Stigsson vs Flink

När en svensk officer nu för tiden ska utnämnas till överste och ta en befattning som tillsätts på uppdrag av regeringen, så får han eller hon genomgå en grundlig undersökning av rekryteringsföretag, psykologer och SÄPO. Faktum är att denna process tar så lång tid att många befattningar numera står vakanta i upp till ett år (frågan är om då dessa chefspositionen behövs, eftersom verksamheten tydligen fungerar utan chef).

Varför denna långa granskning kan man fråga sig? Blir det bättre chefer för att vi grillar kandidaterna lite extra? Nja, svaret står att finna i följderna av Tony Stigssonaffären. Numera är alla statliga myndigheter livrädda för att en dag upptäcka att dom har en psykopat som sitter och dricker kaffe tillsammans med de övriga cheferna runt beslutsbordet. Det intressanta är att när Stigsson tillsattes som chef fick han många positiva lovord från folk som jobbat under honom då han under sin tidigare karriär hade setts som en kraftfull och initiativrik chef (att det sedan samtidigt gått en del konstiga rykten hade man tagit det ganska så lätt på).

Ett annat berömt fall med militär koppling är Mattias Flink. Vad gör vi för att undvika en upprepning av detta? En av de instrument som vi just nu tar bort är värnplikten, där vi tidigare kunde granska de sökande en smula extra (nu räckte det dock inte till avseende just Flink). Många kritiker till avskaffandet av värnpliktssystemet pekar på risken att våra framtida kontraktsanställda soldater, likt i Storbritanien och USA, rekryteras från grupper med lägre utbildningsnivå och viss förkärlek för vapen.

Det jag har funderat på är vilken typ av människa vill vi egentligen ha som soldat/officer? Studier har visat att de personligheter som lyckas i t.ex. affärsbranchen anmärkningsvärt ofta är borderlinepersonligheter. Skillnaden mellan geni och galenskap är i de flesta fall betydligt mindre än vad man tror.

Titta på många av de berömda generalerna från VK2, Patton, Montgomery, halva tyska generalstaben och hela den ryska så hittar man en hoper rätt så udda personligheter. Skulle dom fått jobb i en fredstida svensk armé och hantera fakturor på HKV? Knappast. Men är det denna typ av människor vi behöver i Afghanistan. Knappast det heller. Dom skulle nog snarare göra som MacArthur ville med Korea och atombomba hela landet.

Ta sedan en titt på de två aktuella generalerna i Afghanistan. McChrystal som retade vansinne på Obama med sin tjurskallighet och till slut fick sparken. Petraeus är en välutbildad akademiker, lyckades mycket väl med "the surge" i Irak och kommer nu med stor sannolikhet öka bombandet av talibanerna. Den gemensamma faktorn verkar vara drivkraft, egensinne och viljan att våga ta beslut.

Hur ser det ut i Sverige? Jag råkade sitta en kväll och prata över en öl med en svensk diplomat och vi jämförde förre ÖB Håkan Syrén med hans föregångare Owe Wiktorin. Det var mycket intressant att se hur våra åsikter skiljde sig åt beroende från vilken sida man granskade en person.

I min värld så var Owe Wiktorin vår senaste kraftfulle ÖB som vågade säga från och leda verksamheten åt det håll som han önskade och som dessutom slogs för sina anställda. Han hade en örnblick son kunde sätta skräck i folk samtidigt som han brydde sig om de yngsta fänrikarna. Jag kommer själv ihåg när jag som elev på flygskolan träffade Wiktorin på Visbybasen där han som general satt i ett av incidentflygplanen. Han imponerade stort när han tog sig tid att prata med en hoper flygelever. Håkan Syrén å andra sidan imponerade också initialt mycket på mig som en klok person som hade stora visioner, men som i praktiken blev överkörd av politikerna, försökte göra alla till lags och vilket sedan ledde till de svarta hålen och stopp på verksamheten. Min åsikt är att Syrén likt Mikael Odenberg borde ha avgått när han inte längre hade politikernas officiella förtroende.

I min diplomatkollegas värld så var Wiktorin en buffel som inte kunde diskutera med politiker och därför ofta inte lyckades få igenom sina önskemål. Syrén var tvärtom väl insatt i hur man kommunicerade med politiker och kunde därför förhandla sig fram till lösningar som var bra för alla. Det är inte för inte som Syrén fick det politiska stödet som behövdes för att få utnämningen som ordförande i EUMC.

Se hur olika uppfattning man kan ha. Om jag eller min diplomatkollega fick sitta med i uttagningsnämden för blivande ÖB så skulle vi få det svårt att ta ut en lämplig kandidat. Hur kan vi då använda oss av rekryteringsfirmor, psykologer m.m. och tro att det blir bättre? Det kanske t.o.m. är så att dom sållar bort den där marginella "galningen" som skulle kunna visa sig vara geniet som räddade Sverige i en framtida konflikt.