Win-Win eller Loose-Loose

Det börjar röra på sig för min del. Jag har fått tag på Trygghetsstiftelsen och vi ska sätta oss ner och titta på en indvidualplan. Jag har också lämnat över mitt uppsägningsbeslut från Utlandsstyrkan till facket som ska överklaga även denna uppsägning. En intressant aspekt på den uppsägningen är att jag har 6 månders uppsägningstid under vilken jag kommer att få min befattningslön som är 1.3 * Grundlönen + 8000. Med andra ord så är det inte särskilt synd om mig rent ekonomiskt, men det måste anses som vansinnigt av Försvarsmakten att betala två personer för samma tjänst!

När jag pratar med facket så får jag det intrycket att HKV inte förstår varför jag inte går med på att skriva ett rent "Ja" på avtalet då "det är en sådan liten sak". Men jag skulle vilja ställa samma fråga tillbaka. Om det nu är en sådan liten sak, varför accepterades inte min reservation? Jag hade trots allt accepterat att skriva på ett obligatoriskt utlandsavtal, den dagen då alla fakta låg på bordet, vilket bevisades av att jag redan var på väg till Afghanistan.

Varför begärde jag att mitt fack skulle godkänna avtalet?

- Jag ville ha klart med det nya utlandsavtalet som förhoppningsvis är bättre än dagens och jag ville ha svart på vitt avseende instatsfrekvens, stöd till familj m.m.

- Jag ville att HKV skulle backa från hotet om uppsägning avseende "arbetsbrist", då det inte är aktuellt i dagsläget.

Många har dock missuppfattat att jag krävde ett eget avtal för mig personligen. Det är inte fallet, utan jag krävde att processen skulle skett på rätt sätt för alla FM-anställda.

Tyvärr så är den sanning som HKV inte vill erkänna att det inte är bemanning av Utlandsstyrkan som är kritisk just nu. Det som är kritiskt är Försvarsmaktens storlek och kostnad. Man vill snarast möjligt sänka på ramarna för löner. Lösningen för detta är just nu att försöka bli av med personal på alla möjliga sätt. Att hävda "Arbetsbrist" för att man inte vill skriva på ett In Blanco avtal är dock ganska så långsökt.

Rätt sätt att lösa detta på hade varit att:

- Definera klart IO11. Det innebär att man specificerar hur många civila, OF, OR och GSS som behövs i den nya insatsorganisationen.

- Fylla på organisationen med de personer som har rätt kompetens av de som finns tillgängliga idag i Försvarsmakten.

- Göra den "omgalonering" som krävs för att flytta personal från OF till OR-facket.

- Utbilda om de som man anser det vara lämpligt och möjligt att lyckas med inom x antal månader.

- Sedan kan de kvarvarande sägas upp på grund av "arbetsbrist". I detta fall rör det sig om verklig "arbetsbrist" då dessa personer inte har eller kan få rätt kompetens inom rimlig tid för de befattningar som organisationen kräver. Dessutom så underlättas också nyrekrytering då de tomma platserna i organisationen bevisligen inte kan tillsättas av de som fått lämna Försvarsmakten.

- 2018 då organisationen räknas vara påfylld så kan vid behov ett nytt anställningsavtal tas fram för de som man räknar med ska ut på internationella insatser. Med andra ord så kan vi vänta med den infekterade utlandsdebatten ett par år till!

Detta vore ett "Win-Win" scenario eftersom Försvarsmakten sakta men säkert kan gå in i den organisation man önskar och samtidigt bibehålla den önskade kompetensen. Tyvärr kostar denna lösning mer pengar än vad som finns inom nuvarande budgetramar!

I Budgetunderlag 2011 pekar Försvarsmakten på en obalans mellan tillgång och behov av personal:



Not: OF=Officerare, OR=Specialister, RO=Reservofficerare, AGSS=Anställda Gruppchefer, Soldater och Sjöman, KGSS=Kontraktanställda Gruppchefer, Soldater och Sjöman, HAGS=HemvärnsAvtal Gruppchefer och Soldater.

Här ser man t.ex. behovet av att göra om ca 2000 Officerare till Specialister under 2011 samt det stora rekryteringsbehovet av AGSS/KGSS som givetvis kommer att kosta en massa pengar. Vi sparar i och för sig in en del pengar från den slopade värnplikten, men kommer det verkligen att gå jämt upp?

Frågan är hur många av dessa som ska ha avtal om obligatorisk utlandstjänstgöring? Jag läste t.ex. på forsvarsmakten.se att det s.k. Livkompaniet inte skall ha utlandstjänst, så frågan är vilka fler som ska ha liknande befattningar? HAGS är till för nationellt försvar och borde då inte räknas till utlandstjänstepliktiga. I bästa fall har vi i FM 2011 29550 miliärer och civila att utnyttja för utlandstjänst. Vi har i genomsnitt ca 1000 personer ute på internationell tjänstgöring och har med det nya lagrummet möjlighet att gå upp till 3000 personer (vilket vi knappast har ekonomi för). Om alla ska ut så innebär det att den genomsnittsanställde ska ut vart 15:e år. Givetvis så håller inte detta, utan många kommer i realiteten aldrig att åka ut. Dessutom kommer även i framtiden våra insatsförband att innehålla civila kompetenser, vilket innebär att ännu färre Försvarsmaktsanställda kommer att behöva åka ut. FS20 innehåller idag ca 69% civila och 3% reservofficerare. FS21 kommer att vara något bättre, men det kommer alltid att behövas civila kompetenser som läkare, jurister, poliser m.m.

För t.ex. Flygvapnets del finns det inte ekonomi att hålla sex stycken divisioner i flygtrim för internationella insatser samtidigt. Det skulle i så fall kräva 6*18*180=19440 flygtimmar per år. Vi har budgeterat betydligt mindre de kommande åren och att få ut 195 timmar per år per Gripen är nästan omöjligt om inte teknikerna kämpar på natt och dag. Då behöver vi anställa fler tekniker för att klara av två-skift på underhållet. I realiteten kommer maximalt en division att vara insatsberedd, en vara under utbildning för insats, två hålla på med stridsutbildning (GFSU) av yngre piloter och två divisioner (på F7?) hålla på med omskolning av svenska och utländska piloter (TIS) på Gripen. Ska vi då hävda att alla dessa tekniker och piloter ska ha ett kontrakt för internationella insatser, när vi lika gärna kan planera för insatser vart annat år på samma sätt som vi gjort för SWAFRAP, SE01/02 och nu EAW?

Försvarsmakten har idag en obalans med för många äldre anställda. Tyvärr så har sättet man drivit igenom det nya anställningsavtalet fått helt fel resultat. Visst så minskar organisationen i storlek, men det är fel personer som har slutat. Enligt den muntliga information jag har fått så har t.ex. av 20 stycken utbildade HKP14 tekniker 16 redan slutat och resterande fyra är uppsagda och tillhör den s.k. "övergångsorganisationen".

Det våra högre generaler i Försvarsmaktsledningen borde göra är att gå tillbaka till politikerna och säga att "vi klarar inte av att göra hela Försvarsmakten insatsberedd inom nuvarande budgetram". Men den processen är tydligen för jobbig, så i stället har man valt "Loose-Loose" scenariot och sparkar fel personal. Uppgiften löst på papperet, men det kommer inte att finnas någon reell förmåga då vissa kompetenser saknas. Frågan är dessutom om staten i detta fall verkligen tjänar några pengar, då det kommer att falla ut en hel del kostnader på kontot för Trygghetsstiftelsen?