Jag har idag varit och pratat med mitt fackförbund. Eftersom jag är Flygingenjör så är det i mitt fall Sveriges Ingenjörer, SACO. Men, då frågan egentligen är tudelad, dels mitt personliga fall och dels den allmänna frågan om turerna kring avtalets framtagande, så finns det nog även intresse för övriga fackförbund med anställda i Försvarsmakten att följa processen.För att inte avslöja min hand i detta "pokerparti" för "motståndaren" så tänker jag inte gå in i detalj på hur vi går vidare. Det kommer så fort detaljerna delgetts "motståndaren", i detta fall Försvarsmakten. Det känns absurt att se sin gamla arbetsgivare sitta på andra sidan bordet, men just nu är det bara att köpa läget. I detta fall är det mycket skönt att höra alla de positiva kommentarer jag får från kollegor och chefer. Det finns en klyfta i storleksordningen Grand Canyon mellan FML och försvarsmaktens anställda!
"What´s in it for me?". Jag frågade facket vad som händer om jag skulle tilldömas "segern" i arbetsdomstolet. Tyvärr så visar det sig att eventuella skadestånd har ett maxtak och i Sverige är det maxtaket ganska så begränsat. Jag kommer med andra ord att riskera att förlora en hel del i denna process. Med mitt flygföraravtal ALFF så har jag rätt att gå i pension vid 55 års ålder. Går jag till ett civilt bolag så får jag räkna med att stanna till minst 65. Min "fallskärm" i form av 10 års pension är med andra ord bortkastad. För min del skulle det röra sig om ca 7 miljoner före skatt! Nej, det enda som jag kommer att "vinna" är att få en moralisk upprättelse samt tillfredsställelsen att tvinga Försvarsmakten att ändra tonläget mot mina kollegor, då det kan straffa sig att bete sig som man gör just nu.
En del debattinlägg pekar på en viss tro att vi officerare skall lyda order, punkt slut! Här måste jag få lägga in min protest. Även om det kanske är en grotesk jämförelse så visade Nürnbergprocessen på att "lyda order" inte är accepterbart i alla lägen. I fredstid så har vi officerare rättigheter som alla andra svenska arbetstagare. Rätten att ha ett fackförbund som tillåts förhandla för sina medlemmar är en del av den svenska modellen. Även i krig ska en tänkande officer ha kvar sin möjlighet till egna åsikter. Det är just den egenskapen som gör att vi officerare ska kunna föra krig inom ramen för de internationella humanitära lagarna. När civilpersoner för krig går det ofta över styr, då känslor tar över tankeprocessen, vilket t.ex. krigen i forna Jugoslavien är tydliga exempel på.
Jag skulle också vilja ifrågasätta om det är en sund tanke att tvinga iväg försvarsmaktsanställda mot sin vilja på internationell tjänst. Ja, vi fyller upp ett hål i ett förband. Men är det bra för förbandet eller den enskilde?
- En ivägtvingad officer/civilanställd kommer med stor sannolikhet ha negativa åsikter för att vara där. Detta kan skapa en dåligstämning i ett förband, vilket helt kan rasera förbandets stridsduglighet.
- Kan jag lita på en kollega som ligger bredvid mig i en stridsställning om han inte är helt fokuserad eller motiverad på uppgiften? Om han inte har lyckats förankra utlandstjänsten helt och hållet med sin familj så kan tankearbetet vara på ett annat håll, vilket i strid kan leda till misstag med dödlig utgång för hans själv, men även för andra i förbandet.
- Hur mår denna officer under och efter missionen? De studier som jag har läst avseende PTS visar att de som åker iväg på en mission mentalt förberedda på sin uppgift och motiverade att göra ett bra jobb är de som mår bäst när de kommer tillbaka.
- Vad händer om en officer skadas/dödas under en insats som han har blivit ivägtvingad till? Jag misstänker att detta kommer att skapa ett ramaskri i pressen och kraftiga reaktioner från familj och vänner till officeren.
Jag anser att frivilligheten hos våra utlandsförband är en av orsakerna att våra soldater gjort ett så bra jobb genom alla år.
Min fråga till HKV är, "har ni tänkt över dessa effekter och är detta verkligen värt besväret?".
P.S: Mitt fall togs upp i P3 Morgonstund, vilket kan vara värt att lyssna på...
Inlägg
