fredag 18 december 2009

Att lura sig själva

Tolgfors slår sig för bröstet och ÖB anser att helikopterproblemet är löst. Hmm, ja det är bättre men knappast löst. ÖB har dock fått till ett åtagande.

På Marmal, den flygbas som det svenska förbandet använder, finns nu alltid minst två flygfärdiga ambulanshelikoptrar i beredskap – dygnet runt, året runt. Förmågan kommer under våren att ökas betydligt i och med att fler soldater flyttas till det norra området för att verka.

Om man tittar på vad det var som hände den 11 november så var det inte brist på helikoptrar som var avgörande. Det dök trots allt upp två stycken.

Den första tyska helikoptern som sattes in var baserad på Camp Marmal, men fick återvända då den utsattes för beskjutning. Tyskarna har ett ganska så restriktivt ROE - Rules Of Engagement i Afghanistan (förutom givetvis vådabekämpningen av civila för ett tag sedan). Ett annat lands helikoptrar riskerar givetvis också att behöva avbryta ett uppdrag om dom beskjuts. Att tro att en svensk besättning skulle ta större risker är också felaktigt.

De stora avstånden inom PRT Mazar-e-Sharif innebär att det kan ta tid att få fram en helikopter till de yttre gränserna. En helikopter har en marchhastighet på ca 250-300 km/h och en uthållighet på ca 4 timmar. Det ger maximala räckvidden till ca 50-60 mils radie från Mazar-e-Sharif. Tiden från skada till vård ligger då på över 4 timmar.

Två helikoptrar räcker till två samtidiga insatser. Med tanke på avstånd och insatstider så kan det resultera i att bägge helikoptrarna är upptagna. Därmed ytterligare väntetid innan en helikopter kan skickas.

Alltså: Grundproblemet i Afghanistan är långa avstånd och därmed automatiskt långa insatstider, även om det finns en tillgänglig helikopter. Men en helikopter är ändå bättre än ingen alls. ÖB har visat att han är villig att lägga ner ett stort arbete för att säkra resurser. Den stora skandalen är ändå att Sverige saknar helikopterkapacitet över huvud taget. Inte att vi inte har några att skicka till Afghanistan.

Lösningen att säkra utländska helikopterresurser är långt bättre än att tro att vi för tillfället har några lämpliga svenska att skicka dit. Vi har en del arbete för att få igång HKP 10B, HKP 4 eller om ett antal år HKP 14. HKP 15 är bara att glömma. Det är en ren skolmaskin. Utöver de tekniska problemen så kvarstår dock en viktig fråga och det är att träna besättningarna.