söndag 25 oktober 2009
Att leverera det vi är bra på
Borde inte Försvarsmakten hellre vara bra på det vi ska leverera? Jag satt och tittade på FM förteckning över svenska militära förband anmälda i olika styrkeregister. Vad som slog mig är att det är en ganska så stor spridning på de olika förmågorna, men i realiteten är det oftast marktrupper som vi skickar.
Vad är det som skiljer i de olika beslutsprocesserna för att anmäla beredskapsförband och för att sedan skicka ut dom? Borde inte alla förband som vi anmäler vara sådana som vi både har ekonomi och vilja att skicka ut? Annars är det bara ett spel för galleriet.
Vilka beredskapsförband är det vi har skickat ut den senaste tiden?
- K3 förstärker i Afghanistan med en pluton ur den strategiska reserven under valperioden.
- Transportflyg, SAE01. Flygplanen kommer givetvis från transportflygenheten som är vana vid insatser, men det är ändå rekrytering som skett särskilt för SAE och inte taget direkt från insatsenheten. Rekrytering för SAE02 pågår.
- Korvetter till Adenviken, ME01. Samma här. Det finns en insatsenhet, men rekrytering har skett särskilt för insatsen. Rekrytering för ME02 pågår.
- Delar av NBG 08 förstärkte i Afghanistan och i Kosovo, men NBG som helhet kommer nog aldrig att skickas ut. Nu rekryterar vi till NBG 11, men hur stor är chansen för det förbandet att åka ut? Hur länge kommer Battle Group konceptet att överleva om det aldrig används?
Idel infanterister och även kustartillerister omvandlade till infanterister. I övrigt uppsatta enheter då behovet uppstått. I dessa fall tar det lite längre tid innan förbanden kan åka ut, men om jag inte minns helt fel så gick det inte särskilt snabbt för Tchadmissionen att åka iväg trots att ett insatsförband användes?
Frågan är bara varför vi över huvud taget lägger ner tid på att sätta upp särskilda förband för internationella register. Borde det inte vara bättre att som för den strategiska reserven se till att FM som helhet har förmågan att på kort tid sätt upp förband som behövs? Att säkerställa att vi har en flexibilitet håller grundorganisation i gott skick. Jämför med F22 i Kongo som sattes upp på ca tre veckor. På den tiden hade vi ett svenskt försvar i bra beredskap som snabbt kunde utföra insatser även utomlands. Det vi gör nu är inget nytt!
Sedan är det också en fråga om vad det är för resurser som vi verkligen ska skicka ut på internationella uppdrag. Infanterister i all ära, men är det verkligen vår spetsförmåga? Är det det som Sverige är bättre på än andra länder? Afghanistan kommer att sluka stora mängder infanterister om McChrystal får som han vill, men är Sverige rätt land att skicka "Low-Tech" förband bara för att fylla på i behovet av "Boots on the ground"? Borde man inte när man sätter ihop en internationell enhet för t.ex. Tchad titta på det totala behovet, för att sedan se vilka länder som på det mest effektiva och ekonomiska sättet kan bidra med enheter? Jag skulle tro att ett land som Indien kan ställa upp med mycket billiga marktrupper, medan Sverige kanske skulle skicka iväg det som vi har som vi är duktiga som t.ex. Arthur förbandet? Om man ser på ISAF så är det inte ett förband utan en massa olika bidrag från olika länder. Dessa bidrag är inte bara vad ISAF behöver, utan mer vad de olika länderna ville skicka iväg.
Jag tror att HKV har blivit lite fartblinda. Framför allt våra armébröder i ledningen har äntligen hittat ett sätt att rusta upp armén. Tidigare under invasionsförsvarstiden var fokus på marinen och flygvapnet då dom var spjutspetsen i incidentberedskapen. Armén fick nöja sig med att utbilda värnpliktiga i stället för att sätta upp förband som användes skarpt. Denna förmåga drevs i stället av Utlandsstyrkan som var en svensk armé skild från Armén. Nu har armén fått vind i seglen. Samtidigt kommer klagomål från våra armébröder i leden då dom för ofta får åka ut och marinen och flygvapnet gör för lite. Enkelt svar. Vi är inte utbildade för markstrid. Vi ställer gärna upp, men då är det andra typer av förband som ska skickas ut.
Den fråga vi nu borde ställa oss är hur gör vi största nytta utomlands, samtidigt som vi bevarar ett gnutta förmåga att försvara Sverige?
Vad är det som skiljer i de olika beslutsprocesserna för att anmäla beredskapsförband och för att sedan skicka ut dom? Borde inte alla förband som vi anmäler vara sådana som vi både har ekonomi och vilja att skicka ut? Annars är det bara ett spel för galleriet.
Vilka beredskapsförband är det vi har skickat ut den senaste tiden?
- K3 förstärker i Afghanistan med en pluton ur den strategiska reserven under valperioden.
- Transportflyg, SAE01. Flygplanen kommer givetvis från transportflygenheten som är vana vid insatser, men det är ändå rekrytering som skett särskilt för SAE och inte taget direkt från insatsenheten. Rekrytering för SAE02 pågår.
- Korvetter till Adenviken, ME01. Samma här. Det finns en insatsenhet, men rekrytering har skett särskilt för insatsen. Rekrytering för ME02 pågår.
- Delar av NBG 08 förstärkte i Afghanistan och i Kosovo, men NBG som helhet kommer nog aldrig att skickas ut. Nu rekryterar vi till NBG 11, men hur stor är chansen för det förbandet att åka ut? Hur länge kommer Battle Group konceptet att överleva om det aldrig används?
Idel infanterister och även kustartillerister omvandlade till infanterister. I övrigt uppsatta enheter då behovet uppstått. I dessa fall tar det lite längre tid innan förbanden kan åka ut, men om jag inte minns helt fel så gick det inte särskilt snabbt för Tchadmissionen att åka iväg trots att ett insatsförband användes?
Frågan är bara varför vi över huvud taget lägger ner tid på att sätta upp särskilda förband för internationella register. Borde det inte vara bättre att som för den strategiska reserven se till att FM som helhet har förmågan att på kort tid sätt upp förband som behövs? Att säkerställa att vi har en flexibilitet håller grundorganisation i gott skick. Jämför med F22 i Kongo som sattes upp på ca tre veckor. På den tiden hade vi ett svenskt försvar i bra beredskap som snabbt kunde utföra insatser även utomlands. Det vi gör nu är inget nytt!
Sedan är det också en fråga om vad det är för resurser som vi verkligen ska skicka ut på internationella uppdrag. Infanterister i all ära, men är det verkligen vår spetsförmåga? Är det det som Sverige är bättre på än andra länder? Afghanistan kommer att sluka stora mängder infanterister om McChrystal får som han vill, men är Sverige rätt land att skicka "Low-Tech" förband bara för att fylla på i behovet av "Boots on the ground"? Borde man inte när man sätter ihop en internationell enhet för t.ex. Tchad titta på det totala behovet, för att sedan se vilka länder som på det mest effektiva och ekonomiska sättet kan bidra med enheter? Jag skulle tro att ett land som Indien kan ställa upp med mycket billiga marktrupper, medan Sverige kanske skulle skicka iväg det som vi har som vi är duktiga som t.ex. Arthur förbandet? Om man ser på ISAF så är det inte ett förband utan en massa olika bidrag från olika länder. Dessa bidrag är inte bara vad ISAF behöver, utan mer vad de olika länderna ville skicka iväg.
Jag tror att HKV har blivit lite fartblinda. Framför allt våra armébröder i ledningen har äntligen hittat ett sätt att rusta upp armén. Tidigare under invasionsförsvarstiden var fokus på marinen och flygvapnet då dom var spjutspetsen i incidentberedskapen. Armén fick nöja sig med att utbilda värnpliktiga i stället för att sätta upp förband som användes skarpt. Denna förmåga drevs i stället av Utlandsstyrkan som var en svensk armé skild från Armén. Nu har armén fått vind i seglen. Samtidigt kommer klagomål från våra armébröder i leden då dom för ofta får åka ut och marinen och flygvapnet gör för lite. Enkelt svar. Vi är inte utbildade för markstrid. Vi ställer gärna upp, men då är det andra typer av förband som ska skickas ut.
Den fråga vi nu borde ställa oss är hur gör vi största nytta utomlands, samtidigt som vi bevarar ett gnutta förmåga att försvara Sverige?
Etiketter:
Internationella Insatser
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)