NATO förstärker i Östersjöregionen (uppdaterad)

I Sverige har vi mer eller mindre lagt ner vårt invasionsförsvar, håller incidentberedskapen på sparlåga och fokuserar på internationella insatser. Men vad gör under tiden våra grannländer?

- Norge och Danmark kör på i sitt NATO spår tryggt medvetna om att den dag det behövs kommer NATO att backa upp. Men den tryggheten kostar. Norge "tvingas" köpa JSF/F-35 för att visa sin koppling till USA och Danmark förlorar många soldater i Afghanistan då dom deltar i betydligt hårdare strider än Sverige för att visa att dom ställer upp för 100% mot NATO.

- Finland kör som vanligt sitt eget race. Dom bibehåller ett starkt invasionsförsvar och kan mobilisera 350.000 man att jämföra med Sveriges 48.800. Materielutvecklingen fokuserar på förmågan att verka i eget territorium. Givetvis så ställer Finland upp i internationella insatser (dom delar logement med svenskarna i Mazar-e-sharif), men alltid på egna villkor. De finska soldaterna har för övrigt den senaste tiden börjat tveka på att ställa upp internationellt, då riskerna är för stora och vinsten för liten. En del av de finska trupperna i Afghanistan vänder åter till Finland i stället för att förlänga sina kontrakt.

- Ryssland börjar att bygga upp sin förmåga igen och har under 2009 genomfört bl.a. övningarna Zapad och Ladoga på en nivå som inte setts sedan början av 1980 talet. Fokus ligger på landstigningsoperationer och framryckning med stridsvagnsbataljoner över stäppen. Knappast träning iför fredsbevarande operationer om man inte räknar kriget i Georgien 2008 som en sådan. Som utav en ironisk slump hade Ryssland "fredsbevarande" trupper i Sydossetien sedan den senaste konflikten.

- Baltikum börjar att darra en smula. Dom har en rysk minoritet som behandlas ganska så styvmoderligt. Precis som den ryska befolkningen i Sydossetien har dessa ryska pass. NATO genomför för närvarande incidentberedskap för att bevaka luftrumet över Baltikum. Den estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves önskar sock att NATO även genomför större markövningar i Baltikum som svar på den ökade ryska närvaron i regionen.

Många experter anser att samarbetsavtal som t.ex. gasledningen från Ryssland till Tyskland och Frankrike kommer att verka avspännande på konflikter i Europa. Men frågan är egentligen om det Kalla Kriget verkligen tog slut, eller om det bara töade upp ett tag när Sovjetunionen på grund av ekonomi bröts upp. Nu börjar Ryssland åter bli en maktfaktor. USA är säkert nervösa för det ökade vapensamarbetet med Indien om att bl.a. utveckla ett 5:e generationens stridsflygplan. Den nya ryska doktrinen är inte heller så fredlig. Där hävdar man precis som USA rätten till pre-emptive strike, samt att detta kan utföras med kärnvapen.

Nu börjar NATO att tänka om och det framförs åsikter om att flytta F-16 flygplan från Aviano basen i Italien till Polen. Den officiella anledningen är bättre övningsområden. Detta anser jag är en NATO Maskirovka. Aviano basen är en av de baser som användes mest i bl.a. Kosovo kriget 1999 och används fortfarande för bl.a. incidentberedskap och luftförsvar kring länderna i det forna Jogoslavien. Det är ingen bas man lämnar bara för att få bättre övningsområden. Syftet är snarare att avlösa incidentberedskapet över Baltikum och i stället för att flera NATO länder roterar, kan en fast stationerad enhet i Polen göra det mer effektivt.

Drar Sverige några slutsatser av vad som händer i regionen eller hur de övriga nordiska länderna agerar?

I Sverige är det tyvärr politisk inkorrekt att slåss för det nationella försvaret. Många verkar dra en koppling mellan officerare som är för ett nationellt försvar och de nationella tongångar som SD genomsyras av. Detta tycker jag är att klassa ner officerare som i allmänhet inte vill ta i SD med tång. Om man som Carl Bildt hävdar att Ryssland beter sig aggressivt så kallas det för Rysskräck och krigsivrare. Om man som officer gör det samma så är man en "oinitierad drömmare och kramare av svunna tider".

Nej, som vanligt gör Sverige som strutsen och stoppar huvudet ner i sanden. Våra försvarsanalytiker har alltid legat 180 grader fel i hotbildsanalysen. En försvarsmakt är oftast anpassad för att vinna det senaste kriget, men vilket var Sveriges senaste krig? Norge 1814? Snarast så är vi idag designade för att deltaga i en koalition motsvarande Gulfkriget 1991. Det är också precis den typen av övningar som Flygvapnet tränat på i Red Flag i USA. Vi börjar sakta men säkert att anpassa oss mot scenariot Afghanistan 2001, men har vi förmågan att möta scenariot Östersjön 2012?

Vem vet vad som kommer att hända, men frågan är bara hur mycket vi vågar chansa? Ställ dig själv frågan, varför har jag en brandförsäkring på mitt hus? Är det för att jag tror att det kommer att börja brinna i morgon, eller om 10 år? Troligtvis aldrig. Fram tills den dag det osannolika inträffar är en försäkring bara bortkastade pengar. Samma sak är det med en försvarsmakt. Att försöka motivera dess existens med Afghanistaninsatser är bara att kasta bort grundsyftet, att försvara landet. Gärna internationella insatser, men det ska inte kosta oss förmågan att försvara Sverige.

P.S. Nej det är inte en svensk Gripen på bilden. Det är en tjeckisk Gripen som under deras incidentberedskap i Baltikum någonstans över Östersjön identifierar ett ryskt signalspaningsflygplan Il-20 Coot A.

Uppdaterad 09-10-28, 19:43
Försvarsminister Tolgfors hade på sin blogg ett mycket intressant inlägg om Finlands syn på EU:s solidaritetsskrivningar och artikel 42.7 i Lissabonfördraget. Han säger att Finland tolkar det på samma sätt som Sverige, men samtidigt så beskriver han också vilka konsekvenser Finland tar av sin tolkning.

Eftersom Finland inte hör till någon militärallians kan man inte använda utomstående militärt stöd som grund för planeringen av det militära försvaret. Finland måste dock förbereda sig för möjligheten att ta emot och lämna internationellt bistånd.

Jämför detta med skrivningen i den svenska Försvarspropositionen.

Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.

Den första meningen i den finska tolkningen är mycket intressant och den är också grunden till att man i Finland fortfarande satsar på ett försvar av landet som i grunden bygger på att man kan klara av det själv. Den svenska skrivningen är helt annorlunda, vi förväntar oss hjälp och designar också försvaret till detta. Givetvis klarar finnarna av försvaret bättre om någon kommer och hjälper till, men realpolitiker som dom är så förväntar dom sig inte att hjälpen alltid kommer. Handen på hjärtat svenska politiker. Klarar Sverige av samma typ av hotbild som Finland med egna resurser?

Om våra svenska politiker säger ja så innebär det att om man jämför man de krigstida möjliga resurserna blir förhållandet 350/48=7, d.v.s. den svenska jävlaranamman är sju gånger bättre än den finska Sisu:n! Finnarna bevisade under vinterkriget och fortsättningskriget att den finska Sisun jämfört med den Ryska воля к победе ibland nådde förhållandet 20:1. Det innebär i förlängningen att varje svensk soldat kan besegra 7*20=140 ryska. Alltså är vårt krigstida försvar designat för att stoppa ett ryskt anfall bestående av 48.000*140=6.720.000 man. Hmmm.... Borde räcka till. (OBS: Detta räkneexempel är ironiskt)

Hur kan Sverige och Finland enligt Tolgfors göra samma tolkning av solidaritetsförklaringar, men ändå i praktiken få fram så olika svar? Borde inte Sverige också räkna med att ingen utomstående kommer till hjälp? I den gamla marginaldoktrinen som tidigare designade Sveriges försvar så ansågs det att ett anfall aldrig skulle ske mot Sverige enbart, utan komma som en del i ett större skeende. Fienden skulle då bara kunna lägga en bråkdel av sina resurser på anfallet mot Sverige. Jag skulle vilja påstå att alla som är realister fortfarande tror så (sedan är det fortfarande bråk om hur stor sannolikheten är). Men om nu andra länder också påverkas, vad är mest troligt. Att dom kommer till vår hjälp, eller att dom skyddar sig själva? Räknar vi med något motsvarande Brittish Expeditionary Force under första och andra världskriget?

Marginaldoktrinen byggde också på att vårt försvar skulle vara så pass starkt att det kunde hålla ut några veckor och varje dag slå ut någon procent av de anfallande styrkorna. För Flygvapnets del har jag för mig att vi räknade med att slå ut ca 3% mot ca 1% egna (efter tre veckors strid skulle FV vara nere på 80% och Fi på 52%). Det innebar att Lede Fi helt enkelt inte skulle orka lägga tillräckliga resurser på att inta Sverige.

Men om vi idag inte har de resurser som krävs för att slå ut de marginella delar som skulle krävas så är ett anfall mot Sverige inte lika avskräckande för en motståndare att genomföra. Tvärtom så kan vi hamna i samma läge som Danmark och Norge (och nästan Sverige) under andra världskriget, att en eventuell motståndare tvingas inta Sverige först eftersom annars kommer den andra sidan att göra det. Resultatet blir att striden står på svenskt territorium, precis det som vi med marginaleffekten ville undvika.

Slutsats: Försvarsmakten var förr designad för att egentligen inte behöva slåss. Nu måste vi designa oss för att alltid behöva ta striden. I fredsläget internationellt för att visa vår solidaritet och i krigsläget för att vi inte lyckas avskräcka fienden innan han kommer in i Sverige.

Uppdaterad 09-10-30, 17:11
Georgien kommer att deltaga i Afghanistan med 900 man. Varför? Jo givetvis för att visa att man stöttar NATO. Detta för att vid nästa ryska aggression kunna hämta hem de politiska poäng hos NATO som ett deltagande innebär. Är man svag som Georgien (och Sverige börjar bli) så måste man hela tiden ställa upp för omvärlden för att vid behov kunna få hjälp.

Det här är något som svenska folket måste börja förstå. Ett starkt svenskt försvar innebär att vi ställer våra egna villkor.