söndag 1 november 2009
Erfarenheter från Dagny II
I senaste numret av Försvarets Forum (7 oktober 2009) var det en lång artikel om erfarenheter från beredskapsövningen Dagny II. Jag tycker att det är utmärkt att vi övar på något som legat nere länge, men samtidigt så är det beklämmande att se hur lågt vi har sjunkit.
- Behov av att återta kunskapern om IKFN - Instruktioner för försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet. D.v.s. regelverket för hur vi identifierar och avvisar främmande makters flygplan och fartyg. Det här brukade vara något som varje sjöman och pilot kunde på sina fem fingrar. Om det nu behövs ett återtagande så är det illa. Det värsta är att trots erfarenheterna från 9-11 så har det ännu inte definierats ett fungerande regelverk för vad en officer ska göra den dagen det otänkbara händer. Hur hanterar man ett kapat fartyg/flygplan som är på väg att skapa en katastrof? Nu är det i stället upp till honom/henne att åberopa nödvärnsrätten och sedan vara beredd att gå till rättegång.
- Avsaknad av avtal med civila transportorganisationer. På den "gamla goda" tiden var linjeflyg krigsplacerat som transportresurs i Sverige. Bas-90 var dimensionerat för att kunna ta emot Fokker F-28. Det var vitalt att kunna transportera soldater från storstäderna och ut till baserna. Även om detta kanske inte är aktuellt med mobilisering idag, så finns dock ofta liknande behov i t.ex. översvämningar och brandsläckning. Då de flesta förband numera är nedlagda så saknas ofta det lokala regementet som Polis och Brandkår kan vända sig till. Den enda möjligheten är för närvarande Hemvärnet, men även dom är i fredstid inte spridda över hela Sverige. Det måste snarast tas ett beslut om framtiden för Flygvapnets Tp 84.
- Behov av att förbättre det civila samarbetet. Vad hände med erfarenheterna från Tsunamin? Regeringskansliet skulle sätta upp en civil ledningscentral. Vad gör MSB? Om nu t.ex. influensan skull slå till hårdare än vad den verkar göra, hur kan FM stötta på bästa sätt? Vi har tagit fram beredskapslistor för att klara av den egna verksamheten, men hur stöttar vi det civila samhället?
Problemet med fokus på internationella insatser är att vi har inte bara lagt ner invasionsförsvaret, utan vi har även låtit förmågan att stödja det civila samhället sjunka till en kritisk nivå. Våra beredskapslager har sålts ut. Bandfordon och elverk finns inte längre tillgängliga. Efter stormen Gudrun så åkte Försvarsmakten runt och satte upp tillfälliga kraftverk så att lokalbefolkningen kunde laga mat. Den möjligheten är numera mycket begränsad. Vid de stora snöfallen i södra Sverige för några år sedan användes Försvarsmaktens bandfordon för att föra ut mat och mediciner till insnöade äldre människor. Vilka fordon ska vi använda nu? När barn försvunnit i skogarna brukar polisen kalla in värnpliktiga som hjälper till med skallgång. Vem gör det nu?
Då Försvarsmaktens resurser inte längre finns är det viktigt att civila samhället tar över. Återigen, vad gör MSB?
- Behov av att återta kunskapern om IKFN - Instruktioner för försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet. D.v.s. regelverket för hur vi identifierar och avvisar främmande makters flygplan och fartyg. Det här brukade vara något som varje sjöman och pilot kunde på sina fem fingrar. Om det nu behövs ett återtagande så är det illa. Det värsta är att trots erfarenheterna från 9-11 så har det ännu inte definierats ett fungerande regelverk för vad en officer ska göra den dagen det otänkbara händer. Hur hanterar man ett kapat fartyg/flygplan som är på väg att skapa en katastrof? Nu är det i stället upp till honom/henne att åberopa nödvärnsrätten och sedan vara beredd att gå till rättegång.
- Avsaknad av avtal med civila transportorganisationer. På den "gamla goda" tiden var linjeflyg krigsplacerat som transportresurs i Sverige. Bas-90 var dimensionerat för att kunna ta emot Fokker F-28. Det var vitalt att kunna transportera soldater från storstäderna och ut till baserna. Även om detta kanske inte är aktuellt med mobilisering idag, så finns dock ofta liknande behov i t.ex. översvämningar och brandsläckning. Då de flesta förband numera är nedlagda så saknas ofta det lokala regementet som Polis och Brandkår kan vända sig till. Den enda möjligheten är för närvarande Hemvärnet, men även dom är i fredstid inte spridda över hela Sverige. Det måste snarast tas ett beslut om framtiden för Flygvapnets Tp 84.
- Behov av att förbättre det civila samarbetet. Vad hände med erfarenheterna från Tsunamin? Regeringskansliet skulle sätta upp en civil ledningscentral. Vad gör MSB? Om nu t.ex. influensan skull slå till hårdare än vad den verkar göra, hur kan FM stötta på bästa sätt? Vi har tagit fram beredskapslistor för att klara av den egna verksamheten, men hur stöttar vi det civila samhället?
Problemet med fokus på internationella insatser är att vi har inte bara lagt ner invasionsförsvaret, utan vi har även låtit förmågan att stödja det civila samhället sjunka till en kritisk nivå. Våra beredskapslager har sålts ut. Bandfordon och elverk finns inte längre tillgängliga. Efter stormen Gudrun så åkte Försvarsmakten runt och satte upp tillfälliga kraftverk så att lokalbefolkningen kunde laga mat. Den möjligheten är numera mycket begränsad. Vid de stora snöfallen i södra Sverige för några år sedan användes Försvarsmaktens bandfordon för att föra ut mat och mediciner till insnöade äldre människor. Vilka fordon ska vi använda nu? När barn försvunnit i skogarna brukar polisen kalla in värnpliktiga som hjälper till med skallgång. Vem gör det nu?
Då Försvarsmaktens resurser inte längre finns är det viktigt att civila samhället tar över. Återigen, vad gör MSB?
Etiketter:
Beredskap,
Invasionsförsvar,
MSB,
Tp-84
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)