Gamla Hercules, med sina fyra turbopropmotorer och förmågan att landa och starta lite var som helst, anskaffades ursprungligen för trupp- och lasttransporter samt medevac. Sedan dess har planet uppträtt i en mängd olika roller, som från början inte förutsågs, t.ex. som ”gunship” med upp till 10,5 cm howitzers, för bl. a. CAS eller har använts för search and rescue. Andra användningsområden har varit stöd till vetenskaplig forskning, väderspaning, lufttankning, maritime patrol och brandbekämpning. Det finns Herculesplan i över 50 länder och i över 40 olika utföranden. Planet har använts i otaliga konflikter, men även för civil verksamhet och i humanitära operationer.
Vad har nu gamla Hercules i ett inlägg om stridstödsfartyg att göra? Jo, för att visa att med ett bra grundkoncept, finner man snart på nya användningsområden. Att bara se L10 som en transportresurs för militär, expeditionär förmåga är att se lite trångt på tänkbara användningsområden.I september 2007 stod följande att läsa i Svensk Sjöfartstidning: ”DFDS-ägda ro-ro-fartyget Tor Anglia anlände den här veckan till Aalborg för att lossa det sista av den danska militärens utrustning från dess insats i Irak. Utrustningen lastades i Kuwait för vidare transport till Aalborg. Ro-ro-fartyget är på långtidscharter hos danska försvarsdepartementet och har gjort resor till platser som normalt inte DFDS-fartyg besöker. Tor Anglia har i år besökt Apapa-Lagos i Nigeria och Karachi i Pakistan. Försvarsdepartementet har också Tor Futura i charter och de har möjlighet att låta fartygen gå tillbaka till DFDS Tor Line under de perioder de inte behövs för militära transporter.”
Är det enda man önskar en transportförmåga under låg eller ingen hotnivå är detta en utmärkt lösning. Exempel på sådana transporter är de materieltransporter som genomförts för Kosovostyrkans räkning till Thessaloniki i Grekland.
Inget konstigt med det. I NATO-termer RE/RE-Shipping (reinforcement, resupply and retrograde ships) och som är en integrerad del av större NATO-operationer. NATO har dessutom färdiga dataprogram, där man helt enkelt knappar in vikter och volymer, så trillar namnet på det för ändamålet lämpligaste lastfaryget ut.
När det gäller L10 så gäller det att skilja på stridsstödsfartyg och de lagfartyg som finns i flottan. De sistnämnda är fartygsburet, förbandsknutet underhåll. Sådant lagfartyg medföljde korvettstyrkan till Adenviken i form av HMS Trossö. Ett lagfartyg tilldelas ingen stridande uppgift utöver det eventuella självskydd som finns till gatts. Även här finns ett visst behov av nyanskaffning, gärna nybyggnation med lagfartygsrollen och lång livslängd som styrande parametrar. In my dreams…
I en CRO (Crisis Response Operations) vore två lastade L10 mumma, för att med sin “staying power” utanför en kust projicera makt, en Power in Being om du så vill, som i sig kan verka krigs- och konfliktavhållande. Eller som gamle Sun Tzu sade “…to fight and conquer in all your battles is not supreme excellence; supreme excellence consists in breaking the enemy's resistance without fighting.” I den bästa av världar har man uppnått sitt mål utan direkt insats. Med sina helikoptrar och viss amfibisk förmåga kan uppgiften inledningsvis bli att säkra hamn för urlastning och att säkra flygplatser för efterföljande flygtransporter.
Ett argument mot L10 som framförts är att många redan har stridsstödsfartyg. Detsamma kan nog sägas om C-130, ändå har vi sådana. Eller varför inte helikoptrar, som ändå är en bristvara på sina håll.
Vad kan L10 användas till förutom ovanstående? Helt klart kan den lösa de flesta uppgifter som C-130 löser, fast lite långsammare men med större kvantiteter och vikter. Dessutom kan den vara en plattform för framskjuten ledning, tillhandahålla kvalificerad sjukvård i anslutning till konfliktzonen och varför inte ett ställe utanför zonen, där man kan återställa SVÄ med en bastu, lite ostörd sömn, vällagad mat och – vilket Gud förbjude – en öl eller två.
Chefsingenjören har i ett inlägg påpekat vikten av samordning mellan militära insatser och civilt bistånd. Här passar L10 som hand i handske för transporter för civilt bistånd, svenskt eller annat, då L10 inte brukas för militära ändamål. Även Wiseman har framfört synpunkter i samma ärende, även om L10 kanske inte är aktuellt för insats just i Afghanistan. En biståndslastad L10 till Haiti är ett exempel bland många tänkbara alternativ. Om vi hade haft någon…
I Lissabonfördragets förkättrade solidaritetsförklaring, som Sveriges regering har försvurit sig åt, finns en hel del frågetecken när det gäller förmågan hos Försvarsmakten™ att kunna ge hjälp i händelse av kris eller krig. L10 är svaret på jungfruns bön, när det gäller hur vi skall kunna få hjälpen på plats. Vad vi har att hjälpa med är en annan fråga, för ett annat inlägg, av någon mer initierad. Någon?
För att vara rubriken trogen, avstår jag från att lägga synpunkter på val av plattform(ar) och beväpning och övrig utrustning. Låt oss bara inte bygga in framtiden i en för trång kostym för att vi saknar vidsyn, fantasi och förmåga till framtidstänk. L10 skapar handlingsfrihet till en rimlig peng, utslaget på förväntad livslängd och tänkbara, framtida scenarier . Bemanningen kan variera, allt från ren driftsbesättning till fulltalig bemanning av de funktioner vi väljer att bygga in.
Köp gärna ett färdigt koncept, men jag vill framförallt framhålla värdet av att inte bygga i plast.
/Sumatra
Uppdaterad 10-04-05, 00:06
Vad ett fartyg medför, beror oftast på vilken företagstyp som skall genomföras. Det gick på sin tid att ombestycka en ptrb till minversion eller för ubj eller för ytstrid. Detsamma bör gå att göra med L10. Både vad avser bestyckning och bemanning.
I Försvarsberedningens ”Försvar i användning” läser man att ”Försvarsmakten ska på sikt och efter genomförda reformer öka insatsförmågan”. Här passar L10 väl in i bilden. I detta dokument kan man även läsa:
- ”över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer.
- periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept.
- hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap. ”
Även här har en eller två L10 en lättförsvarad plats. Vid ett eventuellt framtida NATO-medlemskap passar dessa fartyg in i Out of Area-doktrinen, liksom fregatter hade passat i konceptet med Standing Forces.
Nu när vi nästan inte längre är alliansfria, så kan fartygen även ställas till ”nästan allierades” förfogande inom ramen för PfP eller annat framtida arrangemang. Vi använder ju redan idag NATO-ländernas resurser när det gäller medevac och CAS och delar militära flygtransportresurser med andra nationer.
/Sumatra
Inlägg
Vill Sverige utöva och ansvara för "Power Projection" någonstans bortom haven? Frankrike, Storbritannien, Italien, Spanien och kanske till och med också Belgien vill. Men vill Sverige?
SvaraRadera- Läs av kroppsspråket av vår reellt styrande doktrin!
Det kan vara frestande att föra principiella resonemang frikopplat från vårt svenska kynne och våra med statsmakten djupt och starkt fastvuxna institutionella bindningar.
a) Välj alltid det som INTE är färdigutvecklat, framför det som är moget och prövat i krig.
Bara så kan Sverige komma med på utmanande och i tiden utsträckta utvecklingsresor. Det moderna Sverige är ett land av förvisso fumliga, men likväl ingenjörer. Att vara svensk är INTE att tillhöra ett krigarkast elller en martialisk etnicitet. Svenskar är inte som gurkhas, sioux eller zulus. Därför väljer vi nu Romeo och Sierra versionerna av Sea Hawk hellre än Black Hawk i Mike-version. Detta var också drivkraften till att välja NH90 och till råga på allt i HCV med egenutvecklad TMS.
b) Utan en lönsam inhemsk flygindustri, inget modernt flygvapen. Utan ett kontinuerligt materiellt förnyat flygvapen, ingen tillräckligt konkurrenskraftig flygindustri och därmed ingen stridsflygplansexport.
Därför väljer svenska flygvapnets främsta företrädare nya tekniska lösningar till JAS 39 Gripen, även när det måste ske på bekostnad av att fungerande förmågor förloras och ett så kallat förmågeglapp uppstår. Man väljer hellre en egenutvecklad spaningskapsel (SPK 39) som aldrig blir färdig framför den spaningskapsel som redan fungerar för andra användare av JAS Gripen. Man väljer ett system som vi som utomstående NATO inte får använda för nationellt försvar (LInk 16) och lägger ner befintliga fungerande stridsledinngsresurser (Hästveda och de nationella datalänkarna).
- Jag tror att ett av Sverige anskaffat stridsstödfartyg kommer att förete långt fler gemensamma drag med andra svenska försvarsmaterielärenden än vad L10 kommer att efterlikna vad britter, danskar och nederländare gör inom samma materielområde.
- Självklart ska väl vår L10:a bestyckas med en vidareutvecklad variant av Archer från Karlskoga? Lika naturligt är det väl att anpassa en svensk L10:a till vårt framgångsrika stridsbåtskoncept från Docksta?
@ Gustav Wasa
SvaraRaderaI likhet med din namne, har du ordets gåva och vet att använda denna gåva väl. Likt ett brev från Kung Gösta till sin fogde. Rakt på die Kerne des Pudels. Det var ju han som myntade uttrycket "Jag aktar sanningen inte mer än ett blåbär". Kanske en bra slogan för Försvarsmakten™.
Jag håller dock med dig i ALLT du skriver i din kommentar. Bra skrivet dessutom.
Men det var ju L10 - i princip, jag beskrev. Du beskrev allt som förmodligen går åt h-lv-t- i ett sådant här projekt.
Allt det du anger ovan hotar att välta projektet och alla andra projekt över ända, men låt mig leva i villfarelsen att det går att göra något rätt. Även i Försvarsmakten™.
Vad vi gör och deltar i idag, stämmer inte med vad vi gjorde och deltog i för 15 år sedan. Ett L10-fartyg kommer att överleva ett antal sådana 15-årsperioder.
Det var en tung kommentar du kom med och lite depressionsframkallande och så sann, så här mitt i påskfriden ;-)
Jag fortsätter att förhålla mig - i princip.
Det går nog alltid att hitta en vetenskaplig modell som förklarar varför materielutveckling lyckas eller ej, Beprövad erfarenhet säger mig dock att beslutsfattares villighet att låta sig styras vid vad som på den högsta nivån oftast upplevs som tidskritiskt beslutsfattande är och förblir synnerligen begränsad.
SvaraRaderaTitta gärna på hur vår anskaffning av Sea Hawk R/S växer fram i statsrådsberedningen för att se hur samtida svensk materielförsörjning praktiseras.
Det handlar knappast om TOEM/TTEM, värdering av alternativ eller några känslighetsanalyser. Det har nog inte ens dragits nytta av den sittande militärhelikopterutredningen och dess ordförandens första hands erfarenheter av HKP 14-anskaffningen. Lind var ju först ställföreträdande chef för militära enheten på Försvarsdepartementet och sedan tillförordnade generaldirektör för FMV. Det måste finnas mycket adekvat kunskap ackumulerad och alltjämt förborgad och outnyttjad.
Strukturerat beslutsfattande är idealet. Kulturen präglas däremot av maktutövning och därmed av ett underskott av kritiskt ifrågasättande.
Om L10 går igenom och blir beslutad i stundande kompletterande vårproposition, så kommer det inte vara för att projektet gått igenom en grundlig realiserbarhetsprövning. Det blir som resultat av ett högre och intuitivt beslutsfattande av de yttersta företrädarna för vår statsmakt.
Vad skall jag säga? Du borde låta dessa synpunkter ligga som grund för ett eget gästinlägg här hos CI. Dina synpunkter får inte begravas i den allmänna kommentarsfloden. De förtjänar ett bättre öde.
SvaraRaderaDu har nog rätt om L10:ans öde. Oavsett om det fattas belut om anskaffning eller inte, så är förmodligen beslutet illa underbyggt. Oavsett utfall. Man tar eller förkastar osett.
Nu var det ett år sedan jag såg FMV:s då aktuella skiss på ett L10, men nog innehöll den minsann integrerade Archer för understöd... Vem hade väntat sig något annat?
SvaraRaderaHela poängen med att diskutera L10 är väl - behövs funktionen den tillför? Om ja, vilken annan funktion skall vi i så fall lägga ned?
SvaraRaderaBeställ gärna en L10 om du frågar mig. Men gör det efter vi har finansierat och byggt upp ett trovärdigt ytstridsfartygs-, utbåts-, marinhelikopter- och minjaktssystem.
Cliff Barnes
@ Cliff Barnes.
SvaraRaderaAtt inlägget har tillägget - i princip - är just för diskussionen skull. Vad man kan ha ett sådant fartyg till och vilken förmåga tillför det?
Själv tycker jag att inriktningen för och resursfördelningen mellan det nationella försvaret och de internationella insatserna svajar och varierar med lite väl hög frekvens.
En annan osäkerhet är om vi skall gå med i NATO. Gör vi det, så kanske L10 har lättare att få bifall och förståelse.
En tredje faktor är att alla, inklusive jag själv, räknar med dåliga eller ännu sämre tider för FM. Det verkar på det hela taget endast vara försvarsministern som tror på en lysande framtid.
Som Gustav Wasa antytt ovan, så saknas en analys av det mesta när det gäller L10. Vilket väl L10 har gemensamt med så mycket annat som beslutas eller inte beslutas om i FM. I just Flottan råder väl för tillfället ett relativt lugn, jämfört med FV och hkp-problemen och ledningsproblemen där.
Möjligheten att skrapa ihop till en ubjaktstyrka med nuvarande fartygsbestånd räknar jag som utesluten. Inga hkp, inget ubjaktflp, inga patrullbåtar, inga BojB, nästan inga användbara BevB, inga ubskykomp. Kvar blir bara begränsad förmåga till fri ubj utomskärs med begränsade resurser och något enstaka mröjftg inomskärs. Förmågan till ubskydd har vi redan tappat.
Finns det någonstans en marin som saknar egna hkp? L10 kanske medför att vi blir bra på något efterfrågat.
Kära vänner!
SvaraRaderaSom vanligt diskuterar vi alla från lite olika synvinklar. För de av Er som tycker att Sverige skall utföra strategiska insatser med mekaniserade stridsgrupper världen över så är nog behovet av L10 påkallat.
För de av oss som fokuserar och prioriterar närområdet så är detta ännu ett projekt som konsumerar de få tillgängliga medel som kan skapas de närmaste åren. Det finns inte 2 miljarder som ligger och skramlar i någon låda utan denna satsning kommer att gå ut över Visbyklassen, ubåtarna, HKP14 i marint utförande, RBS15 Mk.3, ny lätt torped, nya stridsbåtar till amfibiekåren etc.
Stoppa L10 nu innan miljarderna börjar rulla!
Hälsar vakthavande
"L10 kanske medför att vi blir bra på något efterfrågat."
SvaraRaderaMen det förutsätter att vi har bestämt oss för att verka med andra nationer inom en försvarsallians, t.ex. Nato. För jag utgår ifrån att vi inte tänkt oss att nyttja den till enstaka utlandsmissioner?
Problemet med försvarsmakten är att man vill kunna göra allting själv samtidigt som anslagen och numerären har krympt. Vissa funktioner är demoförband snarare än operativa krigsdugliga förband. Att tillföra fler funktioner i det läget ger förvisso större bredd men till priset av ännu lägre operativ effekt.
Om riksdag och regering däremot sätter ned foten i försvarsalliansfrågan kan man peka ut en ny inriktning för verksamheten och därmed också för inköp av försvarsmaterial. Då går det att stryka t.ex. ubåtsjakthelikopter men bibehålla ubåtarna i visshet att två länder som Danmark och Sverige skulle kunna komplettera varandra.
I väntan på att så sker vidhåller jag att jag hellre ser 5 Visbykorvetter med lämplig luftvärnsbeväpning än 1 st L10.
Cliff Barnes
Howitzer? Inte en haubits, alltså?
SvaraRaderaOm detta köps in så för Guds skull köp något som redan är färdigt. Alla barnsjukdomar är borta och inga förseningar eller fördyringar av det slaget som garanterat hade uppstått med "archer på färja" - konceptet. Johan de witt förespråkar jag, om man nu ska ha ett stridsstödsfartyg. Vill man kunna göra allt å lite till så är det Mistral som gäller, men med helt andra pengar..
SvaraRaderaAlla svenska försvarsmaterielanskaffningar i utlandet över 100 MSEK villkoras av ett likvärdigt motköp. Härvidlag så skiljer sig knappast Sverige från andra stater runtomkring i världen.
SvaraRadera- Vare sig L10 kölsträcks i Sverige eller utomlands, så blir det därför med deltagande av i Sverige verksam försvarsindustri till minst 100% av ordervärdet.
Om vi köper Mistral, så blir det med något i stil med "högre i tak i gunrummet" och ett egenutvecklat ledningssystem till byssan anpassat för svensk näringsrik husmanskost. (Svenska soldater och sjömän kan ju inte som sina franska kollegor leva på pommes frites tre gånger om dagen.)
Försvarsmaterielbranschen är internationellt en bransch för väl etablerade koncerner, som klarar av att sy ihop synnerligen komplexa affärer inklusive motköp. Det ger mycket höga trösklar mot nya och mindre aktörer.
Även ett extremt kommersiellt framgångsrikt privatägt mindre företag, som Robinson i Californien med bara dryga tusentalet anställda har naturligtvis ingen chans att sälja in sina produkter (R22/R44) i konkurrens med konglomerat som NHI/Eurocopter/EADS och Sikorsky/United Technologies Corporation UTX om vi som köpare kräver motköp och förhandlingarna leds av statsrådsberedningen oaktat det parlamentariska regeringsunderlaget för tillfället.
Sverige har många framgångsrika storföretag. I Sverige är vi vana vid att handla också med utländska storföretag. Det är bara när storföretagen till slut drar sig ur, som mindre företag träder fram. Och då är det inte sällan de ekonomiskt minst framgångsrika småföretagen, som får en chans där storföretagen misslyckats.
@ Gustav Wasa
SvaraRadera"Högre i tak i gunrummet". Du har mer rätt än du kanske är medveten om. Civila redare som försökt hänga med på en befintlig fartygsserie upptäcker att Havsverkets regler gör att hela inredningen i besättningsutrymmena måste ritas om, eftersom t.ex. gångarna är för låga och smala för svenska sjömän. Så här fortsätter det sedan, med svenska särbestämmelser. Detta är en av flera anledningar till att vi inte har någon handelsflotta kvar värd namnet. Samtidigt slår danska och norska sjöfartsnettot nya rekord varje år (med dip nu under fananskris och lågkonjunktur).
Danska redarföreningen, de danska sjöfacken och Danmarks regering har bestämt sig för att göra Danmark till Europas största sjöfartsnation. Tidpunkten för när målet skall vara uppnått har jag glömt, men jag tvivlar inte på att man kommer att lyckas.
Archer för understöd? För ytstrid? Kanske bättre i lastutrymmet - vid behov - än fast monterat på däck. Indirekt eld är inget som flottisten eller amfibiefolk utbildas och övas för. Kalibern 15,5 cm uppfyller åtminstone NATO:s gränsvärde för när den indirekta elden gör mer skada än nytta. Flottistens skjutfall är eld mot punktmål. Nog säkrast att överlämna den indirekta elden till sakkunskapen i Armén, ombordmönstrad eller medföljande.
SvaraRaderaUppgiften kustbeskjutning, med 15,5 cm-pjäser i två dubbeltorn, kombinerat med eld med kryssningsmissiler för markmålsbekämpning, som man därefter kan följa upp med raketartilleri vid behov?
Nä, jag tror jag återgår till principresonemanget. Vilka uppgifter löser L10 och har vi behov av fartyget/en? Ska någon förmåga överges till förmån för L10 är en fråga som ställts. Exempel på sådan utveckling är Danmark, som lade ner sitt ubåtsvapen, för att satsa pengarna på expeditionär förmåga för Armén.
Gustav Wasa har nog tyvärr rätt. L10 riskerar att bli ett långdraget och dyrt utvecklingsprojekt med tveksam operativ förmåga. Men det skulle inte behöva bli det. Önskemål om att har logistik, ledning och viss amfibieförmåga i ett skrov är inte unik för Sverige.
SvaraRaderaFokus för L10 bör för övrigt ligga på just logistik- och ledningsfunktionerna med en jämförelsevis låg ambitionsnivå på amfibieförmågan; mer nya Zuiderkruis/JSS än systern De Witt med andra ord.
http://www.damennaval.com/nl/news.htm?item=11
Om vi så småningom får råd med en L11 så kan den dock gärna vara en LPD - förutsatt att vi då har fregatter nog för eskorten.
Ett billigare alternativ för L10 vore kanske att samordna med Norge och ersättaren till Valkyrien?
http://www.skipsrevyen.no/nyheter/29096.html
En marin Archer är vansinne. Hur kan någon undgå att inse det?
Jag tror att militär förmågeframtagning respektive förmågeutnyttjande ställer tämligen olika krav på den som ska fatta besluten. De kanske inte ens går att återfinna i en och samma person av kött och blod.
SvaraRaderaDet förra kräver mer av management och verkmästarmentalitet, medan den senare professionen kräver ledarskap och kanske allt understundom också en stor vilja och benägenhet till att ta risker.
Erik Dahlbergh och Karl X Gustav visade stort mod när de beslutade sig för att marschera över Stora Bält den 6 februari 1658. Men det är långt ifrån säkert att de är de lämpligaste föredömena när nya tekniskt intrikata idag projekt ska definieras.
@ Forsno
SvaraRaderaDin farhåga att ett L10-projekt skall bli ett långdraget och dyrt utvecklingsprojekt, behöver inte besannas. Det beror nog på vad vi beställer och var vi beställer det.
Tittar vi på historiken för Johan de Witt så ser det inte allt för förfärande ut: Kölsträcktes juni 2003, sjösattes maj 2005 och levererades oktober 2006. Jämfört med Visbykorvetterna således byggt med "blixtens hastighet" och den verkar ju fungera som avsett efter leverans. Kan bli ett rent trendbrott i svensk modern marinhistoria ;-)
Själv är jag också lite undrande till syftet med en sjögående Archer.
@ Gustav Wasa
Man kan ju i nuvarande organisation och även i övrigt undra vem som är den naturliga förmågeframtagaren och vem som skall räknas som förmågeutnyttjaren/förmågebeställaren.
L10 synes ju skära på tvären över samtliga försvarsgrenar, där alla har en andel i den tänkta verksamheten.
Vi får se vad framtiden bär i sitt rymliga sköte.
Självklart ska det formidabla marina utvecklingsprojektet L10 vara bestyckat med den "svenska exportsuccén"; artillerisystemet Archer.
SvaraRaderaFör ett, ur exportstödperspektiv, optimalt nyttjande av materielanskaffningsanslaget ska givetvis fartyget ifråga konstrueras med ett extra batteridäck.
Detta enastående fartyg - nationens stolthet - ska givetvis bära namnet; Wasa...
@Sumatra
SvaraRaderaOm vi köper en Enforcer-variant så är jag inte ett dugg orolig. Det som gör mig nervös är risken att FMV ska leka marinarkitekter. Holländarna har under många år framgångsrikt byggt den här typen av fartyg till sig själva och andra, men det har inte vi.
@ Forsno
SvaraRaderaJag delar din oro för FMV delaktighet i projektet. En annan risk är att "någon" köper in en gammal uttjänt färja, i akt och mening att bygga om den. Liknande affärer har vi gjort förut, framför allt på lagfartygssidan. Det blir lätt dyrt och kass. Kanske är lösningen att köpa grundkonstruktionen "leverenssäkert" av holländarna, att inget ändra utom för anpassning för de vapensystem, sensorer och ledningssystem vi avser sätta på när fartyget kommer hem. Eller kan vi ta hela konceptet rakt av? Vad vet jag?
Kommentar om vad vi skall utnyttja fartyget till på nationell nivå hade jag väntat mig. Östersjön och Nordkalotten verkar ju ha potential för att bli heta områden framöver. Själv har jag inte berört ämnet.
@ Per K Eleman
Wasa? Vi kan inte döpa fartyget efter en bloggare förstår du väl, hur bra kommentarer denne än levererar ;-).
Johan de Witt var en holländsk statsman på 1600-talet, så varför inte döpa fartyget efter en stor svensk samtida statsman, vars verk vi ser spår av än idag, nämligen Axel Oxenstierna. Han lär ha sagt till sin son; "Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs", vilket väl utan större mankemang nog kan appliceras på dagens försvarspolitik. Som det kan bli.
"Först är allmänt veterligt, att alla våra grannar äre våre fiender, de Poler, Rysser och Danske, så att ingen ort i Sverige, Finland och Livland kan säga, att han är för fienden säker, så att vi, snarast sagt, ingen landsort have fullkomligen att lita på. ... Till det andre have vi platt inge vänner, som vår olägenhet går till hjärtat, och där än någre kunde finnes, som icke voro oss obevågne, är dock ingen hjälp eller undsättning av dem att förmoda."
Så beskrev Axel Oxenstierna läget vid tiden för Gustav II Adolfs trontillträde 1612. På den tiden fanns ingen solidaritetsförklaring att ersätta egen militär förmåga med.
HMS Oxenstierna är mitt namnförslag och har fördelen att alla bokstäverna återfinns även på NATO:s tangentbord.
@Forsno:
SvaraRadera"En marin Archer är vansinne. Hur kan någon undgå att inse det?"
Det är ett jäkla högriskprojekt, men får man det i hamn (haha) efter tyskarnas misslyckande med MONARCH, så kan man nog få både försäljning och prestige.
Och det är inte omöjligt att det är lättare att anpassa det relativt lilla Archertornet till sjögång, än vad det var att anpassa det stora och icke helautomatiska PzHb 2000 tornet som MONARCH anvande.
Den främsta anledningen till L10 verkar vara att skapa ett nytt utvecklings och industristödsprojekt för att integrera ett antal unika svenska påhitt på EN unik plattform med "Export" som avsikt. Kunderna lär SÄKERT stå i kö för att handla denna oprövade och garanterat försenade prototyp, då det redan finns ett antal beprövade konkurrenter.
SvaraRaderaTransport av stridsgrupper föreslås som huvudanvändning, men hur ofta har sådana behov funnits de senaste decennierna? Kanske 4ggr/år, vilket enkelt och billigt lösts med civilt inhyrt tonnage. Tänk så mycket billigare det skulle blivit med L10... (projektering/byggnation/provturer/drift/bemanning etc)
/Kölsvinet
Underbara diskussioner! 155 mm hit och dit, utländska förebilder i form av Mistral och Holländska färdigköp!
SvaraRaderaVarifrån skall pengarna tas?
Varför skall vi som knappt har resurser kvar att försvara kungliga slottet slänga bort 2 - 3 miljarder på detta vansinne.
Satsa pengarna på Hästveda, bibehåll Ärna, säkerställ komplett systemförmåga hos Visbyklassen, köp nya Meteor eller AMRAAM C7, en tredje A26, utökad flygtid, listan kan göras låååååååååång!
Sluta leka i sandlådan, skrota alla planer på L10 och satsa de få kronor som finns på något som ger försvarseffekt.
Hälsar vakthavande
SMACK!!!
SvaraRaderaDen satt som en Napolitansk sardellpizza i aktra gunrumsskotet, Wakthavarman.
Det skulle inte förvåna mig om Pratt & Whitney skulle kunna tänka sig att förlägga ytterligare tillverkning hos Volvo Aero i Trollhättan mot att svenska staten köpte nyutvecklade högteknologiska helikoptrar från Sikorsky.
SvaraRaderaPratt & Whitney och Sikorsky tillhör ju bägge United Technologies Corporation och arbetstillfällen till Väst-Sverige rubbar nog inte precis regeringens planer inför den närmaste framtiden.
@ Vakthavande
SvaraRaderaDet finns ingen brist på områden där ett tillskott vore önskvärt. Luftförsvaret är ett sådant,bland en mängd andra områden.
Som Gustav Wasa beskrev i den inledande kommentaren till det här inlägget, så är L10 ett något osvenskt projekt, särskilt om man betänker att det ursprungligen fanns två L10 i materielplanen. En förklaring till detta kan vara att det ingår i en större helhet, och fyller en brist som svårligen kan kallas nationellt svensk. Om det verkar svårförklarligt så pågår det ju ständigt återkommande samtal på Navy-to-Navy nivå och även på högre nivåer i olika sammanhang. Vad som sägs i t.ex EU:s slutna rum vet vi inget om, men kanske fyller just stridsstödsfartyg ett uppfattat förmågeglapp i den större helheten. Härom vet jag ingenting, men man kan ju undra varför materielplanen ser ut just på detta viset.
Vilket ju inte skall hindra oss från en L10-diskussion om principer.
Gott om nationella förmågeglapp är det inte ont om. Vi kaninte ha bara demo-förband. Det verkar vi att vara överens om.
@Vakthavande
SvaraRaderaMen alternativkostnaden till en JSS är inte noll. Det behövs fortfarande ett nytt stödfartyg för att ersätta Trossö och det behöver vara stort nog för att hantera en sjöstridsflottilj bestående av både Visby-korvetter och framtida fregatter och patrullfartyg.
Någonting av mer norsk än holländsk storlek med andra ord.
Ett sånt fartyg kostar visserligen mindre än tre miljarder, men om det ska ha självförsvarsförmåga och omfattande ledningssystem så kommer kostnadsminskningen inte att vara lika stor som minskningen i tonnage.
Stål är billigt - system är dyra.
Om det går att flyga C-17 med gemensamma besättningar i ett multinationellt förband, så borde det också folkrättsligt, tekniskt och taktiskt gå utmärkt att operera tankfartyg för sjömilitär "Replenishment-at-Sea" respektive transportfartyg för landmilitär "Prepositioning-at-Sea" i multinationella pooler.
SvaraRaderaDet främsta problemet med militär sjukvård till sjöss torde vara exakt det samma som på landbacken. Nämligen att hitta kirurger, narkosläkare och specialistsjuksköterskor, som vill sitta stand-by utan att dagligen vara verksamma i sin profession. Det är ju inte särdeles utvecklande att vänta 90% av tiden, vare sig det är på land eller till sjöss.
Att i detta läge bygga upp en större sjögående lasarettskapacitet än vad man klarar av att bemanna är helt kontraproduktivt. Lasarettsfartygsfunktionen inklusive tillhörande CASEVAC/MEDEVAC-helikoptrar torde vara det allra första som bör sättas på multinationell pool. Enskilda stater kan då turas om att rekrytera medicinsk personal och alla operationslag ombord behöver inte komma från samma land.
- Vad har en svårt skadad på stranden för hjälp av att kunna se ett aldrig så fint lasarettsfartyg ute på redden om han eller hon inte kan komma dit ut tillräckligt snabbt och i ett tillräckligt gott skick för att överleva?