Jag skrev ett inlägg igår där jag beskrev hur teknikutvecklingen i USA resulterar att även Sverige, som borde räknas som en hyffsat teknikintensiv försvarsmakt, spelar andra-harpan.Men vilka är det egentligen USA slåss emot och vad är dom beväpnade med? Talibanerna använder det dom kommer över och gör det effektivt.
For the 24 rifles and machine guns in the locker, produced in multiple nations over many decades, only three types of cartridges are required to feed them — the Lee-Enfields fire the .303, the Kalashnikovs fire the 7.62×39-millimeter round, and the PK machine guns and Mosin-Nagant fire the 7.62×54R round that has been issued to Slavic forces since the 1890s in Imperial Russia.
All of these facts and factors might seem arcane. They are not.
Together the technical qualities of these rifles and the thinking behind them, along with the quality of their manufacture and the relative simplicity of their ammunition resupply, have helped a largely illiterate insurgent movement not just to exert its will on its own country, but also to stand up to the most sophisticated military in the world.
Kanske finns det en lärdom här även för Sverige? Vi kanske inte ska tävla i tenikracet med USA som förebild? I stället borde vi fokusera mer på våra potentiella motståndare och se vad vi behöver för att bekämpa dem.
Och vad gör det om USA är världens bästa land i 100 meter sprint, när det är bandy som motståndaren spelar?
Inlägg
