söndag 25 oktober 2009

Att leverera det vi är bra på

Borde inte Försvarsmakten hellre vara bra på det vi ska leverera? Jag satt och tittade på FM förteckning över svenska militära förband anmälda i olika styrkeregister. Vad som slog mig är att det är en ganska så stor spridning på de olika förmågorna, men i realiteten är det oftast marktrupper som vi skickar.

Vad är det som skiljer i de olika beslutsprocesserna för att anmäla beredskapsförband och för att sedan skicka ut dom? Borde inte alla förband som vi anmäler vara sådana som vi både har ekonomi och vilja att skicka ut? Annars är det bara ett spel för galleriet.

Vilka beredskapsförband är det vi har skickat ut den senaste tiden?
- K3 förstärker i Afghanistan med en pluton ur den strategiska reserven under valperioden.
- Transportflyg, SAE01. Flygplanen kommer givetvis från transportflygenheten som är vana vid insatser, men det är ändå rekrytering som skett särskilt för SAE och inte taget direkt från insatsenheten. Rekrytering för SAE02 pågår.
- Korvetter till Adenviken, ME01. Samma här. Det finns en insatsenhet, men rekrytering har skett särskilt för insatsen. Rekrytering för ME02 pågår.
- Delar av NBG 08 förstärkte i Afghanistan och i Kosovo, men NBG som helhet kommer nog aldrig att skickas ut. Nu rekryterar vi till NBG 11, men hur stor är chansen för det förbandet att åka ut? Hur länge kommer Battle Group konceptet att överleva om det aldrig används?

Idel infanterister och även kustartillerister omvandlade till infanterister. I övrigt uppsatta enheter då behovet uppstått. I dessa fall tar det lite längre tid innan förbanden kan åka ut, men om jag inte minns helt fel så gick det inte särskilt snabbt för Tchadmissionen att åka iväg trots att ett insatsförband användes?

Frågan är bara varför vi över huvud taget lägger ner tid på att sätta upp särskilda förband för internationella register. Borde det inte vara bättre att som för den strategiska reserven se till att FM som helhet har förmågan att på kort tid sätt upp förband som behövs? Att säkerställa att vi har en flexibilitet håller grundorganisation i gott skick. Jämför med F22 i Kongo som sattes upp på ca tre veckor. På den tiden hade vi ett svenskt försvar i bra beredskap som snabbt kunde utföra insatser även utomlands. Det vi gör nu är inget nytt!

Sedan är det också en fråga om vad det är för resurser som vi verkligen ska skicka ut på internationella uppdrag. Infanterister i all ära, men är det verkligen vår spetsförmåga? Är det det som Sverige är bättre på än andra länder? Afghanistan kommer att sluka stora mängder infanterister om McChrystal får som han vill, men är Sverige rätt land att skicka "Low-Tech" förband bara för att fylla på i behovet av "Boots on the ground"? Borde man inte när man sätter ihop en internationell enhet för t.ex. Tchad titta på det totala behovet, för att sedan se vilka länder som på det mest effektiva och ekonomiska sättet kan bidra med enheter? Jag skulle tro att ett land som Indien kan ställa upp med mycket billiga marktrupper, medan Sverige kanske skulle skicka iväg det som vi har som vi är duktiga som t.ex. Arthur förbandet? Om man ser på ISAF så är det inte ett förband utan en massa olika bidrag från olika länder. Dessa bidrag är inte bara vad ISAF behöver, utan mer vad de olika länderna ville skicka iväg.

Jag tror att HKV har blivit lite fartblinda. Framför allt våra armébröder i ledningen har äntligen hittat ett sätt att rusta upp armén. Tidigare under invasionsförsvarstiden var fokus på marinen och flygvapnet då dom var spjutspetsen i incidentberedskapen. Armén fick nöja sig med att utbilda värnpliktiga i stället för att sätta upp förband som användes skarpt. Denna förmåga drevs i stället av Utlandsstyrkan som var en svensk armé skild från Armén. Nu har armén fått vind i seglen. Samtidigt kommer klagomål från våra armébröder i leden då dom för ofta får åka ut och marinen och flygvapnet gör för lite. Enkelt svar. Vi är inte utbildade för markstrid. Vi ställer gärna upp, men då är det andra typer av förband som ska skickas ut.

Den fråga vi nu borde ställa oss är hur gör vi största nytta utomlands, samtidigt som vi bevarar ett gnutta förmåga att försvara Sverige?

23 kommentarer:

  1. Givetvis har du helt rätt i att vi inte skall sy om kostymen så att den passar "Afghanistandoktrinen". Försvarsmaktens primära uppgift skall alltid vara att försvara Sveriges suveränitet - allt annat måste vara sekundärt.

    Problemet som många gör, inklusive chefsingenjören själv, är just att vi siktar in oss på kortvariga insatser utomlands som t.ex. piratjakt i Adenviken och försöker på så sätt berättiga ett förband eller systems existensberättigande.

    Visbykorvetterna har tidigare varit uppe för diskussion där många här kommenterat det faktum att de är mindre lämpade för piratjakt än vad Stockholmskorvetterna är. Vad ingen dock verkar förstå är att de är skapade utifrån den hotbild som finns i Östersjön och inte utmarkerna av Indiska Oceanen.

    Skall vi lägga ned ett vapensystem som t.ex. luftvärn eller artilleri så skall det ske under förutsättning att något annat land kan stötta oss med den funktionen - om vi behöver hävda vår territoriella integritet med vapenmakt. Vi skall inte lägga ned förmågor baserat på vad andra länder kan erbjuda för kompetens i Afghanistan.

    SvaraRadera
  2. F22 sattes upp huvudsakligen av ett förband som skulle till/var I Sinai. /Observer

    SvaraRadera
  3. Observer:

    Vilket flygförband skulle till Sinai?

    Att de första svenska markförbanden i Kongo kom från Sinai är helt rätt. Men flygförbandet sattes upp från scratch här hemma, dessutom av flygplan och flygförare som var på väg ut ur krigsorganisationen eftersom man inte var beredd att skicka det bästa vi hade. Det bästa skulle vara här hemma beredda att försvara landet mot ryssen...

    SvaraRadera
  4. Cliff barnes,

    Att komma ut på korta missioner är ett test av organisation och materiell. Att göra som vi gör i Sverige med en övning dagny som pågår över fem dagar/fyra dygn ger ingen effekt i ett uthållighetsprov av organisation där logistik och personaltjänst testas.

    Jag är cyniker och inser att internationell tjänst är det enda som testar om organisationer duger. Att det sedan blir ett test där det inte skall vara ett test är en annan femma.

    J.K Nilsson

    SvaraRadera
  5. Det är väl ingen vid sina sinnens fulla bruk som kan tro att det inte skulle handla om något annat än spel för gallerierna? Sverige är väl den enda stat som fått för sig att anmäla registerförband som verkar 12 h om dygnet? Oavsett vad man i Sverige tror kommer kriget att fortsätta de övriga 12 h också.

    Att man ständigt måste rekrytera innan insatserna är ju för att snålheten som vanligt bedragit visheten. Ingen är beredd att hosta upp de pengar som beredskaptilläggen för förband i 30-dagarsberedskap eller högre, kostar. Därmed har alla förband 90-dagarsberedskap och då behöver de inte vara bemannade. Det gör att man får stå och skämmas när det väl blir insats och personalen inte känner för att söka eller för att nyckelpersonalen redan används i ett annat förband. Det är ju inte ovanligt att folk tillhör 2-3 olika registerförband samtidigt.

    SvaraRadera
  6. Låtom oss icke fullständigt nedslås!

    SHIRBRIG har ändå lagts ner. Därmed avdelar vi inte längre personal och kraft för att förbereda en större blåbaskeroperation, som ändå icke skulle blivit av.

    SvaraRadera
  7. Cliff Barnes: Du har nog missförstått mina tidigare inlägg om Visby. Hon är inte lämpad för internationella insatser, men tyvärr inte särskilt lämpad för invasionsförsvaret heller. Inga vapen och lite för stor för att effektivt smyga fram i svensk skärgård.

    SvaraRadera
  8. Cliff Barnes & Greasemonkey: Svenska korvetter av Göteborgs- och Stockholmsklass har gjort mycket bra i från sig vid sina internationella missioner. Visbykorvetter har bättre uthållighet än de äldre varianterna och kan dessutom erbjuda drägligare tillvaro för besättningen genom ett större fartyg, högre hyttstandard och däcksarbete skyddat från sol, saltvatten och snö. Visby är med sin förmåga till strid i fyra dimensioner (Uv/Yt/Luft/Inre)mycket lämplig för såväl internationella insatser som nationella. Som tidigare påtalats bemannas fartyget ekonomiskt med 43 officerare, specialistbefäl och anställda sjömän. Det som saknas i dag är sjömålsrobotbeväpning som installeras med början 2010. Innan Visby beväpnas med sjömålsrobot upprätthålls den förmågan med korvett av Göteborgs- och Stockholmsklass.

    Pirater bekämpas inte med sjömålsrobot. Ett eventuellt svenskt deltagande i EU-insatsen i området kring Somalia - efter HMS Carlskronas mission - bör utgöras av Visby-korvetter om de inte bedöms göra bättre säkerhetspolitisk nytta någon annanstans.

    Det är tråkigt att svenska Försvarsmakten inte kan erbjuda efterfrågade MPA för deltagande i piratjakten. Sverige har fullständigt fokuserat på spetsflyg och inte utvecklat denna viktiga förmåga. Förhoppningsvis ökar vår förmåga med sjöoperativ helikopter efter proverna med helikopter 15 på Visby och helikopterdeltagandet vid HMS Carlskronas insats. Dessa förmågor; MPA. sjöoperativ helikopter och fartyg behövs både nationellt och internationellt.


    Master & Commander

    SvaraRadera
  9. M&C: Jag anser inte att man ska gå i fällan att för all framtid bedöma Somaliainsatsen som den dimensionerande hotbilden. Armén har tidigare gjort samma sak med Afghanistan och Flygvapnet med Kosovo.

    Somalia, Afghanistan och Kosovo är uppgifter som kan lösas av materiel som är utvecklad för högintensiv krigföring, men motsatsen fungerar inte.

    Tyvärr får vi ju endast en handfull Visby för att ersätta en större mängd andra fartyg. Jag är oerhört rädd att man låter lågintensiva scenarior som Libanon och Somalia dimensionera hur nästa fartyg ska vara. Oavsett om Visby kommer in i matchen eller inte behövs fler ytstridsfartyg.

    SvaraRadera
  10. M&C:

    Grabbarna (och tjejerna) har skött sig bra utanför Aden. Ska bli intressant att få höra skvallret om hur våra små fartyg klarade av vädret och våghöjden. Ska bli ännu mer intressant att se resultatet av de Kenyanska dmstolarna. Blir piraterna frisläppta så har vi inte mycket effekt utanför Somalia.

    MPA - Maritime Patrol Aircraft finns redan i form av kustbevakningens nya Dash 8 Q-300. Här gäller det bara att kunna utnyttja den i militära operationer. Den har dock redan varit utomlands på uppdrag i Grekland och Turkiet på uppdrag av Frontex inom ramen för EU samarbetet.

    Sjöoperativ helikopter lär du få vänta på, vilket knappast är spetsflygets fel, utan politikernas inblandning. HKP 15 är en skolhelikopter av ringa värde till havs (även om det finns 8 av 20 sjöoperativa) och HKP 14, när den väl kommer, är för stor för Visby. Hade vi anskaffat Blackhawk eller S-92 hade det varit en annan femma, för det är riktiga helikoptrar gjorda för strid.

    Carlskrona kan basera helikoptrar, men Visby har ingen förmåga för att basera helikoptrar någon längre tid ombord. Dom kan starta och landa i bra väder, men sedan blir det att åka hem. Det innebär att fartygen inte kan ligga allt för långt ut till sjöss.

    SvaraRadera
  11. Kustbevakningen bereder just nu en förfrågan från regeringskansliet om att delta med havsövervakning i Operation Atalanta under samma tid som HMS Carlscrona ev. skall delta.

    Detta blir i så fall ett praktiskt svenskt exempel/försök på att effektuera modeordet "Comprehensive Approach"....

    Dessutom betydligt mindre kontroversiellt än att sända JAS 39 & mycket, mycket, mycket billigare !

    SvaraRadera
  12. Wiceman; jag delar din syn. Visby är inte optimerad för endast lågintensiv krigföring. Visby är "warfighters" Typen är byggd för att i strida i fyra dimensioner, oavsett om det är nationella eller internaioella uppgifter. Många vill ha enkla fartyg med civil standard för att få fram snabba leveranser till låga kostnader. Våra fartyg måste dock klara både lågkonfliktnivå i Adenviken och högkonfliktnivå hemma i händelse av ofred.

    //Master & Commander

    SvaraRadera
  13. R90 beredskap är en ren papersprodukt för att visa poltiker eller media hur 'insatt' försvaret är.

    -Kolla hur många förband vi har beredskap!

    Med kretieriena som gäller för R90 skulle HKV lika gärna kunna skriva upp hela försvaret.

    SvaraRadera
  14. Många kommenterar som om det vore en självklarhet att strid på hemmaplan ska vara dimensionserande. Att första prio för försvarsförmågor och materielutveckling ska vara för skydd av fäderneslandet vid händelse av ofred.

    Problemet är att den synen delas inte av våra högsta beslutsfattare, och det är inte den officiella synen som driver FM verksamhet och beslut.

    För er så är det skillnad på förmåga att hävda nationella intressen och förmåga att bistå internationellt säkerhetsarbete. För våra beslutsfattare är det samma sak. De resonerar nämligen som så att det nationella försvaret av Sverige (vår säkerhet) bäst garanteras genom det ni föraktfullt kallar "Afghanistan-doktrinen". De menar att vår nya utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik är ett mer effektivt instrument än att vidmakthålla ett territoriellt invasionsförsvar som vi för länge sedan slutade att ha råd med.

    Nu har ju alla rätt till en åsikt, särskilt om man är skattebetalare, men kommer något att lyssna? Man måste känna sin fiende, som Sun Tzu sa för några år sedan. Med ett onyanserat ställningstagande för ett svenskt territorialförsvar så kommer man att avfärdas som en oinitierad drömmare och kramare av svunna tider. För beslutsfattarna avfärdas ni som oinitierade utan ödmjukhet för framförallt förändrade ekonomiska förutsättningar, men även för en politisk och ekonomisk omvärld där Sverige blir alltmer marginaliserat. 5 spänn räcker inte till så mycket lördagsgodis längre och taket för våra utgifter är lika konstant som nivån av våra intäkter.

    Man måste kunna argumentera för ett nationellt territorialförsvar, samtidigt som man visar sig ödmjuk inför alla faktorer som faktiskt måste beaktas, t.ex. ekonomi. Om man visar att man visst förstår hur motståndaren tänker, men man har ändock en avvikande åsikt, då blir åsikten mer intressant för den man vill påverka.

    Lycka till.

    SvaraRadera
  15. Anonym 00:11

    Att hävda att vi försvarar Sverige som land genom våra insatser i Afghanistan är ungefär lika klokt som att säga att Ryssen kommer imorgon. Knarktillverkningen har vi hittills inte kommit åt och flyktingströmmarna har inte avtagit särskilt mycket. Sverige har heller aldrig varit utpekat som eventuellt terroristmål. För övrigt hade nog inte USA varit det heller om dom inte på grund av olja lagt sig i händelseutvecklingen i denna region. Jag skulle snarare vilja hävda att vi genom att deltaga i Afghanistan eventuellt sänker säkerheten i Sverige genom att dra på oss Al Qaidas ögon.

    Det vi möjligtvis försvarar är vår roll som aktiv medlem i EU och FN. D.v.s. omvärldens syn på Sverige. Vill vi tillåta att en regim som talibanerna får fortsätta?

    Jag är helt för internationella insatser, men det har vi i Sverige hållt på med i många år. Problemet är att just nu så är det tyvärr allt för många som hänger upp Försvarsmaktens existens på dessa uppdrag och då blir inriktningen på materiel och utbildning en smula snedvriden. Särskilt eftersom vi i praktiken inte skickar ut allt.

    Ska vi t.ex. utbilda och utrusta Gripen systemet för internationella insatser om dom inte skickas ut, eller ska vi som Tjeckerna nöja oss med förmågan att försvara och hävda vårt luftrum?

    Man måste vara medveten att ur en nationell säkerhetspolitisk synpunkt är förmågan att hävda sitt eget territorium inte bara något man använder i krig, utan även i fred. På vilken höjd tillåter vi t.ex. spionflygningar över Sverige? Inte 30.000 meter som SR-71 m.m. kan flyga på för där kan vi hävda att vid eventuella kränkningar har vi förmågan att bekämpa. Spionsatelliter får vi dock krypa till korset och acceptera.

    SvaraRadera
  16. Jag tycker att Anonym har en poäng. Det var länge sedan ett försvarsbeslut efterfrågade förmåga att möta ett väpnat angrepp. De kvarvarande nationella uppgifterna är 1) att upprätthålla en viss förmåga till att hävda den territoriella integriteten och 2) stöd till det övriga samhället i andra kriser än krig.

    I det läget är det naturligt att det är just de internationella insatserna som är dimensionerande.

    Jag säger inte att det nödvändigtvis är allt landet behöver, bara att det är vad ett antal riksdagsbeslut fattade med stor majoritet beställt av FM.

    Afghanistaninsatsen är rent strategiskt mest en insättning på NATO-kontot, men jag skulle nog hävda att operationerna i Adenviken direkt berör svenska säkerhetsintressen; stora delar av vår handel med Asien går via Suez.

    Dessutom är vi kanske inte NATO-medlemmar, och därmed inte bundna av artikel fem, men vi har undertecknat havskonventionen och har därmed även en skyldighet att bekämpa piratverksamhet.

    SvaraRadera
  17. Forsno: Jag håller med att anonym har en poäng. Frågan är bara varför politikerna resonerar som dom gör och varför detta medhåll från den högre försvarsledningen?

    Hur kan t.ex. Sverige och Finland göra en så pass stor skillnad i sin omvärldsvärdering? Vi tittar mycket på Norge och Danmark och glömmer totalt bort att dom har NATO i ryggen.

    Adenviken tycker jag faktiskt är en av de bättre insatserna, men där är våra fartyg tyvärr inte anpassade.

    SvaraRadera
  18. Greasemonkey:
    Jag tror att det delvis är ett arv från kalla krigets dubbeltänk. Det är t ex Socialdemokraterna som legat bakom den närmast totala NATO-anpassningen samtidigt som de vägrar acceptera ens en debatt om vad fullvärdigt NATO-medlemskap skulle innebära.

    Under de första årtiondena efter andra världskriget hade vi både ett nära underrättelsesamarbete och "livlinan" med praktiska förberedelser för att motta militär hjälp från USA/NATO. Den officiella retoriken var som bekant en annan, men den militära och politiska ledningen var realistisk.

    De här länkarna västerut var dock lika personberoende som hemliga. Under 70-talet förtvinade de och under 80-talet var Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik verkligen så naiv som den framställdes i den offentliga debatten.

    Dagens försvars- och säkerhetspolitiker verkar därför i en kultur där hotbilder under flera generationer skapats i efterhand för att rättfärdiga heliga kor samt regional- och industripolitik.

    De baltiska staternas återvunna frihet, och NATO-medlemskap, har skapat en tillräcklig buffert för att det inte ska ha något inrikespolitiskt pris att ignorera ett ryskt hot.

    Det är även lätt för många att göra tankefelet att om det inte finns någon risk för att Stormakt röd invaderar och gör oss till en sovjetrepublik så finns det inget militärt hot överhuvudtaget.

    SvaraRadera
  19. Forsno: Med vår solidaritetsförklaring så måste vi trots allt stuckit ut våra halsar en smula för att ta ansvar för närområdet. Även om vi räknar Baltikum som en på rysk maner buffertstat så måste det se ganska illa ut om vi vid en eventuell kris inte kan ställa upp?

    I dagsläget så krävs bara för att hålla en rote flygande i luften hela det existerande flygvapnets kapacitet...

    SvaraRadera
  20. Greasemonkey:
    Jag ser inga tecken på ambitioner att förmå genomföra mer än en närmast symbolisk insats med svenska förband på andra sidan Östersjön.

    Jag gissar att i den mån man ägnat det en tanke skissar man snarare på att i så fall fylla samma roll som Italien under krigen i forna Jugoslavien. D v s agera flygbas åt NATO.

    SvaraRadera
  21. Forsno:

    Det kan bli kärvt. Såvida vi då inte ska hysa in NATO på civila flygplatser...

    SvaraRadera
  22. MagnusB:
    Vi kan kanske få KBR att köpa dem på spekulation? Det är ju en "civil" operatör...

    SvaraRadera