänstledigt och deltagit i allt från amerikanska inbördeskriget till stridspiloter under slaget om Storbritanien.
- Det Kalla Krigets slut har inneburit att Sverige har kunnat närma sig NATO då det inte längre betyder att vi direkt ses som en fiende av vår granne Ryssland. Detta tillsammans med medlemsskapet i EU har gett två nya potentiella organisationer att stödja vid internationella insatser. Trenden går nu mer och mer åt att FN i brist på egna trupper och framför allt egna ledningsfunktioner lägger ut insatser på entreprenad åt NATO och EU. D.v.s Sovjetunionens fall gav oss möjlighet att närma oss NATO och FN operationerna i NATO:s regi behovet.
- Det säkerhetspolitiska målet har därför varit att visa att vi hjälper andra i hopp om att omvärlden vid behov kommer att hjälpa oss. Detta bekräftas med all tydlighet med den aktuella Solidaritetsförklaringen i både vår utrikesdeklaration och Lissabonfördraget.
- Det vi gör just nu i bl.a. Afghanistan är inget nytt. Vi har heller inga rekordstora utlandsförband. Skillnaden är bara att förr tog vi små frivilliga enheter av vårt försvar och skickade utomlands, nu anpassar vi hela vårt försvar till internationella insatser som huvuduppgift.
Det som frustrerar mig mest i just fallet Afghanistan är inte att vi är där under falska premisser, utan att vi håller på att ställa om hela vårt svenska försvar för att passa just denna typ av krigföring. Vad händer om vi i framtiden skulle komma att behöva någonting annat? Även i Afghanistan ändras läget. Från en mindre spaningsenhet 2002 på 45 man till över 500 man 2010 som driver ett PRT. Frågan är dessutom hur länge det dröjer till vi blir inblandade i offensiver typ den som USA och NATO just nu driver i Helmandprovinsen?
Hur ser då framtiden ut? Jag ser två potentiella internationella utvecklingar där Sverige skulle kunna bli påverkat rent militärt:
- Ett lokalt ändrat läge. Det kan vara Baltikum eller Nordkalotten. Exemplet Georgien borde visa på att omvärlden drar sig för att ingripa för att själva undvika problem. Möjligtvis kommer dom att göra något i efterhand, men då kan det vara för sent för Sveriges del. Även om vi räknar med internationell hjälp så måste vi klara av de första tre veckorna själva. Det intressanta är att det är ungefär denna tidsrymd som det svenska Flygvapnet var designad för enligt den s.k. marginaldoktrinen.
- En större internationell kris. En realpolitiker borde inse att den dagen kommer omvärlden i första hand att bry sig om sig själv. Vi kan därför inte räkna med särskilt mycket hjälp. Vi kanske inte möter det stora ryska anfallet i detta scenario, men vi måste klara av det på egen hand.
Nej kära politiker, tänk om och det ganska så snart. En försvarsmakt ska i grund och botten vara designad för att kunna försvara det egna landet. Det är bra om den kan användas internationellt, då det ger bra träning och internationella PR-poäng. Men tvärtom är inte bara optimistiskt, det är mycket kortsynt. Jag förespråkar inte en återgång till det gamla invasionsförsvaret, men vi behöver en mer flexibelt uppbyggd Försvarsmakt. Den ska vara dimensionerad efter en relevant hotbild och inte bara efter vad som efterfrågas just nu. Det som är modernt idag har en tendens att inte vara efterfrågat i morgon. Har vi då en Försvarsmakt som inte är anpassad till vare sig försvar av det egna landet, eller internationella insatser så är det bara att släcka lyset, låsa dörren till kasernen och gå hem.
Uppdaterad 10-02-12, 09:08
Genom att erkänna för oss själva syftet med våra internationella insatser så kan vi sätta upp en mer detaljerad målsättning för våra styrkor i Afghanistan.
- Är det enbart för att visa internationell närvaro så duger sammansättningen av styrkorna och uppdraget som dom har just nu.
- Är det för att träna våra styrkor så borde Försvarsmakten vara uppbyggd för nationellt försvar och de uppgifter vi väljer att göra i Afghanistan vara valda så att vi kan hämta hem kunskaper av vikt för det nationella försvaret.
- Är det för att hjälpa Afghanistan borde styrkan ha en större del "användbara" trupper i form av OMLT och skyttesoldater. Samarbetet med civila organisationer borde stärkas så att målet för styrkan är att dessa organisationer ska kunna ge effekt inom PRT Mazar-e-Sharif.
Lyssna på Clausewitz. De militära insatserna ska ha ett politiskt mål, men då måste också soldaterna vara medvetna om detta mål, annars famlar cheferna i mörkret och planerna är riktade mot att vinna militära segrar, inte nå civila mål. Irak är ett sådant typexempel. En lysande militär vinst, men en katastrof ur politisk synpunkt. Hade militären från början varit medveten om att det politiska målet var att bygga upp Irak så hade man inte bombat sönder den civila infrastrukturen och man hade inte upplöst den irakiska polisen.
USA:s offensiv i Helmand liknar tyvärr lite för mycket Falluja, d.v.s. en strid som med stor sannolikhet leder till en taktisk militär seger, men kan politiskt bli ett tillbakaslag om den innebär ökad rekrytering till talibanerna. Vi måste hålla fokus på Al Qaida och talibanerna. Skadas civila så kommer det allmänna motståndet mot vår närvaro i Afghanistan att öka.
Uppdaterad 10-02-15, 22:40
ISAF rapporterar att det går framåt i den nya Helmand-offensiven.
Hela områdena Marja och Nad Ali har intagits av de kombinerade styrkorna. De är under vår kontroll, nästan hela Nad Ali och Marja, sade den afghanske generalen Aminullah Patiani som befann sig i Helmands huvudort Lashkar Gah.
Men trupperna stöter på motstånd och civila skadas.
Offensiven drabbades därför i‑söndags av ett stort bakslag när en raket dödade tolv civila, därav sex barn, i Nad Ali-distriktet. Raketen missade sitt mål med 600 meter och tvingade den amerikanske befälhavaren Stanley McChrystal att framföra en ursäkt till Afghanistans president Hamid Karzai.
Blir det för många civila som dödas och skadas kommer offensiven att motverka sig själv. Talibanerna kommer att vara mycket kvicka på att använda detta som rekryteringsargument.