onsdag 15 december 2010

Den inre och den yttre fienden

Ett klassiskt knep för att ena en grupp är att skapa en yttre fiende. Knepet har använts i liten skala med den elake instruktören som kör hårt med sina soldater och oavsett vad som skiljer soldaterna åt (religion, hudfärg m.m.) så finns den gemensamme "motståndaren" i form av instruktören. Det används även på högskolor i form av s.k. "nollning" med samma teori. Bygg upp gruppen genom att skapa en yttre "fiende" att rikta uppmärksamheten mot. Eller varför inte den vanlige fotbollsanhängaren som i stället för att heja på sitt eget lag börjar hata motståndaren.

På större skala har folkgrupper som armenier, indianer, judar, romer, tutsier m.m utpekats som staters inre fiende. Se t.ex. romernas behandling i de forna östeuropeiska staterna. Att de föraktas har inte bara att göra med att folk i allmänhet anser att de begår brott, utan även för att nationella grupperingar använder dessa folkgrupper som ett enande mål för sin retorik (Jobbik i Ungern är bara ett exempel). Den inre fienden behöver ofta inte ens utgöra ett reellt hot, men kan man bara blåsa upp en folkopinion så räcker det för att ena en befolkningsgrupp mot en annan.

Den yttre fienden för en stat är oftast ett annat land, men har på senare tider i många fall ersatts av statslösa grupperingar. Exempel är Nordkorea där ledarna bibehåller greppet om landet genom att indoktrinera befolkningen om hotet från Syd. Även om jag tycker kraftigt illa om Bush Jr så måste jag erkänna att använde han den yttre fienden på ett effektivt sätt för att ena USA efter 9-11.

I Sverige har den klassiske yttre fienden genom alla år varit Ryssland. Under den s.k. strategiska timeouten efter Kalla Kriget så har det dock varit svårt att övertyga skattebetalarna och politikerna om att det yttre hotet i form av den ryska björnen fanns kvar. Vad göra? Hur ska Försvarsmakten motivera sin existens?

Lösningen blev att Invasionsförsvaret nedrustades. Kanske lite väl snabbt då mycket materiel såldes ut innan man hade tänkt igenom om den t.ex. behövdes av kommunerna eller brandkåren. Den nationella beredskapen för snöoväder, stormar eller ett nytt Estonia är numera betydligt lägre än under invasionsförsvarets tid. Staten har missat att man måste ersätta de militära resurserna med motsvarande civila. I stället håller nu ett insatsförsvar på att byggas upp. Sverige skall med andra ord försvaras på bortaplan. Vi definierade dock aldrig någon ny yttre firnde. I stället så gör vi gemensam sak med våra allierade i FN, EU och NATO och låter dem definiera vilken vår fiende är för tillfället.

Så kommer som en blixt från klar himmel lördagens självmordssprängning i Stockholm. Den yttre fienden som alla troddde skulle hålla sig kvar i Afghanistan har helt plötsligt blivit en inre fiende. Politikernas mantra om att Sveriges säkerhet ökar genom insatserna i Afghanistan har genomskådats. Självklart drar vi åt oss en del hot genom att engagera oss tillsammans med USA och NATO och dessa hot måste vi därför vara beredda att möta även här hemma i Sverige. Denna fiende är dock inte till för Försvarsmakten att hantera. I första hand är det Tullverket, Kustbevakningen, Polisen och SÄPO som sköter jakten på terrorister. FRA får inte stötta SÄPO i dagsläget, men det kommer nog efter helgens händelser att ändras med "ljusets hastighet" och bli tillåtet framemot sisådär 2012. Försvarsmakten i övrigt sitter mest på åskådarbänk.

Här ser man ett behov av nya resurser. Försvarsmakten har inte längre närvaro över hela Sverige med massor av personal som kan stötta Polisen. Det som finns är de nationella skyddstyrkorna ur Hemvärnet samt små beredskapsgrupper på varje regemente/flottilj (i den mån att det finns personalrader för dessa i IO11). Ett visst utbyte av underrättelser sker inom ramen för NCT - Nationellt Centrum för Terrorbedömningar. Men hur mobiliserar vi samhället för ett inre hot? Vi har i dagsläget en skala för bedömning av terrorhot, men kommer Försvarsmakten någonsin att kallas in oavsett vilket läge vi befinner oss på skalan? Nja, jag tror inte det. Möjligtvis med enstaka specialresurser som t.ex. transportflyg eller helikoptrar samt specialkompetens som analys och desarmering av IED. HKP16 kan, när den levereras för sent för att användas i Afghanistan, bli en bra transport- och spaningshelikopter för polisens insatsgrupper. Försvarsmakten bör i övrigt fokusera på den yttre militära fienden.

Hur ser det då ut med det yttre hotet idag? I bl.a. denna blogg så har det redovisats det ändrade strategiska läget i närområdet där framför allt naturresurser i form av olja, gas och transportvägar innebär att intresset från både öst och väst ökat igen. Ryssland har dessutom planer på att bygga upp sin militära kapacitet. Övningarna Ladoga och Zapad under 2009 var tydliga bevis på denna ambition. I den strategiska timeouten talade man om det krävdes ett lackmustest för att ändra tillbaka på Försvarsmaktens inriktning mot det nationella försvaret. Georgienkriget 2008 var ett sådant positivt testutfall, men ingenting hände. De ryska militära upptrappningara har pågått ett tag, men även där så blir det ingen reaktion. Politikerna pratar om att öka det nationella försvaret, men så länge ekonomin ligger kvar på samma nivåer och de internationella insatserna fortsätter så är detta bara tomma löften.

Trots ändrat strategiskt läge och trots upprustningar i Ryssland så står det nationella försvaret kvar i startgroparna. Dagny-övningarna har visat på hur lågt vi sjunkit i vår nationella beredskap och det kommer att ta lång tid (och pengar) att bygga upp förmågan igen.

Nu börjar ytterligare ett lackmusprov att visa positivt utslag.

Utav alla svenska tidningar har "Världen idag" noterat min bloggarkollega Lars Gyllenhaals analys av det som händer i Ryssland idag.

Medier i västvärlden har inte uppfattat vilken enorm styrka den nationalistiska rörelsen i Ryssland har. Inte heller vilken kraft det finns i den folkligt förankrade önskan om revansch från den ”förödmjukelse” som Sovjetimperiets fall innebar för Moskvas världsinflytande. Författaren Lars Gyllenhaal har i bland annat Världen idag beskrivit hur ultranationalistiska profiler och rörelser på senare år tagits in i den politiska och militära värmen.

Det är mot bakgrund av denna våg av nationalistisk och revanschistisk yra som den senaste tidens upprepade uttalanden om militär upprustning från ryska ledare ska ses. Dessa tal har nämligen avlöst varandra de senaste månaderna.


För att anse att det finns ett reellt hot måste det finnas ett mål med hotet, medel att genomföra hotet med samt vilja att genomföra det.

- Mål. Vi har nu alltså ett strategiskt läge som gör bl.a. Östersjön och Norra Ishavet mycket intressant för Ryssland. Kanske inte i första hand ur militärstragegisk synvinkel, men i varje fall ur ekonomisk. Då Ryssland, i och med kommunismens fall och då i stället Oligarkernas tid inföll, numera är minst lika kapitalistisk som USA så skall vi inte underskatta pengarnas drivkraft och ännu mindre lobbygrupperna i Kremls påverkan.

- Medel. Vi har ett Ryssland som bygger upp sin militära förmåga. Marinen får nya helikopterkryssare som innebär att Ryssland bygger upp en expeditionär förmåga av en typ som de aldrig haft tidigare. Dessa styrkor är inte längre designade för ett tredje världskrig, utan för dagens "koloniala" krig som t.ex. det i Georgien eller varför inte i Baltikum. Sverige är inte direkt hotat, men vad tänker vi göra med vår Solidaritetsförklaring om Baltikum berörs? Ryssarna kan med de nya resurserna snabbt inta mindre länder med svagt försvar och sedan tillföra jaktflyg och luftvärn för att försvara brohuvudet mot omvärldens reaktion. Fallet Georgien pekar tydligt på detta.

- Vilja. Vi har en ultranationalistisk rörelse i Ryssland som inget hellre vill än att återfå det forna Sovjetunionens storhet. Hur mycket dessa kan pressa politikerna i Ryssland är oklart, men det finns en hel del forna militärer i dessa kretsar som säkerligen har kvar en hel del av sina gamla vänner i ryska ledningen. Det som är farligt med nationalistiska rörelser är att de inte är helt förutsägbara på samma sätt som stater. Jämför t.ex. med "Svarta Handen" rörelsen i Serbien som med sitt mord av kronprins Franz-Ferdinand av Österrike-Ungern bidrog till att starta VK1. Vem kommer dessa grupperingar att definiera som sin "yttre fiende"? Baltikum ligger bra till då det dels är "förlorade" sovjetiska territorium och det även finns en rysk minoritet som inte alltid behandlas väl av regeringarna i de baltiska staterna. Hur samlar man folkets vilja i Ryssland? I fallet Rwanda så sändes meddelanden till befolkningen där man uppmanade till mord av den "inre fienden" genom radiosänd propaganda på kanalen RTLM. Ett repetitivt budskap ger ofta resultat. Glöm inte det klassiska "För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras"!

Svavel, Salpeter och Kol är var och en ganska så stabila grundämnen, men tillsammans så bildar de explosivt krut. Det enda som krävs för explosionen är att någon tillför lite eld...

Jag anser att vår Försvarsmakt i första hand ska vara ämnad för att försvara landet. Att lita på sina grannar eller allierade är oklokt. Georgien litade för mycket på sitt PfP medlemsskap och till vilken nytta? Kan vi verkligen lita på EU? Det finns två ytterlägen som man bör fundera över. I ena ändan det storskaliga kriget då alla länder har fullt upp att klara sig själva och därmed inte har resurser över för att hjäla någon annan. I andra ändan det mycket lokala kriget som ingen vill lägga sig i för att det inte ska eskalera. I bägge fallen står Sverige själv. Man bör också ta med i beräkningarna att Försvarsmakten är en långsiktig satsning inte bara mot dagens hot, utan även mot något okänt som kan inträffa om 20 år. Den enda motiveringen som borde krävas är att titta i historieboken.

P.S: En del läsare kanske anser att jag precis som de gamla svenska generalerna bara tittar österut. USA har ju också en stor offensiv krigsmakt. Ja, men dessa är upptagna på annat håll och hotar inte Sverige eller vårt närområde. Vore jag iranier eller nordkorean kanske jag skulle oroa mig en smula mer. Kina bygger också upp sin militära kapacitet, men jag tror att kinerserna läst sin Sun-Tzu och i stället satsar på de indirekta metoderna genom att t.ex. köpa upp halva Manhattan och göra stora investeringar i Afrika. Varför invadera, när man i stället kan köpa till sig lydnad? Glöm inte att när USA:s stridskrafter misslyckades i Vietnam så vann Coca-Cola det ekonomiska kriget 20 år senare.