En större verktygslåda behövs!

Den gamla liknelsen att "Har du bara en hammare tenderar alla problem att se ut som en spik" gäller verkligen de militära insatserna i Irak och Afghanistan. Därför så är det skönt att se en debattartikel som den som publicerades idag på SvD debatt av forskarna Mikael Baaz och Niclas Lantz.

FN:s inflytande över Isaf-insatsen måste öka. Vidare bör Isafs roll som fredsfrämjande part renodlas, samtidigt som den militära delen av insatsen minskas till förmån för stöd till uppbyggnad av en fungerande afghansk rättsstat och armé. Här måste utvecklingsbiståndet ställas i proportion till de massiva militära satsningarna.

Lösningen i Afghanistan heter inte enbart mer soldater, utan rätt metoder. Om vi försöker att lösa konflikten på fel sätt så räcker de truppförstärkningar McChrystal har begärt att få inte på långa vägar när. Afghanistan är helt enkelt för stort för ISAF att övervaka. Talibanerna har den stora fördelen att själva välja när och var dom kan slå till. IED är den perfekta stridsmetoden och den senaste attacken mot tyskarna visar att inte ens minanpassade fordon räcker till då talibanerna den här gången valde ett raketgevär. Det man bör fundera på när det gäller denna attack är att den skedde i den förhållandevis lugna norra sektorn och dessutom i en operation där även svenska styrkor deltog. Den kommande Kandahar och den nuvarande Marjahoffensiven slår inte ut talibanerna, utan får dom att byta operationsområde. Kanske McCHrystal inte är ute efter att slå ut talibanerna, utan att få dom till förhandlingsbordet på samma sätt som USA:s operation Linebacker II tvingade Nordvietnam tillbaka till förhandligsbordet.



Forskare varnar för att den kommande Kandaharoffensiven kan få motsatt verkan. Trots McChrystals direktiv om att vara försiktiga vid användning av bl.a. CAS så dödas fortfarande på tok för många civila. Kärnan i en COIN strategi bygger på att vinna lokalbefolkningens förtroende och där har vi mycket kvar att lösa. Våra soldater är helt enkelt inte tillräckligt insatta i den lokala kulturen. Våra missionsutbildningar är bra, men efter 6 månader när våra soldater börjar förstå operationsområdet och lokalbefolkningen så tas dom hem och vi börjar om från början igen. Hur ska vi på detta sätt bygga upp ett långsiktigt förtroende? Dom enda som är närvarande under längre tidsperioder är de civila hjälporganen. Varför inte låta dessa vara vårt ansikte utåt och nöja oss med att garantera deras säkerhet?

Vad är det då afghanerna vill ha från ISAF? Jo, framför allt säkrare vägar. Detta är samma sak som ISAF är ute efter, men det intressanta är att afghanerna inte är rädda för det vi är rädda för, d.v.s. IED, utan för arméns och polisens vägspärrar.

Vi i västvärlden ofta för bråttom. När något ska göras så är det offensiva metoder som förespråkas. Dessutom så lyssnar vi för ofta på säljare av mirakelkurer (Snake Oil), men inser inte att det inte finns en kur som botar allt. Det vi måste inse är att västerländska metoder inte fungerar i Afghanistan. Vi tycker t.ex. att Kharzai är korrupt, men vilken afghansk ledare ger inte sin egen stam fördelar? Är inte problemet att vi försöker tillsätta en president i ett land som inte behöver en president? Borde afghanerna inte själva bygga upp en ledningsstruktur? Själv så tror jag på ett stamråd (Loya Jirga) som styrande organ. Vi måste också inse att Pashtunerna inte är problemet, utan att dom är en del av lösningen.

Har då Kandaharoffensiven några strategiska fördelar? Ja, den ger oss tid att hitta rätt lösning.

Time is what the coalition will buy with the offensive and with this time hopefully the government of Afghanistan will have successful parliamentary elections.

Det jag dock är orolig för är att fokus ligger för mycket på de militära insatserna. Visst så är det helt rätt att säkerställa att de civila hjälpinsatserna går att genomföra, men om inte fokus ligger på att vinna freden i stället för att vinna kriget så kommer vi bara att göra om misstaget USA gjorde i Irak. De militära insatserna 2003 var framgångsrika och kriget var snabbt över, men metoderna som användes gav extra grogrund för motståndsrörelserna att värva anhängare och innan USA visste vad som hände så befann dom sig mitt i ett inbördeskrig. En exakt upprepning av detta scenario är i och för sig inte troligt i Afghanistan där befolkningen är mer uppdelad i stammar än i religiösa grupperingar, men ISAF och USA närvaro ger stammarna ett fokus för sina attacker.

Tyvärr så sitter ISAF och McChrystal på bara delar av verktygslådan. Andra bitar behövs! EU borde t.ex. sätta ekonomisk press på Pakistan och Indien. EU-länderna är inte sugna på att skicka mer trupper, men varför inte göra det som vi är bra på? I stället för att som nu pumpa in nya vapenteknologier och rusta upp de bägge ländernas arméer och flygvapen borde vi i stället få ett stopp på denna konflikt och pengar är alltid en bra lösning. Hittar vi en lösning för Pakistan och Indien så har vi automatiskt en lösning för Afghanistan.

Så svenska och europeiska politiker, när McChrystal och NATO kommer och ber om resurser, svara då inte bara på det mest uppenbara, d.v.s. mer soldater utan hitta på mer kreativa lösningar. Se dessutom till att det är FN som leder insaten. NATO kan leda de militära insatserna, men FN måste vara sammanhållande för både de militära och de humanitära insatserna. ISAF är bara ett verktyg och inte lösningen i sig själv. När ett problem uppstår ska den FN utsedda chefen kunna välja i sin verktygslåda. I vissa fall ska det vara militära insatser av ISAF, men i betydligt fler fall ska andra metoder och verktyg användas.